The Musical Box: september 2017

torsdag 21 september 2017

Ett förvirrat psykedeliskt budskap

SMALL FACES – OGDEN´S NUT GONE FLAKE – 1968

En riktigt skum skiva, på gränsen till absurd. Tveklöst en psykedeliaklassiker, men den kan inte stå vid sidan av Sgt Pepper, det är den alldeles för skruvad för. Jämför hellre med Their Satanic Majesties Request eller nåt annat galet.
Ogden´s Nut Gone Flake består av två helt olika sidor. Förstasidan med ett antal singlar, utan att för den skull vara några direkt hitlåtar. Skivans mest välkända spår är Lazy Sunday. B-sidan är något helt annat, här ger sig Steve Marriott och Ronnie Lane ut på synnerligen tunn is med historien om Happiness Stan.

De låter där professor Stanley Unwin prata fram en allt märkligare och obegripligare historia, vilket varvas med diverse längre eller kortare musikaliska inslag, se Yellow Submarine. Det blir ett slags konceptalbum men bara på en LP-sida.

Det hela blir till slut väldigt rörigt och givetvis helt omöjligt att få ihop till någon slags sammanhang, vilket det förmodligen inte har och aldrig hade meningen att ha.

Men jag har förstått att Happiness Stan söker efter meningen med livet och till slut letar efter svaret på den försvunna baksidan av månen, vilket dessutom berättas på utpräglad cockneydialekt.

Small Faces går med andra ord långt över gränsen och fortsätter att skruva upp händelserna till det övergår till det som vanligen kallas nonsens.

Att lyssna på är b-sidan är alltså jobbig och egentligen inte särskilt upphetsande. Men den ska uppskattas för sitt förvirrade psykedeliska ”budskap”. Utan det inehållet hade troligen aldrig Ogden´s Nut Gone Flake blivit en sån kultklassiker som skivan faktiskt blivit.
De tidiga pressarna av denna skiva, med ett runt skivomslag förställande en rund tobaksburk, är eftertraktade samlarobjekt. Jag har dock fått nöja mig med ett vanlig fyrkantigt omslag, vilket skivbolaget på de senare upplagorna gick över till av kostnadsskäl.

Det är i stället a-sidan som gör att Ogden´s Nut Gone Flake blir en riktigt sjysst 60-talare att lyssna på. Den stora behållningen är Lazy Sunday, men Afterglow Of Your Love och Rene är också låtar som hamnar högt på min lista.

Trots a-sidan är detta inte ett album man bör lyssna på allt för ofta, även om man kanske känner sig frestad att göra det för att få ordning på den där historien på b-sidan som man aldrig lyckas få nån kläm på...

Nr: 274/2222

onsdag 20 september 2017

Ett blixtrande livealbum

IAN HUNTER – WELCOME TO THE CLUB – 1980

Den som inte blivit övertygad om Ian Hunters och Mick Ronsons storhet har inte hört Welcome To The Club. Ett fantastiskt blixtrande livealbum från den allra bästa sidan av radarparet Hunter och Ronson.
Stämningen är magisk redan från början närbandet presenteras för den entusiastiska publiken på The Roxy i Los Angeles, som givetvis vet vad som väntar. Det är klubbstämning, det är rökigt och förstärkarna uppdragna på max.

Det blev en kväll de som var där säkert minns. Welcome To The Club är en tresidig liveplatta som alla som någon gång fascinerats av Mott The Hoople glamrocksound, Ian Hunters känsloladdade ballader eller Mick Ronsons bländande gitarrspel bara måste älska.
Hunter och Ronson hade 1980 en enorm katalog att välja på och plockar här ut godbitar från Mot The Hoople som All The Way From Memphis, All The Young Dudes och Rock´n Roll Queen, letar fram det allra bästa av Ian Hunters kollektion, Once Bitten Twice Shy, Irene Wilde, Just Another Night och fräcka Cleveland Rocks.

Att konserten avslutas med Mick Ronsons Slaughter On Tenth Avenue är inget annat än magiskt. Det enda jag inte gillar är att konserten är tre sidor lång, vilket givetvis är alldeles för kort.
Å andra sidan får man en fjärde sida med tre hunterlåtar som 1980 var pinfärska; We Gotta Get Out Of Here, Silver Needles och Man´O´War. Skivan avslutas sedan med livelåten Sons And Daughters. Ingen av dem något av Ian Hunters storverk men nödvändiga för alla fans.

Nr: 577/2222

tisdag 19 september 2017

Danskar på Canterburyscenen

BURNIN RED IVANHOE – BURNIN RED IVANHOE – 1970

De som pressar skivor nu för tiden är så fyndiga, självklart är skivan i röd vinyl, vad annars. Andra skivan från danska Burnin Red Ivanhoe var ett bra val att trycka upp på nytt och i rött. Det är en fantastiskt rolig LP att lyssna på till att börja med.
Skivan är också intressant för rockarkeologerna (en ny yrkesgrupp som inom kort kommer att få egen högskoleutbildning), då Burnin Red Ivanhoe anses varit ett av de första progrockbanden från Skandinavien, samtida eller till och med före storheter som Culpeppers Orchard och Wigwam.

Burnin Red Ivanhoe var dock banbrytande, de blev det första danska band som fick spela in en skiva i England. Och i början av 70-talet var det något helt enormt.

Att som danskt band kasta sig in i något så brittiskt som progressiv jazzrock, där Canterburyscenen satte agendan, var modigt.

Men Burnin Red Ivanhoe lyckades, först med debutskivan M144, ett dubbelalbum som många progkännare anser vara ett storverk...och sen med den här skivan...som inte fick något namn...men numera alltså blivit röd.

Ett album som jag efter ett antal tveksamma genomlyssningar numera sätter högt upp på min lista över intressant progrock från det tidiga 70-talet. Musiken är välgjord och fantasieggande. Det är inte konstigt att bandet fick spela in sina skivor i England, musiken påminner starkt om både Caravan och Colosseum.
Burnin Red Ivanhoe blev trots sin historiskt viktiga insats tämligen kortlivat. Efter ytterligare två album, w.w.w (där ser man, de var långt före sin tid) och Elefantskovcikadeviser, upplöstes bandet och blev senare till jazzfusiongruppen Secret Oyster, vilket var en fortsättning som när man ser det nu inte var alls oväntad.

Nr: 333/2222

måndag 18 september 2017

Thick as a brick bra i ny mixning

JETHRO TULL – THICK AS A BRICK (STEVEN WILSON REMIX) – 2012

Än en gång blir jag imponerad av Steven Wilsons arbete med Jethro Tulls gamla mästerverk. Att göra Thick As A Brick bättre än 1972 års original låter som en omöjlighet, men han lyckades nog den här gången också.
Steven Wilson har de senaste åren remixat flera av Jethro Tulls verk, bland annat A Passion Play, Aqualung och War Child, resultatet har alltid blivit bra. Det är ingen tillfällighet att han också anlitats för liknande jobb av storheter som Emerson Lake & Palmer, King Crimson, Yes och Gentle Giant.
Thick As A Brick är en av de riktigt stora 70-talarna, ett album som på sin tid i det närmaste var revolutionärt. Att spela in ett helt album med bara en enda låt var helt otänkbart före Thick As A Brick. Albumet består av en enda låt, uppdelad på två LP-sidor och i ett antal mindre avsnitt/stycken. Ett format som efter det visserligen inte blev vanligt, men Ian Anderson visade att det kunde göras.
För att uppskatta Steven Wilsons upplaga av Thick As A Brick måste man självklart ha tillgång till originalet för att kunna jämföra. Skillnaderna är bara hårfina för den som inte är invigd i de mer tekniska detaljerna av musiken.
Jag kan inget sånt, men jag tycker mig märka en viss förändring i ljudbilden, som i Wilsons version blivit något fylligare och mjukare. Viss instrumentering som på den första upplagan hamnat i bakgrunden, som till exempel stråkarna och blås, har fått mer utrymme här. Det ger musiken en behagligare framtoning och gör faktiskt Thick As A Brick en tjänst. Jag tycker det låter bra, men inser att utan originalet hade någon skillnad aldrig kunnat diskuteras.

Den som inte hört Thick As A Brick tidigare och inte är övertygad Tullfan är det förmodligen bra att skaffa Wilsonremixen och sen, om man vill ha lite mer svårtuggat material, efter det ge sig på 1972 års original.

För den som kan sin Thick As A Brick och tycker den behöver en kick in i framtiden är det också ett bra köp. Men för den ortodoxe är denna upplaga inget att stå efter.

Nr: 766/2222

Här kan du läsa vad jag tyckte om originalet.

söndag 17 september 2017

Var det retzina eller var det OP?

ULF LUNDELL – LÄNGRE INÅT LANDET – 1980

Efter så där 200 dagar i grönkläder ökade dagersättningen från 14 till 25 spänn. Kommer ni ihåg det ni som var med? Det fanns helt plötsligt en hel förmögenhet att kvittera ut varannan fredag på kompaniexpeditionen.
Innan hade de surt ihopknegade pengarna gått till pilsner på Markan och ett antal rundor på flipperspelet. Men inte den här gången. Med första jättelöningen brännande i fickan gick vägen i stället till Wallins Radio i Huskvarna. Lundell hade ju precis släppt sin första dubbel-LP, Längre inåt landet.
Vilken fantastisk rockplatta det var. När den väl hamnat på skivtallriken sög den sig liksom fast och gick inte att ta bort. Det räckte med öppningsspåren Glad igen, en Joni Mitchell-cover, och sprängkåta Odysseus, sen var jag fast.

Jag vet inte hur många gånger jag för full hals vrålat ”Var det Sonja eller var det Penelope, var det Retzina eller var det OP. Är du säker på att du är på den rätta ön, jag menar med tanke på stormen och snön”. Hela den svenska rockvärldens bästa textrader (okej, jag tar i, men va faen, det här är nostalgi).
Det finns massor av bra grejer på denna dubbel. Posörerna, mustig och iskall svärta och ett långfinger rätt upp i nyllet på kultursnobbarna. Stackars Jack är så utsökt briljant i sin nakenhet och skuld.

Samtidigt som Längre inåt landet är Lundells mest välkryddade album, är det hans sista riktigt intressanta i min värld. För sen kom ju den där Öppnalandskap-skivan, svensktoppen och allt det där.

Det var då jag fick ställa Lundell i easy-listeningfacket tillsammans med James Last och andra giganter. Och där står de skivorna kvar...om de ens finns i samlingen längre.

Men Längre inåt landet var något helt annat, och är så fortfarande. Den var värd varenda en av de kronor försvarsmakten öste över mig den där fredagen våren 1980.

Men just den skivan har jag inte kvar. Den spelades sönder redan för ganska länge sen. Numera äger jag en ny rep- och knasterfri skiva. Den är precis lika bra, kan meddelas.

Nr: 129/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.

lördag 16 september 2017

Inte efterfrågad av någon

MOTT – DRIVE ON – 1975

När Ian Hunter hoppade av Mott the Hoople i mitten av 70-talet var gruppen så klart chanslös. Men de gjorde vad de kunde. Och det blev den här LP:n, Drive On. En inte allt för imponerande skapelse, sett så här snart 40 år senare.
Men vi som älskade Mott älskade så klart Drive On också, trots att det bara var vanlig tre-ackords hård rock och en och annan (ganska kass) ballad. Men ändå. Mott The Hoople kunde man förlåta precis allt.

Det var en förvirrande tid. 1974 hade jag precis ”upptäckt” Mott The Hoople. Och helt plötsligt fanns de inte längre. Och så dök Ian Hunters första soloplatta upp, som lät nästan bättre än Golden Age Of Rock And Roll. Och så ramlade Drive On ner från ingenstans. Inte efterfrågad av någon, men samtidigt lite, lite spännande.
Så visst, den här skivan spelades rätt ofta nere i källaren. Tuffa stökiga låtar som By Tonight, Monte Carlo och She Does It funkade faktiskt ganska bra. Men ingen kan säga att de satte några djupare spår (även om jag kan texterna utantill nu också...insåg jag).

När jag spelar den här LP:n nu för tiden hinner jag tröttna innan introt till By Tonight är avklarat...och det är första låten...men det är så klart nostalgi ändå. Jag gillar den här skivan bara för att den finns.

Självklart har jag Drive On kvar i samlingen, men inte samma som jag hade först, den blåtonade amerikanska. Nej, nu har jag en nyare och en europeisk press. Mitt gamla ex blev av någon anledning lite väl sliten, så nu har jag en ny fin silvrig oknastrig skiva.

Nr: 64/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med delvis omskriven text.

fredag 15 september 2017

Lynyrd Skynyrd i bra form

LYNYRD SKYNYRD – LYVE FROM STEEL TOWN – 1998

Många påstår att det enda live album man behöver med Lynyrd Skynyrd är One More From The Road. Jag har också sagt det, eventuellt också sagt att det enda livealbum man behöver är One More From The Road. Men då hade jag inte hört Lyve From Steel Town...
Nja, nu är denna inspelning från det sena 90-talet givetvis inte lika intressant som ett album med äkta vara. Lynyrd Skynyrd då och nu är två olika saker. Nutidens band är ett hårt rockande band, då var dem det fräckaste sydstatsbandet som fanns.
Men Lyve From Steel Town är ändå tillräckligt spännande för att man av sådana enkla skäl skulle såga den. Det är bra livealbum, Lynyrd Skynyrd är i riktigt bra form, låtvalet är inte oväntat men precis det man behöver, avslutningen med Gimme Three Steps, Sweet Home Alabama, Tarvelin´ Man och Freebird är exakt rätt. De håller sig förresten inte oväntat till de gamla godsakerna.
Och publiken i Steel Town, alltså Pittsburgh, gillar Lynyrd Skynyrd, vilket inte går att undvika. Det är med andra ord ett mycket underhållande album, trots att åtminstone jag inte trodde på det från början. Där hade jag fel alltså.

Min favoritlåt blir därför den här gången: I Know A Little. Dem som går igång på det här gamla sydstatsband riffande kommer kanske att tycka som jag, även om den inte på något sätt hör till bandets absoluta storverk.

Nr: 86/CD

torsdag 14 september 2017

Pinsamt möte med Strawbs

STRAWBS – HERO & HEROINE – 1974

Mitt möte med den här skivan blev lite pinsamt. Jag har genom åren nämligen lyckats undvika Strawbs fullständigt och hade inte en aning om vad som väntade. Sen blev jag alldeles fascinerad redan av första låten, sviten Autumn.
Det är lysande elegant och vackert uppbyggd progressiv rock, en mullrande orgel, musik med rötterna i folkrock men samtidigt har koppling till både Genesis och Yes. Mitt första möte med Strawbs blev en upplevelse, men bleknade lite när jag ofrånkomligt sen lyssnade på resten av skivan. Inte för att det är dåligt, eller tråkigt, tvärtom, det bara det att det inte kan leva upp till samma storhet som åttaminuterseposet Autumn.
Vad jag förstår är dock Hero & Heroine ett ganska udda album i Strawbs omfattande skivproduktion, som startade redan i skiftet mellan 60- och 70-talen med i folkrockkretsar berömda album som Strawbs, Dragonfly och From The Witchwood och fortsatt fram till nutid, där senaste skivan gavs ut så sent som 2014.

Vad det gäller bandets album från mitten av 70-talet och framåt nämns överraskande ofta i samband med AOR. Alltså Album Orienterad Rock eller Adult Oriented Rock – alltså ”vuxenpop” i samma skola som Toto, REO Speedwagon, Boston, Journey och liknande, vilket därmed förklarar mina dåliga kunskaper om bandet.

Jag har alltså fått läsa på om Hero & Heroine som jag nu tror möjligtvis kan betraktas som Strawbs övergångsalbum från folkrock till AOR. Det var efter detta album bandets började nämnas i de kretsarna.

Men Hero & Heroine är inte AOR, förutom att musiken är mycket välgjord, på gränsen till nördig som om det bara varit studiomusiker inblandade. Det är definitivt progrock med inslag av folkrock. Det än mer pinsamma för min del är att skivan av kännare anses vara ett av de bästa i den genren som någonsin getts ut.

Upptäckte att Rolling Stone har med den i sin 50-bästalista över tidernas bästa progrockalbum ihop med storheter som Dark Side Of The Moon, The Lamb Lies Down On Broadway, Foxtrot, Fragile och många andra klassiker. Man lär sig nytt hela tiden.

Nr: 1294/2222

onsdag 13 september 2017

Mainstream vs progrock

ARGENT – ALL TOGETHER NOW – 1972

Det är här man hittar Hold Your Head Up, Argents största och ända riktigt välkända låt. Det finns inte ett samlingsalbum med låtar från det tidiga 70-talet som inte har med den låten. All Together Now är dock Argents tredje album. Och ett ganska stort avsteg från de två första.
Det är en smaksak vilka av dem man gillar bäst. De två första skivorna (Argent och Ring Of Hands) räknas som klassiker inom den progressiva orgeldominerade rock. Rod Argent efter The Zombies var att räkna med även utan Colin Blunstone vid sin sida.

Med All Together Now tog dock Argent steget in i en helt annan dimension, den vanliga popvärlden. Gillar man inte det är nog den här LP:n inte att rekommendera även om den är bandets mest kända och mest sålda.
Min fundering om den här skivan är dock att Rod Argent kanske försöka bevisa någon slags teori om att progressiv rock och mainstremrock gick att förena. Kan tänka mig att Moody Blues fanns nånstans i bakgrunden. I så fall var tanken god, men i stället för att bevisa något motbevisar All Together Now den tanken.

Mainstreampop och progressiv rock har inget med varandra att göra, och är svåra, om inte omöjliga att förena. LP:n består av sju låtar, fem är pop, två är progrock. Att det är framgår mycket tydligt. Att de inte har särskilt mycket gemensamt är också ganska klart.
Vad gäller de två proglåtarna, som ligger mig närmast, tycker jag både I Am The Dance Of Ages och tretton minuter långa Pure Love är helt okej akter utan att för den delen bli riktigt intressanta utan bara förblir trevliga i största allmänhet.

Av poplåtarna är Hold Your Head Up fortfarande en riktigt bra låt. På den listan kan jag också lägga till
Keep On Rollin´. Resten är väl sjyssta grejer det också. Frågan är om det är tillräckligt för en skiva med Rod Argent?

Nr: 1552/2222

tisdag 12 september 2017

En hårdhudad powertrio


BANG – MOTHER/BOW TO THE KING – 1972

Man ska inte låta sig luras av att skivan börjar lite småputtrigt med handklapp och countryrock. Amerikanska Bang har helt andra planer. Det visar rätt omgående att Bang är en hårdhudad powertrio fran samma skola som Foghat och Cream. Skillnaden är att Bang inte riktigt hade kvaliteterna.
Mother/Bow To The King är nämligen en ojämn och lite förvirrad LP. Det som började så spännande och verkade bli så bra utmynnar efter nåpgra låtar i något som i stället är lite tjatigt och småtråkigt. Man upptäcker snabbt att låtskrivande inte var det här bandets största talang. De var betydligt bättre på feta riff och blytunga ackord.

Skivan vars två namn ska hänvisa till de båda sidorna på skivan gör det hela något förvirrat,. Skillnaden är inte särskilt stor, Bang mal på i ungefär samma stil även efter att skivan blivit vänd.

Möjligtvis går det att hävda att b-sidan, Bow To The King, innehåller spår av progressiv rock, men det är inget man upptäcker i första taget.

Det är dock lite orättvist att avpolletera Bang efter denna LP. Som hårdrockande powertrio gjorde dem ett riktigt bra jobb och skivan är helt klart värd att lyssna på.
Man ska veta att bandet hade hård press på sig när skivan skulle spelas in. Debutskivan från tidigare samma år hade hyllats och skivbolaget Capitol ville satsa på dem, men krävde att få vara delaktig i vilka låtar som togs med.

Det ville inte Bang, så det blev en och annan kompromiss. Det är därför Guess Whos gamla No Sugar Tonight fått plats på skivan. Ett val som nu för tiden inte gör skivan intressantare...tvärtom.
Sen hade Bang det svårt med att få ordning i de egna leden vilket inte gjorde saken bättre. Efter första skivan hade Bang jämförst med både Grand Funk och Mountain, kallades till och med ett nytt Cream.

Efter Mother/Bow To The King jämfördes de inte längre med någon. Den stora frågan blev i stället vems mamma det var som serverade på omslagsbilden och var han till vänster hittat den den där fåniga slängkappan.

Nr: 756/2222

måndag 11 september 2017

Spaniens svar på Brainticket

PROYECTO ”A” - PROYECTO A + PROYECTO B – 1971+1974

Alla ljudeffekterna på den här skivan, det finns en hel del, är ”hemmagjorda”. 1971 gick det inte att ladda ner piratfiler från Ryssland. Ville man ha nåt gjort fick man göra det själv. Och det gjorde Frank Dubé.
Idén att spela in Spaniens första psykedeliska album fick han också göra utan hjälp. Men inspirerad av månlandningen 1969 blev han besatt av tanken på att spela in ett psykedeliskt konceptalbum om planeterna i solsystemet och att musiken skulle gå att dansa till.

Frank Dubé var ingen nykomling även om hans storhet inte var särskilt välkänd utanför Barcelona, han var en av de spanska pionjärerna inom rock´n´roll och twist redan på på 50-talet.
Svårigheterna med att spela in ett psykedeliskt album med massor av ljudeffekter var en gigantisk uppgift i Spanien i slutet av 60-talet, det fanns helt enkelt inte några studios som klarade det. Men Frank lyckades ändå tillsammans med en rad skickliga studiomusiker driva igenom sitt projekt och kunde till slut ge ut skivan Proyecto A, som på det psykedeliska planet blev lysande...men vad det gällde dansen inte funkade riktigt som han hoppats.
Men idag är det inget negativt, själv tycker jag skivan mycket väl går att jämföra med schweiziska Brainticket som på andra sidan Pyrenéerna var ute i ungefär samma syfte vid ungefär samma tid. Musiken på den båda skivorna har likheter, även om Brainticket var betydligt mer repetetiva samt att Frank Dubé tog intryck av funk- och latinomusik.

Proyecto A skulle därför kunna vara den märkliga kopplingen mellan undergroundpsykedelia och Santanas latinorock, sen går det givetvis också att märka av en koppling till brasilianska Os Mutantes latinamerikanska tolkning av psykedelia. Så inte undra på att jag gillar den här skivan. Ett spanskt kinderegg med alla möjliga roliga grejer.
Frank Dubé hade en viss förkärlek till blås och hammondorgel. Det går inte att undgå när man lyssnar på denna mycket märkliga skiva. Den är på sitt alldeles eget sätt fascinerande och spännande eftersom Proyecto A inte på något sätt begränsades av de musikaliska regler för psykedelia som hade börjat struktureras i slutet av 60-talet. Det här är musik som går sin helt egen väg, och i sammanhanget blir synnerligen spansk, i rockvärlden därmed exotisk och därför extra tilltalande.

Proyecto A gick dock inte hem i de spanska folkhemmen, det var för underliga grejer. Skivan föll i glömska och ”återupptäcktes” inte förrän långt senare men blev då ett eftertraktat samlarobjekt.

Vad som också hade glömts bort var att Frank Dubé 1974 även spelade in en fortsättning, Proyecto B. Den skivan gavs aldrig ut. När Proyecto A för några år sen på nytt gavs ut på vinyl fick denna andra obskyritet se dagens ljus.

Proyecto B är inte riktigt lika intressant som sin föregångare, även om det är en fristående fortsättning. Musiken anpassades troligen för att fler skulle kunna uppskatta den, vilket fick effekten att den drog mer åt easylistening än åt psykedelia, även om man nog skulle kunna sätta in den i facket för fusionjazz med latinodrag.
Men skivan saknar inte kvaliteter. För den som gillar Santanas tidiga verk är det en skiva som borde kunna uppskattas. Det stora problemet för Proyecto B är att den har det så förtvivlat svårt att ta sig ur skuggan bakom Proyecto A.

Nr: 46/2222

söndag 10 september 2017

En kokett fågel i lånade fjädrar

GENESIS – WIND & WUTHERING – 1977

Det här vill säkert ingen av Genesis dead-heads höra. Men Wind & Wuthering borde aldrig spelats in. Detta är ett album så genomskinligt blekt att det inte går att skilja det från en grå tapet, vilket det borde räcka med en snabb blick på omslaget för att inse.
Varför blev det så illa? Tony Banks, Mike Rutherford, Steve Hackett och Phil Collins hade ju alla förutsättningar att göra något stort, även utan Peter Gabriel. De hade dessutom redan lyckats. A Trick Of The Tail från året innan var en av bandets allra största skapelser, även utan mästaren Peter Gabriel.

Men inget av den spänningen finns på Wind & Wuthering. Kvar finns bara en kokett fågel i lånade fjädrar, som med ambitionen att skapa ett nytt seriöst genesis-sound, i stället förvandlade sig till en muzakmaskin.
För någonstans på vägen glömdes det bort vad som i början av 70-talet gjort Genesis till ett av de allra största brittiska progrockbanden; starka melodier, smarta texter - och framför allt - det lekfulla.

Kanske hängde det på att Tony Banks inte kom överens med Steve Hackett. Vilket var osedvanligt korkat. För man bråkar inte med den ende virtuosen i bandet. Wind & Wuthering blev också Hacketts sista album med Genesis.

Slutresultatet blev ett riktigt segt och tråkigt progrockalbum. Tony Banks släpptes helt lös och det gjorde Genesis till ett synthband, utan spelglädje och fantasi.

Två låtar håller. Eleventh Earl of Mar, trots flera långa synthpassager, och Your Own Special Way. Men de väger lätt mot monster som Wot Gorilla och Unquiet Slumbers. Totalt meningslösa saker som får vilken sur passage som helst på Trespass eller Nursery Cryme att framstå som blixtrande.

Nr: borttagen ur samlingen!

OBS! Repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text, vilket dock inte blev så bra ändå...

lördag 9 september 2017

Roger Waters domedagsstämning

ROGER WATERS – AMUSED TO DEATH – 1992

Melodiöst? Inte för ett ögonblick, det är inte Roger Waters grej alls.
Melodilöst snarare.
Men effektfullt. Massor av ljudeffekter, det är Roger Waters grej det.
Amused to death? Ja, varför inte, så kan det mycket väl bli. Musiken är grandios och uppblåst och suger kraften ur folk. Den påminner ganska mycket om The Wall. Ohyggligt mycket text. Waters har massor att berätta.

Waters vet hur man gör för att återanvända gamla beprövade framgångsrecept. Den här gången går det också hem. Amused To Death vill jag nog påstå är ett av hans bättre verk efter 1978...kanske det bästa.
Amused To Death är definitivt inte så avskalad som The Pros och absolut ingen misshandel med synthar och 80-talseffekter som Radio K.A.O.S. Det är förresten märkligt hur bra den här skivan låter på vinyl. Ljudet är kristallklart, hämtat direkt från mastertejperna.

Albumet släpptes på vinyl när skivan var ny, men eftersom det är en 92:a, eftertraktad dessutom, var den länge synnerligen svår att få tag på...och svindyr. Under många år nöjde jag mig därför med en CD, men när skivan 2015 släpptes i en serie vinylpressningar kunde jag så klart inte låta bli.
Det är inget positivt budskap Waters har att komma med (den här gången heller) ”What God wants, God gets, God help us all”...säger han i albumets huvudnummer, vilket är den låt/sekvens på skivan som lämnar det största avtrycket. Möjligtvis var det ett försök att återupprepa något av Another Brick In The Wall-hysterin, som dock inte går riktigt hem.

Men vad Waters gör så förbannat bra är att han med hjälp av kraftfulla effekter skapar stämningar, atmosfär. Hans filosofiska funderingar i texterna hjälper till att bygga upp en lätt desillusinerad domedagsstämning.

Som helhet, väldigt bra gjort. Men problemet, som alltid när det gäller Waters soloalbum, är att det i längden blir lite tråkigt att lyssna på.

Nr: 769/2222

OBS! Har skrivit om detta album tidigare, men då jag numera har den på vinyl tycker jag mig kunna göra det igen.

fredag 8 september 2017

...förlåt ungdomsfest ska det vara

MAGNUS UGGLA – VA SKA MAN TA LIVET AV SIG FÖR NÄR MAN ÄNDÅ INTE FÅR HÖRA SNACKET EFTERÅT – 1977

Gissar att nån mer än jag ler både igenkännande nu och samtidigt tycker det är lite pinsamt. Men den här skivan blev en ganska rejäl generationsgrej 1977 och alla vi som var i rätt ålder då kunde låtarna utantill. Inte alla skulle erkänna det idag, men så var det.
Namnet på skivan var alldeles för långt för att man skulle komma ihåg det. Därför gick den oftast under namnet Varning på stan efter skivans stora hitlåt, Magnus Ugglas första riktiga hit. Vad alla kanske inte minns idag är att det också gjordes en ganska pinsam inspelning av den på engelska, Hit The Girls On The Run.

Men att Magnus Uggla var inspirerad av Mott The Hoople när han gjorde låten var inte pinsamt. All The Way From Memphis. Nog om det, förutom att titellåten inte fanns med på LP:n utan följde med som en extra singel, som givetvis försvann fortare än det gick att läsa låttiteln. Kan ha blivit kvarglömd nånstans, eller ha trillat ut på vägen, jag har inte en aning. Därför har jag knappt hört den låten och vet inte om jag missat nåt.
Men låtarna på albumet missades icke. Det gick inte 1977 när man var 17 år och skulle ha koll på allt, då var det den här skivan som gällde. Ett tag var det faktiskt BARA den här skivan och ingen annan. Så jag är inte förvånad att jag kan låtarna nu för tiden också.

På den tiden fastnade ju grejer man hörde, eventuellt också det man lärde sig i skolan, men inte lika mycket som löddriga låttexter, blixtrande gitarriff och namn på underliga LP-skivor med obskyra band. Som tur är har jag haft lite nytta av det i mitt yrke som journalist, annars vet jag inte hur det kunde slutat.

Att kunna texterna på den här LP:n har jag dock aldrig haft någon som helst nytta av. Vem skulle vilja ha några rader ur Vår tid nu 1977 eller Ja just du ska va gla reciterade för sig? Och i vilket annat sammanhang skulle det gå att referera till Jag skiter eller På turné?

Nej, något ansvar för 70-talsungdomens utbildning, etik och moral tog inte Magnus Uggla. Han såg däremot till att det blev ett våldsamt halloj när det var fest. Den här skivan skulle kunna vara soundtracken till vilket ungdomsfylleri som helst under det sena 70-talet...förlåt ungdomsfest ska det vara...

Nr: 270/2222