The Musical Box: augusti 2018

söndag 19 augusti 2018

Ocean handlar om atmosfär

ELOY – OCEAN – 1977

Ocean kan tyckas lite väl pretentiöst, för tråkigt och bara för mycket. En del påstår säkert att det inte är särskilt spännande att koka ihop någon slags mytologisk historia om Atlantis uppgång och fall. Och att det inte var något nytt heller för den delen.
Men nu handlar det om Eloy och Frank Bornemann, som gjorde allt detta till sin egen grej, och då är allt förlåtet. Alla Eloys fans ser detta men vänder på det och tycker till och med att plattan är Eloys främsta. Jag är inte lika övertygad ( se inledningen), men jag gillar å andra sidan Frank Bornemanns atmosfäriska spaceprog så jag kan inte låta bli att Oceans ändå är ett ganska trevligt album att lyssna på emallanåt.
På den här skivan har ändå Eloy lyckats hitta en bra balans som gör att skivan är intressant att lyssna på. Inledningen med Poseidon´s Creation är mäktig, även om en och annan säkert vill påstå musiken det är väldigt bombastisk.

Nåja, jag hör inte till dem som gäspar, men erkänner att musiken skulle tjänat på att vara lite mer varierad. Men å andra sidan har jag utan några som helst invändningar ofta lyssnat igenom Yes album Tales From Topographic Oceans utan att protestera.
Det beror givetvis på att jag redan innan första LP:n hamnade på skivtallriken var inställd på att det skulle handla mer om atmosfär än musik. Eloys Ocean ska nog behandlas på samma sätt, som bättre skapar sinnesstämningar än ryggradsrysningar.

Att välja ut en eller ett par enskilda låtar är svårt. Jag gillar helheten men kan inte låta bli att nämna de bombastiska slutorden i Atlantis Agony. Det är hysteriskt roligt.

Jag har gjort det tidigare, men att den här gången jämföra Eloy med Pink Floyd tänker jag inte göra. När det gäller spacerock, atmosfäriska effekter och sound har Frank Bornemann inte en chans, oavsett vad fansen påstår. Där var pinkarna var på en helt annan nivå.

Nr: 503/2222

Jag har berättat om skivan tidigare, men har nu skrivit en ny text.

lördag 18 augusti 2018

Den svåra andra skivan

JACK GREEN – REVERSE LOGIC – 1981

Reverse Logic är Jack Greens uppföljare till Humanesque, den där rockpärlan som mitt i new wavehysterin försvann nånstans i mängden. Reverse Logic försvann den också, men av andra skäl.
Humanesque var nästan punkig och en riktigt tuff rockplatta som passade in bland alla fräcka nya vågen-band. Visst är Reverse Logic också en bra platta med flera sköna poplåtar och Jack Green har kvar sitt fräcka sound och krispiga gitarr.

Men de stora låtarna saknas och Jack Green tar inte ut svängarna lika mycket som på Humanesque. Det kanske inte alls är så, men för mig känns det som att Reverse Logic är lite försiktig och trevande.

Men möjligtvis sneglade Jack Green lite för mycket åt vad Elvis Costello, Graham Parker och de andra grabbarna höll på med, i stället för att fortsätta ge utrymme åt de hårdrocks- och glamrocksideér som fanns på Humanesque.

Det kan ha varit därför Reverse Logic inte på allvar konkurrera med storheter som Costelloklassikern This Years Model, Graham Parkers Squeezing Out Sparks eller Joe Jacksons I´m The Man.

Myten om den ”svåra” andraskivan blev härmed sanning fört Jack Green, trots att han egentligen hade gjort en en välgjord och ganska spännande platta.
Nåja, 1983 hittade Jack Green tillbaka med Mystique, även om det var lite för sent. Men Reverse Logic är naturligtvis alldeles nödvändig att ha i samlingen oavsett. Cold Modern Day och Too Many Fools är de bästa spåren.

Dessutom har han en rad rutinerade musiker med sig i studion; Simon Fox, trummis i Be Bop Deluxe, Pretty Thingsgitarristen Pete Tolson och Ian Ellis basisten i Savoy Brown.

Nr: 649/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.

torsdag 16 augusti 2018

Birth Controls främsta verk

BIRTH CONTROL – HOODOO MAN – 1972

Hoodoo Man är en tysk rockikon. Det är Gamma Ray som är största orsaken, det är en tysk klassiker. Birth Control hör till de allra främsta krautrockbanden i avdelningen hård progressiv rock.
De som under det tidiga 70-talet gick igång på Deep Purples tidiga plattor, Uriah Heep och Atomic Rooster kommer att känna igen sig. Det gör säkert också gamla ELP-fans, Birth Control har en organiast som gärna tar plats och gör det väldigt bra.
Brittisk musikpress anklagade under 70-talet Birth Control för att ha kopierat allt från Deep Purple till Uriah Heep, Emerson Lake & Palmer och även Doors. Man ska dock komma ihåg att de engelska musikkritikerna på den tiden hade en ganska hånfull inställning till tysk rock. Något som borde ha ändrat sig nu, tycker jag, men egentligen inte tror på.
Nåja, Birth Controls likheter med andra storheter går inte att komma från, men att de skulle ha kopierat känns inte som hela sanningen. Tyska rockband tog under det sena 60-talet och tidiga 70-talet stora intryck från England och USA, men gick sen nästan alltid sin egen väg.

Musikerna i Birth Control var skickliga och hämtade förutom engelska intryck även inspiration från jazz och folkmusik. På den här skivan ger de sig i låten Kaulstoss även på skotsk säckpipemusik, men det ska ses som skivans humoristiska inslag.

Hoodoo Man anses av kännare i Tyskland och hela världen vara Birth Controls främsta verk. Det är bandets tredje platta där de polerat bort de allt för ruffiga inslagen även om en mullrande orgel och en gnistrande knastertorr gitarr fortfarande får mycket stort utrymme.

Den stora skillnaden är dock att låtskrivandet blivit mycket bättre. Ett av mina favoritspår är titellåten Hoodoo Man där organisten går lös på en kyrkorgel i ett långt mäktigt solo. Gamma Ray har jag redan nämnt, men jag vågar nog påstå att hela skivan är intressant. 

Nr: 394/2222

onsdag 15 augusti 2018

Protester från folket i den gröna sammetssoffan

MUNGO JERRY – IT´S A SECRET – 1976

It´s A Secret tog vägen till mig via en kompis kusin, som gav honom den, som i sin tur gav den till mig. Han gillade inte Mungo Jerry och det gjorde inte hans kusin heller. Men det gjorde jag. Över 40 år senare har jag skivan kvar.
Trots att ingen någonsin under alla dessa år haft den goda smaken att ens nämna It´s A Secret för mig tycker jag fortfarande det är en bra låt. Kanske är jag ensam, hoppas att Ray Dorset som skrev den har lite kärlek över till sin popsingel från 1976.

It´s A Secret var ännu ett försök av Mngo Jerry att skaka fram en ny singeletta efter 1970 års supersommarhit In The Summertime. Bandet hade de närmaste åren efter ytterligare någon enstaka låt på singellistorna, men sen blev det värre.

Jag kan inte påminna mig att It´s A Secret tog sig in på några som helst listor, utan hos de flesta blev en sån där låt som passerade för utan ens ett jaså. Gissar att Mungo Jerrys uppfyller de flesta kritierier som krävs för en one-hit-wonder.
Dock inte i mitt källarrum, där var det en hit och där spelades den flitigt. Men jag har ett svagt minne att jag fick göra det när jag var själv, annars kom protesterna som ett brev på posten från den troligen ursprungligen gröna sammetssoffan i hörnet som periodvis befolkades av både kända och okända (En soffa som nu återkommer i text efter flera års frånvaro. Hej på dej du!).

Utan att ha riktigt klart minne har jag för mig att singeln skulle promota Mungo Jerrys album Impala Saga. Men helt säker är jag inte, då It´s A Secret inte finns med på LP:n, däremot liknar skivomslagen varandra, dessutom togs låten med då albumet släpptes på CD nån gång under 90-talet. 

Nr: 5/singel

söndag 12 augusti 2018

En viktig skiva i min samling

MOTT THE HOOPLE – LIVE – 1974

Mott The Hoople släppte egentligen bara ett enda livealbum, vilket är märkligt för ett band svars storhet på scenen var omtalad. Det är dessutom en underlig skiva med ovanliga låtval och andra konstigheter.
Låtarna är hämtade från två olika konserter 1973 och 1974, Hammersmith i London och Broadway, New York. Där har det sållats hårt, från båda konserterna får man höra sammanlagt bara åtta spår, där bara två av dem var hitlåtar, All The Way From Memphis och All The Young Dudes.

Övriga hämtades från bandets tidiga karriär innan genombrottet från skivor som Brain Capers, Mad Shadows och två singelbaksidor, Rose och Rest In Peace. När albumet firade 30 år 2004 släpptes visserligen en dubbel-CD med båda konserterna och alla låtar, men då var det ju för sent.

Trots det udda låtvalet var det här så klart en viktig skiva i min samling på den tiden. Det var tack vare den här liveskivan jag upptäckte Mott The Hooples tidiga skivor, vilket kanske var meningen att folk skulle göra.

Jag är inte helt säker på att jag utan den här LP:n börjat leta efter Motts tidiga album och singlar.

Sweet Angeline från Brain Capers är nämligen alldeles lysande, liksom Rose och Rest In Peace, som annars bara gick att hitta som b-sidor på de då betydligt mer berömda singlarna Honaloochie Boogie och The Golden Age Of Rock´n Roll.

Om det var ett säljtrick så gick det hem. Jag letade ju upp och köpte alla de där skivorna...
Men jag tycker ändå det är en bra platta. Mott The Hoople som liveband, med Ian Hunter, var en upplevelse då och är det faktiskt fortfarande.

Trots de få och lite udda låtarna är detta ett album med mycket högt underhållningsvärde där dessutom ljudet är mycket bra. Jag vill nog påstå att alla låtar på skivan är bra. Den mäktiga avslutningen i Hammersmith med en medley på sex låtar får det fortfarande att gå rysningar längs hela ryggen.

Nr: 710/2222

Jag har skrivit om LP:n för flera år sedan, men då jag nu lyssnat på den igen känner jag att en ny text med nytt innehåll är på sin plats.

lördag 11 augusti 2018

Ett friskare Yes

ANDERSON, BRUFORD, WAKEMAN & HOWE - ANDERSON, BRUFORD, WAKEMAN & HOWE – 1989

Ett album så nära Yes man kan komma under 80-talet. Det är bandets originalsättning utan Chris Squire. Den här plattan kom 1989 och är kanske en reaktion på det Yes sysslat med åren innan dess.

Chris Squire och Trevor Rabin var då inne på metal och var på väg att köpa hela 80-talets halvtaskiga rocksound. Poison, here we come! Yes-albumen 90125 från 1983 och 1987 års Big Generator är helt riktigt sopiga.

Detta album är lite friskare. Här är Rick Wakeman tillbaka, tillsammans med Steve Howe, Bill Bruford och Jon Anderson. Det är alltså inte Yes, men ändå Yes. Skivan känns hyfsat pigg, men...

Tiden hade nog sprungit ifrån de gamla hjältarna. Wakeman är bitvis visserligen briljant på sina synthar och Steve Howe river av flera vass solon. Men ändå är det något som fattas.
Kanske är det så att låtmaterialet inte är tillräckligt bra. Att försöka överföra Yes klassiska sound till 80-talet var nog ingen bra idé. Balladen Let´s Pretend, skivans sista spår, den gillar jag. Men den är bara 2.36 lång. Sen gillar jag konstnären Roger Deans skivomslag.

Nr: borttagen ur samlingen, såld.

Texten har publicerats tidigare.

torsdag 9 augusti 2018

Lätt att fastna för Willie Nile

WILLIE NILE – WILLIE NILE – 1980

Willie Niles första LP är ett bortglömt men älskat album i min samling. Man kan inte spela på alla gamla skivor alltid, men det har nog dröjt 10 år sen sist. Då gick den varm i ett par veckor efter att jag hört Willie Niles Streets Of New York, som 2006 var ny.
Det är lätt att fastna för Willie Niles låtar, det är rock med rötterna i 50-talet, vissa påstår att han har en viss likhet med Buddy Holly, men det är jag inte helt övertygad om. Om Willie Nile varit engelsman hade han förmodligen placerats in i pubrockfacket tillsammans med storheter som Mickey Jupp och Sean Tyla.

För att krångla till det ytterligare har hans låtar ibland jämförts med Bruce Springsteens tidiga 80-tal, men det skedde först när han släppte sin andra platta Golden Down.
Men på den tiden uppfattades han som en del av new waverörelsen och dök upp på konserter med allt från Patti Smith till Televsision och Ramones. Det var ett misstag som som även John Hiatt råkade ut för. Willie Niles första LP är i stället en helt självständig och tämligen avskalad rockrökare, vilket knappast ens med väldigt god vilja kan påstås vara new wave eller powerpop.

Debut LP:n är en rockplatta med ett ibland förvånansvärt naket sound. Det finns en rad låtar som fastnar direkt och man efter flera år kan upptäcka fortfarande finns där nånstans.

Tänker då först på Vagabond Moon, Dear Lord och Old Men Sleeping On The Bowery, men det finns fler. Det är tveklöst ett av alla de album som förtjänade mer.

Willie Niles skivkarriär har inte varit spikrak trots att detta album hyllades av både musikkritiker, publiken och av andra musiker.

Efter hans andra album dröjde det nästan tio år innan han kunde ge ut sin tredje skiva på grund av trassel med skivbolagskontrakt. Sen dröjde det ytterligare åtta år innan fjärde skivan, Beautiful Wreck Of The World.

Det är först på 2000-talet Willie Nile fått ordning på sina skivutgivningar. Senaste plattan kom så sent som 2017, där han tolkar Bob Dylan.

Nr: 1095/2222

tisdag 7 augusti 2018

Scatsång med technobeat

SCATMAN JOHN – SCATMAN – 1994

En helt osannolik grej egentligen. Jazzpianisten och sångaren John Larkin, med scatsång som specialitet, blev superhjälte för en hel dansgeneration i mitten av 90-talet med den här låten, Scatman – med undertiteln Ski-ba-bop-ba-dop-bop...scatsång med technobeat...
En kul idé, men lite tjatig...om man säger så...han hade ju inte så mycket att säga egentligen, även om käften gick på honom i 180 knyck...

Om John Larkin gjorde något mer i technogenren låter jag vara osagt. Jag vet nämligen inte...så det blir en ovanligt kort text idag...

Nr: borttagen ur samlingen

lördag 4 augusti 2018

"Nämn inte The Works för då kräks jag"

QUEEN – THE WORKS – 1984

Radio Ga Ga kunde vara ganska påfrestande. Det är en helt okej Queen-hit, men om man tvingas höra den för många gånger, då...
När The Works kom ut var det så. Då spelades låten så många gånger per dag i radio att det inte gick att undvika den.
På den tiden lyssnade folk dessutom på radio. Snacka om tjat. Eller som en försäljare på Åhléns skivavdelning på A 6 en gång i tiden uttryckte det: ”Jag kan sälja vilken skiva som helst till dej, men nämn inte The Works, för då kräks jag här bakom disken”.

Det är nog därför jag rös i kroppen när jag efter ganska många år dammade av The Works och lyssnade på den igen. Det var inte helt lätt.

Jag har fortfarande svårt för The Works, vilket givetvis är så orättvist som det bara kan bli. Det är ju egentligen en riktigt sjysst platta.

Kanske inte nån Queens allra starkaste, men långt, långt bättre än Queens Michael Jackson-skiva Hot Space från 1982, som höll på att bli Queens undergång.

Men Freddie Mercury kom så klart tillbaka, maximalt uppbackad av skivbolaget, som inte ville bli av med 80-talets allra största inkomstkälla. Det gick bra. Melodierna är betydligt starkare än på Hot Space och ”gamla” svulsiga Queen var tillbaka.
Radio Ga Ga blev givetvis en gigantisk hit. I Want To Break Free blev supersingel nummer två. Att Man On The Prowl däremot aldrig gjort det ska man vara ohyggligt tacksam för. Att höra Mercury göra 50-talsrock är inget man ska behöva stå ut med.

Men The Works var självklart ett album som gjorde queenfansen nöjda på den tiden, till och med dem som börjat tvivla på bandets storhet vände hem igen. Nu för tiden har den blivit bättre än jag tyckte då, men då är det å andra sidan ganska många år sedan jag hörde skivan senast.

Nr: 434/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med delvis omskriven text.

fredag 3 augusti 2018

Fem år efter In Through The Outdoor

HONEYDRIPPERS – VOLUME ONE – 1984

Att Jimmy Page och Robert Plant bara fem år efter In Through The Outdoor skulle tolka soulörhängen tillsammans med Jeff Beck var naturligtvis en kittlande tanke 1984. Men inte mer än så just då.
När filmen Sea Of Love med Al Pacino i rollen som stenhårda snuten Frank Keller jagade en seriemördare som varje gång lämnade Phil Phillips soulklassiker Sea Of Love snurrande på skivtallriken fick jag anledning att damma av Honeydrippers enda skiva igen.

Honeydrippers var ett kortvarigt samarbete mellan Led Zeppelins Jimmy Page och Robert Plant där de dessutom lockat med sig gitarrdemonen Jeff Beck där Page återknöt en gammal bekantskap från Yardbirdstiden.

Någon återförening av Led Zeppelin handlade det alltså inte om, hur gärna man än ville det. Tillsammans spelade trion in denna femlåtars mini-LP med tanken att det skulle bli mer, skivan döptes till Volume One.

Det var tveklöst seriöst, Neil Rodgers anlitades som producent och i en tv-intervju bekräftade Robert Plant att en fullängds-LP skulle spelas in.
Men det stannade där. Honeydrippers story tog slut senare samma år och något mer spelades aldrig in under det namnet även om Led Zep-duon vid flera tillfällen efter det gjort inspelaningar och album tillsammans.

Honeydrippers soullåtar kom till under en av alla dessa nostalgiperioder som med pulserande mellanrum dyker upp. Honeydrippers Sea Of Love blev därför en hit, liksom Rockin´ At Midnight, en låt som lånats från Roy Brown och i original hette Good Rockin´ Tonight. Alla de fem låtarna Volume One var covers.

Nr: 463/2222

onsdag 1 augusti 2018

Pengarna brände i fickan

GEORGE HARRISON – MY SWEET LORD – 1970

Jag fick låna singeln av Micke, som jag sommarjobbade tillsammans med på Dalvikshöjdens ålderdomshem. Han var beatlesexpert och George Harrison var hans favorit och My Sweet Lord var hans bästa låt.
Det blev min favorit också, och jag tjatade sen på Micke om att få låna hela trippelalbumet All Things Must Pass. Det fick jag till slut, men fick lova att vara extremt rädd om det. Senare samma sommar, när lönen från sommarjobbet kom, köpte jag skivan själv, trots att den var dyr.

Då köpte jag en del andra beatlesplattor också, och flera med George Harrison. Min förmögenhet brände i fickan och det gällde ju att spendera de intjänade pengarna på ett vettigt sätt. Och vad kunde vara bättre än vinylskivor? My Sweet Lord-Singeln kom dock in i samlingen bara för ett par år sedan, då mest av nostalgiska skäl.
Några fakta
George Harrison gav först låten till Billy Preston som tog med den på sitt album Encouraging Words. Sen tog George med den på All Things Must Pass men gjorde om den något så den blev en hyllning till hinduguden Krishna, Prestons version hade kristna förtecken.

Låten producerades av Phil Spector (och hela albumet All Things Must Pass också). Eric Clapton, Ringo Starr och gruppen Badfinger är med i bakgrunden.

George blev senare stämd för att ha plagierat The Chiffons låt He´s So Fine. Domstolen kom dock fram till att han utan uppsåt råkat kopiera vissa delar av låten.

My Sweet Lord var den första singel som någon av beatlesmedlemmarna släppte efter att gruppen splittrats. Låten blev Georges största framgång som soloartist. My Sweet Lord toppade listor över hela världen och blev den bäst säljande singeln i England 1971.

Låten blev etta på englandslistan igen 2002, då den på nytt gavs ut två månader efter hans död. Mängder av artister har gjort covers på låten genom åren, bland annat Elton John, Julio Iglesias, Boy George och Megadeth(!).

Nr: 130/singel