Ännu ett steg ut på de ödsliga hedarna

Waterboys Weekend - Del 4
Fjärde texten om Waterboys på två dagar kan tyckas ett par för mycket. Men detta är helgens sista text om Mike Scott och här allt knyts ihop.

WATERBOYS – ROOM TO ROAM - 1990

Jag kan tänka mig att många av dem som gillade Waterboys tre första album, då de lät mer som U 2 än ett skotskt eller irländskt folkrockband, blev både förvånade och irriterade när Mike Scott släppte Fisherman´s Blues 1988.

Och som det inte räckte med det, något år senare kom Room To Roam, som var ett steg ännu längre ut på de ödsliga hedarna, in i de små fiskarstugorna, whiskeydoftande pubarna och ett besök hemma hos Shane McGowan i The Pogues.

Men det var den vägen Mike Scott ville gå just då. Ett lyckat vägval. Fisherman´s Blues och Room To Roam får nog anses vara Waterboys starkaste album och de skivor som fått gruppen att lämna ett avtryck i rockhistorien.

Room To Roam sägs dock inte vara lika bedårande vacker som sin föregångare. Som om Mike Scott redan då fått slut på inspiration och halvt om halt tappat intresset för den irländska och skotska folkmusiken.

Men för min del tycker jag det är en rolig platta att lyssna på. Mest för att den är så oberäknerlig. Ofokuserad skulle kanske en och annan kalla det. Men jag gillar den där pubstilen där en skotsk reel följs upp av sorgsen irländsk folkmusik.

Favoriten är (så klart) The Raggle Taggle Gypsy.

Room To Roam är en sån där skiva det går att hitta för en billig peng i begagnatbutikerna. Gillar du The Pogues och brittiska folkrockgäng som Fairport Convention och Steeleye Span, borde den här skivan också falla dig i smaken.

Nr: såld, borttagen från samlingen.

Den nedre bilden är hämtad från det aktuella skivomslaget.