The Musical Box: 2018

tisdag 13 november 2018

Cornucopia – högoktanig krautrock

CORNUCOPIA – FULL HORN – 1973

Ett högoktanigt krautrockalbum. Musiken står aldrig stilla utan rör sig hela tiden framåt på väg mot nya oväntade och spännde vändningar. Att lyssna på Full Horn är ett fantasifullt äventyr för den krautrockintresserade.
Cornucopia är helt inne på jazz-fusion-rock och experimenterar gärna med ljudeffekter och annorlunda instrument. Första sidans 20 minuter långa svit, epos, Day Of A Daydream Believer, har inget med The Monkees lilla popdänga att göra utan är en psykedelisk tripp som både känns drömskt behaglig med också ger tvivelaktiga ångestkänslor.

Musiken är påträngande och farligt. Med hörlurar på kan musiken kännas nästan farligt obehaglig, samtidigt som det inte går att låta bli att lyssna.
Helt klart är att Cornucopia skapat något tämligen egensinnigt som åtminstone jag har svårt att hitta likheter till. Möjligtvis kan jag åberopa andra tyska krutband inne på jazzimprovisationer som Annexus Quam och andra underligheter långt ute på kanten. Men inte något annat jag just nu kan relatera till. Därför känns den här skivan väldigt spännande just nu.

Jag har redan lyssnat på den flera gånger i rad lyssnat på den, fascinerad, och gissar att jag kommer att göra det ett bra tag till. Men å andra sidan inser jag att det krävs uthållighet och ett synnerligen öppet sinne, vilket inte alltid är lätt att hålla uppe.
Sju man starka Cornucopia spelade bara in detta enda album och försvann sedan in i krautrockens syrefattiga dimmor för alltid, vad jag vet. Jag hade dock gärna sett att bandet hunnit med att släppa några fler skivor än bara Full Horn.

Nr: 29/2222

måndag 12 november 2018

Aerosmith satte en ny standard

AEROSMITH – PUMP – 1989

Inte alls mitt favoritalbum. Men jag är den förste att erkänna att Aerosmith lyckades. Precis allt är stenhårt tufft, högt som faen och låtarna har precis allt det där som får folk att bli nöjda.
Den här skivan satte en ny standard för hur hårdrock skulle låta för att sälja så många skivor som möjligt. Dessutom var Aerosmith väldigt mycket bättre än såna där band som Def Leppard, Motley Crue och Bon Jovi.

Joe Perry och Brad Whitford visste hur man skulle göra för att riva av de där extra skitiga riffen, och få det råtungt bluesigt och funkigt. 1989 var Aerosmith bäst på det.

Nä, nä. Nu räcker det. Så här är det: Pump är jättejobbig. Det är en kommersiellt tillrättalagd och välputsad produkt, snyggt och prydligt framlagd framför skivköparna. Som tog hela betet och svalde.

Det fanns en tid när Aerosmith gjorde sanslöst tuff och svettig hårdrock. Plattor som Toys in the Attic, Get Your Wings och Rocks var förbannat bra.
Men Pump är Aerosmith 10-15 år senare. Den har inget med 70-talets brutala och blodfyllda hårdrock att göra. Inget av det äkta är kvar. Janie´s Got a Gun och Love in an Elevator blev visserligen stora hitlåtar. Men det finns inte en enda låt från den här skivan jag vill spela nu för tiden.

Men visst är Pump snyggt gjord (dock inte alls lika cynisk som Get A Grip från 1993. Den är ond).

Nr: borttagen ur samlingen

Jag har skrivit om skivan tidigare.

söndag 11 november 2018

En knastertorr och knivskarp gitarr

EILIFF – EILIFF – 1971

Jag fick tipset om Eiliff från en skivsamlarkollega i Tyskland. Det är ett bländande jazzrockalbum från det tidiga 70-talet som jag aldrig hade hittat själv. Eiliff rör sig nånstans mellan Zappas Hot Rats, till Soft Machine och Van Der Graaf Generator och tar på vägen upp intryck från både Black Sabbath och Ravi Shankar.
Låter det spännande, eller bara konstigt? Jag gillar i vilket fall skivan. Musiken är helt instrumental och musikerna i bandet är virtuoser på sina instrument. Här finns en myndigt mullrande orgel, en knastertorr och knivskarp gitarr samt en saxofon som kan låta både irriterande och vackert. Tillsammans blir det mycket effektfullt och inte minst suggestivt.
Musiken är varierad, fantasifull och mycket underhållande. Jag vill nog gärna jämföra detta album med Out Of Focus skivor från samma tid, men gärna också Agitation Frees album Malesch, vilket dock mest hänger på att även Eiliff verkar ha varit fascinerade av österländsk musik.
A-sidan innehåller tre kortare (nåja) låtar på mellan sex och tio minuter, musiken är påträngande samtidigt som den ändå är behaglig att lyssna på. Dessa låtar tycker jag något bättre om än b-sidans 21 minuter långa och namnlösa svit. Den känns lite nervös i sitt uttryck och med ett ständigt återkommande tema blir den faktiskt lite tjatig. Stämningen lättas dock upp av de österländska tonerna.

Eiliffs första platta är ett bra jazzrockalbum som jag tycker är väl värt att ha i samlingen. Eiliff spelade under sin korta tid tillsammans bara ytterligare ett album, Girlrls, som är precis lika spännande.

Nr: 600/2222

fredag 9 november 2018

Willie Nile är en rocker

WILLIE NILE – GOLDEN DOWN – 1981

Jag och Golden Down har svårt att komma överens. Men vet inte om det beror på att jag inte begriper mig på skivan, eller om det är skivan som är fel. Ibland tycker jag den är lysande. Andra gånger är den skräp.
Willie Nile är inte alltid lätt att begripa sig på. Ibland vill han låta som Springsteen på 80-talet, ibland har han sitt alldeles egna uttryck. Det är då jag gillar hans låtar. När det där springsteenska bombastiska kommer in blir det lite tråkigt.

En gång i tiden gillade jag dock det. Det var samtidigt som Bruce Springsteens The River. De närmaste åren efter skulle allt låta som Hungry Heart. Golden Down har de tendenserna, särskilt de första låtarna Poor Boy och Shine Your Light.

Förr gillade jag det. Nu har jag tröttnat. Men å andra sidan finns det andra låtar jag gillar nu, men förmodligen inte fattade då, som Les Champs Elysees, skivans läckraste rocker.

Så det är nog en bra skiva ändå, men inte lika bra som jag tyckte förr. Springsteen eller inte, Willie Nile är en rocker, Golden Down är en rockplatta, som dock går lite för långt.

Den här gången alltså. Skivan innan, Willies debutplatta, är exakt det där rätta uttrycket utan att vid ett enda tillfälle bli för mycket. Skivan efter, Places I Have Never Been, känns också helt rätt.
Men det visste jag inte när jag köpte min första LP med Willie Nile, som var Golden Down, tipsad av Peter på Wallins Radio i Huskvarna. Då kom vi bra överens Golden Down och jag. Nu är det dagsformen som avgör.

Nr: 228/2222

onsdag 7 november 2018

Inte så mycket nostalgi som man tror

IAN ANDERSON – THICK AS A BRICK 2 – 2012

Tioårige Gerald Bostock dök upp i Ian Andersons fantasi 1972. Det var Gerald som Ian påstod skrivit den dikt som sen Jethro Tull skapade albumet Thick As A Brick efter. 40 år senare är Gerald lika mycket fantasi, men Ian har funderat.
”När Gerald blev 50 år började jag fundera hur han skulle vara nu och hur han skulle ha det”, berättar Ian Anderson på den DVD som följer med CD-albumet Thick As A Brick 2 från 2012, som blev resultatet av hans funderingar.
Bilden är hämtad från DVD:n

Thick As A Brick 2 är dock ingen direkt fortsättning på originalet från 1972, utan en fristående berättelse som tar avstamp i den gamla historien. Ett sådant album hade på 70-talet fått enorm uppmärksamhet.

Men efter att det under 40 år passerat ohyggliga mängder av ny rock, från punk, new wave, synth, unplugged, house och tillbaka till progrock får ett album som Thick As A Brick 2 finna sig i att marginaliseras. Detb är inte heller ett album av Jethro Tull utan ska ses som ett soloalbum av Ian Anderson.
Nödvändigheten av en sådan fortsättning kan givetvis ifrågasättas. Men dem som klagar på det kommer förmodligen inte att lyssna på skivan ändå, så den åsikten kan man lägga åt sidan. De viktiga i sammanhanget blir i stället alla vi som lyssnade på Thick As A Brick på 70-talet.

För oss är detta en liten högtidsstund, men faktiskt inte så mycket nostalgi som man först skulle kunna tro. Det är ett synnerligen lyssningsvärt album som alla gamla tullfans borde kunna uppskatta.

Musiken har likheter, men följer inte mönstren från förr. Ian Anderson på 2000-talet är en helt annan person han var då. Thick As A Brick 2 är betydligt mer moget album än sin föregångare och musikaliskt sett starkare för att inte säga kraftfullare.

Borta är också alla Jethro Tulls divalater, Ians arrogans och nästan föraktfulla syn på omvärlden. Thick As A Brick 2 är ett ambitiöst verk och ett av Ian Andersons främsta.

En orsak till dess nutida anonymitet är givetvis att det saknas enskilda hitlåtar, vilket det också framförts kritik för. Men när gjorde Ian Anderson en hitlåt senast?

Det ironiska i det sammanhanget är att en av Jethro Tulls allra första singelhits under det tidiga 70-talet var Living In The Past, vilket Ian sen lärde sig att leva med ända sedan han ställde frågan om när en rockmusiker blir för gammal i Too Old Too Rock´n Roll...

Nr: 194/CD

söndag 4 november 2018

Santana precis som förr

SANTANA – LIVE AT THE HOUSE OF BLUES, LAS VEGAS – 2016

Santana tar med sig gänget från Santana 3 på nya uppdrag efter albumet Santana IV. Live At The House Of Blues är ett statement av ett band som trots att de både har blivit ärriga, rynkiga och kanske något överviktiga, levererar ett mäktigt livealbum.
Inledningen med santanaklassikerna Soul Sacrifice, Jingo Lo Ba och Evil Ways är inte bara stort. De gör det också med självförtroende, redan i första låten släpper Santana lös den tre man starka rytmsektionen, med Mike Shrieve på trummor, i ett nästan tio minuter långt rytm- och trumsolo. Väl medvetna om att de radn har publiken i sin hand.
Precis som förr alltså, och precis lika bra, förmodligen ännu bättre. Gubbarna i bandet är coolare än någonsin och har maximal koll på sina instrument. De gör dessutom med ett garv. Carlos Santana själv är bandledaren som med en nickning, en handviftning eller bara genom att peka med ett finger styr åt det håll han vill.

Santana hämtar låtar både från förr och från projektet Santana IV. Det är gamla låtarna som Oye Como Va, Black Magic Woman och Samba Pa Ti som gör djupast avtryck.

Men senare tiders storheter som till exempel Caminando och Yambu blir också lysande live där Carlos Santanas karaktäristiska gitarrexplosioner får publikhavet att gunga.

Karl Perazza på percussion och sång är en upplevelse, hans både briljanat och minst sagt intensiva inhopp är häftiga. I slutet av konserten tar Carlos in Ronald Isley på scenen, som han 2017 spelade in albumet Power Of Peace tillsammans med.

Jag kan inte påstå att de två låtarna hör till de stora ögonblicken den där kvällen i Las Vegas. Inte för mig, men förmodligen finns det många andra som uppskattar hans inhopp, Carlos gör det i alla fall.
Albumet består av hela tre vinylskivor, så det är mycket material, över två timmar. Dessutom skickar Santana med en DVD med en inspelning av exakt samma konsert som finns på vinylskivorna. Det var något nytt för mig, men jag gillar idén.

Det var faktiskt DVD:n jag valde att se först, enligt den gamla biofilmsprincipen ”har man läst boken är filmen kass, det är bättre att se filmen först och sen läsa boken”.
Jag tror det funkade. Det var på DVD:n jag upptäckte Karl Perazza, det var där jag fick Gregg Rolies storhet bekräftad och fick se den självklara auktoritet Carlos styr bandet med utan att för den skull vara en diva. Är det inte dags att omvärdera tesen att populärmusik måste vara max nattgammal för att vara intressant?

Nr: 190/2222

lördag 3 november 2018

Ragnaröks återkomst

RAGNARÖK – PATH – 2008

Ragnaröks stämningsfulla och atmosfäriska instrumentalmusik diskuterades ofta i uppehållsrummen både på högstadiet och gymnasiet under det sena 70-talet. Det fanns några få som älskade deras musik, men de flesta tyckte nog att de var lite för svåra.
Path är ett reunion-album och en återkomst av Ragnarök efter närmare 20 års tystnad. Ett album som inte kommit till utan en schweizisk finansiär och fan som bekostade hela inspelningen.

Annars hade nog skivan aldrig kommit till. Path liksom skivorna på 70-talet spelades in i Silence berömda studio i värmländska Koppom, dessutom med Anders Lind som producent nu som då.
Skivan trycktes dock bara upp i en mindre upplaga och något nytryck efter 2008 har inte varit aktuellt, så Path är ett eftersökt CD-album bland proggsamlarna.
Reunionalbum är svåra. Förväntningarna är ofta orättvist högt ställda på musiker som kan ha varit borta från musiken ganska många år. Men Ragnarök lyckas hitta en väg tillbaka till den musik de skapade på 70-talet, som gör att man känner igen sig.

Path känns som en naturlig fortsättning på det som var då och det vi snackade så om i uppehållsrummen. Likt frisk vindil skakar den liv i något som länge varit glömt, men så fort man hör musiken känns den helt självklart, som den funnits där hela tiden.

Det är ett album att lyssna på med hörlurar eller för sig själv i dess helhet. Det är ett album jag verkligen kan rekommendera.
Ragnarök hörde nog till den svenska proggen under 70-talet, men inte samma gren som dem som stod på barrikaderna; Nationalteatern och Nynningen, utan ska räknas till dåtida mer eller mindre instrumentala storheter som Kaipa och Kebnekaise, men inte så långt ut som Samla Mammas Manna och rörelsen Rock In Opposition.

Fyra album spelades in under slutet och början av 80-talet och ytterligare ett album, Well, släpptes 1991. Efter det tog Ragnarök en lång paus, ända till 2008. Något nytt album har det inte blivit efter Path. En och annan sällsynt konsert blir det dock.
Nästan på dagen 40 år efter Festen på Gärdet kom 2010 Ragnarök till Jönköping och Länsmuseets proggfest. Det kan ha varit ett sånt där tillfälle som man senare i livet kanske kan konstatera att ”Jag var där”, för det hör som sagt inte vanligheterna att Ragnarök visar sig ute nu för tiden. Det var där jag fick tag i skivan.

Nr: 85/CD

torsdag 1 november 2018

Där ute i progrockvärlden

GASH – A YOUNG MAN´S GASH – 1972

I den ibland snobbiga progrockvärlden står Gash enda LP inte särskilt högt i kurs, trots att skivan har Brains gröna etikett. Det är nämligen lite osäkert vad de egentligen ville. A-sidan är bluesrock, b-sidan progrock.
Bara en sida experimentellt räcker inte för progrockarna, som tycker att Gash är inkonskventa. Därför hamnar första sidan med bluesrock i bakgrunden trots att den är tämligen innovativ jämfört med andra samtida i genren samt att musiken innehåller ett och annat spår av psykedelia med en frustande hammond som fräckaste ingrediens.

Jag gillar dock denna del av LP:n och hade inte haft något emot en hel skiva på samma tema. Jag hade inte haft något emot en hel skiva på b-sidans tema heller.

Uppenbarligen är jag i det här sammanhanget också lite snobbig då jag i likhet med de flesta andra som skrivit om skivan gillar b-sidan bättre.

I 20 minuter långa eposet A Young Man´s Gash tar bandet steget fullt ut mot progressiv rock, skumma ljudeffekter, ylande gitarrer, pulsslag (vilket gjordes innan Roger Waters lanserade den briljanta idé han förverkligade på The Dark Side Of The Moon).
Sen får vi inte glömma orgeln, det är den som håller ihop hela musikstycket och dessutom gör att det trots allt finns något slags samband mellan a- och b-sidan. Någon jämförde b-sidan med Pink Floyds Atom Heart Mother, både i sound och effekter. Det är en tanke jag kan köpa, det finns likheter.
Trots intrycken från Pink Floyd och den innovativa b-sidan, eller den bluesrockiga a-sidan för den delen, blev Gash från Bremen bara en kortlivad företeelse i det nordtyska musiklivet. Bandet spelade bara in denna enda LP innan medlemmarna försvann iväg på andra äventyr.

Nr: 13/2222

måndag 29 oktober 2018

For Your Pleasure - elegant och dekadent

ROXY MUSIC – FOR YOUR PLEASURE – 1973

Det går inte att komma förbi Roxy Music utan att ta upp deras skivomslag. De sägs vara allt från stilbildande och inspiration för både formgivare och konstnärer till smaklösa och pornografiska. For Your Pleasure, från 1973, är inte det mest nakna, men är det omslag jag gillar bäst.
Både för att det är oerhört läckert och för att det på något sätt passar så bra ihop med musiken på skivan. For Your Pleasure är dessutom ett av Roxy Musics viktigaste album och det sista där Brian Eno fanns med i gruppen.

Omslaget är stilfullt, elegant och dekadent. De subtilt mörka undertonerna gör det nästan farligt lockande. (Men när man viker upp omslaget upptäcker man bara Bryan Ferry som taxichafför...)
Låtarna på skivan skapar samma känslor. Do the Strand, som kanske är Roxy Musics allra bästa låt, är en oerhörd öppning, med mörk dystopisk ljudbild. Musiken är så förkrossande att man nästan tappar andan.

Editions Of You är hård och grym, svårsmälta The Bogus Man är antingen för enformig eller genialisk, och långa svepande For Your Pleasure är bara fantastisk musik. For Your Pleasure är inte vanlig pop eller glamrock, och knappast något för dem som gillar senare Roxy Music-album.

Det dock betydligt mer tillgängligt än debutskivan från året innan. Det är tydligt att albumet var ett steg på vägen från avantgardistisk progressiv rock till hitlistepop.
For Your Pleasure blev också Brian Enos sista album med Roxy Music. Hans experimentella tänkande passade inte särskilt bra ihop med Ferrys glamrockspop och framtidsplaner. Eftersom Ferry skrev alla låtarna var det väl nästan en självklarhet att Eno till slut skulle lämna bandet. Men åtminstone jag kan inte låta bli att spekulera i om hur Roxy Musics framtid sett ut om Eno stannat.

Nr: 688/2222

Jag har skrivit om LP.n tidigare, men eftersom jag nu hittat nya infallsvinklar har jag delvis skrivit om texten och publicerar den nu igen.

söndag 28 oktober 2018

Föregångaren till Lucifer´s Friend

ASTERIX – ASTERIX – 1970

Vad jag trodde om denna LP och vad det egentligen är skilde sig åt. Tyska Asterix är föregångaren till Lucifer´s Friend och har däremed ryktet att vara en ganska hårdkokt sak. Det stämmer till en början, första intrycket är Ronny Montrose skrapiga gitarriff.
En fräck start alltså, det behövs ingen ihopkokad druiddryck för att inse. Andra tanken blir dessutom Bachman Turner Overdrive på grund av det tuffa riffet i början av första spåret, Look Out. En LP som ska spelas på hög volym med andra ord. Det funkar, Asterix är en aderenalinhöjare där en del av charmen består en ganska stor dos enkel rak hård 70-talsrock.
Vi som var med på den tiden gillar det där lite naiva och nyfikna och att låtarna känns igen från andra både på den här och andra sidan Atlanten. Bluesrock så klart; Status Quo, Deep Purple, ZZ Top, Led Zeppelin, Nazareth, Aerosmith. Asterix har det också.

Det är en oväntat kul platta att lyssna på. Precis när jag köpt den trodde jag inte den skulle vara särskilt intressant. Därför blev den stående ganska länge i hyllan innan jag vågade mig på den.

Jag betalade en ganska bra slant för den, trots att det är en reissue från förra året. Var kanske rädd att bli besviken, vad vet jag?

Men det blev helt annat. Jag hade förväntat mig något lite yxigare, lite virrigare och inte fullt lika målmedvetet.

Men Asterix visste nog vad de ville, hade rätt förebilder för att jag ska uppskatta deras låtar. Dessutom har de en våldsam energi som de stundtals har svårt att tygla.

Jo, musiken har givetvis också sina likheter med Lucifer´s Friend, främst den gruppens två, tre första plattor. Nu förstår jag varför den här plattan är så eftertraktad bland hårdrocksamlarna. Skivan i original, när den någon enstaka gång dyker upp till försäljning, brukar bli ganska dyr.

Nr: 397/2222

fredag 26 oktober 2018

Singlarnas mystiska b-sidor

SLADE – B-SIDES – 2007

Med ett album som detta når den maniske ett vägskäl. Hen kan med detta alster i sina händer konstatera att samlandet av skivor med en viss artist nått sitt slut. Att det inte finns något mer att leta reda på.
För vinylletare av LP-skivor kan det dock vara öppningen till en annan värld. Att börja samla singlar med artisten/gruppen där det som finns på baksidan är det viktiga, b-sidan. Det kan leda hur långt som helst, ett sådant intresse sträcker sig nämligen långt utanför de vanliga begreppen.

Singlar kan finnas i ett oändligt antal olika former, med olika låtar på bakssidan beroende på var skivan är gjord. Det kan gå så långt att man tvingas börja leta efter portugisiska, jugoslaviska eller belgiska utgivningar för att komplettera de amerikanska, brittiska, tyska, franska och svenska. En drömvärld för den maniske samlaren...

För er som inte var med på den tiden låtar gavs ut på singel eller när nya album promotades med ett antal singlar, kan det vara nödvändigt med en förklaring till b-sidans tillkomst och varför den har en sån dragningskraft på vissa extremister. Singeln gavs ut med syftet att sälja en viss låt. Folk köpte singeln för att de ville höra den låten. That´s it!

Kvar blev en baksida som borde utnyttjas på lämpligt sätt. Ett alternativ var att lägga till en annan bra låt, med risken att man då skulle missa chansen att släppa ännu en singel. Ett annat alternativ var att placera en instrumental version av låten (vilket började praktiseras på allvar när CD-singeln gjorde entré), men det ansågs på 70-talet lite fantasilöst.
Lösningen blev i stället att damma av någon tidigare inspelad låt som inte blivit så bra att det gick att göra en egen singel av den eller ens så bra att den gick att ha med på en hel LP-skiva. Vips, så var b-sidan född. Obskyra låtar, med största säkerhet inte särskilt intressanta egentligen, men som inte gick att hitta på något annat ställe.

Det är de låtarna samlarna nu är ute efter, de som redan har allt, men vill ha mer (känns det igen?). När antalet b-sidor börjat samlas på hög fanns det dessutom anledning att ge ut hela LP-album med bara b-sidor. Under vinylskivans storhetstid dök det upp en del sådana, men ännu en gång exploderade den verksamheten när CD-skivan gjorde entré.

För att nu säga något kort om dagens skiva, en dubbel-CD med Slades b-sidor. Att det krävs en dubbel när det gäller Slade är inte underligt, de blev något av den tidens experter på att prångla ut b-sidor. De var också en av det tidiga 70-talets största lyckosamma producenter av singelhits. Under några år gick varenda singel de släppte upp på förstaplatsen på nästan varenda singellista i hela Europa.

När Slade 1991 gav ut sin allra sista singel, Universe, var det bandets femtionde 45-varvare. Alla b-sidorna är dock inte helt okända, en del av dem, främst från senare år (alltså mitten av 70-talet och framåt) går ofta att hitta på någon av alla deras LP-skivor. Ett album som detta, där låtarna mer eller mindre placerats i kronologisk ordning, kan vara svårlyssnat. Det är svårt att få något vettigt sammanhang, låtarna var ju aldrig att tänkta att fungera tillsammans utan skulle bara finnas med, som utfyllnad...

Men för att vara ett dubbelalbum, hela 40 låtar, är det bra utfyllnadsgrejer. Slade, främst då Jim Lea och Noddy Holder, var tveklöst skickliga låtskrivare och hade hittat ett koncept som gick hem.

Folk som har koll på sina gamla sladeskivor kommer definitivt att känna igen sig, även om låtarna inte är de vanliga. Av den anledningen är detta givetvis ett album som alla gamla fans borde skaffa sig (om man inte har alla singlarna vill säga).

Okej, det finns en och annan låt som i skulle vara något annat än en b-sideslåt, men de bra sidorna väger över tungt.

Ur denna lilla guldgruva av kul sladelåtar är det naturligtvis svårt att plocka fram bara någon enstaka. Men en nyupptäckt favorit har blivit jazziga Kill ´Em At The Hot Club Tonite, som Slade själva ville ha som uppföljare till Cum On feel The Noize men som skivbolaget nobbade eftersom de ville ha en rocklåt...där valet föll på Skweeze Me Pleeze Me.

My Town, som också finns på Old New Borrowed And Blue, har jag återupptäckt, den är svettig. Don´t Blame Me är dock ännu vassare och förmodligen den låt där Noddy Holders röstresurser kom till bäst till användning någonsin. En annan överraskning blev Red Hot, som kom så sent 1991 och blev b-sidan på sista singeln Universe. Den är svår att inte tycka om...för oss som gillar Slades klassiska glamrockperiod.

Till sist kan jag inte undanhålla baksidan på en av Slades största singelhits någonsin, My Oh My. B-sidan ockuperas av helgalna Keep Your Hands Off My Power Supply som inte bara är toksnabb utan också bisarr för sin märkliga text om en berusad bilförare som inte går med på att hans passagerare stoppar den livsfarliga framfarten i trafiken.

Nr: 179/CD

onsdag 24 oktober 2018

I stället för en piratpressad rysk CD

SHOCKING BLUE – GOOD TIMES – 1974

Eftersom jag inte ens blivit mött av höjda ögonbryn då jag entusistiskt berättat att Shocking Blues sista och okända album sedan januari 2018 finns på vinyl, har jag börjat ana att nyheten kanske inte är särskilt stor utanför min egen rockvärld.
Men då jag egentligen inte behöver tänka ett dugg på vad folk i allmänt tror eller tycker kan jag ändå skriva precis vad jag vill om detta. Det enda som stoppar min kreativitet i det fallet är det rättstavningsprogram som automatiskt hoppar igång då jag startar Windows samt de etiska regler finns eller borde finnas då man uttrycker sig på nätet, som åtminstone vi som var med före Interneteran har ett hum om.

Rättstavningen är viktig, det avgör hur trovärdig en text är. Om till exempel en jurist skulle få för sig att särskriva ett ord som bank...giro skickar hans motståndare inga pengar. Eller om hen skulle få för sig att framhärda och skriva lyktstolpe med ck...det funkar inte...trovärdighet finns inte. Jag ämnar därför skriva lykt stolpe som det stavas.
Vad det gäller etiska regler verkar det numera inte finnas några regler alls, folk skriver precis vad som faller dem in utan att tänka på vad det skulle kunna få för konsekvenser. Det är tydligen helt okej. Debatten om fakta är sanna eller inte är numera på den låga nivån att man hellre diskuterar hur mycket sant eller inte något är, fake news, i stället för att kolla om uppgiften är riktig eller inte. Det är dock viktigt att saker är politiskt korrekta, även sådana saker som hänt för många herrans år sedan. Annars jävlar Pippi Långstrump.

Vad gäller Good Times är det dock helt sant att skivan numera finns på vinyl. Vilket i fakenewsvärlden är en ohyggligt stor nyhet. Storheten ligger dock inte i hur pass legendariskt albumet anses vara, utan i den totala avsaknaden om åsikter om skivan redan när den var ny i början av 70-talet.

Något som berodde på att inte särskilt många intresserade sig för Shocking Blue 1974, som redan då hade börjat betraktas som lite pinsamma av sin omvärld. Det var väl ingen som brydde sig om att dessa holländska hjältar fem år tidigare med Venus skapat en av tiderna roligaste psykedeliska pophits.

1974, The Year Of ABBA, var sånt väldigt ute. I min popvärld glädjer jag mig dock åt att äntligen få lyssna på vinylskivan. Albumet fanns redan innan januari 2018 i min samling men då i form av en rysk piratpressad CD-skiva som för att förvilla gjorts i samma anda som en japanpress. Den har tidigare recenserats här på bloggen, vilken jag härmed länkar till, så att jag inte behöver skriva samma alternativa sanningar en gång till.

Nr: 1121/2222

söndag 21 oktober 2018

Degraderad till bonus-CD

ANDERS F RÖNNBLOM – TAMBOURINES & LOVERS – 2011

Ett väl undangömt album som bara finns att få tag på som bonus-CD till DVD:n Live från välfärden. Tambourines & Lovers skulle dock klara sig på egen hand, även om skivan består av låtar som aldrig kommit med på andra album.

Det finns givetvis anledningar till att låtar lagts åt sidan för framtiden eller kasserats. Musikvärlden är full av liknande skivor, på gott och ont, mest det sistnämnda.

Jag kan inte påstå att Tambourines & Lovers är ett oumbärligt album som förklarar ddet ena eller det andra.

Men jag tycker det har ett större berättigande till eget liv än attständigt vara degraderad till bonus-CD.

De flesta låtarna lär komma från tiden för projekten Underground och trilogin Landet Folket Jaget, men det ska också finnas en del äldre material.

Låtarna på skivan är därför, av förklarliga skäl spretiga och sammanhanget kan tyckas ofokuserat eftersom det inte finns något direkt sådant. Det kan säkert finnas mer att önska av både text och musik på sina ställen.
Men ibland har sånt ingen större betydelse, det kan räcka med att man tycker om att lyssna på det man hör. Och det gör jag nästan hela tiden, med ett och annat undantag.

Jag fastnade direkt för låtar som Välfärd, Tambourine & Lovers, sorglustiga Gram Parsons lookalike och inte minst tänkvärda Dom smutsiga barnen och En fågel sjöng för Crazy Horse. Men det går säkert att också skaka fram låtar som känns vekare.

Nr: 192/CD

fredag 19 oktober 2018

Midnight Oil och Rainbow Warrior

MIDNIGHT OIL – SPECIES DECEASES – 1985

Lite pinsamt, men jag missade den här skivan. Men när alla Midnight Oils plattor dök upp i Sverige i slitet av 80-talet var det svårt att hålla reda på alla. En EP med fyra låtar kändes dessutom inte särskilt intressant. Men det var naturligtvis fel.
Midnight Oils politiska engagemang har genom åren visat sig på många olika sätt. De har tagit ställning för Australiens urinvånare aborignierna, inte minst på superalbumet Diesel & Dust med både titellåten och hitsingeln Beds Are Burning.

De har engagerat sig i kampen mot miljöförstöring och en rad andra viktiga politiska frågor i Australien. Species Deceases är ett klart ställningstagande mot de kärnvapenprover som främst Frankrike genomförde i Polynesien.
Låten Hercules släpptes först under namnet Ode To Rainbow Warrior och ska ha skrivits strax efter att Nya Zeeland vägrat amerikanska krigsskepp drivna av kärnkraft eller kärnvapenbestyckade att lägga till i landets hamnar. När Greenpeace försökte stoppa franska provsprängningar med sin båt Rainbow Warrior sänktes den av franska underrättelsetjänsten i Aucklands hamn.

I låten Blossom & Blood hämtar Midnight Oil textrader från ett tal av Turkiets förste president Kemal Atatürk som han höll efter slaget vid Gallipoli vid årsskiftet 1915-1916.

Mängder av australiska soldater och deras allierade dog efter att ha misslyckats med att inta Istanbul. 250.000 skadades och 53.000 dog, turkarnas förluster var dock ännu större, 253.000 respektive 68.000.

I talet är Atatürk dock försonande och säger bland annat att de utländska soldater som dog och begravdes i Turkiet nu också är turkarnas söner och ska äras på samma sätt som deras egna.

Det är bara fyra låtar på Species Deceases men de engagerar. I mitten av 80-talet hade egentligen synthar fått ta över Midnight Oils sound, men inte här. Det är fyra rocklåtar i högt tempo som närmast kan jämföras med låtarna från gruppens två första album, Midnight Oil respektive Head Injuries.

Nr: 425/2222

onsdag 17 oktober 2018

John Lennons egna tonårsidoler

JOHN LENNON – ROCK´N´ROLL – 1975

Det är väl en önskedröm för många att få spela in ett helt album med sina favoritlåtar. John Lennons egna favoriter är från 50-talets rock´n´roll. Rock´n´roll är ett coveralbum där John Lennon tolkar sina egna tonårsidoler som Little Richard, Chuck Berry och Buddy Holly.
Säkert ett kul album att få spela in och säkert kul att lyssna för många ungefär jämnåriga med John Lennon. Att det är just han som spelat in skivan kittlar givetvis också. Jag är dock inte lika fascinerad. 50-talsrock har inte samma dragningskraft på mig. Jag hade andra hjältar i tonåren och förstår därför kanske inte hela sammanhanget.

Det hindrar dock inte att jag inte tycker det kan vara ett kul album att lyssna på. Bra rock är bra rock oavsett när den är gjord. Låtar som Sweet Little Sixteen, Peggy Sue, Rip It Up, You Can´t Catch Me och Ain´t That A Shame har till och med jag hört i original.

John Lennons tolkningar ger dem ytterligare en dimension, även om han inte ändrade särskilt mycket eller satte någon egen prägel på dem.

Upprinnelsen till albumet sägs ha varit beatleslåten Come Together. John Lennon anklagades där för att ha stulit vissa delar från Chuck Berrys You Can´t Catch Me, vilket var sant. Och att han dessutom lånat textraden ” Here comes old flat-top”, vilket också var sant.

Men Lennon gjorde upp i godo med Chuck Berrys förläggare. Som en del av uppgörelsen lovade Lennon att ta med tre av förläggarens låtar till sitt nästa soloalbum.
Inspelningarna gjordes under 1973 och 1974. Men de läckte ut och en bootleg-LP såldes i USA under namnet John Lennon Sings The Great Rock´n´roll Hits redan innan Lennons egen skiva kommit 1975.

Nr: 594/2222