The Musical Box: 2018

måndag 16 juli 2018

Good Rats originella stil

GOOD RATS – THE GOOD RATS – 1969

Trots att Good Rats i början av 70-talet kallade sig ”det hetaste bandet på Long Island” kom de inte mycket längre än så. Bandets första LP sägs dock vara en kultskiva bland vissa New Yorkbor och folk på Long Island.
Intresset i Sverige och resten av världen förblev dock tämligen svalt. Något jag kan tycka är både lite märkligt och tråkigt. Bandets skivor är absolut inte överskattade, tvärtom. De borde nog fått större uppmärksamhet än de fick på sin tid.

Debutskivan från 1969, som länge var svår att få tag på tills det nyligen dök upp en reissue, är dock inte lika spännande som senare skivor.

Jag rekommenderar Good Rats andra och tredje LP, från 1972 respektive 1976, Tasty och Rat City In Blue, där bandet utvecklat och förfinat sin mycket originella stil.

Första plattan, där visserligen inledningen med We Are The Good Rats är en kul start, är lite för ojämn för att jag ska tycka den är rolig på allvar.

Eventuellt beror det på det lite svajiga ljudet, som jag först trodde berodde på en dålig pressning men sen visade sig vara något skivan fick kritik för redan 1969.
Att det låter lite skrapigt uppvägs av Good Rats sätt att arrangera låtarna på ett intressant sätt. För att vara en LP från så tidigt som 1969 låter den ovanligt modern. Det är inte garagerock som man skulle kunnat tro utan i stället smart artrock, eller åtminstone begynnelsen till det.
Good Rats storhet var det tyvärr allt för få som upptäckte utanför Long Island. En period fick dem till och med livnära sig på att ta gig som coverband. Bandet fanns dock kvar fram ända till 2013 då sångaren och bandledaren Peppi Marchello gick bort.

Nr: 214/2222

söndag 15 juli 2018

Roxy Music långt före sin tid

ROXY MUSIC - ROXY MUSIC - 1972

Det går en klar skiljelinje mellan Roxy Musics två första album och alla de som kom senare. Skillnaden var Brian Eno, som skapade ett sound som var långt före sin tid. Det är experimintell progressiv rock, kreativt, smart och avantgardistiskt.
För den som nu hör plattan för första gången låter den kanske bara konstig och inte särskilt innovativ. Men man ska komma ihåg att den kom redan 1972, långt innan synthar, datorer och andra tekniska finesser, långt innan popindustrin letade sig in på de vägarna.

Det är ett revolutionärt album. Förmodligen var det enda gången Brian Eno fick så fritt spelrum i Roxy Music som han hade här. Han processar ljuden genom sina maskiner och får fram ljudlandskap som aldrig gjorts tidigare.

Det är faktiskt nästan så den går över gränsen. En varning är på kanske nödvändig till dem som hört ”lättare” Roxy Musicalbum som Avalon, Flesh+Blood eller Manifesto.

Roxy Music i begynnelsen är inte lättlyssnad pop. Och skivan går definitivt inte att jämföra med gruppens disco-pop-skivor på 80-talet.

Alla låtarna, med något undantag, är på sina egna sätt mästerverk. Ett par exempel. Inledningsspåret Remake/Remodel är våldsam och rå, där Enos galna ljudexperiment blir extremt spännande. If There Is Something är en märklig tredelad skapelse, där varje del lever sitt eget liv.

Skivans stora låt är Virginia Plain (som dock inte var med på den första utgåvan av LP:n), en perfekt synk mellan Ferry och Enos egenheter som tillsammans blir ruggigt bra.
Jag har tidigare inte haft särskilt mycket över för skivorna som kom efter att Brian Eno lämnat gruppen och Bryan Ferry fick ta över på egen hand. Där har jag ändrat mig och menar numera att Ferry var viktig även på de första skivorna.

Jag har kommit fram till att det var dynamiken mellan Enos tekniska innovationer och Ferrys redan då eleganta croonerstil som skapade det mycket speciella sound Roxy Music stod för.

Nr: 353/2222

Jag har skrivit om LP.n tidigare, men eftersom jag nu hittat nya infallsvinklar har jag delvis skrivit om texten och publicerar den nu igen.

lördag 14 juli 2018

Frank Zappa i soffan

FRANK ZAPPA – ONE SIZE FITS ALL – 1975

Det första jag slås av när jag lyssnar på Zappas platta One Size Fits All är ljudet. Det här är en väldigt behaglig skiva att lyssna på. Musiken är bara skön att höra, ljudet liksom strömmar ut genom högtalarna.
Och det trots att det här en platta som stora delar består av improviserad jazz och rakbladsvassa gitarrsolon. Och så är funklegenden George Duke med och river skinnet blodigt med ett antal giftiga synthriff.
Det här är förmodligen mer en skiva för de riktiga zappa-fansen. Här finns inte några catchiga popmelodier, som på Overnite Sensation och framför allt har den inte mycket med föregångaren Apostrophé att göra, som vid en jämförelse med denna känns ganska löjlig.
Jag ställer dock gärna One Size Fits All bredvid Overnite Sensation. För musiken på skivorna är ganska lika - förutom det där med melodierna då - för jämför man dem bara på det sättet blir Sensation nästan en mainstreamplatta.

Nej, One Size Fits All är krångligare och väldigt mycket mer instrumental. Kanske lite för mycket på sina ställen för att det ska bli riktigt bra. Inca Road kan, trots den läckra ljudbilden, bli påfrestande vid allt för många upprepningar.

Men varför spela den för ofta? Det kan man i stället göra med San Ber´dino och Sofa No 1 och Sofa No 2. Det är sköna grejer.

Det finns de som hävdar att det här skulle vara någon slags rockopera eller konceptalbum. Det är möjligt. I så fall lär det handla om en soffa där det enda gemensamma är de två sofflåtarna och bilden på skivomslaget...

Hur den historien slutar har jag aldrig räknat ut. En ledtråd kan kanske vara att Frank sjunger den sista sofa-låten på tyska...

Nr: 1025/2222

Favorit i repris.

fredag 13 juli 2018

Popvärlden hade behövt John Lennon idag

JOHN LENNON – PLASTIC ONO BAND – 1970

John Lennons första platta efter Beatles är fantastiskt välgjord. Det är inte underligt att skivan vid flera tillfällen funnits med på listor över de bästa rockplattor som någionsin gjorts.
Ett album med John Lennon är alltid ärligt och kompromisslöst. Han berättade vad han tyckte och kände, det avspeglade sig i de alldeles för få album han hann göra. Känner man historien om John Lennon förstår man också hans skivor.

När jag hör den här skivan inser jag hur mycket jag saknar John Lennon och hur mycket världen borde sakna honom. Närheten och angelägenheten i allt på Plastic Ono Band är så oerhört långt från allt det som idag kallas popmusik.

Schlagerfinaler, Idol- och Talangtävlingar i tv. Popvärlden hade behövt John Lennon idag. Men numera nämns hans i media bara pliktskyldigast, om nån råkar komma ihåg det, på dagen han mördades utanför sitt hem i New York.

Plastic Ono Band är ett album om smärta, saknad, ensamhet och depression. Beatles hade precis splittrats och de var vid den här tiden knappast vänner. Det märks i musiken. Inte minst i albumets största låt, God, med de berömda textraderna; ”don´t believe in Beatles, I only believe in me”.
John Lennons skrik i Mother, skivans första spår, är ohyggligt. Men så hade han strax innan skivinspelningen gått i primalterapi och lärt sig skrika samtidigt som han avsagt sig allt samröre med religion.

Working Class Hero är också ett av Lennons stora verk, men själv hade han inte någon arbetarbakgrund utan snarare från brittiska medelklassen. Låten var ett tydligt tecken på hans vänsterorientering, vilket skulle få större utrymme längre fram, som till exempel på Some Time In New York City.

Nr: 195/2222

torsdag 12 juli 2018

Santanas hyllning till Isley Brothers

SANTANA/ISLEY BROTHERS – POWER OF PEACE – 2017

Från santanahåll ett inte särskilt angeläget album. Power Of Peace ställer in sig i raden efter Supernatural, Shaman och All That I Am. 
Det är inspelningar där Carlos Santana samarbetat med diverse olika storheter inom popindustrin och visst skaffade sig en del nya fans bland hiphoppare men som helhet blev ganska tjatigt. Power Of Peace går på samma spår, med ett par viktiga skillnader.

Dels arbetar Carlos Santana här enbart tillsammans med bröderna Isley på samtliga låtar. Det är nytt. Det är ett ganska häftigt samarbete, Isley Brothers är levande legender inom soulmusiken.

Santana är också en legend. För det andra är det i stället för pop den här gången soul, lite blues och jazz som gäller, vilket också är nytt och faktiskst känns spännande och relativt fräscht.

Samtidigt kan man fundera över om Carlos Santana verkligen behövde det här. Skivan gör varken till eller från för hans del, det kan till och med vara så att en del av hans mest proggiga fans blir lite besvikna. Santanas gitarr, som alla hans fans deadheadfans vill höra väldigt mycket av, får inte särskilt utrymme.
Inledningsvis känns det till och med helt fel då det mer handlar om hårdrock- och metalriff än Black Magic Woman. Det blir dock bättre vad det lider, även om det naturligtvis inte är tillräckligt. De som gillade kritikerrosade latinorytmerna på Corazon får inte heller några svar. En annan invändning är att nästan samtliga låtar, 12 av 13, är covers och att enda nyskrivna knappt märks.
Men gamla fans till Isley Brothers och andra souldiggare kommer att uppskatta Power Of Peace. Ronald Isleys röst får väldigt stort utrymme, vilket den självklart förtjänar. Han är briljant.

Det slår gnistor om gubben, och han var rutinerad redan när Carlos, som inte är nån ungdom själv, släppte sitt första album i slutet av 60-talet. Då hade bröderna Isley varit på banan i närmare 15 år, spelade in sin första skiva 1954. Auktoritet alltså.

Sett från soulsidan är skivan en hyllning till Isley Brothers, vilket känns helt okej. Men för min del saknar jag Santanas egen briljans. För lite gitarr alltså.

Mitt självklara val bland santanaalbum från de senaste åren blir i stället Santana IV och nyligen släppta trippelalbumet Live At The House Of Blues.

Nr: 105/2222

onsdag 11 juli 2018

Årets sommarlåt 1970

MUNGO JERRY – IN THE SUMMERTIME – 1970

In The Summertime var årets hetaste sommarlåt 1970. Mungo Jerrys allra första singel slog alla rekord. Den gick upp i topp på singellistor i hela världen. Sverige var inget undantag, den är 70-talets motsvarighet till Samir & Viktors baddänga.
Ibland kallas låten en one-hit-wonder. Mungo Jerry kom från ingenstans och slog till med en enda superlåt, en hyllning till lata varma sommardagar, som spelades av varenda radiostation i hela västvärlden under en enda het sommar. Låten var inspirerad av rock´n´roll, blues och skifflemusik. I den första upplagan av bandet använde de sig av tvättbräda som instrument.
Mungo Jerry som one-hit-wonder stämmer förmodligen i större delen av världen, men engelsmännen kommer säkert att säga emot. HPå de brittiska öarna fick Mungo Jerry även efter In The Summertime en rad hitlåtar, som Baby Jump och Lady Rose.

Bandets LP-skivor, den första släpptes strax efter att In The Summertime tagit över världen, är nu för tiden ganska svåra att få tag på. Det finns samlare som menar att första skivan är en raritet. Mungo Jerry är förresten namnet på bandet, inte sångaren. Han heter Ray Dorset men blev i likhet med Alice Cooper synonym för bandet.

För Vincent Furniers del gick det så långt att han själv tog över namnet Alice Cooper. Ray Dorset heter fortfarande Ray och Mungo Jerry är fortfarande ett band även om det numera inte är särskilt livaktigt.

Nr: 113/singel

tisdag 10 juli 2018

John Mayalls experimentalbum

JOHN MAYALL & THE BLUESBREAKERS – BARE WIRES – 1968

Bare Wires är dock ett udda album i John Mayalls digra katalog. Det är knappast ett renodlat bluesalbum,. Mayall har tagit intryck av allt från blues och jazz till progressiv rock och till och med psykedelia.
Inledningen med den 23 minuter långa Bare Wire-sviten skulle också kunna vara hans svar på alla konceptalbum från den här tiden. Det är i så fall en idé han dock avbryter i förtid. Nja, det där vet jag inget om.

Men inte ens John Mayall kan ha varit opåverkad av det som hände och experimenterades med inom rockmusiken i slutet av 60-talet. Bare Wires skulle kunna vara hans svar på Sgt Pepper eller motpolen till rockoperan Tommy, eller nåt annat...
Bare Wires är hur som helst ett album som är spännande att lyssna på än idag. Mayalls förmåga att ta in allt från blues till jazz, folkmusik och psykedelia gör att musiken blir tidlös och fortfarande känns intressant och relevant att lyssna på.

John Mayall gjorde nästan allt själv; spelade gitarr, piano, sjöng, skrev låtar, arrangerade och förmodligen skivomslaget också. Men någon virtuos är han inte, hans röst vid den här tiden låter till exempel ansträngd, se Dylan, vilket visserligen är en del av hans karaktär men knappast briljant.
Mayalls storhet ligger i stället i att han blev en läromästare för andra blivande hjältar, inte minst Eric Clapton. Innan Bare Wires hade Mayall precis släppt iväg Peter Green och i stället tagit Mick Taylor under sitt beskydd.

Han raspiga riff är en av höjdpunkterna på Bare Wires. Bara därför borde detta album vara av intresse för stonesfansen. Jag kan dock inte påstå att Bare Wires är mitt favoritalbum av John Mayall.

Nr: 142/CD

måndag 9 juli 2018

En avslappnad och skön stämning

BOB MARLEY – KAYA – 1978

Kaya blev min allra första kontakt med reggae. Jag hittade skivan bland Musikhallens nyinkomna och hade hört talas om Bob Marleys storhet men inte hört hans låtar. Jag blev inte mycket klokare när jag lyssnade på Easy Skanking i hörlurarna. Det var inte riktigt som jag trodde.
Jag köpte inte skivan då. Inte ens på det lyckliga 70-talet gick det att köpa alla skivor man ville ha. Men innan jag hunnit ut på Västra Storgatan (som alla vet låg ju Musikhallen där, som en mörk korridor in i huset. LP-skivorna fanns närmast det enda skyltfönstret, längre in fanns noterna, men så långt in i affären gick man aldrig) visste jag att den skivan skulle jag ha. Men inte just då.
Det tog ett par dagar innan jag fick chansen att komma tillbaka. Och då var skivan inte där längre, vilken oerhörd besvikelse. Men Jönköping hade fler skivaffärer på 70-talet. Ole på Sesam hade skivan.

Långt senare insåg jag att Kaya inte var något typiskt reggae- eller Bob Marleyalbum. Texterna är knappast politiska eller upproriska, musiken ovanligt laidback.

Det är snarare ett introspektivt album där Bob Marley och Wailers ser på världen genom ett lätt men dimmigt ganjadis utan att känna sig behöva ta del. Ett avslappnat album med avslappnande låtar och sköna texter.

Bland marleykännarna verkar det finnas en samstämmighet om att Kaya inte hör till Bob Marleys stora verk, och det inte bara för att skivan saknar stora reggaehits som på Rastaman Vibration, Natty Dread eller Exodus.

De har säkert rätt. Men jag gillar skivan ändå, kanske är det till och med så att Kaya är den Marley-LP jag tycker allra bäst om. Kanske för att den blev min första kontakt med reggae och Bob Marley, eller för den avslappnade attityden och sköna stämning låtarna på skivan skapar; Easy Skanking, Kaya, Sun Is Shining, Is This Love.

Nr: 288/2222

söndag 8 juli 2018

Slade in Flame bröt trenden

SLADE – SLADE IN FLAME – 1974

Slade In Flame var ett modigt grepp av Jim Lea och Slade. Efter en lång rad superhits vågar de testa nya saker. För första gången backades Slade upp av blåsare, flöjt och orgel.
Inte mycket, det tillåts aldrig ta över och bara i ett par låtar. Men finns där. Smakfullt? Nja, bara kanske. Vi som var knattar då insåg naturligtvis inte det märkvärdiga eller underliga i det, vi älskade Slade som alltid, men tyckte skivan var lite konstig.

Det finns där i This Girl, Lay It Down och några ställen till. Inledningen med How Does It Feel blir nästan överdådig. Det fanns säkert en tanke.

Slade In Flame också var soundtrack till filmen med samma namn. Filmen handlade om ett rockbands uppgång och fall. Albumet blev ironiskt nog början till Slades eget fall. Ett fritt fall som inte tog slut förrän sex år senare.

Någon blåssektion anlitade vad jag vet Slade aldrig senare. Slade som glamrockhjältar och hitlistestjärnor hade en kort storhetstid. Gruppen slog igenom på allvar 1972 med LP:n Slayed. När Old New Borrowed and Blue kom i början av 1974 var bandet omåttligt populärt.

Varenda singel Slade matade ut, och det var många, gick upp som etta på engelska singellistan. Men när de senare samma år gav ut Slade in Flame var det över.
Slade In Flame bröt trenden. Det var den första av gruppens skivor på länge som inte gick i topp på försäljningslistorna, den hamnade ”bara” på sjätte plats trots låtar som balladen Far Far Away, How Does it Feel och Standing On The Corner.

Det går säkert att påstå att Slade In Flame inte var särskilt väl genomtänkt och att det var ett projekt som var dömt att misslyckas. Kanske sant, jag tycker dock att det var modigt av Jimmy Lea, som skrev nästan alla låtar, att våga ge sig ut på outforskade marker.

Sen kan man ju komma ihåg att bara några år tidigare hade Beatles gjort succé med sina film- och skivkoncept, A Hard Day´s Night, Help, Magical Mystery Tour och Yellow Submarine (räknar inte Let It Be som nog var mer dokumentär). Varför skulle då inte Slade lyckas?
En sak kan man konstatera om musiken på Slade in Flame. Den är trots allt riktigt rolig och jag gillar skivan lika mycket nu som jag gjorde 1973. Det är en sladeklassiker för alla fans.

Nr: 491/2222

Favorit i repris, jag har beräöttat om skivan tidigare med har nu till stora delar skrivit om texten.

lördag 7 juli 2018

En knepig 10cc-platta

10CC – SHEET MUSIC – 1974

Sheet Music skulle enkelt kunna avfärdas som en allt för knepig och skum skiva. Och det är sant, 10cc:s album från 1974 är inte så där enormt lättillgängligt. Och en enorm skillnad från debutplattan året innan, 10cc. Det var en popskiva.

Öh, ja. Sheet Music är väl också en popskiva. Men lite annorlunda. Den är rätt udda skulle jag vilja påstå. Till att börja med är den väldigt melodiös.

Det finns nog minst fyra, fem olika melodier i varje låt. Det händer nåt hela tiden. Sen är Sheet Music också ovanligt politisk. Och det var inte så vanligt vid den här tiden, för att komma från ett brittiskt popband med vissa hitlisteambitioner.

Wall Street Shuffle, som jag fortfarande gillar, skickar till exempel en rejäl sidspark mot kapitalismen och börshajarna. Silly Love och The Worts Band in the World ironiserar över musikindustrin. Och Oh Effendi är en rövspark åt de rika oljeschejkerna.
Wall Street. Den shufflen gjorde 10cc bra, och då inte bara texten. Det är en poplåt som faktiskt går att spela nu för tiden också. Det finns ett par spår till som jag gillar, Old Wild Men och The Sacro-Iliac till exempel. Men jag kan bara spela dem nån gång emellanåt. Sheet Music är visserligen en popskiva, men lite knepig.

Nr: 1009/2222

Jag har skrivit om skivan tidigare, men ger den nu en ny chans.

fredag 6 juli 2018

En personlig musikskatt att bevara

ANDERS F RÖNNBLOM – UNDERGROUND-VOL 2 – 2008

37 år efter Din barndom ska aldrig dö är inte Underground Vol 2, med underrubriken Välkommen till verkligheten, någon avslutning av Anders F. Det är inte ens början till det. I stället är det andra delen av början till något nytt, något som pågår fortfarande, tio år senare.
Risken med denna text är att jag på nytt vrider över den i en hyllning, vilket är det normala när jag skriver om Anders F Rönnbloms album. Den här gången ska jag dock försöka vara något mer analytisk.

Det är inte lätt att följa Anders F och hans skivutgivningar efter de båda Undergroundskivorna 2007 och 2008. Rönnblom har med åren blivit hyperaktiv som Dylan och släpper skivor och lanserar ständigt nya projekt, där album ges ut i så små limiterade upplagor att han hinner signera dem de flesta.

Min skiva är signerad och nummer 989 av 1000. Det gör att Rönnbloms skivor blir högst personliga och musikskatter man vill bevara. Jag är inte alltid överens med Rönnblom, jag uppskattar också Neil Young, men inte så mycket, och mitt intresse för country är inte på samma nivå.

Samtidigt inser jag att det förmodligen inte gått att göra på något annat sätt. Men för mig är det texterna som är viktiga, även om det inte alltid är lätt att förstå eller hänga med i Rönnbloms beatnikpoesi som med åren dock blivit allt mer tydligt politiska. Jag jämför gärna med Zappa, men är inte säker på att andra vill göra det.
Underground Vol 2 ger mig ungefär samma känsla som Det hysteriska draget, vilket inte betyder att jag anser skivorna vara lika varandra, utan att texterna, och musiken, skapar samma slags nyfikenhet nu som de gjorde när jag upptäckte Det hysteriska draget, vilket var mitt första album med Anders F.

Det var på den tiden man jämförde honom med Ola Magnell och Ulf Lundells Törst och sen upptäckte att det inte gick. Jag tycker så klart väldigt bra om Underground-Vol 2, jag gillar inte alla låtar, men sätter gärna en stjärna i kanten för Välkommen till verkligheten, Rockpatrask och Guds golfboll.

Nr: 191/CD

torsdag 5 juli 2018

Min galne katt och jag

GÖSTA LINDERHOLM – BLÅ BALLADER OCH GRÖNA DEMONER – 1976

Lite överraskande kanske att hitta en Gösta Linderholm-skiva i min samling. Jag tror inte heller den trivs särskilt bra i min samling av tysk kraut och progrock från det tidiga 70-talet. Jag har flera gånger tänkt göra mig av med skivan, men det går inte, jag gillar den.
Blå ballader och gröna demoner inköptes i slutet av 70-talet vid ett tillfälle då jag kände att jag behövde bättra på mina kunskaper om svensk visa, med nån underlig baktanke att på så sätt förstå Lundell och Rönnblom lite bättre. Det funkade inte, jag har nog redan då alldeles för djupt nere i rockträsket.
Jag förstod varken Lundell eller Rönnblom ett dugg bättre med hjälp av Gösta, trots att jag lyssnade ganska mycket på skivan. Då satt jag i min källare och försökte analysera texterna, utan större framgång.

Men jag gillade inledningen med roliga Herr Glader, Jag hör en melodi för at den är så finstämd och rockiga Min galne katt och jag. Det är låtar jag forfarande kommer ihåg texten på när jag spelar skivan nu igen, särskilt då den katt som bor i vårt hus just nu visar upp ungefär samma psykologi som Göstas gamle vän.
Gösta Linderholm är för mig är mer än bara svenk vistradition, med tanke på hans bakgrund i Sveriges Jazzband. Det beror alltså inte på Rulla in en boll och låt den rulla (finns inte på denna skiva) som på 70-talet var hans förmodligen största hit.

Jag har flera gånger varit på väg att göra mig av med skivan, den passar som sagt inte in. Men jag har aldrig gjort allvar av de planerna, jag tycker ju om den. Just nu står den i en hylla med skivor som officiellt inte ingår i samlingen, men får vara kvar ändå.

Nr: ingår just nu officiellt inte i samlingen, men finns i huset.

onsdag 4 juli 2018

Mott The Hooples sista låt

MOTT THE HOOPLE – SATURDAY GIGS – 1974

Saturday Gigs blev den allra sista låt Mott The Hoople spelade in innan Ian Hunter lämnade bandet. Det är också den enda Mott The Hoople-låt där Mick Ronson officiellt är med i bandet.
Men att bandet skulle splittras var det ingen som hade koll på då. De flesta, jag givetvis, räknade med, trodde och till sist (när nyheten börjat sippra ut) hoppades på att det skulle bli en fortsättning. Men så blev det inte, Ian fortsatte med hjälp av Mick Ronson mot en framgångsrik solokarriär medan resten av bandet sakta tynade bort.

Saturday Gigs finns inte med på någon av Mott The Hooples LP-skivor. Den tog sig aldrig heller in på några topplistor utan fick finna sig ett ganska anonymt liv bakom storheter som Roll Away The Stone och The Golden Age Of Rock´n Roll.

Men den är alltså ändå en viktig del av bandets historia (vilket är det svar man får om frågan ställs till en gammal Mott-kännare. Andra har säkert en helt annan uppfattning).
Saturday Gigs är en Ian Hunter-ballad, en uttrycksform han redan under Mott The Hoople-tiden utvecklat till fulländning. En gråtmild låt som till och med nu för tiden kan få tårarna att rinna på gamla Mott-fans.

Eftersom låten inte finns på någon LP är den här singeln naturligtvis en sån där som alla samlare anser sig bör ha, därmed inte sagt att den vare sig är särskilt ovanlig eller svår att få tag på.

Enligt planen skulle Lounge Lizard legat på flipsidan men så blev det inte. Möjligtvis beror det på att Ian Hunter redan då hade klart för att sig att skulle lämna bandet och ville spara den till sin solodebut som kom ut året efter. Där är nämligen låten med.

Singelns b-sida är dock intressant (för samlare) då där ligger en liveinspelning med en medley på låtarna Jerkin´ Crocus, Sucker och Violence. Aha, den medley som finns på Motts liveplatta tänker då någon...men inte. Detta är en annan inspelning.

Nr: 30/singel

tisdag 3 juli 2018

En outforskad dimension av rockmusiken

FUNKADELIC – MAGGOT BRAIN – 1971

Maggot Brain är funk, men är influerad mer av psykedelia, blues, soul och, om det funnits 1971, metal. Skivan har säkert också influerat allt från funk till psykedelia och...metal.
Maggot Brain är inte vilken funklåt som helst. Det är ett magiskt, fantastiskt tio minuter långt gitarrsolo, kanske hela rockvärldens märkligaste.

Där George Clinton inleder med ”Mother Earth is pregnant for the third time/For y'all have knocked her up/I have tasted the maggots in the mind of the universe/I was not offended/For I knew I had to rise above it all/Or drown in my own shit".

Eddie Hazels solo är inte bara hendrixinspirerat, det är fortfarande storartat och får mig att tappa andan även om jag numera vet exakt vad som väntar.

Att Clinton talade om för Hazel ”att spela som din mamma just har dött” har redan nämnts på varenda blogg som skrivit om skivan. Efter det blir det sunshinepop och blues som har allt Hendrix hade, utom Hendrix.

Sen bryter helvetet löst i Wars Of Armageddon, 9:42. Urtidsrytmer, stenade röster i bakgrunden, ett gökur, tågsignaler, vansinnesskrik och stön, hjärtslag som tystnar, en envis gitarr, sen är det över.

Maggot Brain är inte en skiva att ha på i bakgrunden, då kan den bli oerhört påfrestande. Man måste nog lyssna på den för att uppskatta den. Men jag är inte säker på att även om man lägger all sin själ i att försöka förstå lyckas. Maggot Brain representerar en än så länge outforskad dimension av rockmusiken.
Det är ett psykedeliskt mästerverk George Clinton skapat, där man närmast skulle kunna jämföra med Grateful Deads surrealistiska Anthem For The Sun, även om den bara skrapar på ytan av Maggots Brains skruvade världsbild. Om ens det.

Nr: 447/2222

måndag 2 juli 2018

Slades andra comeback

SLADE – RUN RUNAWAY – 1983

Det var singeln Run Runaway som tog Slade tillbaka för andra gången. Under det tidiga 70-talet hade bandet från Wolverhampton fyrat av den ena singelraketen efter den andra som gått rätt upp i topp på listan.

Men i mitten av 70-talet var festen över och slutade, efter en misslyckad USA-satsning, med att Slade åkte runt på brittiska landsbygden och spelade för småpengar på pubar.
1980 fick de dock chansen igen, efter en oväntad men succébetonad comeback på festivalen i Reading. Efter det följde ett par album som hårdrockvännerna jublade åt, We´ll Bring The House Down och sen Till Deaf Do Us Part.

1983 var det dags för andra återtåget, och nu var det hitlistorna det gällde då albumet The Amazing Kamnikaze Syndrome spelades in. Holder och Lea hade material för en LP och mer till.

Slades då nya skivbolag RCA tyckte dock att det behövdes lite mer tryck i låtarna och sammanförde Jim Lea och Noddy Holder med producenten John Punter. Det blev ett oväntat lyckat samarbete, Lea och Holder skrev Run Runaway och My Oh My och Punter producerade och båda släpptes på singel.
Den här gången fick Slade uppbackning av sitt skivbolag så det dröjde inte länge innan båda singlarna gick upop topplistorna. My Oh My var först och gick i november 1983 hela vägen upp till andra plats på brittiska listan, vilket då var en oerhörd framgång för Slade. LP:n släpptes i december och gick även den upp på listan. När Run Runaway sen släpptes i januari 1984 blev den som bäst sjua på engelska listan.

Albumet låg som bäst femma på europeiska listan och toppade länge listorna i Sverige och hela Skandinavien. Slade var tillbaka på allvar, men det var inte slut där.

När Quiet Riot gjorde en cover på Cum On Feel The Noize öppnade det dörren för USA, något Slade siktat på under många år. Albumet packades om och fick i USA namnet Keep Your Hands Off My Power Supply, som gick upp på listorna det också och givetvis fick sällskap av både Run Runaway och My Oh My.

Så stora framgångar hade Slade inte ens haft under det tidiga 70-talet med glamrockhits som Cum On Feel The Noize, Get Down And Get With It, Coz I Luv You, Everyday, Mama Weer All Crazee Now, Gudnuy t´Jane, Banging Man, Far Far Away och en lång rad till...

Så nog var Run Runaway både en värdig comeback och fantastisk revansch för Slade, trots att det egentligen bara var ganska vanlig oumpa-oumpa-pop.

Nr: 126/singel

söndag 1 juli 2018

En rallarsving av Deep Purple

DEEP PURPLE – FIREBALL – 1971

Som två gamla boxare brukar vi puckla på varandra, Deep Purples Fireball och jag. Och nog har det delats ut en del smällar.
Rond 1
Demon´s Eye är en rallarsving av sällan skådat slag. En ruggig rocker med precis de rätta hårdrocksackorden som bara Ritchie Blackmore kan göra. En tung rocker. Fireball också en ruggigt bra låt. Golvad! Inget snack om det.
Rond 2
Mitt effektivaste vapen borde vara att enkelt och retfullt lyfta upp pick-upnålen från skivtallriken. Och nog har jag varit frestad, inte minst efter att ha lyssnat på countrylåten Anyone´s Daughter. Den begriper jag inte alls. Visst är det möjligt att Purplegänget ville bredda sig efter In Rock, men det var nog i fel riktning i alla fall. Men nålen har alltid fått ligga kvar. Vi följer så klart Queensberryreglerna från 1867 och där är slag under bältet inte tillåtna, även om jag vid något tillfälle påpekat att den där countryprylen nog borde räknas dit. Men jag tar poängen.
Rond 3
Vi fortsätter cirkla runt varandra och delar ut lätta men irriterande jabbar både från höger och vänster. The Mule är en sådan, en nästan psykedelisk låt som är minst sagt skum. Och No, No, No tycker jag bara är fruktansvärt jobbig. Men det slutar alltid med att jag ger upp och konstaterar att Fireball vinner på poäng. Den är inte lika vasst som In Rock eller Machine Head, men inte så långt ifrån. Och det är tillräckligt för min del.

Nr: 322/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har berättat om denna skiva tidigare, men ger nu samma text en ny chans.