Jane är Jane, så är det bara

JANE – LADY – 1975

Tyska Jane brukar ibland kallas Hannovers svar på Pink Floyd. Men det är inte hela sanningen, Janes likheter med de brittiska hjältarna inskränker sig på skiva oftast till skruvade ljudeffekter och ett allmänt flummigt uttryck.

Jämförelsen är mer riktig när man pratar om den avancerade inspelningsteknik Jane använde sig av samt strukturerna på låtarna.

Om man nödvändigtvis ska jämföra Janes 70-talssound med brittiska band tycker jag Deep Purples Mark II-upplaga ligger närmare. Detta för de fräcka gitarriffen och den råtunga orgeln som ofta tar får utrymme att ta över helt och hållet.

På Janes fjärde album Lady är detta extra tydligt. Det är ett något mer rockorienterat album än de tidigare plattorna. Även om det fortfarande handlar om tung hård progrock känns musiken här lite lättsammare. Något som inte föll i god jord hos alla Janes fans. Lady anses inte vara något av gruppens starkare album.

Jag håller så klart inte med, utan lyssnar gärna på den här LP:n med stor behållning och jämför den ibland med Procol Harums Broken Barricades, som jag också tycker är en sjysst rockplatta i ungefär samma stil.

Så mitt tips är att inte lyssna för mycket på kritikerna utan att slå till om den här LP:n mot förmodan skulle dyka upp i någon begagnatbutik. Jane är Jane, så är det bara.

Till den här skivan hade halva bandet bytts ut, bara trummisen Peter Panka och gitarristen Klaus Hesse var kvar från förra plattan, Jane III. Men vad som hände i kulisserna är bara en parentes.

Janes sound hände det inget direkt revolutionerande med. Att det är Jane som ligger bakom Lady tvekar man aldrig på.

Nr: 581/2222