FRANK ZAPPA – BONGO FURY – 1975
Bongo Fury är ännu ett klassiskt Zappa-album, som står högt i kurs hos fansen. Den anses till och med så bra att den ibland kallas för lillebror till magiska Roxy & Elsewhere. Med andra ord är Bong Fury en lysande platta.
Bongo Fury är som sin något äldre brorsa en liveplatta, som så många andra av Zappas album. Men det är något man inte märker så mycket av den här gången.
Vad man däremot märker omgående är att Frank här har en medkonspiratör i Don Van Vliet, Captain Beefheart, gammal polare och definitivt på samma skruvade våglängd. Tillsammans hittar de på det ena upptåget efter det andra. Stundtals alldeles förbannat roligt, men vid något enstaka tillfälle lite jobbigt.
Jag har absolut inget emot Captain Beefheart. Men är det inte nån mer än jag som ibland tröttnar på hans eviga growlande, grymtande och mer än lovligt rostiga röst? Man bara väntar på att han ska harkla sig, spotta ut det där sega slemmet han har i halsen och sjunga på riktigt...
Nej, Don Van Vliets röst låter inte bra här, han kan inte ha varit i form. Det drar ner helhetsintrycket. Men å andra sidan funkar Zappas eget gitarrspel och sång så mycket bättre. Bongo Fury är nämligen lite (ganska mycket snarare) bluesig, och det sätter Zappa perfekt.
Råa, urtidsvrålet Advance Romance är ett exempel. Så självklart lever Bongo Fury upp till sitt rykte. Som lillebror till Roxy & Elsewhere klarar den sig utmärkt. Lyssna gärna på Muffin Man (min favorit), 200 Years Old och blixtrande inledningen Debra Kadabra.
Nr: 727/2222
Bongo Fury är ännu ett klassiskt Zappa-album, som står högt i kurs hos fansen. Den anses till och med så bra att den ibland kallas för lillebror till magiska Roxy & Elsewhere. Med andra ord är Bong Fury en lysande platta.
Vad man däremot märker omgående är att Frank här har en medkonspiratör i Don Van Vliet, Captain Beefheart, gammal polare och definitivt på samma skruvade våglängd. Tillsammans hittar de på det ena upptåget efter det andra. Stundtals alldeles förbannat roligt, men vid något enstaka tillfälle lite jobbigt.
Nej, Don Van Vliets röst låter inte bra här, han kan inte ha varit i form. Det drar ner helhetsintrycket. Men å andra sidan funkar Zappas eget gitarrspel och sång så mycket bättre. Bongo Fury är nämligen lite (ganska mycket snarare) bluesig, och det sätter Zappa perfekt.
Råa, urtidsvrålet Advance Romance är ett exempel. Så självklart lever Bongo Fury upp till sitt rykte. Som lillebror till Roxy & Elsewhere klarar den sig utmärkt. Lyssna gärna på Muffin Man (min favorit), 200 Years Old och blixtrande inledningen Debra Kadabra.
Nr: 727/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar