DOOBIE BROTHERS – LIVIN´ ON THE FAULT LINE - 1977
Det finns två sätt att se på Livin´ On The Fault Line, Doobie Brothers album från 1977.
Jag kan tänka mig att det finns en del som tycker det här är en ganska hyfsad platta. Lite halvkul soulpop med funkinslag. Lagom trevligt. Lite som Steely Dan, fast inte lika bra.
Och så finns det ju två rätt hyfsade låtar också, Echoes Of Love och Little Darlin´. Såna där låtar som finns med på varenda samlingsplatta med Doobies nu för tiden.
För min del lider jag av samvetskval. Nästan ångest.
Jag skaffade nämligen den här plattan när den var ny, 1977. Och jag har den kvar...
Jag tycker inte om den. Jag har aldrig gjort det!
Därmed sagt att Doobie Brothers soulperiod i slutet av 70-talet och under nästa årtionde, inte hör till mina favoriter. Jag gillade rockbandet Doobie Brothers.
Jag gillade deras tuffa country- och nästan southern rock de lirade på sina första plattor, The Captain And Me, Toulouse Street och What Were Once Vices Are Now Habits. Och höjdpunkten Stampede också så klart.
Livin´ On The Fault Line är bandets definitiva steg över från rocken till soulpopen. Ska man vara snäll går det väl att kalla funkigt också. White funk, finns det? I så fall är det här det...
För den som inte hört Doobie Brothers tidigare är INTE detta en skiva att börja med. Risken är stor att det inte blir nåt mer...
Börja i stället med de tidigare plattorna. Eller förresten, kolla in de album där Michael McDonald inte är med. De är bra.
Inte för att Michael McDonald inte är bra. Det är han. Han är en ruggigt vass soulsångare med en pipa utöver det vanliga. Men en sån kille ska väl inte hänga ihop med ett gäng som Doobie Brothers? Gamla hippies från Kalifornien. Det kan inte bli annat än fel.
Nr: 701/2222
Det finns två sätt att se på Livin´ On The Fault Line, Doobie Brothers album från 1977.
Jag kan tänka mig att det finns en del som tycker det här är en ganska hyfsad platta. Lite halvkul soulpop med funkinslag. Lagom trevligt. Lite som Steely Dan, fast inte lika bra.
Och så finns det ju två rätt hyfsade låtar också, Echoes Of Love och Little Darlin´. Såna där låtar som finns med på varenda samlingsplatta med Doobies nu för tiden.
Jag skaffade nämligen den här plattan när den var ny, 1977. Och jag har den kvar...
Jag tycker inte om den. Jag har aldrig gjort det!
Därmed sagt att Doobie Brothers soulperiod i slutet av 70-talet och under nästa årtionde, inte hör till mina favoriter. Jag gillade rockbandet Doobie Brothers.
Jag gillade deras tuffa country- och nästan southern rock de lirade på sina första plattor, The Captain And Me, Toulouse Street och What Were Once Vices Are Now Habits. Och höjdpunkten Stampede också så klart.
Livin´ On The Fault Line är bandets definitiva steg över från rocken till soulpopen. Ska man vara snäll går det väl att kalla funkigt också. White funk, finns det? I så fall är det här det...
Börja i stället med de tidigare plattorna. Eller förresten, kolla in de album där Michael McDonald inte är med. De är bra.
Inte för att Michael McDonald inte är bra. Det är han. Han är en ruggigt vass soulsångare med en pipa utöver det vanliga. Men en sån kille ska väl inte hänga ihop med ett gäng som Doobie Brothers? Gamla hippies från Kalifornien. Det kan inte bli annat än fel.
Nr: 701/2222
För min del är namnet Doobie Brothers synonymt med en riktigt bra, klassisk låt. Då tänker jag förstås på "Long train runnin'". För övrigt har jag tyckt att det jag hört med detta band varit väldigt trist och slätstruket.
SvaraRaderaDå är vi inne på samma linje. Den finns på The Captain and me som är en av de tidiga plattorna.
SvaraRadera