Snyggt hantverk av Mick Jagger

MICK JAGGER – PRIMITIVE COOL – 1987

Här snackar vi överexploaterat och överkommersialiserat. Det är nästan så jag tror att Mick Jagger ville vara ironisk. Skivan har allt det som alla nu för tiden hatar när det gäller 80-talspop; smöriga synthar och stendöda gitarriff. Ironisk var han inte. Men namnet på skivan är fräckt – Primitive Cool. Omslaget gillar jag också.

Den här LP:n har ibland fått stå som exempel på det värsta som kom ut från hela 80-talet; överproducerat skräp. Primitive Cool är av den anledningen knappast en skiva som diskuteras när Mick Jaggers soloalbum förs på tal.

Men här kommer min lilla twist...

Primitive Cool är knappast en LP Mick Jagger ska skämmas över. Att produktionen är hemsk är en sak, men låtarna på skivan är faktiskt riktigt bra.

Jag menar, det finns inte många andra album från den här tiden (1986-1987) med lika starka rocklåtar. Mick Jagger var en enastående hantverkare, med eller utan Keith Richards vid sin sida.

Som exempel på detta kastar jag fram briljanta öppningslåten Throwaway och Party Doll. Say You Will, Peace For The Wicked och Radio Control ska kanske inte räknas till Jaggers allra bästa rockers, men det är solida rocklåtar.

För att vara ett album från Stones-kollektivet står Primitive Cool kanske inte särskilt högt i kurs. Men för att vara en rockplatta från 1987 är den mer än bara okej.

Nr: 667/2222