Gränslöst av Talking Heads

TALKING HEADS – FEAR OF MUSIC – 1979

Jag måste nog lägga till Fear Of Music på min lista över fantastiska LP-skivor från slutet av 70-talet. Andra eller tredje gången man hör LP:n är man fast (första gångerna kan den vara ganska påfrestande).

Jag gillar konceptet och att David Byrne är så konsekvent. Låtarna handlar uteslutande om rädsla och ångest, vilket osökt får mig att tänka på Dark Side Of The Moon som hade ungefär samma utgångspunkt.

Fear Of Music är dock inte lika atmosfärisk i sitt uttryck, om man nu nödvändigtvis måste jämföra, vilket så klart inte går då Talking Heads och Pink Floyd inte har ett dugg med varandra att göra, förutom att Brian Eno var producenten bakom TH-soundet, vilket delvis kan vara ett sound som man kan härleda till pinkarna, även om det inte heller är sant...

Fear Of Music är inte progressiv rock. Däremot är det möjligtvis progressiv new wave, om det nu hade funnits någon sådan genre.

Ni som hört skivan och kan era Talking Heads förstår precis vad jag menar. Ni som inte gjort det tror förmodligen att det här är rena snurren.

För att krångla till det ytterligare placerar jag därför inte Talking Heads i något som helst fack och gör inga fler försök till utredande av eventuell genretillhörighet, vilket jag är övertygad om att David Byrne skulle uppskatta. Det finns något gränslöst och gränsöverskridande i Talking Heads musik som jag antar var det han var ute efter.

Utan vidare diskussion föreslår jag att du nu lyssnar på Fear Of Music. Jag rekommenderar låtar som Cities, Life During Wartime, Memories Can´t Wait och Heaven. De kanske inte imponerar på dig direkt. Men tänk att LP:n bör spelas minst ett par gånger innan den ”sätter sig”.

Nr: 1638/2222