The Musical Box: 2018

tisdag 18 september 2018

Ett coverband av sig själva

SLADE – CUM ON LET´S PARTY – 2002

Cum On Let´s Party är enda skivan Slade II än så länge spelat in. Det är alltså inget riktigt Sladealbum, det är bara halva bandet kvar, gitarristen Dave Hill och trummisen Don Powell, som till sin hjälp har två inhyrda musiker.
Cum On Let´s Party stavas visserligen som ett äkta sladealbum, men skivan har ett tveksamt förflutet. Den gavs ut redan 1994 då med namnet Keep On Rockin´, och har efter det kommit ut i ytterligare ett par upplagor med andra namn och delvis andra låtar. Det är naturligtvis ytterst tveksamt om samlare verkligen behöver ha denna skiva i alla dess upplagor.

Det som är nytt för Cum On Let´s Party, som än så länge är den senaste upplagan, är jullåten Run Run Rudolph, som därmed kompletteras av sedan tidigare Merry Xmas Now.

Slade och jullåtar har nämligen en gemensam historia tack vare sladedängan Merry Xmas Everybody, som på sina håll blivit en klassiker redan under det tidiga 80-talet. Den har dock inget direkt med de här två låtarna att göra förutom temat.

Cum On Let´s Party är inte heller någon julskiva i övrigt, låtarna finns förmodligen med som en slags helgardering; Cum On Let´s Party skulle kunna vara en ett album som går hem på ett vildsint julparty, men också när som helst annars.

Det är nämligen en partyskiva för de mindre nogräknade tempot är högt, soundet känns igen även om låtarna är nya. Det skulle kunna vara ett coverband som lirar sladelåtar...vilket det delvis är.
Nja, jag är extremt tveksam till denna skiva, dels för dess historik, dels för innehållet, som känns lite väl spekulativt. Jag tror att den som som funderar på att börja lyssna in sig på Slade kan starta med vilken skiva som helst...utom den här.

Slade är så klart inte Slade utan Noddy Holder och Jimmy Lea, som båda hoppade av i början av 90-talet efter katastrofsingeln Universe då det stod klart att det inte skulle spelas in något nytt album med Slade i första taget.

Det var dem som stod för kreativiteten i bandet som gjorde dem till 70-talets kanske största glamrockstjärnor och det var dessutom de båda som skrev nästa alla låtarna, som nästan undantagsklöst blev hits på sin tid.

Det jag mest saknar på Cum On Let´s Party är i så fall någon rockballad, som var Holders och Leas kanske bästa ”gren”, kom ihåg låtar som Everyday, Far Far Away och My Oh My.

Nr: 180/CD

söndag 16 september 2018

Buggkurs med Jeff Lynne

ELECTRIC LIGHT ORCHESTRA – SECRET MESSAGES – 1983

Den som nån gång gått en buggkurs vet säkert att Rock and Roll Is King är en synnerligen gångbar låt i på ett sånt ställe. Det är uppenbarligen en bra låt att bugga till.
Ska låta det vara osagt om det är därför jag aldrig gått nån sån kurs. Men den låten är hemsk. En så väl inplastad och tjatig rocklåt har jag sällan hört, fotfarande, efter så här många år...

Låten finns på ELO:s album Secret Messages. Den skivan är precis lika jobbig som låten, men inte lika ”pophookig”. Och nu borde jag väl på något sätt förklara varför jag tycker så. Men det går inte.

Melodierna är så hopplöst tråkiga att jag inte hittar någon som helst substans i Secret Messages. Det finns inte en enda bra låt. Så illa är det. Jeff Lynne har gjort fantastiskt mycket bra grejer, men Secret Messages har jag väldigt svårt för.

Kan bara konstatera att Jeff Lynne, liksom de flesta andra på den tiden, till slut trillade rakt ner i 80-talets synthfälla av tråkig mainstream pop. Efter att ha lyssnat på den här verkar till och med Phil Collins rätt kul.

Nr: borttagen ur samlingen

Jag har skrivit om skivan tidigare.

lördag 15 september 2018

2XS bättre än väntat

NAZARETH – 2XS – 1982

Trots att Nazareth på 80-talet halkade in på det där med schlager- och arenarock, är 2XS inte alls illa. Inte för att vara ett skotskt hårdrockband som varit på väg nedåt i närmare fem år innan dess.
Visst är det stundtals bombastiskt och mer pompöst än vad jag klarar av. Men Nazareth gör det ändå ganska snyggt, det medges. Det blir aldrig så där outhärdligt som man skulle kunnat tro. Dan McCafferty har fortfarande kvar sin whiskeyskrovliga röst, nu ännu raspigare. Det är bra!

Och Manny Charlton river fortfarande av samma tuffa riff som han gjorde på 70-talet, även om det mesta nu är inbakat i storslagna och svulstiga arrangemang med synthar å sånt.

Visst är det väldigt mycket mer elektroniska effekter än vad man är van vid. Men det funkar. Love Leads to Madness är en sån där låt som skulle kunnat vara hopplöst jobbig. Men Nazareth håller det på rätt nivå, så den gillar jag faktiskt.

Boys In The Band för nästan tankarna till Expect No Mercy. Här är McCafferty riktigt bra. Sen planar det tyvärr ut lite grand och låten Gatecrash blir nästan lite för mycket. Nazareth och countrystånk funkar inte ihop.

Nr: borttagen ur samlingen

Jag har skrivit om skivan tidigare. 

torsdag 13 september 2018

Upptäckt alldeles för sent

JOHN LENNON - #9 DREAM/WHAT YOU GOT – 1974

Min allra första singel...som jag inte uppskattade alls då. Jag fick den av en kusin som hört att jag också gillade skivor. Men en John Lennon-singel uppskattades inte av en 13-åring som lyssnade på Slade och försökte lära sig texten till Get down and get with it.

Det är därför den har nummer två i min samling. Jag kunde ju inte ge första numret till en Beatlesskiva.

Nej, nummer ett i samlingen fick i stället Bowies Let´s Spend The Night Together, det var tuffare.

Det tog flera år innan jag insåg den här skivans storhet, sent 70-tal. Om det är #9 Dream eller What You Got som är a-sidan på singeln har jag dock inte tänkt på förrän nu.

För min del spelar det dock ingen roll. Båda låtarna är hämtade från fantastiska Walls & Bridges som jag också upptäckte alldeles för sent, sent 70-tal.

Men det var What You Got jag fastnade för då. Det var en fräck funkig låt där John Lennon släpper ut sin sorg och ilska. Varför fick jag reda på långt senare. What You Got är en av tre från Walls & Bridges som handlar om Johns separation från Yoko Ono. Bless You och Going Down On Love är de andra två.
What You Got finns i flera olika demoversioner, vilka senare givits ut på skiva. Låten började sitt liv som rockabillylåt inspirerad av Carl Perkins och Little Richard. Men när Lennon senare blev fascinerad av det tidiga 70-talets disco och funk fick låten en helt ny kostym, inspirerad av The O´Jays.

#9 Dream är också en ypperlig poplåt, drömsk, nästan suggestiv. Även den upptäckte jag betydligt senare än när jag fick skivan. Det borde kanske varit den som den här texten skulle handlat om, upptäckte jag nu, alldeles för sent.

Nr: 2/singel

onsdag 12 september 2018

Olofs systrar och Walls & Bridges

JOHN LENNON – WALLS & BRIDGES – 1974

Gårdagens text om What You Got fick mig att komma ihåg Olof två äldre systrar. Det var hos dem man kunde hitta, som vi tyckte, ovanliga skivor i deras gillestuga där stereon fanns. Det var där jag upptäckte John Lennons Walls & Bridges.
Det var en fantastisk LP. Och det var en aha-upplevelse. Under den perioden av 70-talet var det ingen i min ålder som ville kännas vid att man lyssnade på Beatles, det var lite larvigt och så garvade man rått, slängde ner pickupen på nån av Deep Purples senaste, typ Burn, eller Sabbath, helst den första.

Olofs systrar gillade dock inte sån musik, i hyllan stod i stället Seals & Crofts, England Dan & John Ford Coley, Roxy Music och John Lennon.

Walls & Bridges satte sig djupt. Det drömska men outhärdliga, souliga i Going Down On Love, det ilskna och besvikelsen i Whatever Gets You Through The Night (där John sjöng duett med Elton John), suggestiva #9 Dream, vackra och sorgliga Steel & Glass.

Självsäkra, förvirrade, fantasifulla och knivskarpa Walls & Bridges. Det är ett album jag till och med nu för tiden knappt vågar skriva om, rädd att inte göra det rättvisa, att säga för mycket eller för lite.
Rätt eller fel – på den tiden jämförde jag med David Bowies soulplatta Young Americans, både för den souliga känslan och för Across The Universe, som Bowie lånade. Det finns mycket soul i Walls & Bridges, vilket berodde på att John Lennon under den här tiden blivit fascinerad av soul-funk och lyssnade på band som The O´Jays.

Rätt eller fel – nu för tiden jämför den gärna med Lennons egen hyllade Double Fantasy och tycker Walls & Bridges är den starkare av dem. Double Fantasy spelade han in tillsammans med Yoko Ono.

När Walls & Bridges spelades in hade de precis gjort slut, eller tagit ett uppehåll, som sen skulle visa sig bli 18 månader långt. Det märks i musiken på skivan. Känslosamma låtar, som #9 Dream, Steel & Glass och Going Down On Love är ohyggligt starka nummer. What You Got och Whatever Gets You Through The Night bär på påtagligt mycket ångest och ilska.

Walls & Bridges är ett högst personligt album. Kritiken då var att skivan, på grund av John separation från Yoko, var förvirrad och rörig. Nu 40 år senare påstår jag i stället att albumet i högsta grad var inspirerat och varierat, beroende på samma sak

Nr: 1029/2222

lördag 8 september 2018

Are you ready Steve..?

SWEET – BALLROOM BLITZ – 1973

Efter Smoke On The Water ett av de mest välkända intron som finns i rockvärlden. ”Are you ready Steve...aha..., Andy...yeah... Ballroom Blitz är på grund av det Sweets mest välkända singel.
Det var också den allra första låt jag hörde med Sweet och – som alla andra – blev jag förälskad upp över öronen. Nu tycker jag det är lite märkligt, egentligen är det ju en ganska tjatig låt. Visst är glamrock och bra tryck, men...

Nja, det som var då får vara så. Det blir bäst så. Något halvår efter jag fått tag i singheln bytte jag bort den mot Bowies Let´s Spend The Night Together, som var en dyrgrip redan på den tiden. Den kostade mig två sweetsinglar (Blockbusters tror jag), Steve, Andy och de andra stod inte så högt i kurs jämfört med Bowie.

Nu har jag dock köpt Ballroom Blitz igen. Kunde inte motstå den när jag hittade den längst fram i en låda på skivmässan i Huskvarna. Introt är precis lika bra idag, men resten har som sagt blivit lite tjatigt...
Ballroom Blitz var en av alla de singlar hitmakarduon Nicky Chinn och Mike Chapman skrev till Sweet. De hade en lång rad litsinglar tillsammans; Fox On The Run, Hell Raiser, Blockbuster, Little Willy, Big Wam Bam, The Six-Teens. Mer bubblegumpop än glamrock, men det var så Sweet lanserades av sitt skivbolag.

B-sidan på singlarna lämnades dock oftast åt Sweet själva. Där kom det fram att bandet egentligen hade helt andra planer än att lira trevlig och lättsam radiopop. De ville lira hård rock (vilket de fick göra senare). Det är därför en del sweetsamlare tycker deras singelbaksidor är roligare än a-sidan.

Rock & Roll Disgrace på Ballroom Blitz flipsida är inget undantag. Det är en sjysst hårdrocklåt. Nästan ingen av Sweets b-sidor togs därför med på någon av gruppens samtida LP-album. Undantaget när det gäller den här singeln är att Ballroom Blitz inte heller fanns med på någon LP från den tiden, förutom på ett antal samlingsalbum.

Nr: 140/singel

fredag 7 september 2018

Historien ligger framför oss

ANDERS F RÖNNBLOM – HISTORIEN LIGGER FRAMFÖR OSS – 2016

Historien bakom historien framför oss är att Anders F i födelsedagspresent av sina närmaste fans fick en dag i Atlantis studio i Stockholm. Det var klassisk svenk popmark under 60- och 70-talen.
Då var det skivbolaget Metronomes studio och många stora artister i det svenska popetablissemanget spelade in sina skivor där. Anders F valde att göra en liveinspelning i studion med fansen som publik. De fem låtarna hämtades från det kommande projektet Freakshow.

Resultatet blev vinylskivan Historien ligger framför oss, hans första skiva på vinyl på 26 år, men bara ett i raden i en ständigt ökande utgivningstakt av album. Som Bob Dylan.
När Bob Dylan 2009 släppte albumet Together Through Life stod kritiker och andra skribenter i rad för att hylla skivan. Den bästa någonsin sas det. Det tog ganska lång tid innan någon dristade sig till att påpeka att den kanske var lite tråkig. Sen kom det en till...och flera efter det. Några år efter utgivningen var det allmänna omdömet att Together Through Life nog var ganska tråkig...

Historien ligger framför oss har fått genomgående positiv kritik. Jag tycker dock att den är aningen tråkig. Det för mycket Dylan, för mycket avsides betraktande för att jag på allvar ska kunna relatera till texterna.

Visst är projektet ambitiöst och väl komponerat, men samtidigt blir det tack vare det ganska pretentiöst och inte alls så folkligt och nära som andra och tidigare alster av Anders F, trots att musiken, bandet bakom, är strålande.

Det som skulle kunna vara undantaget är eposet Lovene om paret Frank och Bernard i en liten lantbruksort i norra Västergötland. Men just nu känns den mest politiskt korrekt och egentligen inte särskilt angelägen.
Det är som Klasse i källaren säger; ”Man måste ju inte gilla alla skivor ens med sina idoler”. Musiksmak är något högst personligt och just den här skivan är inte på min våglängd. Så är det bara. Och därför kan jag inte heller kritisera dem som gillar skivan.

Jag fick tag i min LP ganska tidigt efter den släppts i en limiterad utgåva på 1000 ex. Det är så Anders F numera gör med alla sina skivsläpp. Skivan är signerad och har nummer 277.

Nr: 302/2222

onsdag 5 september 2018

Slades bidrag till Live Aid

SLADE – DO YOU BELIEVE IN MIRACLES – 1985

Do You Believe In Miracles är Slades bidrag till Bob Geldofs Live Aid. Låten handlar om Bob Geldofs ansträningar och förhoppningar. Men den kunde lika gärna handlat om Slade, som bara några år tidigare tvingats spela på små lokala pubar för att överleva.
Under en av de pubspelningarna träffade de Bob Geldof, som berättade om sina planer, vilket gav Jimmy Lea och Noddy Holder idén till låten. Slade blev aldrig inbjudna till Live Aid, men skivan gavs ut och överskottet gick till samma ändamål som galan.

Intresset för singeln blev dock ganska stort då Slade efter att de träffat Geldof på puben gjorten storstilad comeback med låtar som My Oh My och Run Run Runaway och på kort tid blev lika lika intressanta för publiken och pressen som under storhetstiden på 70-talet. Det där intresset svalnade dock tämligen fort efter att Slade allt för snabbt släppt ut misslyckade uppföljaren Rogues Gallery.
Do You Believe In Miracles är en ganska typiska popdänga från mitten av 80-talet med stråkar, kör och en allsångstext som folk gärna sjäö med i. Att jämföra den med We Are The World går alldeles utmärkt, det är samma stil.

Hur mycket pengar singeln spelade in till välgörande ändamål är oklart, men det var i det fallet går det inte att jämföra med We Are The World. Låten finns inte med på något av de två album Slade spelade in vid den här tiden, The Kamikaze Syndrome eller Rogues Gallery, utan finns i stället med på den julskiva Slade spelade in strax efter, Crackers. B-sidan innehåller en ganska kul swingversion av My Oh My som gör den låten till något helt annat än den egentligen var.

Nr: 139/singel

tisdag 4 september 2018

Wake Up Call är blues

JOHN MAYALL & THE BLUESBREAKERS – WAKE UP CALL – 1993

Wake Up Call är ett mustigt bluesalbum, en ordentlig förändring från 1990 års A Sense Of Place, som var ett ovanligt kommersiellt album för att vara Mayall. Wake Up Call flirtar inte med manistreampubliken. Det är blues.
Som nästan alltid har John Mayall sina Bluesbreakers med sig. Den här gången av gamle bekantingarna Coco Montoya och Joe Yule, ny i bandet är Rick Cortez på bas. Men det räcker inte med det.
Buddy Guy och Albert Collins gästspelar och dessutom är Mick Taylor tillfälligt tillbaka, men bara på två låtar, Wake Up Call och Not At Home. Att det är han som lirar i bakgrunden går dock inte att missa.

Wake Up Call är alltså en skiva gamla stonesfans också bör ha i sin samling. Sen får vi inte glömma inhoppet av gospelsångerskan Mavis Staples, hennes röst är ren magi.

Wake Up Call är med andra ord en ganska intressant 90-talare där John Mayall den här gången uteslutande håller sig till blues. Det blir inga direkta jazzutflykter eller andra överraskningar.

Det är oavsett vilket ett album jag tycker mycket bra om, soundet är kraftfullt och fylligt, låtvalet är som alltid väl gjort.

Nr: 166/CD

söndag 2 september 2018

En missförstådd new wave-singel

JACK GREEN – MURDER – 1980

Murder är första singeln från Jack Greens debutalbum Humanesque. En fräck rockrökare i bästa new waveanda som tål att jämföras med både Elvis Costellos och Joe Jacksons låtar från samma tid.
Men skotten Jack Green hörde inte till det gänget, han kom från rockmusiken och hade innan han gav sig ut på egen hand spelat med egna bandet Sunshine, blev handplockad till Marc Bolans T.Rex inför deras USA-äventyr och inspelningar av skivorna Bolan´s Zip Gun, Zinc Alloy och Light Of Love.

När de skivorna inte funkade fick han kicken, hamnade hos Pretty Things där han var med och spelade på gruppens glamrockalbum Silk Torpedo och Savage Eye. Efter det fick han jobbet som gitarrist i Rainbow, men blev av med det efter bara två veckor.
Ingen vidare rockkarriär alltså, men Jack Green gav inte upp utan satsade i stället på en solokarriär...vilken inte heller gick särskilt bra. Singeln Murder tog sig trots sina kvaliteter aldrig in på några listor.

Den efterföljande LP:n Humanesque är det inte många som kommer ihåg idag och de två övriga singlarna från albumet; This Is Japan och Babe kom också bort på vägen. Nu för tiden kan man köpa Jack Greens album för några tior på Tradera, singeln Murder säljs för ungefär samma peng.

Så att Jack Green är en underskattad och missförstådd artist är sant. Murder är en lysande rocklåt som med rätt lansering på sin tid kunde blivit en av den tidens stora hits. Se det som ett bra tips. LP:n Humanesque är en missförstådd new wavepärla.

Nr: 26/singel

Har skrivit om denna singel tidigare, men blir nu lite tjatig och gör det nu igen med ny text.

fredag 31 augusti 2018

40 år senare är det så klart intressant...

AGITATION FREE – FRAGMENTS – 1974

Långa gitarrsolon, rytmer som ständigt byter riktning, ett tyskt Pink Floyd inspirerat av Grateful Dead, psykedelisk spacerock. Fragments är ett livealbum av Agitation Free inspelat 1974 men utgivet på skiva så sent som 1995.
Inspelningen består egentligen bara av tre stycken, som hämtats från en återföreningskonsert bandet gjorde i november 1974. Det fjärde och sista stycket spelades in vid en konsert tidigare samma sommar. Tanken var nog aldrig att ge ut inspelningen på skiva, det är ljudkvaliteten lite för dålig för.

Men över 40 år senare är det så klart intressant. Agitation Free spelade bara in ett par studioalbum och det finns bara några få liveinspelningar kvar.

Vad jag vet är detta ett av tre livealbum. Men den som förväntar sig en tjutande publik i bakgrunden har fel, den publik som besökte Agitation Frees konserter var av ett annat slag och hade inget intresse av våldsamt utåtagerande.

Det är märkligt tyst mellan låtarna, det går att ana hur en sötaktigt doftande rök lagt sig som en ogenomtränglig filt över konsertbesökarna.

Agitation Free var säkert inspirerat av Pink Floyds tidiga alster, det är tveklöst spacerock, acidrock med en tysk touch men också ett jazzigt inslag som Waters och Gilmore inte kunde skapa i sin värld utan i stället gav sig hän åt ljudeffekter.
Låtarna på Fragments är långa, inledande Someone´s Secret är hela 17 minuter, ett psykedeliskt jam där en blixtrande suggestiv gitarr kommer in efter nio minuter och ger låten både nytt innehåll och en ny väg. Sånt kan få håret att resa sig i nacken.

Det är spacerock, men soundet påminner också om Santanas album från samma tidsperiod. Fragments anses inte vara något av Agitation Frees främsta album, vilket dock troligen mest beror på ljudkvaliteten. Men som alla andra liveinspelningar jag hört med bandet är den musikaliska kvaliteten mycket hög.

Nr: 384/2222

onsdag 29 augusti 2018

Mungo Jerrys Lady Rose

MUNGO JERRY – LADY ROSE – 1971

Lady Rose är tredje singeln från Mungo Jerry efter 1970 års supersommarhit In The Summertime. Men att få en låt högst upp på varenda singellista i hela Europa och stora delar av resten av världen också lyckades aldrig Ray Dorset med igen.
Mungo Jerrys andra singel efter In The Summertime, Baby Jump, hade visserligen tagit sig in på en hel del topplistor, men den här gången gick det inte lika bra. Trots att Lady Rose var en ganska trevlig rocklåt, influerad av både skifflemusik och rock´n´roll blev det ingen större hit.
Men om det inte varit för de två singlarna hade Mungo Jerry nog blivit betraktade som en riktig one-hit-wonder även hemma i England, vilket dock övriga världen nog tyckte.

Den första pressen av Lady Rose är trots sin anonyma historia ett eftertraktat samlarobjekt. Låtens förstaupplaga släpptes i likhet med In The Summertime och Baby Jump på maxisingel som skulle spelas på 33 varv. Det var mycket ovanligt på den tiden. Min singel är dock en vanlig 45:a.

Nr: 103/2222

söndag 26 augusti 2018

Midnight Oils övergångsalbum

MIDNIGHT OIL – PLACE WITHOUT A POSTCARD - 1981

När Midnight Oil slog igenom i slutet av 80-talet med Beds Are Burning och LP:n Diesel & Dust dök flera av gruppens äldre plattor också upp i de svenska skivhyllorna. En av de märkligaste var Place Without A Postcard.
Det är ett riktigt svettigt rockalbum. Energin går på max, texterna är provocerande aggressiva. Lyssna bara på inledningen med Don´t Wanna be The One. Det är grymma grejer. Nästan lite Tom Petty.

Men när skivan var ny tyckte inte Midnight Oil själva om slutresultatet. Place Without A Postcard är det första album bandet spelade in utanför Australien, de åkte till England och demonproducenten Glyn Johns.

Nånstans på vägen skar det sig. Midnight Oils två tidigare plattor var tuffa rockrökare, punkigt och hårt. Det blev en kollison mellan Midnight Oils egna intressen och skivbolagets idé att göra om bandet till ett synthigt popband.

Låtarna blev inspelade, men Midnight Oil drog hem i förtid. När Places Without A Postcard dök upp i Sverige, alltså ungefär samtidigt med Diesel & Dust 1987, tyckte jag den bara var konstig och svår att förstå.

Därför blev den stående i många år i hyllan utan att spelas en enda gång. Jag gillade skivan innan, Head Injuries, betydligt bättre.
Men när jag nyligen lyssnade igenom mina gamla Midnight Oilplattor igen, efter att ha upptäckt storverken Capricorna och Redneck In Wonderland hittade jag Place Without A Postcard igen, eller såg den på det sätt jag kanske borde gjort redan på 80-talet.

Visserligen har det lagts på en hel del synthar, men Midnight Oils raspiga gitarrsound finns ändå kvar. Låtarna har dessutom attityd och är faktiskt experimentella. Pete Garretts sångröst är precis lika påträngande som både förr och senare.

Numera påstår jag tvärtom mot vad jag sagt tidigare att Place Without A Postcard är ett intressant album, ett av bandets mer spännande. Man kan nog hävda att det är bandets övergångsalbum från hård rock till pop och att det pekade ut vägen mot Diesel & Dust.

Nr: 56/2222

Har skrivit om skivan en gång tidigare, men har lyssnat på den igen och därför skrivit en ny text.

lördag 25 augusti 2018

The River – inte lika bra som förr

BRUCE SPRINGSTEEN – THE RIVER – 1980

Jag har spelat The River väldigt många gånger. Så där i början av 80-talet var det en av de allra största skivorna för mig och en av dem jag aldrig kunde få nog av. Men det kan bli för mycket av det goda.
Den där förälskelsen har numera gått över. The River är inte så där enormt bra som jag tyckte då. Inte så fantastiskt ohyggligt överväldigande. Den är faktiskt ganska monoton. Lite tjatig nästan. Och jobbig att lyssna på. För det är en dubbel med 20 låtar.

1980 var det kul. Nu tycker jag så här: Egentligen är det bara enkel och lite slarvig chuckberryansk rock. Visserligen med glimten i ögat och förmodligen inspelat med en massa energi. Men det räcker inte för att jag fortfarande ska gilla den.

”Well I got some beer and the highway´s free. And I got you, and baby you got me.”
Bättre än så blir det inte på den här skivan...

Någonstans har det sagts att The River skulle vara Bruce Springsteens ”White Album”. Det tror jag inte helt på även om jag förstår varför. Men låtarna låter alldeles för lika för det.

Jag har ibland faktiskt svårt att skilja dem från varandra. Och så där väldigt revolutionerande kan de knappast anses vara.

Låtar som är bra nu: möjligtvis The River och Point Blank.

Låtar som var bra då: The Ties That Bind, Sherry Darling, Hungry Heart, You Can Look, The River, Point Blank, Cadillac Ranch, Drive All Night...

Nr: 410/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans.

torsdag 23 augusti 2018

Frankrikes svar på Trout Mask Replica

MOVING GELATINE PLATES – THE WORLD OF GENIUS HANS – 1972

Det är för ögonblick som detta jag fortfarande samlar LP-skivor. Jag kände inte alls till franska Moving Gelatine Plates innan jag hittade albumet på en skivmässa. Det var likheten med Captain Beefheart Trout Mask Replica som fick mig slå till. Men det är ett fantastiskt album.
Nu är det ingen originalplatta från 1971, det skulle varit en alldeles för dyr chansning, de kan gå på flera tusenlappar. Istället handlar det om en reissue från 2017, som jag fick för 200. The World Of Genius Hans skulle kunna bara fransmännens svar på trout Mask Replica, men är det nog inte utom när det gäller omslagsbilden.
Men man kan definitivt göra en jämförelse med Zappas tidiga 70-tal och jazzfuisonplattor som Hot Rats och The Grand Wazoo. Det är nämligen där Moving Gelatine Plates håller till; funkiga gitarrer, en fuzzig bas och en synnerligen innovativ saxofonist i ett abstrakt men fascinerande musiklandskap.

Fransmännen jämför ofta bandet med Gong och Magma. Många kännare menar att Moving Gelatine Plates närmaste släktingar hittas på brittiska Canterburyscenen. Jag säger inte emot nån. Jag gillar gruppens arrangemang, som visserligen är komplicerade men gjorde med värme och kärlek till musiken.

Det är seriöst, men inte pretentiöst. Alla musikerna i bandet är virtuoser på sina instrument. På sin tid betraktades Moving Gelatine Plates som stora talanger och deras framtid ansågs mycket ljus.
Så blev det dock inte, The World Of Genius Hans är bandets andra album och det sista med den ursprungliga sättningen (en omstart gjordes 1980 som dock inte blev särskilt lyckad). Bandet drogs med stora ekonomiska bekymmer.

Basisten ägde inte ens basen han spelade på och när den här skivan skulle ges ut var både trummisen och keyboardisten tvungna att sälja sina instrument för att finansiera utgivningen. Det hade så klart varit intressant att se vad som det kunde blivit av Moving Gelatine Plates om dem överlevt.

Nr: 12/2222

onsdag 22 augusti 2018

Sexigt, futuristiskt och extremt

WIZZARD – SEE MY BABY JIVE – 1973

Glamrockklassikern See My Baby Jive dyker emellanåt upp i mitt skivlyssnande, numera med allt längre mellanrum. Det är en skum singel från ett av glamrockens skummaste band med den vildögde Roy Wood som bandledare.
Låten är skum på så sätt att soundet skiljer sig från vad de andra glamrockbandet ägnade sig åt. Roy Wood öppnade upp för en mastodontisk ljudbild då han använde sig av Phil Spector-soundet, vilket kombinerades med de influenser han tagit med sig från ELO och samarbetet med Jeff Lynne. See My Baby Jive är mycket av allt, från början till slut...vilket är orsaken till jag numera sällan spelar låten...den är lite jobbig...
Låten dundrar burdust in och tar över allt ljudutrymme i rummet men verkar samtidigt rörig, till och med slarvig. Men jag gissar att det var så Roy Wood ville ha det, i denna oreda växer det ju ändå fram någon slags Ziggy Stardust-känsla; sexigt, futuristiskt och extremt. Glamrock.

See My Baby Jive kan inte avfärdas så lätt. Folk gillade ju den 1973, den tog ju sig hela vägen upp till förstaplatsen på engelska singellistan det året. B-sidan Bend Over Beethoven är konstigare. Det är en jazzlåt, möjligtvis någon form av inprovisation.

Utan att veta, ibland står till och med Google utan svar, skulle det kunna vara en parodi på ELO:s tolkning av Chuck Berrys Roll Over Beethoven. Men...

Nr: 105/singel

söndag 19 augusti 2018

Ocean handlar om atmosfär

ELOY – OCEAN – 1977

Ocean kan tyckas lite väl pretentiöst, för tråkigt och bara för mycket. En del påstår säkert att det inte är särskilt spännande att koka ihop någon slags mytologisk historia om Atlantis uppgång och fall. Och att det inte var något nytt heller för den delen.
Men nu handlar det om Eloy och Frank Bornemann, som gjorde allt detta till sin egen grej, och då är allt förlåtet. Alla Eloys fans ser detta men vänder på det och tycker till och med att plattan är Eloys främsta. Jag är inte lika övertygad ( se inledningen), men jag gillar å andra sidan Frank Bornemanns atmosfäriska spaceprog så jag kan inte låta bli att Oceans ändå är ett ganska trevligt album att lyssna på emallanåt.
På den här skivan har ändå Eloy lyckats hitta en bra balans som gör att skivan är intressant att lyssna på. Inledningen med Poseidon´s Creation är mäktig, även om en och annan säkert vill påstå musiken det är väldigt bombastisk.

Nåja, jag hör inte till dem som gäspar, men erkänner att musiken skulle tjänat på att vara lite mer varierad. Men å andra sidan har jag utan några som helst invändningar ofta lyssnat igenom Yes album Tales From Topographic Oceans utan att protestera.
Det beror givetvis på att jag redan innan första LP:n hamnade på skivtallriken var inställd på att det skulle handla mer om atmosfär än musik. Eloys Ocean ska nog behandlas på samma sätt, som bättre skapar sinnesstämningar än ryggradsrysningar.

Att välja ut en eller ett par enskilda låtar är svårt. Jag gillar helheten men kan inte låta bli att nämna de bombastiska slutorden i Atlantis Agony. Det är hysteriskt roligt.

Jag har gjort det tidigare, men att den här gången jämföra Eloy med Pink Floyd tänker jag inte göra. När det gäller spacerock, atmosfäriska effekter och sound har Frank Bornemann inte en chans, oavsett vad fansen påstår. Där var pinkarna var på en helt annan nivå.

Nr: 503/2222

Jag har berättat om skivan tidigare, men har nu skrivit en ny text.

lördag 18 augusti 2018

Den svåra andra skivan

JACK GREEN – REVERSE LOGIC – 1981

Reverse Logic är Jack Greens uppföljare till Humanesque, den där rockpärlan som mitt i new wavehysterin försvann nånstans i mängden. Reverse Logic försvann den också, men av andra skäl.
Humanesque var nästan punkig och en riktigt tuff rockplatta som passade in bland alla fräcka nya vågen-band. Visst är Reverse Logic också en bra platta med flera sköna poplåtar och Jack Green har kvar sitt fräcka sound och krispiga gitarr.

Men de stora låtarna saknas och Jack Green tar inte ut svängarna lika mycket som på Humanesque. Det kanske inte alls är så, men för mig känns det som att Reverse Logic är lite försiktig och trevande.

Men möjligtvis sneglade Jack Green lite för mycket åt vad Elvis Costello, Graham Parker och de andra grabbarna höll på med, i stället för att fortsätta ge utrymme åt de hårdrocks- och glamrocksideér som fanns på Humanesque.

Det kan ha varit därför Reverse Logic inte på allvar konkurrera med storheter som Costelloklassikern This Years Model, Graham Parkers Squeezing Out Sparks eller Joe Jacksons I´m The Man.

Myten om den ”svåra” andraskivan blev härmed sanning fört Jack Green, trots att han egentligen hade gjort en en välgjord och ganska spännande platta.
Nåja, 1983 hittade Jack Green tillbaka med Mystique, även om det var lite för sent. Men Reverse Logic är naturligtvis alldeles nödvändig att ha i samlingen oavsett. Cold Modern Day och Too Many Fools är de bästa spåren.

Dessutom har han en rad rutinerade musiker med sig i studion; Simon Fox, trummis i Be Bop Deluxe, Pretty Thingsgitarristen Pete Tolson och Ian Ellis basisten i Savoy Brown.

Nr: 649/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.

torsdag 16 augusti 2018

Birth Controls främsta verk

BIRTH CONTROL – HOODOO MAN – 1972

Hoodoo Man är en tysk rockikon. Det är Gamma Ray som är största orsaken, det är en tysk klassiker. Birth Control hör till de allra främsta krautrockbanden i avdelningen hård progressiv rock.
De som under det tidiga 70-talet gick igång på Deep Purples tidiga plattor, Uriah Heep och Atomic Rooster kommer att känna igen sig. Det gör säkert också gamla ELP-fans, Birth Control har en organiast som gärna tar plats och gör det väldigt bra.
Brittisk musikpress anklagade under 70-talet Birth Control för att ha kopierat allt från Deep Purple till Uriah Heep, Emerson Lake & Palmer och även Doors. Man ska dock komma ihåg att de engelska musikkritikerna på den tiden hade en ganska hånfull inställning till tysk rock. Något som borde ha ändrat sig nu, tycker jag, men egentligen inte tror på.
Nåja, Birth Controls likheter med andra storheter går inte att komma från, men att de skulle ha kopierat känns inte som hela sanningen. Tyska rockband tog under det sena 60-talet och tidiga 70-talet stora intryck från England och USA, men gick sen nästan alltid sin egen väg.

Musikerna i Birth Control var skickliga och hämtade förutom engelska intryck även inspiration från jazz och folkmusik. På den här skivan ger de sig i låten Kaulstoss även på skotsk säckpipemusik, men det ska ses som skivans humoristiska inslag.

Hoodoo Man anses av kännare i Tyskland och hela världen vara Birth Controls främsta verk. Det är bandets tredje platta där de polerat bort de allt för ruffiga inslagen även om en mullrande orgel och en gnistrande knastertorr gitarr fortfarande får mycket stort utrymme.

Den stora skillnaden är dock att låtskrivandet blivit mycket bättre. Ett av mina favoritspår är titellåten Hoodoo Man där organisten går lös på en kyrkorgel i ett långt mäktigt solo. Gamma Ray har jag redan nämnt, men jag vågar nog påstå att hela skivan är intressant. 

Nr: 394/2222