The Musical Box: april 2015

torsdag 30 april 2015

Tom Pettys inrökta Wildflower

TOM PETTY – WILDFLOWER – 1994

Uppfriskande! Som en lätt havsbris sveper Wildflower in och blåser ut den lite unkna luften efter Full Moon Fever och Into The Great Wide Open. Pettys två album innan är visserligen bra rockplattor de också, men det blev lite för bombastiskt och lite för mycket Jeff Lynne...
Wildflower är Tom Petty, inget annat. Det är (ännu) bättre.
Wildflower är renare, mer avskalat och naket än sina föregångare. Det är Tom Petty i superform och med massor av ideér, samtidigt är attityden sanslöst cool (nästan för mycket) och så avslappnat självsäker att det inte kan bli annat än lysande.

Inledningen med läckra Wildflower och fräcka You Don´t Know How It Feels med textraden ”But let me get to the point, let´s roll another joint” sätter stämningen och ger Wildflower en svagt inrökt doft.
Officiellt är Wildflower ett soloalbum av Petty, men det är bara till namnet, hela The Heartbreakers finns med bakom. Den styrkan och kraften har Wildflowers med sig i de få tunga rocklåtar som dyker upp. Det är höjdpunkter, men de verkligt läckra sakerna är de med Tom Petty ensam på gitarr.

Den som föll sanslöst för Traveling Wilburys skivor och Pettys Full Moon Fever kommer förmodligen att uppleva Wildflower som en jobbig kontrast.

Men de som gick igång på Pettys tidiga album kommer att älska den här skivan (också). Att jämföra den med någon annan (tidigare) skiva av Tom Petty är dock svårt, Wildflower står helt för sig själv.

Wildflower finns på vinyl men släpptes i mycket liten upplaga, därför är den mycket svår att få tag på. Någon återutgivningen av vinylskivan har vad jag vet inte varit aktuell än så länge.

Nr: 182/CD

onsdag 29 april 2015

Fleetwood Macs felande länk

FLEETWOOD MAC – HEROES ARE HARD TO FIND – 1974

Bilden på omslaget till Heroes Are Hard To Find ser lovande ut. Det är starkt, en mager man i tennisskor med ett litet barn som klänger på honom. En symbol för sårbarhet och eländet i världen. Och att sanna hjältar verkligen är svåra att finna? Äntligen ett ställningstagande från Fleetwood Mac...
Men nej. Det räcker med att lyssna på titelspåret för att inse att det inte alls är så. Låten Heroes Are Hard To Find är en ganska fånig Christine McVie-låt som handlar om hur svårt det är att hitta rätt älskare...

Heroes Are Hard To Find är i stället en av Fleetwood Macs allra svagaste album. Det är den sista Fleetwood Mac-plattan innan gruppen slog igenom stort som lättviktspopband I mitten av 70-talet.

Men hela skivan andas tveksamhet. För säkerhets skull blir det nämligen lite av både det gamla och nya Fleetwood Mac.
När Christine McVie står bakom micken kan man ana vad som ska blomma ut i framtiden. Det luftiga popsound som senare gjorde Fleetwood Mac. Men med Bob Welch, som fick kicken efter den här plattan, är bandet tillbaka i sina gamla spår.

Vilket man tycker låter bäst är givetvis en smaksak. Men Heroes Are Hard to Find är Fleetwood Macs felande länk, bandets kvastfening, en parentes i historien. De gamla fansen tyckte den var ett svek. De som kom till efter Rumours förstod den inte.

Bob Welch ersattes 1975 av Stevie Nicks och Lindsey Buckingham. Många anser kanske att Fleetwood Macs historia börjar där. 1975 års Fleetwood Mac-album sålde guld med låtar som Rhiannon, Say You Love Me och Over My Head.

Nr: 1268/2222

tisdag 28 april 2015

Ola Magnells förlovade land

OLA MAGNELL – FÖRLOVAT LAND – 1993

Jag borde nog be Ola Magnell, eller snarare hans album Förlovat land, om ursäkt. Jag lyssnade på den här plattan i skivaffären när den var ny. Men efter att ha hört bara ett par låtar tog jag av mig hörlurarna. Redan då hade jag bestämt mig, Ola Magnells Förlovade land var inget för mig. Så fel jag hade.
Numera vet jag att det inte var en skiva som skulle behandlats så vårdslöst. Förlovat land är ett album som måste få ta tid. Som man måste vara beredd att ge plats, ge Ola Magnells poetiska och underfundiga texter tid att sjunka in. När man gör det blir Förlovat land till en av de där favoritplattorna man gärna kommer tillbaka till.

Det går att hitta små guldkorn i varenda text.
Man hade offrat svenska språket för teknikens under/Och gammal dumska blev som ny och ingen vila kom/I Babbelskvarn blev eftertankar malda till sekunder/Och goda råd var nu en nåd att stilla deala om” (I denna vackra värld).

”I fåfängens heliga natt/Blev ännu en klok man besatt/Av kampen om uppmärksamhet/Och dess falske profet” (Fåfängens natt).

Till mitt försvar 1993 vill jag påpeka att det då var några år sedan Ola Magnell släppt några skivor...och att jag inte tyckt de var särskilt kul att ha att göra med...tänker då närmast på Onkel Knut och Gaia, skivor jag aldrig riktigt förstod mig på, synthpop, rock (?).
1993 var Ola Magnell inte heller någon av de hetaste popmusikerna i Sverige. Det blev till och med så illa att han efter Förlovat land blev utsparkad av sitt dåvarande skivbolag. Det var inte bara jag som inte hade tid att lyssna.

Den tiden har jag tagit mig nu. Numera påstår jag att Förlovat land är en av Ola Magnells bästa album. Får du tag i CD:n (den finns inte på vinyl och är svår att hitta på CD) tycker jag du ska lyssna lite extra på låtar som Bränt ljus, Fåfängans natt, I denna vackra värld och Messias.

Nr: 205/CD

måndag 27 april 2015

Orange Peel - en krautrockikon

ORANGE PEEL – ORANGE PEEL - 1970

Det borde vara ett varningstecken att första låten på krautrockbandet Orange Peels enda LP täcker hela sidan. Några minuter in på skivan är nog de flesta dock övertygade om att den här gruppen är ett tämligen sofistikerat jazzband som ämnar traktera sina lyssnare med behaglig avantgardejazz den närmaste timmen.
Så är det inte alls. Orange Peel är ett av de allra råaste och mest brutala krautrockband man kan tänka sig. Amon Düül II:s Phallus Dei är en fläktning i jämförelse.

Att det är så inser man när ungefär halva LP-sidan spelats upp. Det är först då Orange Peel visar sitt rätta jag. Grinar med förvridna ansikten och skruvar upp förstärkarna till det outhärdliga.
För den som inte har vanan inne kan nog Orange Peel bli en pina. För dem som älskar progressiv rock, gärna med en brutal, bluesbaserad underton är denna skiva himmelriket.

Orange Peels enda LP bjuder på mycket, med influenser av allt från Faust till Amon Düül II och Can.

Trots att det här bandet bara spelade in denna LP räknas Orange Peel som ett av de klassiska och stilbildande inom krautrocken. Det är ett av de första krautrockalbum som spelades in.

Den här LP:n har därför blivit något av en ikon då den under många år varit oerhört svår att få tag på. Numera finns den dock som reissue.
Den är värd att leta efter. Orange Peel är en upplevelse att få lyssna på. De gömmer sig inte bakom några som helst givna mallar.

Nej, deras musik är egensinnig och högst originell och kan på någon tiondels sekund skifta från brutal hård bluesrock till jazziga toner...eller precis tvärtom.

Nr: 875/2222

söndag 26 april 2015

Canned Heats storhet som liveband

CANNED HEAT – LIVE AT TOPANGA CORRAL – 1971

En liveinspelning från slutet av 60-talet när Canned Heat var som bäst. Bandet hade då under flera år mer eller mindre varit en institution på nattklubben Topanga Corral utanför Los Angeles.
Det ironiska var att det senare visade sig att inspelningen inte alls hade gjorts där, utan på en helt annan plats, The Kaleidoscope Club i Los Angeles.

Inte för att det gör något. Det är en läcker liveinspelning ändå som visar på Canned Heats storhet som bluesband. Och här handlar det alltså om bandets originalsättning, den med Alan ”Blind Owl” Wilson.

Att låtar som Going Up The Country eller On The Road Again inte finns med på inspelning gör absolut ingenting. De sex låtar som finns räcker gott.

Elmore James Dust My Broom, svettigt jammiga Sweet Sixteen och Canned Heats egen Bullfrog Blues är mina höjdpunkter på skivan.
Men jag vill nog påstå att det är helheten som gör det, den här gången också. De där riktigt långa och flippade jamsessionerna hade Canned Heat dock inte hittat till vid den här tiden. Det gjorde de först under sin europaturné något år senare.

Live At Topanga Corral släpptes i början av 2000-talet på CD, då under det ”riktiga” namnet Live At The Kaleidoscope 1969.

Nr: 1334/2222

Midnight Oil lysande live

MIDNIGHT OIL – SCREAM IN BLUE – 1992

Midnight Oil var på sin tid ett fantastiskt liveband. Det säger dem som såg dem i slutet av 80-talet. När jag nu fått höra liveplattan Scream Blue Live kan jag bara hålla med. Bandet har en kraft, ett driv och nerv i sina liveframträdanden som gör låtarna oemotståndliga.
Jag har nästan bara positiva saker att säga om den här skivan. Låtvalet är kanonbra. Midnight Oil gödslar inte med sina 80-talshit. Det är egentligen bara Beds Are Burning som fått plats, även om flera andra låtar från LP:n Diesel & Dust, deras mest välkända platta, dominerar.

Den är inte min favoritplatta, men live blir de här låtarna något helt annat. Då faller det där plastiga synthskynket och de blir i stället bra rocklåtar.

Men ännu bättre är låtarna från album som Place Without A Postcard och 10, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1. Den som inte upptäckt de albumens storhet borde göra det med detta livealbum.
Den riktiga höjdpunkten sparar dock Midnight Oil som sig bör till sist. Avslutningen med stenhårt punkiga Powderworks, från relativt okända debutplattan 1978, är knäckande.

Jag har egentligen bara en invändning. Denna liveskiva innehåller, vilket blev standard under 80- och 90-talen, inte bara inspelningar från en enda konsert, utan i stället från ett antal olika konserter spridda över ett flertal år, här från 1982 till 1990.

Det gör att någon livekänsla aldrig infinner sig. Det blir mer ett Greatest Hits-album. Men å andra sidan får man uppleva hur bra Midnight Oil var på scenen vid ett flertal skilda tillfällen. Och det är inte det sämsta.

Nr: 1969/2222

Snyggt och prydligt av Elton John

ELTON JOHN – HERE AND THERE – 1976

Hittade en Elton John-skiva som jag inte hade en aning om fanns i samlingen – Here and There. Ett livealbum från 1976. Elton John hade väl blivit lite för stor redan då och hans skivor blev knappast bättre.
Men det här är en rätt hyfsad liveinspelning. Eller snarare två, vilket är det jag gillar med skivan – ena sidan är från en konsert i Royal festival Hall i London, b-sidan är från Madison Square Garden i New York.

Just att det är liveupptagningar från bara två tydligt avgränsade konserter ser jag som en fördel. Oftast brukar ju liveplattor bara betyda att låtarna är inspelade live, men att de är hämtade från en rad olika konserter under samma turné. Men inte här alltså. Det är bra.

Det tråkiga med det är kanske att Elton John redan 1976 var så förutsägbar och proffsig att det inte behövdes. Det lät ungefär likadant varenda gång...

Bortsett från det är London-konserten rätt kul att lyssna på. Elton John kör något slags retrospektivt kollage och börjar med Skyline Pidgeon, en låt från hans tämligen okända debutalbum 1969 och går sedan framåt i tiden.

Resten av låtarna är inga direkta skrällar, Honky Cat, Crocodile Rock och ett par till. Snyggt och prydligt framfört.

Inspelningen från Madison Square Garden innehåller bland annat Rocket Man och Bennie and the Jets. Inga överraskningar med andra ord. Here and There är snyggt gjort, men lite tråkig. Man hade på förhand kunnat räkna ut vad som skulle komma...

Det var nog därför jag glömt bort att jag hade skivan.

Nr: Nu borttagen ur samlingen, säljes.

Gabriels utvalda höjdpunkter

PETER GABRIEL – PLAYS LIVE – 1983

Peter Gabriel skapade i mitten och slutet av 70-talet en rad märkliga, fantastiska, skrämmande och suggestiva mästerverk i sin studio. Men skulle de låtarna fungera live också?
Det här albumet påstår att det gick. Men känslan säger mig att kontrollen var total. Det är inte ett direkt roligt album att lyssna på, men det är välgjort.

Peter Gabriel Plays Live är rent av ett storslaget dubbelalbum.

Ljudet är ypperligt, publiken ”stör” knappt alls, arrangemangen är perfekta och välplanerade in i minsta detalj.

Låtarna låter nästan exakt som i sina studioversioner.

Akterna är hämtade från Gabriels turné i USA och Kanada hösten 1983 och vi får höra de utvalda godbitarna.

En sådan perfektion har viss upphetsande effekt på många gamla progrocklyssnare. Det finns många som uppskattar när band eller artister på scenen återskapar exakt samma sound som de tidigare gjort i studio. Detta uppskattas med all rätt. Det är så klart oerhört svårt att göra något sådant.
Jag tycker det är betydligt roligare att lyssna på livealbum där artisterna/banden prövar något nytt, presenterar alternativa vägar eller bara, av en händelse, glider över i ett oplanerat jam. Det visar på en annan storhet som jag uppskattar mer än perfektion.

Men som sagt, Peter Gabriel Plays Live är ett högoktanigt livealbum. Jag tror väldigt många skattar det mycket högt. Det är nästan perfekt.

Det man möjligtvis skulle kunna ha synpunkter på är låtvalet. Jag tycker det borde varit med några fler låtar från hans två första album och lite för många från Melt och Security*.

I Go Swimming är intressant, den finns vad jag vet inte på något av hans studioalbum.

Nr: 1033/2222

Lizzys Greatest Hits – men live

THIN LIZZY – LIVE AND DANGEROUS – 1978

Den här liveplattan hade jag en gång i tiden på vinyl. Det var långt före CD-skvian var uppfunnen. Spelade dock bort den på kortspel, dumt nog. Med brydde mig inte om att köpa en ny.
På den tiden var jag inte helt övertygad om Thin Lizzys storhet, så det kändes onödigt. Men när jag långt senare hittade albumet på CD, för en tjuga, tyckte jag det trots allt var en vettig investering.

Live And Dangerous är nämligen en ruskigt bra liveplatta, inspelad när Thin Lizzy stod som allra högst. Enda felet är väl att det är en liveplatta...

Alla deras bästa låtar är med; Jailbreak, Johnny The Fox, Emerald. Möjligtvis är det så att det kanske borde varit med någon mer från Jailbreak-LP och någon färre från Night Life. Annars är detta så nära en Greatest Hits – men live – man kan komma.
Inspelningarna är hämtade från två turneér; Johnny The Fox-tour 1976 och Bad Reputation-turnén 1977. På den här CD:n har de dock fått till det riktigt bra. Känns nästan som det var en enda konsert. Och det är ju bra.

Nr: 132/CD

Gammalt och nytt av Gnags

GNAGS – LIVE Vol 1 – 1981

Efter en rad framgångsrika album* i slutet av 70-talet och en nysatsning mot new wave i början av årtiondet efter bestämde sig danska Gnags för att äntligen släppa en liveplatta.
Men Gnags höll sig inte till de vanliga reglerna och levererade en rad gamla hits. Nej, valet föll i stället på fyra gamla välkända gnagslåtar och fyra som aldrig tidigare spelats in av gruppen.

Resultatet blir därför ganska märkligt. Dels är det en LP som är helt nödvändig i samlingen för Gnags fans. Men å andra sidan tyckte nog ganska många att de kunde stå över.

Jag kan tycka det var ett bra grepp. Det är det som idag gör Gnags Live till en fortfarande ganska intressant LP.

Det är de ”nya” låtarna som är roligast att höra. Hade de bara hållit sig till gamla beprövade låtar skulle jag nog inte tyckt så.

Jag är dock rätt övertygad om att detta är en inspelning bara för den innersta kretsen. Gnags Live kan inte gett gruppen särskilt många nya fans.

Nr: borttagen ur samlingen, säljes.

* Bland annat Burhöns, Intercity.

Bättre nu än då...

CROSBY-NASH – LIVE – 1977

När den här LP:n var ny tyckte fansen att det nästan var en förolämpning. En inte alls spännande liveplatta med ganska märkligt låtval. Dessutom påstods ljudet inte vara särskilt bra.
Men det där rättade tydligen en senare CD-utgåva ut, där ett par låtar lagts till och där ljudet hade förbättrats. Jag har inte hört denna CD-skiva och kan inte uttala mig om den.
Däremot lyssnar jag gärna på den här plattan, trots vad folk tyckte på den tiden. Dels för att det finns en rad låtar, som vad jag vet, inte är med på andra av Crosby-Nashs album, Lee Shore, I Used To Be King och ett par till. Att ljudet inte skulle vara bra köper jag inte rakt av heller. Okej, det är inte det allra bästa, men jag har hört sämre.

Så här snart 40 år senare är den här skivan klart intressant att lyssna på. David Crosby och Graham Nash gör som alltid ett bra jobb tillsammans. De har med sig ett skönt kompband som hittar precis rätt nivå.

Och publiken får vara med lite lagom (publikljuden har förmodligen snyggats till i produktionen), vilket gör den här liveplattan till behaglig sommarlyssning. Rekommenderas, med viss reservation för ovanstående.

Nr: 951/2222

lördag 25 april 2015

Kim på Cirkus

KIM LARSEN – KIM I CIRKUS – 1985

Kim i Cirkus, en liveplatta med Kim Larsen från 1985, låter kanske som en ganska onödig LP. Om det inte vore för en sak. Stämningen på Cirkusbrygningen i Köpenhamn, där skivan spelades in 1984, verkar vara så trevlig och skön. Kim Larsen har ju den förmågan, att liksom sprida ett gemyt omkring sig så att alla mår gott.
Kim i Cirkus är inte högljudd, stökig eller röjig. Det är i stället en skön skiva att lyssna på som gör att man önskar att man hade varit där. Kim Larsen är på gott humör, snackar länge mellan låtarna och får folk att garva.

Sen river han av den ena läckra lilla låten efter den andra. Precis de där man vill höra; Dagen för, Östre gasverk, Midt om natten, Blip båt och en lång rad till. Hela 14 låtar hinner han med. Och publiken hänger med...och sjunger med. Av den anledningen är detta en måste-skiva.

LP:n har en sak till som gör den alldeles nödvändig för alla Kim Larsen-fans, nämligen låten Rita (maj 45).

En studioinspelning och en låt som inte finns med på någon av Kims andra skivor.

I Kim Larsens breda repertoar är detta dock inte något alldeles extra i låtväg.

En skön liten folkvisa med typisk Kim Larsensk touch...men som naturligtvis är helt oumbärlig...den också...

En rolig detalj är att den ligger som allra första låt. Jag vet inte om det fanns nån tanke med det, men denna direkta konfrontation med Rita gör att förväntningarna är där redan från början. Och de uppfylls av Kim Larsen, med råge, när sen festen på Cirkusbrygningen börjar...

Nr: 2063/2222

Airplane för stora för sitt eget bästa

JEFFERSON AIRPLANE – THIRTY SECONDS OVER WINTERLAND – 1973

Det var nog så att Jefferson Airplane blev för stora för sitt eget bästa. Inget de gjorde efter Surrealistic Pillow 1967 erkändes som särskilt bra eller spännande. Därför är det så skönt att konstatera att bandets allra sista platta, ett livealbum från den allra sista turnén 1972, ändå är ett så pass starkt album.
Dessutom är inledningen så ohyggligt kaxig. Första låten, Have You Seen The Saucer, var en då nästan helt okänd låt, tidigare bara publicerad som b-sida på singeln Mexico, som i sin tur nästan aldrig spelats i radio på grund av sitt politiska budskap.

Valet av den låten känns i dag självklart, Have You Seen The Saucer är en av Jefferson Airplanes allra bästa låtar, fullt jämförbar med ikonerna White Rabbit och Somebody To Love. Så var det förmodligen inte alls 1973 när skivan kom ut, det låtvalet såg nog bara konstigt ut.

Att Thirty Seconds Over Winterland gick samma recensionsväg som sågade Long John Silver och Bark var inte så konstigt.

När Thirty Seconds Over Winterland spelades in fanns bara hälften av gruppen kvar från sju år tidigare och debutplattan Jefferson Airplane Takes Off , Jorma Kaukonen, Jack Casady och Paul Kantner.

De var kantstötta men levde som de lärde, mitt i San Franciscos hippiekvarter. Thirty Seconds Over Winterland är trots att det är bandets sista LP inte någon sammanfattning eller ens i närheten av någon Best Of-skiva.

Här finns till exempel inte bandets självklara superhits White Rabbit eller Somebody To Love. I stället fokuserade Jefferson Airplane på helt andra saker, saker folk i allmänhet och recensenterna missat. Som den där b-sidan på Mexico-singeln...
Därför är Thirty Seconds Over Winterland en given LP i varje samling med Jefferson Airplane-skivor. För tro inte att Jefferson Airplane inte klarade att göra ett bra jobb trots att bandet 1972 var i upplösningstillstånd.

Den situationen hade de redan befunnit sig i under flera år. Att det snurrade snabbare, eller saktare, just då, var det nog ingen som ens tänkte på.

Nr: 808/2222

J Geils Band tillbaka i Detroit

J GEILS BAND – SHOWTIME – 1982

Tanken var god med Showtime, J Geils Bands liveplatta från 1982. Tio år tidigare hade bandet släppt en av tidernas bästa livealbum, Live Full House, en inspelning från Detroit. Nu skulle Jay Geils, Peter Wolf och Magic Dick göra samma sak en gång till...i Detroit igen.
Förutsättningarna fanns där. I början av 80-talet hade J Geils Band slagit igenom på allvar med låten Centerfold. Naturligtvis blev det inte som de tänkt sig. Showtime funkar inte alls. Det är en riktigt, riktigt seg liveskiva.

Be mig inte förklara varför. Ibland blir det bara så där. Det hjälper inte ett dugg att bandet försöker ösa på med låtar som Just Can´t Wait, Walls Come Tumblin´ Down och Centerfold. J Geils Band lyckas inte alls. Inte ens i Detroit. Och inte ens en gammal 70-talsklassiker som Stoop Down blir bra.

Jämfört med Live Full House är Showtime bara en trist och tråkig parentes. Och inte alls som det utlovas på skivomslaget: Entertaining – Informative – Fun.

Showtime blev den sista skivan där sångaren Peter Wolf var med i bandet. När han efter den här inspelningen lämnade J Geils Band för en solokarriär var historien mer eller mindre över.

J Geils Band gjorde dock ytterligare en platta, You´re Gettin´ Even While I´m Gettin´ Odd 1983. Den gick inte alls hem. Inte den heller.

Nr: borttagen ur samlingen, såld.

Unplugged med Golden Earring

GOLDEN EARRING – THE NAKED TRUTH - 1992

Den här cd:n hamnade i min ägo av misstag. På en semesterresa i Värmland stannade vi till på en bensinmack i Kristinehamn, jag behövde nåt nytt att spela i bilen, och skivan bara låg där och kostade 30 spänn eller nåt sånt...
Jag grabbade den utan kolla närmare på vad det var. Det räckte med att det stod Golden Earring och Radar Love på skivomslaget.

Jag ska kanske också nämna att det här var 1995, en tid då LP-skivor var så totalt ute att jag inte ens tänkte tanken att det vore bättre att ha den i svart plast. Jag tror inte ens den finns på vinyl.

Det var först när den hamnade i bilstereon som jag insåg att det var en liveplatta. Och att den var inspelad ”Unplugged”, vilket var populärt några få år i början av 90-talet.

Alla gjorde unplugged-skivor då, Bruce Springsteen, Rod Stewart och fan vet om inte Nirvana gjorde det också. Trots att det gått nästan 20 år tycker jag fortfarande inte att det var ett särskilt bra köp.

Att få höra gamla favoriter som Radar Love, Twilight Zone och Vanilla Queen nedmonterade och avskalade ända in på skinnet är inte nåt att leta sig blodig efter. Om man inte är fanatisk samlare av Golden Earring-skivor vill säga.

Men en skiva med Eight Miles High kan naturligtvis inte vara helt kass. Så den får stå där i cd-hyllan, tillsammans med den andra digitala sakerna, och samla damm.

Sen är ju Golden Earring holländare, och det är en förmildrande omständighet. Holländsk rock är väldigt mycket bättre än ryktet, även om just den här skivan inte är nåt bevis för det.

Nr: 145/cd

New Live And Rare

AZTEC CAMERA – NEW LIVE AND RARE – 1988

Det här är en rätt överflödig platta, Aztec Cameras märkliga New Live And Rare, som släpptes i Japan 1988. Naturligtvis letade den sig till Sverige också. Och på den tiden ansågs den vara en raritet. Hur det är med det nu för tiden vet jag inte...
Men det känns som Roddy Frame kunde låtit bli det här. Skivan innehåller ett par ommixade versioner av gamla låtar. Och för säkerhets skull – utfyllnad – ett antal obskyra livelåtar. Exakt! New Live And Rare är bara något för samlare och riktiga AC-fans.

För en vanlig poplyssnare är kanske den alternativa mixen av Aztec Cameras superhit från 1987, Somewhere In My Heart, vara något som låter spännande. Men det finns säkert en och annan som vill höra discoversionen.

Nr: borttagen ur samlingen, säljes.

Lillebror till Roxy & Elsewhere

FRANK ZAPPA – BONGO FURY – 1975

Bongo Fury är ännu ett klassiskt Zappa-album, som står högt i kurs hos fansen. Den anses till och med så bra att den ibland kallas för lillebror till magiska Roxy & Elsewhere. Med andra ord är Bong Fury en lysande platta.
Bongo Fury är som sin något äldre brorsa en liveplatta, som så många andra av Zappas album. Men det är något man inte märker så mycket av den här gången.

Vad man däremot märker omgående är att Frank här har en medkonspiratör i Don Van Vliet, Captain Beefheart, gammal polare och definitivt på samma skruvade våglängd. Tillsammans hittar de på det ena upptåget efter det andra. Stundtals alldeles förbannat roligt, men vid något enstaka tillfälle lite jobbigt.
Jag har absolut inget emot Captain Beefheart. Men är det inte nån mer än jag som ibland tröttnar på hans eviga growlande, grymtande och mer än lovligt rostiga röst? Man bara väntar på att han ska harkla sig, spotta ut det där sega slemmet han har i halsen och sjunga på riktigt...

Nej, Don Van Vliets röst låter inte bra här, han kan inte ha varit i form. Det drar ner helhetsintrycket. Men å andra sidan funkar Zappas eget gitarrspel och sång så mycket bättre. Bongo Fury är nämligen lite (ganska mycket snarare) bluesig, och det sätter Zappa perfekt.

Råa, urtidsvrålet Advance Romance är ett exempel. Så självklart lever Bongo Fury upp till sitt rykte. Som lillebror till Roxy & Elsewhere klarar den sig utmärkt. Lyssna gärna på Muffin Man (min favorit), 200 Years Old och blixtrande inledningen Debra Kadabra.

Nr: 727/2222

Tredje gången live

Nu är det dags att riva av en bunt liveplattor igen. Det är märkligt många som genom åren slingrat sig in i samlingen. En del av dem som tas upp i helgen är alldeles lysande, andra kan man verkligen fråga sig varför de gavs ut. Men här är de i alla fall...
Det är tredje gången jag gör specialare om livealbum. Första gången hittar du här.

Och andra gången finns här.

Den här sidan kommer att uppdateras med länkar till de artiklar som läggs ut. Förmodligen tidigast måndag i nästa vecka, då jag hela helgen kommer att hålla till på HiFi- och skivmässan Sweetspot här i Jönköping.

Han på bilden är den här bloggens husgud, Bo Åkerström. Han kommer dock inte att dyka upp i någon av helgens artiklar.

fredag 24 april 2015

Canned Heat i psykedelians epicentrum

CANNED HEAT – ROLLIN´ & TUMBLIN´ - 1972 (1967)

Det här är inget annat än svettig, klistrig blues som tuggar sig in mot hjärtat, gör luften svavelosande kvav och svår att andas. Alla rörelser går i slowmotion och om man till äventyrs försöker sig på att gå några steg känns det som man trampar i luften.
Har du också legat sömnlös om nätterna för att du inte har Canned Heats första LP från 1967 i samlingen?
Det behöver du inte göra länge till. Den här återutgivningen från 70-talet är just den LP:n men med annat namn och annat skivbolag, Sunset Records.

Den går precis lika bra att lyssna på om det ”bara” är musiken du är ute efter. Den här LP:n är lättare att hitta.
När man lyssnar på skivan förstår man att Canned Heat hade något på gång redan från början. Inte nog med att gruppen hade sina självklara rötter i den svarta bluesen, de hade också - vare sig de ville eller inte - med sig en stor portion psykedelia och västkustrock redan från början.

Canned Heat var ett av banden som råkade befinna sig i epicentrum av San Franciscos The summer of love. Den här skivan är från precis den tiden, ett tidsdokument.

Det är kanske inte Canned Heats allra största ögonblick, det skulle komma några år senare med album som Hallelujah, Boogie With Canned Heat och Future Blues. Men musiken är innerlig, kommer direkt från hjärtat och har en så känslig ton att det inte går att vara oberörd.

Nr: 1297/2222

torsdag 23 april 2015

Blues Bands officiella bootleg

BLUES BAND – OFFICIAL BLUESBAND BOOTLEG ALBUM – 1980

Inget skivbolag anmälde intresse när gamle Manfred Mann-sångaren Paul Jones kom med den här inspelningen. I stället tryckte bandet upp 3000 exemplar för egna pengar, signerade och numrerade dem. När betydligt fler ville ha den än antalet tryckta skivor, hörde Arista av sig...
Min LP har nummer 13475 och hör alltså till den officiella utgåvan (det skulle dock inte förvåna om alla senare skivor har samma nummer). Jag har aldrig sett, eller ens hört talas om någon som har en av de där 3000 första. Omslaget ser dock likadant ut som den privata pressningen, det lär jag få nöja mig med.

Paul Jones Blues Band dök upp i precis rätt ögonblick.

Den brittiska pubrocken hade vaknat till och folk hade börjat intressera sig för killar som Mickey Jupp igen. Dr Feelgood och en del andra hängde på.

Blues Band kom från ingenstans och tog en helt egen nisch nånstans mellan Mickey Jupp och Blues Brothersfilmen som i samma veva hade gått upp på biodukarna.

Vad som egentligen hände först och varför, har jag ingen direkt koll på. Det är svårt att hitta distans när man var mitt uppe i det.

Men Blues Bands Official Bootleg Album fick i alla fall mig att åka till ställen som Burseryds Folkets Park, Boklövet, och en del andra märkliga rock´n´rollställen längs Sveriges västsida för att få höra Blues Band spela, som sommaren 1981 gjorde en turné genom södra Sverige.
Mitt intresse höll i sig så pass att jag bara för några år sedan hamnade i Gislaveds folkpark när Paul Jones och hans nu nästan 35-åriga band kom på nytt besök till Västbo. Jodå, Blues Band lever.

Official Bootleg Album är en ovanligt lyckad debutskiva trots att nästan alla låtarna är covers. Flatfoot Sam är en sån där låt jag misstänker för alltid kommer att finnas med i mitt huvud. Boom Boom (Out Goes The Light) är en annan...

Att Paul Jones är en briljant bluessångare och Dave Kelly en bländande gitarrist behöver jag väl inte lägga till?

Nr: 1115/2222

onsdag 22 april 2015

Magic Dicks Whammer Jammer

J GEILS BAND – THE MORNING AFTER – 1971

Hade J Geils och Magic Dick möjligtvis lite stones-komplex? Flera låtar på The Morning After skulle kunna varit hämtade direkt från Let It Bleed eller Exile On Main Street. Inget illa menat. J Geils Band gör sin grej alldeles förbannat bra och jämförelsen med Stones är en komplimang.
J Geils Band har ju så mycket våldsam energi i låtarna att det nästan kokar över. Whammer Jammer är en brutal uppvisning av munspelsvirtuosen Magic Dick.

Men det är bara början. Den hotade bandledaren J Geils själv kontrar i låten efter – So Sharp – med ett så skitigt gitarrljud att vilket nutida band som helst skulle börja lipa av avundsjuka. Och så där bara fortsätter det.

Ljudet är rått och okomplicerat, men ändå nära och äkta. The Morning After är den perfekta bluesrockskivan, där avstampet finns i countryrocken med Gram Parson som den stora förebilden.

Jag har redan nämnt mina favoritlåtar på skivan. Men de är bara två i raden. Den här LP:n har mer att bjuda på, bara man har kraft och mod att lyssna på den.

J Geils Band har nämligen en tendens att suga musten ur sina lyssnare och bryta ner dem till oigenkänlighet.

Men tro inte att de hjälper de skälvande nervvraken komma på benen efteråt. Sånt bryr väl sig inte Magic Dick om. Whammer Jammer!

Nr: 1196/2222