Progmonster – Del 6
Helgens sista progmonster lär ta knäcken på den mest hårdhudade progrockare. Yes höjde ribban en nivå till när de gav ut den här plattan. De nöjde sig nämligen inte med en vanlig enkel-LP, detta är en dubbel, som det krävs oändligt tålamod att ta sig igenom.
YES – TALES OF TOPOGRAPHIC OCEANS - 1974
Jag har kämpat, krigat, stångat och boxat mig igenom Yes dubbelalbum Tales Of Topographic Oceans. Jag har spelat de fyra LP-sidorna i rätt ordning, i fel ordning och sen samma sidor flera gånger i rad, för att bli på den säkra sidan. Jag har lidit, svurit och hatat.
Tales Of Topographic Oceans från 1974 är Yes mastodontverk; grandiost, bombastiskt, vidrigt narcissistiskt, kraftfullt, smaklöst och kanske intressant.
Men kom inte dragande med att det skulle vara ”intellektuellt”, det köper jag inte. Då kan man läsa Solsjenitsyn eller lyssna på klassisk musik i stället. Tales Of Topographic Oceans är precis vad det är. Fyra LP-sidor ”progressiv rock”, en låt på varje sida. Det är Yes monsterverk.
En del älskar det här albumet. Gissningsvis är det gamla Yes-heads som finns där ute.
Det finns också dem som hatar det. De finns till och med en och annan som påstår att det här skulle vara det värsta och sämsta progressiva rockalbum som någonsin gjorts.
För egen del har jag egentligen inte kommit fram till något vettigt alls. Det finns partier som är fullkomligt briljanta, där Rick Wakeman förtrollar med sina ylande, vackra, läckra orgeltoner. Eller där Steve Howe blixtrar till med ett fräckt och oväntat gitarrsolo.
Men det finns också delar som är rena transportsträckor, som gjorda för att ta en andningspaus, hämta kaffe eller bre en macka.
Proffsigt snyggt och tekniskt vidunderligt. Men mer ljudcollage än melodier.
Om jag nödvändigtvis måste nämna några partier får det bli tredjesidans 18 minuter långa The Ancient, den har energi. Och möjligtvis också den avslutande ”akten” Ritual (Nous Sommes Du Soleil), som – av nån märklig anledning – får mig att tänka på hippiemusik.
Nr: 243/2222
Helgens sista progmonster lär ta knäcken på den mest hårdhudade progrockare. Yes höjde ribban en nivå till när de gav ut den här plattan. De nöjde sig nämligen inte med en vanlig enkel-LP, detta är en dubbel, som det krävs oändligt tålamod att ta sig igenom.
YES – TALES OF TOPOGRAPHIC OCEANS - 1974
Jag har kämpat, krigat, stångat och boxat mig igenom Yes dubbelalbum Tales Of Topographic Oceans. Jag har spelat de fyra LP-sidorna i rätt ordning, i fel ordning och sen samma sidor flera gånger i rad, för att bli på den säkra sidan. Jag har lidit, svurit och hatat.
Men kom inte dragande med att det skulle vara ”intellektuellt”, det köper jag inte. Då kan man läsa Solsjenitsyn eller lyssna på klassisk musik i stället. Tales Of Topographic Oceans är precis vad det är. Fyra LP-sidor ”progressiv rock”, en låt på varje sida. Det är Yes monsterverk.
Det finns också dem som hatar det. De finns till och med en och annan som påstår att det här skulle vara det värsta och sämsta progressiva rockalbum som någonsin gjorts.
För egen del har jag egentligen inte kommit fram till något vettigt alls. Det finns partier som är fullkomligt briljanta, där Rick Wakeman förtrollar med sina ylande, vackra, läckra orgeltoner. Eller där Steve Howe blixtrar till med ett fräckt och oväntat gitarrsolo.
Proffsigt snyggt och tekniskt vidunderligt. Men mer ljudcollage än melodier.
Om jag nödvändigtvis måste nämna några partier får det bli tredjesidans 18 minuter långa The Ancient, den har energi. Och möjligtvis också den avslutande ”akten” Ritual (Nous Sommes Du Soleil), som – av nån märklig anledning – får mig att tänka på hippiemusik.
Nr: 243/2222
Detta låter riktigt vidrigt. Yes är ett av de "klassiska" band ur rockhistorien som aldrig intresserat mig, och jag blir knappast mera nyfiken på dem efter att ha läst din text.
SvaraRaderaHm, nja, jag är nog ingen vidare försäljare...
SvaraRaderamen den går faktiskt att lyssna på...
"Proffsigt snyggt och tekniskt vidunderligt", så sant, jag tycker att detta är ett album där jag lyssnar mer på detaljer än på helheten de gånger jag får för mig att plocka fram detta som du det "progmonster"
SvaraRaderaClose to the edge är mycket bättre
SvaraRadera