Mycket oljud för pengarna

BUFFALO – DEAD FOREVER – 1972

Man får ganska mycket oljud för pengarna här. Ylande gitarrer, en skrikig sångare, ambulanssirener och tjut. Det här australiska hårdrockgänget får dock ihop det ganska bra. Så det blir ett bra oljud.

Det finns ganska många som kallat Buffalo för Australiens svar på Black Sabbath. Att sen Vertigo gick ut och påstod att skivan var bättre än Black Sabbaths Vol 4 hade stor del i det också. Jag förstår varför, men tycker inte det ligger särskilt mycket sanning i det ändå.

Buffalos sångare har visserligen, i en del lägen, ett röstläge som nog har vissa likheter med Ozzy. Men det är mer tillfälligheter än hela tiden, så där räcker Buffalo inte till. Det fläskiga riffen har de också. Och bandets gitarrist drar gärna ut på dem, som Toni Iommi, men inte riktigt ändå... Men att flera av Buffalos låtar utan tvivel påverkats av de brittiska hjältarna går inte att komma från.

Men varför jämföra med Sabbath. Buffalo var mer bluesrock än metal, mer Hendrix än Iommi och hade ett mer varierat uttryck än Black Sabbath, som kunde bli rätt tjatiga även på den ”gamla goda tiden”.

Jag gillar den här LP:n. Inte för likheterna med Sabbath. Jag gillar Buffalo för deras oförskämda attityd och lite ilsket surmulna uttryck.

Låtarna de gör känns dessutom ganska smarta, någon brist på ideér hade de inte. Och till skillnad från Sabbath gav de sig gärna ut på marker som jag kallar progressiva. De sparade inte på ljudeffekterna och drog gärna ut på låtarna så länge de bara kunde.

Sammantaget blir detta en riktigt sjysst och tämligen varierad hårdrockplatta från det tidiga 70-talet. Lite extra spännande givetvis då bandet kom från Australien. 1972 hade ju knappast AC/DC börjat mullra ännu.

Nr: 765/2222