The Musical Box: augusti 2012

fredag 31 augusti 2012

En ”viktig” hårdrockplatta

BAD COMPANY – BAD COMPANY - 1974

Det går att säga många elakheter om Bad Company.
De var ju inte så där enormt spännande.
Och deras låtar ganska alldagliga.
Sanningen är att Bad Company lät som de flesta andra på den tiden.
Trots att Paul Rodgers hade en pipa utöver det vanliga.

Och att gitarristen Mick Ralphs lirat med Mott the Hoople (vilket kanske inte är nån större merit...).
Bad Company - en kombination av Mott och Free...Hmm, ja, ja...

Men undantag finns alltid.

Den första skivan med Bad Company, som kom 1974, var faktiskt rätt vass. När den var ny kändes det här bandet som en rätt intressant grej. Låtarna på skivan var bra.

Ready For Love, Movin´ On och Can´t Get Enough fick snurra på skivtallriken rätt ofta om jag inte minns fel. Inte var de som Led Zeppelin eller Deep Purple. Men helt okej ändå.

Ganska enkelt och rakt. Bluesbaserad hederlig 70-talsrock utan allt för mycket extra. Lite tråkigt alltså...men kompetent.
Men det är kanske som folk säger. Att den här plattan influerade massor av senare hårdrockband...till att göra bättre grejer. Så den är kanske ”viktig” ändå.

Snällare än så kan jag inte bli när det gäller Bad Company.

Nr: 38/2222

torsdag 30 augusti 2012

”Den här skivan kan man ha roligt ihop med”

MANFRED MANN´S EARTH BAND – SOLAR FIRE - 1973

Hardcore-samlare av Manfred Mann´s Earth Band hävdar med bestämdhet att Solar Fire från 1973 MÅSTE man ha på Islands-etiketten. Senare utgivningar på Bronze Records rynkas det gärna lite på näsan åt.
Men skit i finlirarna. Hittar du den här plattan med Bronze gula märke är det bara att slå till. Detta är en riktigt bra skiva med Earth Band.

Inte deras skummaste, mest introverta eller mest pompösa. Men det är förmodligen gruppens allra tyngsta och rockigaste. Den här skivan kan man ha mycket roligt ihop med. Ännu mer om man har sällskap av ett par kalla pilsner...

De flesta skulle väl påstå att den stora låten på skivan är Father Of Day Father Of Night.

Earth Bands obligatoriska dylan-cover som de helt i sin egen tradition skruvar upp, vrider runt och drar ut i nästan tio minuter.

Det blir faktiskt rätt fräckt den här gången också, och jag inte så lite imponerad av vad Manfred Mann kunde hitta på med Dylans grejer.

Men Solar Fire har fler saker man kan kasta sina lystna blickar på. Jag plockar bara några ur högen. In The Beginning Darkness till exempel, som är nästan lika läcker som Dylanbidraget. Eller instrumentala Pluto The Dog kanske, sista spåret på a-sidan.
Ska man vara riktigt ärlig är inte b-sidan lika bra som den första, men varför inte välja ut titelspåret själv, det är skumma grejer. Och rätt tungt.

Nej för tusan. Manfred Mann´s Earth Band gjorde bra skivor i början av 70-talet. Men de fick inget större erkännande för det. Inte nu för tiden heller.

Jag känner folk som hellre spelar Supertramps sena 70-talare än den här plattan. Visst är det konstigt?

Nr: 525/2222

onsdag 29 augusti 2012

Det finns bra och dåligt blås...

GRASS ROOTS – MOVE ALONG - 1972

Move Along med Grass Roots är en sån där skiva som ofta brukar dyka upp i begagnatbackar lite överallt. Och söker man efter Grass Roots på Tradera, kan man ge sig tusan på att den dyker upp högst i raden.
Det finns säkert mycket att säga om Move Along från 1972. Men jag har bestämt mig. Den är svårlyssnad och väldigt svår att tycka om.

Detta inte för att Grass Roots vecklar in sig i någon slags psykedelisk eller progressiv och udda rock. Tvärtom. Det är så utslätat och tråkigt att till och med en skiva med Three Dog Night kännas befriande...

Lite konstigt är det ändå. Grass Roots var i slutet av 60-talet ett ganska spännande band som gjorde rätt kul poplåtar, inspirerade av både psykedelia och folkrock. Dessutom är skivan producerad av en av den tidens musikdemoner på amerikanska västkusten, Steve Barri.

Men av någon anledning dränker de varenda melodi på den här skivan i svulstiga och bombastiska arrangemang, med massor av blås. Och som alla vet finns det bra blås...och dåligt. I det här fallet blev det riktigt illa.

Så tyvärr. Även om jag gillar Grass Roots tidiga plattor. Move Along är inte särskilt bra. Och tro inte den som säger nåt annat. Han vill förmodligen bara sälja den dyrt till dej...

Nr: 1822/2222

tisdag 28 augusti 2012

Ett samlarobjekt (?) från Dunhill

BULLY BOYS BAND – MOVIE SCENE - 1970

Detta borde inte vara kul. Ett antal högst personliga tolkningar av ett antal filmlåtar och andra stora hits med studiogruppen The Bully Boys Bands.

Särskilt inte eftersom det övervägande spelas med ultradistade gitarrer och en hammondorgel med andnöd. Allt är givetvis instrumentalt.
Men det ÄR roligt. Skivan som har undertiteln ”The Heavy Sounds From Todays Films”, utgiven 1970 på Dunhill Records, borde vara ett samlarobjekt. Inte minst för de som gillar psykedelisk rock från slutet av 60-talet och början av 70-talet.

Soundet är minst sagt tidstypiskt och kreativiteten saknas inte, orgeln glider stundtals upp och ner på tonerna, fladdrar som en galen fladdermus i sista stadiet av rabies, samtidigt som gitarristen vrider knapparna i botten på sin förstärkare och trampar ner alla pedaler han kommer åt med klacken på sina boots, för att sedan skifta över till fullständigt laid-back, svalt och anonymt.

Musikerna bakom The Bully Boys Band skyltar av någon anledning inte med sina namn. Det gör inte så mycket. Plattan är utan tvekan charmig på sitt sätt.

Det här är en skiva för den som vill höra synnerligen märkliga tolkningar av temat från M-A-S-H, Raindrops Keep Falling On My Head och Born To Be Wild. Ett samlarobjekt, ett partytrick eller bara bakgrundsmusik.

Nr: 1857/2222

måndag 27 augusti 2012

Don Henleys väloljade trut

EAGLES – ON THE BORDER - 1974

Eagles är ett av alla tiders största band. Om man räknar antalet sålda skivor och hitlåtar.
I huset där jag bor är de dock inte lika stora.

Förr var det annat får jag väl erkänna. På 70-talet, och även långt senare, var Don Henley, Joe Walsh, Glenn Frey och Randy Meissner några av mina stora hjältar.
Men nu har jag tröttnat. Och har kommit fram till följande:
Eagles är ett rätt mediokert band. Deras låtar är ärligt talat ganska alldagliga. Don Henley är knappast nån Lennon/McCartney när det gäller att skriva musik. Och stämsång...tja, va faen...det gjorde bröderna Gibb minst lika bra...

Okej, okej, okej. Don Henley är en bra trummis och har en väloljad trut, Joe Walsh är en skummis, men rätt fräck gitarrist, Frey, Meissner, Felder, Schmidt är naturligtvis också skickliga.
On The Border från 1974,som var Eagles tredje album, var där det väloljade och välkammade började märkas på allvar. För min del är detta en skiva jag definitivt inte spelar nu för tiden.

Missförstå mig inte nu. Det är ingen dålig skiva. Eagles gjorde aldrig några dåliga grejer. On The Border är BRA. Men...

Musiken är så välarrangerad, snygg och faktiskt smakfull att det blir skitjobbigt att höra Don Henley i en smäktande ballad som Already Gone eller The Best Of My Love.

Till och med i de lite rockigare låtarna - jäpp, Eagles kunde det också - som till exempel James Dean, låter det vanligt, lite småtråkigt och smörigt.

Nr: 2017/2222

söndag 26 augusti 2012

Rare Earths första platta

RARE EARTH – TWO WORLDS - 1968

Detta är en platta som inte ens den allvetande szupersajten Allmusic.com skriver en enda rad om.

Ändå är det kanske den viktigaste plattan för Rare Earth, detta amerikanska funk-pop-rock-band som började bra men sen hängav sig åt att göra mjäkig discopop och försvann ner i drivorna av meninglös radiopop i mitten av 70-talet så långt ner att knappt en enda människa ens höjer på ett av ögonbrynen när bandet kommer på tal...men varför skulle nån göra det?
Detta är Rare Earths första okända album. Det var den här plattan som fick Motown att skriva ett skivkontrakt med de lovande ynglingarna. Den heter något helt annat i USA. Den platta jag fått tag på är en tysk pressning som fått namnet Two Worlds.
Jag kom över den hyfsat billigt på Tradera.

Det var en bra investering. Så mycket kan jag väl säga...efter att ha spelat igenom den ungefär sådär 15 gånger. Det här är nämligen inte en platta man lyfter bort från skivtallriken så enkelt. Den har en tendens att vilja bli spelad igen och igen.
Det gör inget att min LP är i ganska risigt skick. På sina ställen knastrar det mer än lovligt mycket. Till och med hoppar. Det där får man ha överseende med.

Det finns nämligen en hel rad sköna små poplåtar - lite halvfunkiga – inte helfunkiga – det kom senare för Rare Earth. Det är mer pop, britpop kan man väl säga. Och en del amerikansk folkrock. För det skulle ju alla amerikanska band lira på den tiden.

Nr: 1368/2222

Zot försvann i mängden

ZOT – ZOT - 1985

Några korta sommarveckor 1985 var låten Uranium den mest spelade låten på MTV. Om det blev nån större hit i Sverige har jag ingen koll på. Men nog var det en One-hit-wonder. För vem har senare hört talas om bandet Zot och den låten?
Förutsättningarna fanns – delvis - att Zot kunde blivit mer ihågkomna än de blev. Uranium var en ganska kul poplåt, om än lite alldaglig. Men sångaren, Randy Wayne, hade en skön röst. Lite åt Bowiehållet...eller Di Leva kanske. Eller som en blandning av de där båda...

Men det kryllade av låtar som Uranium 1985 och senare också. Den försvann väl i mängden eller i sommartorkan...

Men man borde nog kunna påstå att låten är tidlös. Uranium skulle nog kunnat bli en One-hit-wonder även på 2000-talet. Det finns mycket som låter ungefär likadant nu också...Lagom trevligt och lite synthigt. Man kan fråga sig varför...
Zots enda album borde därför aldrig få ta plats i min samling. Det är precis den typen av skivor jag i alla år försökt undvika.

Men Randy Wayne påminner - som sagt - rätt mycket om David Bowie under hans tidiga år. Även om Zot lirar vanlig pop går det inte att få bort känslan av både Aladdin Sane och Ziggy, även om Uranium inte är skivans bästa exempel på det.

Sen är skivomslaget rätt fräckt. Det var av den anledningen jag köpte skivan. För en tia kan man ju chansa...

Nr: 2029/2222

lördag 25 augusti 2012

Intelligent och lite skramligt

LES SINNERS - ? - 1975

Jag hade aldrig hört talas om Les Sinners innan jag fick tag i deras album från 1975, ? (skivan heter så, frågetecken...).
Det visade sig vara ett gäng fransktalande kanadensare från Quebec, inga skåningar alltså. Det visade sig också att Les Sinners anses vara ett av den franska delen av Kanadas viktigaste 60-tals garagepopband, som dessutom har en hel rad album bakom sig. Frågetecknet är deras sista.
På den här skivan sjunger de på engelska är väl bäst att tillägga.
Det går naturligtvis inte att låta bli att tycka om Les Sinners. De har en lite avig stil, och i min popvärld blir det den felande länken mellan 60-talets psykedeliska pop och powerpopen. Som en blandning mellan Grass Roots och Dwight Twilley Band, om nån nu blir klokare av det...

Nja, Les Sinners är kanske lite stökigare än Grass Roots, men de går aldrig över gränsen. Dessutom gör det sina låtar så charmigt att det blir väldigt roligt att lyssna på. Intelligent, gatsmart och lite skramligt.

Bra låtar: Live My Life Today, You´re Fine You´re Fine, Lies och You´re My Woman.

Nr: 1718/2222

En Queen-kalkon

QUEEN – A KIND OF MAGIC - 1986

Det skulle vara roligt att komma ihåg hur jag tänkte då. Gå och köpa något som egentligen var film-musiken till en kalkon-rulle som Highlander. Det kunde ju inte bli något annat än katastrof...
Och det blev det så klart.
A Kind of Magic imponerar inte ett dugg på mej.

Det allra värsta är att skivan då ansågs som en av Queens bästa på väldigt länge. Då fattade jag ingenting.

För det fanns ingenting kvar av det jag gillade hos Queen en gång i tiden.

Nu känns den bara som en hopplös sell-out och marknadsanpassning.


Men det var väl ungefär vid den här tiden Queen övergick från att vara ett rockband till ännu en produkt anpassad för korkade ungdomar med lite för mycket pengar.

Lite kort om låtarna. One Vision blev en hit. Om jag inte tar alldeles fel var den ett slags ledmotiv till filmen.
Yippie-yay-kayee...Låt oss alla dunka huvudet i golvet...
Who Wants To Live Forever är en rätt sliskig ballad och Princess of the Universe en sån där sak man definitivt kan vara utan. För att inte tala om disco-monstret Pain is so Close to Pleasure.

Nåt bra då?
Ja, One Year of Love, en ballad av Deacon, skulle jag nog kunna tänka mig. Men inte för ofta. Kanske Friends Will Be Friends också...Nej förresten...

Nr: 997/2222

fredag 24 augusti 2012

Elton John i rymden

ELTON JOHN – HONKY CHATEAU - 1972

Rocket Man skulle kunna vara den bästa låt Elton John gjort. Det där med att göra låtar om att vara ensam i rymden var han visserligen inte ensam om. David Bowie hade några år tidigare släppt Space Oddity. Men när jag lyssnar på Rocket Man är det nästan så jag tror honom, och lider med den där ensamma stackaren i ett rymdskepp på väg mot Mars...
Låten finns på Elton Johns album Honky Chateau. Och har du inte hört den skivan är det dags nu. Det är ett av Elton Johns allra bästa album. En av hans klarast lysande stjärnor...

De flesta Elton John-plattor (framför allt från 80-talet och framåt, men även en del av hans tidigare) lider av en stor brist. Det brukar bara finnas en eller ett par bra låtar, resten är mer eller mindre utfyllnad.

På Honky Chateau finns två riktigt stora gamla superhits; Rocket Man och Honky Cat. Båda låtarna är med på varenda samlingsplatta som getts ut och är mer än lovligt sönderspelade. Det hindrar ju inte att de är bra...
Men resten av låtarna är knappast utfyllnad, tvärtom. Det kanske är så att de bara hamnade lite i skuggan. Lyssna bara på I Think I´m Gonna Kill Myself, den är briljant, och rolig, och mer än lovligt ironisk. Och Mona Lisas And The Mad Hatters vill jag påstå är en av Elton Johns bättre ballader.

Nej, Honky Chateau är en stark skiva rakt igenom. Och gillar man Elton Johns tidiga plattor, är den ett måste i samlingen.

Nr: 1218/2222

torsdag 23 augusti 2012

Deep Purple inte perfekt

DEEP PURPLE – PERFECT STRANGERS - 1984

Den första fråga jag ställer mig när det gäller Perfect Strangers är:
Är denna skiva verkligen nödvändig i skivsamlingen?
Den BORDE vara det. Eller hur?

Det är ju trots allt Deep Purples återförening efter jag vet inte hur många år och den första där Ian Gillan och Ritchie Blackmore spelar tillsammans på minst lika många och några till...
Men svaret är nog nej!

Efter ett antal genomlyssningar har jag kommit fram till att det är en ganska alldaglig skiva. Perfect Strangers är inte alls så där bra som jag skulle vilja att den var.

Visst är anslaget i förstalåten, Knocking at Your Back Door grymt och brutalt. Men det räcker inte. För den låten blir omgående ganska träig. Och så fortsätter det.

Ska jag vara uppriktig är det egentligen bara en låt jag gillar här, titelspåret Perfect Strangers, den är vass. Skum och lite udda kanske, och inte så lite orientalisk. Och Jon Lord öser på rätt bra.

Fast lite orättvis är jag så klart. Det är egentligen BRA LÅTAR här. Men när det gäller Deep Purple ställer åtminstone jag höga krav.
Sen är det väl så att Blackmore inte hade kommit över Rainbow när den här skivan gjordes. För det låter mer Rainbow än Deep Purple. Och sen vete tusan om Gillan återhämtat sig riktigt efter hans korta Black Sabbath-period. Så av den anledningen är kanske titeln på skivan ganska passande, och lite ironisk.

Men en bra sak hittar jag, om man nu kan tycka det är bra. Perfect Strangers är ingen nostalgi eller dröm om gamla storhetstider. Inte för att Deep Purple bröt ny mark på något sätt. Men de letade i alla fall efter ett nytt sound.

Nr: 844/2222

onsdag 22 augusti 2012

Söt amerikansk radiopop

SONOMA – SONOMA - 1973

Och så har jag upptäckt en sån där liten pop-pärla igen. En skiva som stått undangömd i ett hörn sen-jag-minns-inte-när. En LP från 1973 med ett band som kallar sig Sonoma.
Egentligen brukar jag ha lite svårt för snäll, trevlig amerikansk radiopop. Men den här plattan kan jag av någon anledning inte värja mej emot. Trots att det låter lite som New Seekers.

Det finns naturligtvis väldigt lite information om det här bandet. Sonoma består dock av två kvinnor och två män, Kathy Ward, Tricia Johns, Charlie Merrian och Steve Adler (nej för jävulen, inte Guns´N´Roses-trummisen). Alltså en ganska klassisk sättning för snäll gulle-gull-pop med stämsång, violiner i bakgrunden och smäktande piano.

Men samtidigt finns det en gnutta Mama´s and Papa´s över Sonoma, som så klart också kommer från Kalifornien. Det är kanske det som gör att jag gillar skivan.

Eller så beror det på att de gör en ganska udda version av Dylans Don´t Think Twice. Så tror jag knappast ”den gamle” tänkte sig att det skulle låta.

Men Sonoma gör flera egna riktigt bra låtar också. Inte minst inledningen med Rock & Roll Circus och Too See About You.
Jag kan tänka mig att den är ganska svår att få tag på. Jag har för mig att jag köpte den väldigt billigt på nån cutout-rea för många, många år sedan, ihop med en del andra konstiga saker.

Men det ångrar jag inte idag. Och hittar du den här skivan, och har en lite perverterad böjelse för New Seekers schlager-pop, då är det bara att slå till...

Nr: 170/2222

tisdag 21 augusti 2012

Tom Petty med mersmak

TOM PETTY & THE HEARTBREAKERS – TOM PETTY & THE HEARTBREAKERS - 1976

Den första tanke som slår mig när jag lyssnar på Tom Pettys debutplatta från 1976 är att; ALLA Tom Pettys skivor låter ungefär likadant*.

Men det är ingen nackdel, tvärtom. Det betyder väl bara att Petty redan från början hade en klar idé och linje. Och sedan har följt den.
Och efter att ha spelat den här LP:n är jag säker.
Tom Petty visste vad han gjorde redan 1976, för det här skickligt gjort, såklart.

Breakdown är naturligtvis en sån där låt man inte kan undvika att ta upp. Den är ohygglig...fortfarande. En av de bästa amerikanska rocklåtar jag hört, ALL TIME HIGH!

Samtidigt blev jag till en början lite besviken. Jag vet inte om jag kanske förväntade mig för mycket.

Efter första genomlyssningen kändes den lite alldaglig för att vara en Tom Petty, ganska vanlig, ordinär rock´n´roll från mitten av70-talet, om man säger så.

Men om jag jämför med andra från samma tid och i samma genre, är den väldigt mycket skarpare och rökigare. Och Heartbreakers är ett ruggigt bra kompband.

Och om man lyssnar på den igen...för det gör man. Då växer skivan.
Som en väl lagrad whiskey eller ost. Till en början mild och len, men den har en mersmak som får en att vilja ha mer.

Därmed kom jag fram till samma slutkläm som alltid när det gäller Tom Petty – han gör ALLTID bra grejer!

Nr: 1850/2222

* Det låter kanske konstigt att påstå det när jag nu skriver om hans FÖRSTA album. Men det här är en skiva som faktiskt helt nyligen kom in i min skivsamling. En av få som saknats, fram till nu.

måndag 20 augusti 2012

Ambergris? - ett missförstånd?

AMBERGRIS? - AMBERGRIS? - 1970

Jazzfusion med massor av blås - Blood Sweat & Tears, Tower Of Power och såna där - står i allmänhet inte särskilt högt på min lista.

Därför borde inte heller Ambergris? höra dit. Men av nån anledning gillar jag deras enda platta från 1970. Det kanske beror på ett missförstånd. Omslaget är vilseledande, det kan få folk att tänka på Canterbury-scenen och Egg... (usch, den var dålig!..).
Nej, jag visste vad vad jag köpte. Men möjligtvis hamnade den i min samling mest på grund av omslaget ändå...

Ambergris? startades av trumpetaren Jerry Weiss, som faktiskt var med och bildade Blood Sweat & Tears i slutet av 60-talet. När han tröttnade på dem startade han den här gruppen i stället, men då lirade han bas, piano och arrangerade låtarna (sen tröttnade han tydligen på Ambergris? också. Det blev bara en skiva).
Så det är kanske inte konstigt att Ambergris? låter som de gör. Fläskigt blås, jazzigt och snyggt välarrangerat. Småtråkigt skulle man kunna tro...

Men eftersom jag gärna letar efter lite udda saker kommer jag rätt bra överens med skivan ändå. Ambergris? överraskar nämligen på sina ställen och verkar ibland improvisera fram sin musik. De letar reda på en liten melodislinga för att sedan bygga vidare på den i flera olika riktningar. Vilket blir rätt spännande och rejält gungigt!

Sen undrar jag om inte Weiss och hans polare influerats en hel del av den psykedeliska rocken också. I alla fall jag anar en del sådana tendenser...men det kan jag ju göra i det mesta...

Nr: 1585/2222

söndag 19 augusti 2012

Ibland får en skiva knastra

Sunshinepop – Del 8
Om det här är sunshinepop vet jag inte heller. Men bra är det...och känns som en bra avslutning på helgens tema.

NANCY & LEE – NANCY & LEE - 1969

Det här är en riktig liten sockerbit. Nancy Sinatras och Lee Hazlewoods första album tillsammans, Nancy & Lee från 1969. Här finns pärlor som You´ve Lost That Lovin´ Feelin´, Sundown Sundown, cowboybootsens och Johnny Cashs Jackson och lilla läckra söta Summer Wine. Allas favorit.
Och ja! Jag gillar det här också.
Nancy Sinatras ljusa lilla röst passar på något sätt alldeles perfekt ihop med Hazlewoods mörka knarrande stämma. Duetterna - alla låtar på LP:n är duetter - country och pop.

Just detta exemplar är också en sån där skiva som vinylmotståndarna skulle gotta sig åt och le försmädligt. Jag hör redan vad de tänker: ”Exakt, vad var det jag sa...det knastrar...Så illa skulle aldrig en cd-skiva låta...”.

Och det gör den. Nancy & Lee knastrar. På sina ställen är det faktiskt ganska förfärligt och det smattrar i högtalarna, särskilt mellan låtarna. Sånt stör...
Men bara lite grand.
För ibland får en skiva knastra. Den här plattan är över 40 år gammal och begagnad. Och den som ägde Nancy & Lee före mig måste också ha gillat den här sockersöta cowboypopen. Nancy & Lee är spelad många gånger förr.

Nr: 1631/2222

Historiens första pojkband

Sunshinepop – Del 7
Tja, varför inte? Det här var ett rätt roligt gäng på sin tid.

MONKEES – GREATEST HITS - 1976

Hey hey, we´re the Monkees...
Monkees var oerhört stora ett tag i mitten av 60-talet. En kort period sålde de faktiskt fler skivor än Beatles. Och detta trots att gruppen skapades av ett tv-bolag, hela idén började faktiskt med en tv-serie...
Hm, det var kanske just därför...
Kanske var de historiens första pojkband.
Men det går inte att gå förbi att Monkees gjorde massor av alldeles lysande poplåtar, som de givetvis inte själva var upphovsmän till.

I´m A Believer skrevs av Neil Diamond, Daydream Believer var en låt av John Stewart och dessutom fick de hjälp av legendariska låtskrivarparet Tommy Boyce och Bobby Hart med en rad låtar.

Monkees spelade in en rad album som alla borde vara värda att äga, bara för att de roliga. Men de är nog ganska svåra att få tag på till överkomliga priser.

Däremot kryllar det av samlingsalbum som går att köpa ganska billigt. Den här Greatest Hits-samlingen från 1976 är helt okej. Här finns alla de bästa låtarna. Och det kanske räcker om man inte är extremist vad det gäller amerikansk pojkbandspop från 60-talet...

Nr: 543/2222

Nån gillade Zager & Evans...

Sunshinepop – Del 6
Allt var inte lika bra, kan man väl konstatera...

ZAGER & EVANS – 2525 - 1969

Nån måste bevisligen gillat Zager & Evans, för 1969 lät RCA den här dynamiska duon göra en LP med tio låtar. Det är möjligt att de fick göra fler...men jag tänker inte kolla.
Hemska tanke...det här kanske är en samlingsplatta...
Efter att ha lyssnat igenom den måste jag nog konstatera att all musik var inte bra i slutet av 60-talet. Det gjordes en massa skräp också...Zager & Evans hör dit.

De fick visserligen en hit med låten In the Year 2525, en låt som säkert många har hört. Den brukar finnas med på alla såna där mindre nogräknade samlingsalbum med låtar från 60-talet. Jag har räknat ut att ungefär 95 procent av de där samlingsalbumen innehåller ren utfyllnad.

In the Year 2525 är förresten en liten framtidsbetraktelse som slutar 10.000 år in i framtiden, där människan lever vidare i provrör eller nåt sånt där.

Jag har faktiskt inte orkat bry mig så där väldigt mycket om textens innehåll. Så skit samma.

Smörduon Zager & Evans praktiserar akustisk gitarr samt stämsång och backas upp av en hel orkester med stråkar och blås.

En liten specialitet de använder sig av är så kallad pratsång, där en av dem läser upp låtens text medan den andre hummar lite i bakgrunden och plockar lite med gitarrsträngarna. Halleluja!

Det finns kanske ett visst komiskt värde i det.
Men för helvete!
Akta er för den här skivan. Jag menar det. Det är ingen förmildrande omständighet att den är gjord på 60-talet.

Nr: xxx/2222 (skivan är utrensad ur samlingen)

Barry och Mama´s and Papa´s

Sunshinepop – Del 5
Hm, kanske inte sunshinepop, tror jag. Men lite åt det hållet och väldigt bra...

BARRY McGUIRE – THIS PRECIOUS TIME - 1966

Barry McGuire är känd för en enda låt, Eve of Destruction från 1965. Den allra första protestsången har den kallats. Men att han gjorde flera bra plattor på 60-talet är det inte många som kommer ihåg.
Jag har kommit över hans andra album, This Precious Time från 1966, uppföljaren till genombrottet med ja-ni-vet-vad...
Det är naturligtvis också en sån där sorligt bortglömd skiva. Men för alla gamla fans av Mama´s and Papa´s finns det anledning att kolla in den lite extra.

Supergruppen är nämligen med och backar upp McGuire på den här skivan, på varenda låt. Det är nästan så jag vill påstå att det är mer Mama Cass än Barry McGuire, särskilt eftersom det görs en riktigt kul version av California Dreamin´ på skivan.
Barry McGuire var aldrig nån lysande låtskrivare själv. Det var inte han som gjorde Eve of Destruction till exempel, det var hans polare P.F Sloan. Så är det på den här skivan också. P.F Sloan har gjort de flesta. Men sen gör gamle Barry också covers på både Beatles, Tom Jones, McCoys och flera andra 60-talsstjärnor.

Låter det tråkigt?
Det är det inte. This Precious Time är lysande bra. Med Mama´s and Papa´s i bakgrunden och McGuires raspiga röst får låtarna en helt annan dimension än de tidigare versionerna. Den här plattan borde förtjänat lite uppmärksamhet än den fick 1966.

Nr: 1504/2222

lördag 18 augusti 2012

Hur många samlingsalbum med Beach Boys finns det?

Sunshinepop – Del 4
...och de här pojkarna kan vi vi ju inte bara låta bli att nämna...

BEACH BOYS – 20 GOLDEN GREATS - 1978

Förmodligen finns det fler olika samlingsalbum än låtar Beach Boys spelade in under hela sin karriär...
Den här skivan är i vilket fall inte alls dum. Den dök upp nån gång i slutet av 70-talet när det (ännu en gång) var dags för en revival för bröderna Wilson med kusin. Jag tror det var i samband med filmen Sista natten med gänget (American Graffiti), men där kan jag så klart ha fel.

Hela 20 låtar finns det på skivan och alla de stora hitsen är med. Självklart Beach Boys allra första listetta – I Get Around från 1964 – och sen kommer låtarna på ett pärlband, Surfin´USA, Fun Fun Fun, Help Me Rhonda, Good Vibrations...

Så jovisst. Den här samlingsplattan kan jag faktiskt rekommendera. Det finns andra, senare saker, som inte alls är lika roliga.

Folk kan tycka precis vad de vill om Beach Boys lättviktiga surfpop, men i mitten av 60-talet var det nog bara dem bland alla amerikanska popband som kunde utmana Beatles.
Och att ha minst ett par samlingsalbum med Beach Boys i samlingen ser jag nästan som ett krav.

Nr: 1873/2222

Tuggummipop från Boyce och Hart

Sunshinepop – Del 3
Ämnet är svårdefinierat, men förmodligen handlade det om sunshinepop när låtskrivarduon Boyce & Hart gjorde en egen platta.

TOMMY BOYCE & BOBBY HART – I WONDER WHAT SHE´S DOING TONITE - 1968

Tommy Boyce och Bobby Hart. Har du hört talas om dem?

De är bra. Gjorde på 60-talet låtar åt bland annat The Monkees och andra tuggummipoppare. Monkees mer eller mindre levde på Boyce & Hart; Last Train to Clarksville, I Wanna Be Free, Steppin´ Stone osv osv...

Den här duon gjorde också en rad egna plattor som inte alls är illa. De går dessutom att hitta i secondhandaffärernas begagnatbackar rätt ofta.
Det var så jag fick tag i deras tredje platta – I Wonder What She´s Doing Tonite. Men jag tvekade ett par omgångar innan jag slog till. Den ser lite skum ut.

Bilden på skivomslaget är nästan lite suspekt, två grabbar och en oskyldig liten flicka med jättebomber i en bamsesäng. På en stol vid sidan sitter en skum skäggig figur med kamera....

Nja, inte räknar man med sunshinepop i alla fall. Möjligtvis whiskey a-go-go, porrklubbsmusik eller knullsoul (Barry White).
Men den var värd både en tia och att lyssna på. Förstaspåret, som heter precis som LP:n, är en riktigt kul poplåt. Jag har aldrig hört den tidigare, men den blev visst en hit 1968, enligt Allmusic.com.
Det finns flera såna där små pärlor att upptäcka på skivan. Göra poplåtar kunde de här killarna absolut.

Så hittar du den här plattan nånstans - och har en viss böjelse för amerikansk sunshine- och bubblegumpop från 60-talet - då är det inget att tveka på.

Nr: 1214/2222

Mama´s & Papa´s glömda album

Sunshinepop - Del 2
Vi fortsätter med en av de stora i den här genren.

MAMA´S & PAPA´S – CASS JOHN MICHELLE DENNIE - 1966

De flesta, nåja de flesta över 30 år, 35 kanske, har väl nån gång hört California Dreamin´ och Monday Monday, Mama´s & Papa´s superhits och stora genombrott 1966. Båda låtarna fanns med på deras debutalbum det året.
Kanske är det därför gruppens andra platta, Cass – John – Michelle - Dennie, hamnat lite i skuggan. Den kom senare samma år. Men där fanns ingen sån där super-dunder-jätte-enorm-mega hitlåt. I Saw Her Again Last Night...möjligtvis. Men i jämförelse med låtarna på förstaplattan skulle den möjligtvis kunna kallas för utfyllnad. Så stor skillnad var det.

Men – ett jättestort men – jag tycker bättre om den andra plattan ändå. Mest för att skivan är så snyggt gjord. Varenda (nästan) melodi är läckra och arrangemangen så klockrena. Cass – John – Michelle – Dennie är en sofistikerad popskiva.

Fan vet om inte John Phillips, som skrev nästan alla låtarna, hämtat lite, lite inspiration från Beach Boys tidiga skivor. Men å andra sidan – varför skulle han gjort det?

Den enda låt på skivan jag har lite svårt för är Dancing In The Streets, en cover på Martha Reeves gamla hit som Bowie och Jagger gjorde en grej av senare...på 80-talet närmare bestämt.

Men det finns flera spår som är ohyggligt läckra, Words Of Love, My Heart Stood Still, Trip Stumble and Fall, för att nämna några.

Möjligtvis finns de låtarna med på Mama´s & Papa´s samlingsalbum - vilket det finns betydligt fler än ”riktiga” album – men nästan ingen kommer ihåg dem nu för tiden. Och det tack vare California Dreamin´.

Nr: 1013/2222

Bara lite sunshine-pop

Sunshinepop - Del 1
Den här lilla oskyldiga saken känns bra att börja med...

THE PEPPERMINT RAINBOW – WILL YOU BE STAYING AFTER SUNDAY - 1969


Will You Be Staying After Sunday tyckte jag först var ett ganska misslyckat köp. The Peppermint Rainbow var lite för söta och gulliga. Lite för mycket stråkar och doakör. Lite för smörigt för min smak...egentligen.

Sen kom jag på mig själv med att ha spelat skivan flera gånger i rad.
Och när jag inte visste vilken jag skulle välja...då valde jag The Peppermint Rainbow...flera gånger...utan att tänka på det.
Och då kom jag på varför.
Okej, det är väldigt snäll amerikansk ”sunshine-pop från 1969. Men The Peppermint Rainbow gör det bra. Tjejerna i kören, och när de sjunger solo, gör det så snyggt. Det påminner en hel om Mama´s & Papa´s, men på fel sida av USA och därför inte riktigt lika roligt...?
Det vill säga, The Peppermint Rainbow kom från Baltimore på amerikanska östkusten. Mama´s & Papa´s hängde med Jefferson Airplane och Janis Joplin i San Francisco. Därför har The Peppermint Rainbow nästan inga som helst psykedeliska inslag i sin musik. Det är bara sunshine-pop.

Men ibland räcker det tydligen. Sen gör det ju inget att det finns flera små guldkorn på skivan. Don´t Wake Me Up In The Morning blev visst en mindre hit. Men mina favoriter är Will You Be Staying After Sunday och Lemon Pipers-covern och bubblegum-hiten Green Tambourine. Kul!

Nr: 1544/2222

Sunshine pop

Med Beach Boys, Mama´s & Papa´s, Turtles, Monkees och andra (mindre kända) grupper blev sunshine pop ett begrepp i mitten av 60-talet. Sockersöta melodier, välklädda ungdomar som sjöng trevliga och snälla poplåtar. Genren var mer eller mindre koncentrerad till Kalifornien.
De där grupperna finns det inte särskilt mycket av i min samling, men några har jag stående i hyllorna.
Under helgen tänkte jag presentera en del av de där skivorna...och några som förmodligen inte alls borde höra dit...

För jag är inte alls säker på att alla de grupper och artister jag skriver om i helgen verkligen ska räknas som sunshine pop. Men pop är det i alla fall, amerikansk, från slutet av 60-talet och början av 70-talet.

Bara lite sunshine-pop (Peppermint Rainbow - Will You Be Staying After Sunday)
Mama´s & Papa´s glömda album (Mama´s & Papa´s - Cass John Michelle Dennie)
Tuggummipop från Boyce och Hart (Tommy Boyce & Bobby Hart - I Wonder What She´s Doing Tonite)
Hur många samlingsalbum med Beach Boys finns det? (Beach Boys - 20 Golden Greats)
Barry och Mama´s & Papa´s (Barry McGuire - This Precious Time)
Någon gillade Zager & Evans (Zager & Evans - 2525)
Historiens första pojkband (Monkees - Greatest Hits)
Ibland får en skiva knastra (Nancy Sinatra & Lee Hazlewood - Nancy & Lee)

fredag 17 augusti 2012

1975 års bästa hitlistelåt

STEVE HARLEY & COCKNEY REBEL – THE BEST YEARS OF OUR LIVES – 1975

Här har vi en skiva som fångar den surrealistiska stämningen från 1975. Det här är Steve Harleys galna och vilda värld. Ändå är det en tämligen välanpassad platta...för att vara Cockney Rebel.
Låtarna är nämligen inte för långa, de håller sig inom de rätta gränserna utan att sticka iväg i allt för märkliga vindlingar.

Texterna – som nästan uteslutande handlar om ”parties, madness and murder” – är inte för avancerade eller kryptiska.

Här finns till och med en hitlåt, Make Me Smile, som har både lite Beatles och en hel del glamrock över sig.

På det hela en ganska trevlig skiva för att vara Steve Harley. Bara lite lagom galen om man jämför med skivan innan, The Psychomodo, eller den efter Timeless Flight.

Nåja, jag lyssnar precis lika gärna på den här skivan som på The Psychomodo, även om Harley bytte ut hela Cockney Rebel till den här plattan (som jag inte tycker är nån fördel).

Men jag spelar hellre den här än Timeless Flight, som har en tendens att bli lite för mycket av det goda.

Panorama är sån där låt som kan ta dig med direkt till 1975. I felt 45 and I was barely alive. I saw a human tribe and I was terrified...hmm, det blev visst rätt kryptiskt ändå...

Mr Raffles är också en sån där låt som kan få tidsmaskinen i skallen att snurra. Och Make Me Smile, så klart. Det vete tusan om inte det var hela 1975 års bästa hitlistelåt.

Nr: 841/2222

torsdag 16 augusti 2012

Stampeders – en överraskning

STAMPEDERS – FROM THE FIRE - 1973

Det kanske finns en och annan som kommer ihåg att gruppen Stampeders gjorde en cover på Ray Charles-låten* Hit The Road Jack i mitten av 70-talet. Den stora grejen med den var kanske att de fick dj:n Wolfman Jack att göra ett mellansnack mitt i låten.

Sen kanske nån enstaka kan dra sig till minnes att Stampeders några år tidigare hade en mindre hit med låten Sweet City Woman.
Det märkliga med de där båda låtarna var att de egentligen inte hade särskilt mycket med Stampeders att göra.

På grund av dem trodde jag själv i många år att de var nåt i stil med New Seekers, ett lite mindre seriöst Carpenters, eller något mer sofistikerade än Bellamy Brothers. Inte ett dugg spännande med andra ord.

Att det var ett misstag insåg jag nyligen då jag kom över albumet From The Fire från 1973. Jag hittade den i en reaback för en femma och chansade...och tänkte väl att jag kunde sälja den om jag inte gillade den...
Den är inte till salu, kan jag meddela nu.

Att spela den här skivan första gången blev både en aha-upplevelse och en överraskning. Så det är först nu jag intresserat mig för det här kanadensiska bandet, som faktiskt var med och lirade rock redan i mitten av 60-talet.
Hittar du den här plattan tycker jag du ska slå till. From The Fire har inget med Bellamy Brothers att göra. Stampeders har i stället den där karaktäristiska lite ruffiga kanadensiska stilen, ungefär som Bachman Turner Overdrive och Guess Who.

På sina ställen skulle jag till och med kunna jämföra dem med Creedence, men inte lika bra låtar. Eller som Bread och Redbone i sina rockigaste stunder.

Så för min del tänker jag börja leta efter fler album med Stampeders. Jag har för mig att jag sett dem i andra reabackar också...men tidigare har jag bara bläddrat förbi dem...

Nr: 1777/2222

* skriven av Percy Mayfield

onsdag 15 augusti 2012

Naket av Steve Hackett

STEVE HACKETT - BAY OF KINGS – 1984

Jag kan inte särskilt mycket om klassisk gitarr. Så den här skivan har jag egentligen inte mycket att säga något om, mer än att det var väldigt modigt av Steve Hackett. Bay Of Kings är nämligen ett album med bara klassisk gitarr.
Inte för att han inte gjort klassiska stycken tidigare. Det finns ett och annat sådant på alla hans tidigare plattor, och på en del Genesisskivor också. Men då mest som små trevliga mellanspel mellan de ”tunga grejerna”, ett trevligt litet avbrott.

Men här kör han hela linjen ut och briljerar med sitt kunnande och musikaliska känsla. Och nog för att det är snyggt och rätt avkopplande lyssning.

Men för min del, som inte är van, får jag lite svårt att skilja de olika musikstyckena från varandra. Så det blir lite tjatigt...

Men å andra sidan borde det här vara en skiva som växer med antalet spelningar. Så jag tänker inte ge mig än, utan ska låta Bay of Kings få snurra några gånger till på skivtallriken.

Och så kan jag väl lägga till lite (mer) värdelöst vetande.
Charisma vägrade ge ut skivan, efter Hacketts relativa misslyckande med skivan innan, Highly Strung. Då gick han i stället till det lilla bolaget Lamborghini, som givetvis gav ut den.

Nr: 1511/2222

tisdag 14 augusti 2012

This is Siller´s Picture

BOB SILLER – THIS IS SILLER´S PICTURE - 1970

Bob Siller är knappast en filur folk i allmänhet har koll på. Men så var hans karriär som popstjärna både kort och framgångslös (finns det ordet? Det passar annars rätt bra här...).
Han var gitarrist och lirade i slutet av 60-talet med amerikanska bandet Mephistopheles som gav ut en platta 1969, In Frustration. Jag vet inte om det var i ren frustration bandet splittrades, för några större framgångar blev det inte. Och någon mer skiva blev det inte heller.

Bob Siller gjorde efter det en soloplatta 1970, This is Siller´s Picture, utgiven på utmärkta skivbolaget Dunhill i Los Angeles. De hade näsa för det där med bra artister...som aldrig skulle lyckas.
Jag tror Bob Sillers musikkarriär slutade efter den där skivan. Men jag har hans enda platta i min samling. Den är faktiskt ganska svår att få tag på.

Och någonstans kan jag förstå varför det aldrig gick vägen. This is Siller´s Picture låter ungefär som om man skulle blandat ihop Carpenters med Dean Martin.

Men jag skulle kunna tänka mig att till exempel Elvis Costello skulle kunna få för sig att göra något sånt här, nu för tiden. Och då kanske det inte är så illa i alla fall?

Nr: 1547/2222