The Musical Box: juni 2016

torsdag 30 juni 2016

Förutsägbart av Santana

SANTANA – SHAMAN – 2002

Shaman är en av de mest förutsägbara skivor som släppts. Att Carlos var tvungen att göra en uppföljare på Supernatural 1999 var givet. Den fick fart på hans karriär igen och en hel helt ny generation fick då upp ögonen för hans musik. Att Shaman skulle gå i exakt samma stil var självklart.
Och så blev det. Shaman tassar på i samma spår, sjyssta latinomelodier där Supernaturals Smooth spelar rollen som alla Shamanlåtars urmoder. Lägg sedan till Santanas grepp att låna in välkända musiker och sångare.

På Supernatural var det Clapton och Eagle-Eye Cherry. Den här gången tar han hjälp av Placido Domingo, Michelle Branch och Dido med flera.

Resultatet blir givetvis oantastligt. Shaman är den perfekta uppföljaren där varenda ton varit med förr och nu används igen till den breda publikens uppskattning.

Santanas blixtrande gitarrspel finns där också, om än väl dolt i drivor av latinorytmer, discopop och doakörer.

Shaman är så klart inget för den som älskar album som Abraxas, Santana 3, Moonflower eller Caravanserai.

Shaman är i jämförelse trevlig radiopop och ett album jag sällan (aldrig) lyssnar på nu för tiden. Jag tänker inte välja ut några särskilda spår, jag har lite svårt att skilja dem från varandra.

Nr: 221/CD

onsdag 29 juni 2016

Fink, Vink, Finch – en udda fågel

FINCH – BEYOND EXPRESSIONS – 1976

Fink blir Vink på holländska, vilket blir Finch på engelska. När två bröder Vink bildade band fick det därför heta Finch. Vilket kanske kan tyckas vara lite väl alldagligt, fågelnamn är inte ovanliga i rockvärlden, Black Crowes, Eagles, felstavade Byrds och Flamingokvintetten (he, he).
Vid en första anblick kanske Finch också kan betraktas som ett alldagligt band. Helt instrumentala låtar influerade av storheter som Yes och John McLaughlin. Dessutom låter den unge gitarristen, då 20-årige Joop van Nimwegen, väldigt lik Steve Howe. Men det där är en övergående fas.

Under ytan är Finch en udda fågel. Lyssnar man lite mer hör man att Finch hade ett ganska säreget anslag och att Nimwegens likheter med Howe stannade ganska tidigt.

Han kopierade inte på något sätt, utan gick helt egna vägar. Nimwegen var förresten briljant, det var till stora delar hans insats som gjorde Finch till ett av Hollands mest intressanta progressiva rockband på 70-talet.

Att bandet inte hade någon sångare förklarades med att de helt enkelt inte hittade någon som var tillräckligt bra. Kanske var det ett fiffigt drag.

Finch hade förmodligen blivit något helt annat med sångare. Beyond Expression är bandets andra och näst sista platta. Den kan möjligtvis anses något mer otillgänglig än debutskivan. Här finns bara tre låånga låtar, Glory Of The Inner Force innehöll hela fyra musikstycken.
Finch gillade nämligen det där med att dra ut på melodislingorna i det oändliga och sen undersöka var de tog vägen. Resultatet blev blandat, vissa avsnitt är lysande, andra försvinner ut i tomma intet.

Jag ser likheter inte minst med yesalbum som Close To The Edge, och i vissa delar också Fragile. Felet med Beyond Expressions är att den låter lite för lik sin föregångare. Det är nästan så att man börjar misstänka att bandet fick brist på bra idéer och malde på i ungefär samma spår. Detta tar dock inte bort den sköna känslan av att lyssna på skivan.

Nr: 208/2222

tisdag 28 juni 2016

Vägen Springsteen inte valde

BRUCE SPRINGSTEEN – THE WILD THE INNOCENT AND THE E STREET SHUFFLE - 1973

The Wild The Innocent And The E Street Shuffle är Springsteens mest ambitiösa projekt. Skivan är dock inte särskilt ”springsteensk” om man ser till vad han gjorde senare. Den visar den väg han inte valde.
Jag står och velar mellan Darkness On The Efge Of Town och The Wild The Innocent And The E Street Shuffle om vilken av dem man borde kalla Springsteens musikaliska höjdpunkt.

Det blir troligen så att Darkness får de sista avgörande rösterna. Men jag är imponerad av den här skivan, som kom bara åtta månader efter debutskivan Greetings From Asbury Park New Jersey.

Tiden är kort, men utvecklingen enorm. Det som bara var löst sammansatta skisser på första plattan har Springsteen gett fullt utrymme.

Låtarna är långa, nästan episka berättelser där Springsteen inte skyggar för att dra ut låtarna i nästan det oändliga.

1973 var det modigt av en singer/songwriter med rockambitioner att ge sig på så komplicerade arrangemang och att dessutom lyckas så bra.

Jag påstår också, utan att vara någon som helst expert på engelska språket, att texterna är vackra, poetiska. The E Street Shuffle, Kitty´s Back och New York Serenade är mina favoriter.
Born To Run är en fortsättning och utveckling av tankarna på detta album. Men efter det lämnade The Boss den ”episka” banan och kortade ner sina låtar till betydligt mer lättsmälta treminutare, vilket givetvis var kommersiellt betydligt mer luckrativt.

The Wild The Innocent And The e Street Shuffle visar vad Springsteen kunde hamnat om han valt en annan väg. Jag gissar att The Wild The Innocent And The e Street Shuffle är ett antingen-eller-album. Antingen älskar man skivan...eller inte alls.

Nr: 286/2222

måndag 27 juni 2016

En obehaglig krypande känsla

DAVID BYRNE – REI MOMO – 1989

Jag är nästan löjligt imponerad av Talking Heads första LP-skivor, Remain In Light har en särskild plats i min skivsamling. Så vill David Byrne spela in en skiva med salsalåtar kan jag inte invända mot det.
Men oavsett Talking Heads storhet tänker jag inte lyssna på den igen. Min slutsats efter Rei Momo är att man aldrig borde släppt lös David Byrne ensam i en skivstudio. Där finns det alldeles för många reglage att pilla på. Alldeles för många lustiga små knappar att vrida på bara för att höra vad som ska hända.
David Byrne har gjort många lysande album, men då i sällskap av Brian Eno, som haft ett vakande öga över denne vildögde skotte, som visserligen har en mycket säregen känsla för musik men i bland kan bli lite för mycket.

Ihop med Brian Eno skapade han bland annat Talking Heads-album som Fear Of Music, Remain In Light och soloplattan My Life In The Bush Of Ghosts.

Skivor som alla är fantastiska på sina alldeles egna sätt.

Men Rei Momo har han gjort på egen hand och har av någon anledning dränkt nästan varenda melodi i latinamerikansk dansmusik.

Det har så klart sin alldeles egen charm, men när det sker i David Byrnes sällskap blir känslan bara underlig och lite obehagligt krypande.

Detta sagt oavsett att en del av försäljningspriset gick till att rädda Latinamerikas regnskogar.

Nr: borttagen från samlingen, säljes.

söndag 26 juni 2016

”Man skulle kunna tro det blir för mycket, men...”

FRANK ZAPPA – SHUT UP´N PLAY YER GUITAR – 1981

Har det gått för långt när man köper en box med tre LP-skivor som bara innehåller liveinspelningar med Zappa på gitarr? Ohyggliga mängder gitarr! Men ska man nödvändigtvis lida, kan man väl göra det med stil, tänkte jag och slog till trots att det var lite väl dyrt. Närmare bestämt passerade priset gränsen mellan köp och investering...
Nu blev det inte så mycket lidande. Jag upptäckte ganska snabbt att Shut Up´N Play Yer Guitar var värd sina pengar, trots att det på sina ställen gnisslar mer än vad man egentligen borde stå ut med.

Det är till och med så att jag njuter. Soup´n Old Clothes, en inspelning från 1980 är en favorit. Mycket gnissel där. Men en liten varning, Zappa är ingen Mark Knopfler eller Clapton.

De tre skivorna i boxen gavs ursprungligen ut som tre separata album, vilket jag förmodar borde varit mer lättsmält även om jag inser att det här bara är för hängivna zappa-fans.

Shut Up´N Play Yer Guitar, Shut Up´N Play Yer Guitar Some More och Return Of Shut Up´N Play Yer Guitar lär dock vara väldigt svåra att hitta var och en för sig...liksom den här boxen, som bara gavs ut i begränsad upplaga.

Ett mastodontiskt verk är det i alla fall. Men säkert mycket intressant för zappofilerna eftersom inget av materialet finns på några andra album.
Kanske var det den här boxen Anders F Rönnblom tänkte på när han skrev texten till sin låt Det är inte rock´n roll längre, som var en svidande kritik mot den allt mer cyniska musikindustrin. Den låten finns på LP:n Krig & fred & country music från 1982.

”Och det går ett sus genom affären när Zappa kommer in och slänger upp sitt senaste verk som är en oanständig box med åtta LP-skivor. Och butikspersonalen får snabbt skylta om och räknar kallt med att sälja några hundra boxar innan klockan blir sex”

Äh, det kanske var Thing-Fish han tänkte på. Den är oanständig. Shut Up N´Play Yer Guitar är helt instrumental...men å andra sidan är det oanständigt mycket gitarr.

Nr: 829/2222

lördag 25 juni 2016

Steel Wheels – Stones comebackalbum

ROLLING STONES – STEEL WHEELS – 1989

Kommer ni ihåg hur det här albumet hyllades långt innan det kom ut? Stones var tillbaka, bättre än någonsin, vitalare än aldrig tidigare. Och dessutom var Mick Jagger och Keith Richards sams igen efter tre år...
Att Glimmer Twins hade blivit polare igen var sant. Steel Wheels är dock sett med lite perspektiv inte den slutgiltiga lösningen på hur ett bra rockalbum ska låta. Det är inte ens ett av de starkare albumen i Rolling Stones digra katalog.

Däremot hade PR-makarna rätt i en sak. Steel Wheels var en stark comeback, sedd i ljuset från skivorna innan; Dirty Works och Undercover.
Med tanke på de två skivorna innan var Jagger tvungen att komma tillbaka. Och var tvungen att göra ett bra album. För Rolling Stones kunde ju inte lämna rockvärlden med ett Dirty Work...
Därför är Steel Wheels ett av Rolling Stones mest seriösa album. Genomarbetat och genomtänkt in i minsta detalj. Borta är de fläskiga syntharna och bombastiska arrangemangen. Det ”klassiska” stonessoundet är tillbaka, men här i tydligt modernare upplaga än förr.

Hyfsat bra låtar är det också. Dock utan att imponera särskilt mycket. LP:ns på förhand utsedda hits; Rock In A Hard Place, Sad Sad Sad och Mixed Emotions är knappast akter som borde kunna ta sig in ens på Forty Licks, Stones 40 bästa.

Steel Wheels är ändå ett ”viktigt” stones-album. Om inte Jagger/Richards bestämt sig för att göra den här skivan hade vi kanske aldrig fått höra senare – och mycket starkare - album som Voodoo Lounge, Bridges To Babylon och A Bigger Bang.

Skivor som Rolling Stones mycket väl skulle kunna gå ur tiden med...även om vi förmodligen/förhoppningsvis inte läst det sista kapitlet än.

Nr: 689/2222

fredag 24 juni 2016

Kraftwerk före Kraftwerk

ORGANISATION – TONE FLOAT – 1970

Denna CD är en klåparmässigt gjord piratkopia från italienska Crown Records, vilket jag inte upptäckte förrän det var för sent. Bland annat är två av låtarna felstavade; Rhythm Salad har fått heta Ryythm Salad och Noitasinagro har fått namnet Noitasinwaqagro.
Men det hajade jag inte när jag stod och höll i skivan, utan såg det först när jag kollade upp skivan på nätet. Ljudet är dock bra och man får dessutom en liveinspelning med Kraftwerk från en gammal liveinspelad tv-sändning, så helt värdelös är denna CD kanske inte.

Tone Float är första skivan med Florian Schneider och Ralf Hütter, alltså Kraftwerk och därmed en skiva med viss sprängkraft. Organisation, som de kallade sig då, har dock bara delvis med Kraftwerk att göra. Närmare bestämt bandets två första kraftwerkskivor; den röda och den gröna konen.
Räkna därför inte med att musiken här påminner det allra minsta om The Robots eller Radio Activitet. Tone Float är från en tid långt före Schnedier och Hütter insett möjligheterna med elektronik och datorer och i stället gjorde som folk gjorde mest på den tiden, alltså spelade på vanliga instrument.

Men eftersom det är krautrock är musiken som sig bör knappast särskilt tillgänglig eller publikfriande.

De som eventuellt skulle tro det blir snabbt av med den tanken redan under första spåret som klockas in på dryga 20 minuter och tog mig tre dagar att komma igenom.

De tre avslutade låtarna, som ligger på cirka sex till sju minuter är lite lättare att ta till sig, men knappast musik man kan rekommendera.

Nr: 219/CD

torsdag 23 juni 2016

Nevermind – en av de allra största

NIRVANA – NEVERMIND – 1991

Man skulle med all rätt kunna hävda att det var Nevermind som räddade rockmusiken från 80-talets allt träigare hårdrockshjältar vars hår bara blev längre och allt mer välpermanentat. Nevermind är sin generations svar på Never Mind The Bollocks.
Det finns dem som påstår att Nevermind räddat deras liv. Att det var skivan som kanaliserade all deras ångest och pessimism i musik i stället för något annat mer destruktivt. Nevermind kom i precis rätt tid och är därför ett av de största rockalbumen genom alla tider.

Att sen alla låtarna är ganska förutsägbara och inte håller högsta kvalitet, att skivan faktiskt är ganska tjatig i längden, och dessutom spelad av en samling förvirrade unga män som inte till fulländning behärskade sina instrument, är en helt annan sak.

Det har liksom inget med rockmusikens själ och innersta att göra. Inte när man pratar om ett album som Nevermind eller Never Mind The Bollocks, eller för all del Sgt Pepper (som dock var på en helt annan musikalisk nivå).

Det handlar i stället om att musik ska beröra. Och det gjorde Nevermind. Smells Like Teens Spirit kan tyckas sönderspelad idag. Men den var ett ohyggligt kraftfullt statement på sin tid. Så stark att man började darra i hela kroppen. Det finns flera såna där monsterlåtar; In Bloom, Come As You Are, Lithium...

Har du inte Nevermind måste du skaffa den. Lyssna på den. Älska eller hata den. Se ner på den eller hylla den.

Men vad du än säger och tycker går det aldrig att komma från att detta är ett av de största och viktigaste rockalbumen någonsin.

Nr: 1784/2222

onsdag 22 juni 2016

Focus Hamburger Concerto

FOCUS – HAMBURGER CONCERTO – 1974

Hamburger Concerto skulle kunna vara den perfekta syntesen av rock och klassisk musik. Focus hittade här något som andra i mitten av 70-talet famlat efter i flera år.
Moody Blues klarade det inte, Deep Purples konsert med Londons filharmoniker gick inte att ta på allvar, Ekseption gick nästan för långt. Men Hamburger Concerto är något helt annat, där klassiskt skolade flöjtisten Thijs van Leer tillsamnmans med jazzrockgitarristen Jan Akkerman skapar något jag påstår är helt unikt i genren.
Hamburger Concerto är ett helt instrumentalt album förutom diverse tungomålstalande och joddlande från Thijs van Leer. Att Focus hämtat en stor del av sin inspiration från Bachs orgelmusik går inte att gå förbi.

Det visar sig inte minst i överväldigande kyrkorgelstycket La Cathedrale De Strasbourg, men allra mest i b-sidans mastodontiska Hamburger Concerto, som är ett storverk i sig, även om jag antar att folk med skolning i klassisk musik inte alls är överens med mig i detta.
Eftersom jag själv har rockmusiken som utgångspunkt är förstasidans Harem Scarem LP:ns centrala verk för mig. Det är här Focus på allvar kopplar samman den progresiva rocken med klassisk musik och får det att, i mina öron, fungera på ett helt fantastiskt sätt.

Harem Scarem är den elaka kusinen till Hocus Pocus, som är en av Focus mest välkända låtar, älskad eller hatad. Hamburger Concerto blev det fjärde i raden av ypperliga album från holländska Focus. Men det blev också bandet sista mästerverk. Det är ett album som har sin självklara plats i min samling.

Nr: 1466/2222

tisdag 21 juni 2016

Atomic Roosters magnetiska poler

ATOMIC ROOSTER - DEATH WALKS BEHIND YOU - 1970

Death Walks Behind You består av två magnetiska motpoler. John Du Canns blixtrande gitarrspel – Vincent Cranes klaviatur.
Det är inte så att de försöker överglänsa varandra. Det är två motpoler som både attraheras och extraheras av varandra. Det är det som skapar magin runt Death Walks Behind You, Atomic Roosters främsta verk. Ett av den progressiva rockens stora.

Och då var Atomic Rooster vid den här tiden ännu bara ett tremannaband. Det är skivan innan Chris Farlow dök upp som en dödsängel med svarta vingar och drog med sig Atomic Rooster ut i ett dystert landskap av av funkig hård rock.

Death Walks Behind You är också dyster och mörk, men av en helt annan anledning. Atomic Rooster kan nog påstås vara den progressiva rockens motsvarighet till Black Sabbath.

En intelligentare form av Black Sabbath, som fansen gärna uttrycker det. Atomic Rooster har samma mörka sound, utan att för den skull locka satanisterna. Texterna är inte så fulla av klicheer som Black Sabbath var så bra på att producera.
John Du Cann har samma ödesmättade djup i sin gitarr, men inte Iommis stenhåra metallglans i sina riff. Atomic Roosters rytmsektion, som består av Vincent Crane som på den här LP:n tog hand om både klaviatur och basgitarr, är så mycket mer sofistikerat än Sabbath.

Och så mycket mer professionellt. Death Walks Behind You rekommenderas därför till alla metalfans som vill försöka ta reda på var rötterna finns.
För att inte avsluta denna text med en sågning av Sabbath, vilket inte alls var meningen när jag började, fortsätter jag med låtarna. Som alla är riffbaserade, blytunga progmonster (utom Nobody Else, skivans enda ballad, vilken är en av de få låtar på skivan man inte kommer ihåg efteråt).

Okej, sången är inte bländande men spelar mindre roll. Och den som av någon anledning inte gillar trumsolon kan ha invändningar. Men det arbete Du Canns gitarr och Vincent Crane gör på sina klaviaturinstrument – de två magnetiska polerna – knäcker precis allt.

För den som ännu inte är övertygad rekommenderas jag en genomlyssning av sista spåret, Gershatzer. Mäktigt!

Nr: 1118/2222

måndag 20 juni 2016

”Tiden går i cirklar, ibland går den bakåt”

OLA MAGNELL – VALLMOLAND – 2003

Det finns en facebookgrupp för folk som samlar på Ola Magnells CD-skivor. Där har jag inte gått med, jag har ju de flesta av hans album på vinyl.
Men Vallmoland finns bara på CD, 2003 var det nog ingen som ens tänkte tanken att den borde ges ut på vinyl. Tiden går i cirklar och ibland bakåt. De flesta nya skivor nu för tiden släpps på vinyl. Jag har kommit hem:

Ta mej hem, ta mej hem
varje sten jag rullat upp
har rullat ner igen
och det som skett sker igen (Sisyfos)

Det tog tio år för Ola Magnell att få ut Vallmoland. Efter sorgligt underskattade Förlovat land 1993 blev han utsparkad från sitt skivbolag. Vem ville höra ”han den där med Påtalåten”...

Att Ola Magnell gjorde comeback tio år senare gick dessvärre de flesta förbi. Skivan fick dessutom inte särskilt roliga recensioner; tråkig, gammal, ute...
Så var det naturligtvis inte. Men en recensent har inte särskilt mycket tid på sig. En tvärsäker åsikt ska levereras helst innan skivan är färdiginspelad. Ibland blir det fel. Vallmoland, som de flesta av Ola Magnells album, är en sån där sak som tar tid att lära känna.

En skiva man måste spela många gånger för att förstå vad han menar. Magnells texter är småknepiga och underfundiga, och samhällskritiken finns där, på Vallmoland som på hans tidigare plattor.

Allt är redan sagt
om de mäktigas förakt
och det är kallt, kallt, kallt...(Kallt, kallt, kallt)

Trots att jag levt med Ola Magnells låtar i över 40 år är jag fortfarande svag för för hans väl utmejslade poetiska texter. Därför är Vallmoland en sån där skiva jag gärna återkommer till.

Sisyfos, Vallmoland, den självupptagne desperadon som sköt sig själv i foten i Macho kid, Dimmornas kaj och Kallt kallt kallt är de låtar som satt sig bäst.

Ibland kommer jag på mig själv med att de bara finns där nånstans i bakhuvudet och vill fram.

Vad som händer under ytan
kan man fråga sig ibland
inte är det raka puckar
som slår elden ur min hand (Grumliga motiv)

Nr: 199/CD

söndag 19 juni 2016

Atlantis på gränsen mellan hård rock, blues och soul

ATLANTIS – GET ON BOARD – 1975

I krautrockbibeln The Crack In The Cosmic Egg omnämns senare skivor med Atlantis bara i förbifarten och inte särskilt positivt. Att andra skivan fick namnet It´s Getting Better tycker skribenten är ren ironi...
Get On Board är tredje plattan från denna fristående fortsättning på legendariska blues- och krautbandet Frumpy. ”Really, none of these later albums are of anything but historical interest”, säger vår krautrockbibel.

Jag tänker inte argumentera med The Crack In The Cosmic Egg. Get On Board är en tämligen slätstruken LP som inte har särskilt mycket med Frumpy att göra. Det är visserligen rätt så trevlig underhållningsmusik som balanserar på gränsen mellan hård rock, blues- och soul.

En jämförelse jag kommer på är Tina Turner och de skivor hon spelade in på 80-talet, Private Dancer till exempel. Men jag gissar att Inga Rumpfs lätt raspiga röst har en del med det att göra.
Climax Blues Band lägger jag till på jämförelselistan, men i så fall de där något anonyma LP-skivor bandet spelade in i början av 80-talet.

Men varför gnälla. Atlantis gjorde utan tvekan ett bra jobb med Get On Board, dock utan några som helst ambitioner att vara särskilt originella.

Get On Board är en helt okej platta som går att lyssna på nu för tiden också. Atlantis första skiva, som spelades in bara en kort tid efter att Inga Rumpf upplöst Frumpy, är bandets klart mest intressanta LP.

Nr: 556/2222

lördag 18 juni 2016

Två röster från södern

NISSE HELLBERG & PEPS PERSSON – RÖSTER FRÅN SÖDERN – 1994

Visst var det här en spännande skiva, två av rösterna som placerat Skåne i mitten på den svenska rockkartan slog sig ihop för att lira blues.
Det blev så klart bra, även om Nisse Hellberg förmodligen hade svårt att skaka av sig 90-talets hitlistepop. Det är nåt magiskt med dej och MS Colinda är till exempel mer pop än blues, men varför gnälla.

När Nisse försvann ner i källaren för att svänga ihop låtar med Sveriges grand maestro på depressiv skånsk blues var det kanske den väg han behövde ta för att hitta tillbaka till Wilmer X ursprungssound.

Ett par år efter den här CD:n tog han och Wilmer X nya välgörande vägar när de med albumet Primitiv gick tillbaka till sina rötter. Var det här det började?

Peps och Nisse hade jobbat ihop redan innan Röster från södern. När Wilmer X spelade in sin Mambo feber 1990 var Peps där med och sjöng duett med Nisse i Perssons gård, vilken på slutet får sin alldeles egen pepsanstrykning när han på bred skånska försöker förklara vägen till den där gården...
Röster från södern är så klart ingen hitlistemaskin, och förmodligen inte heller särskilt radiovänlig. Låtarna passar liksom inte riktigt för det. Det är en CD man bör spela när man är ensam eller behöver något annat att tänka på. En sjysst platta helt enkelt.

Nr: 49/CD

fredag 17 juni 2016

Naturligt vild, helt otämjd

J GEILS BAND – J GEILS BAND – 1970

J Geils Band fick en magisk start. Det var inte bara J Geils och hans gitarr som var en urkraft. Med Magic Dick på munspel och karismatiske sångaren Peter Wolf hade bandet något extra. Att första LP:n känns något reserverad är bara i jämförelse med de plattor J Geils Band skulle göra senare.
Vid sidan av nästan all annan samtida amerikansk rock är J Geils debutplatta en orkan full av våldsam energi. Det är rak enkel rock, opolerad, oraffinerad, naturligt vild, helt otämjd.
Att bandet var nostalgiskt redan från början gjorde inte saken sämre. J Geils Band ställde in skåpet direkt med ett par rejält gamla svettiga bluesklassiker, bara för att folk skulle förstå vad det handlade om. De skivor som kom direkt efter, The Morning After och fantastiska liveplattan Full House visade att bandet menade allvar.

J Geils Bands debutplatta är bluesrock-LP av hög kvalitet där det blandas mellan egna låtar och gamla bluesklassiker av John Lee Hooker, Otis Rush och Albert Collins.

Skivan har visserligen en något mildare framtoning än de album bandet skulle komma upp med de närmaste åren efter, men är ändå en platta jag inte tvekar att kalla klassiker.

Nr: 2038/2222

torsdag 16 juni 2016

En andlös stund av stillhet

VAN MORRISON – HYMNS TO THE SILENCE – 1991

Hymns To The Silence är ett ögonblick av stillhet, en andlös stund av något alla behöver. Ett hål i tiden om man så vill, en stund att tänka efter, att andas ut.
I LP-skivans allra sista skälvande ögonblick, 1991, kom Van Morrisons Hymns to the Silence, ett dubbelalbum. När alla redan visste att LP-skivan var död och bara skulle begravas anlände detta mästerverk. Jo, för det är ett mästerverk, det påstår i alla fall jag.

Det är ett album som griper tag i sina lyssnare och får dem ta det där djupa andetaget som betyder att man kan slappna av, luta sig tillbaka och bara njuta.

Van Morrison har sedan 1967 gjort mängder med skivor. En produktion som aldrig verkar att sina.

Han har gjort album med sin irländska musik hemifrån med the Shieftains, han har gjort musik av Moose Allison, med Linda Gail Lewis (lillasyrra till Jerry Lee). Han har gjort blues, jazz, country och rock.

Till och med något som nästan kan kallas synthpop på Inarticulate Speach of the Heart. Kort sagt allt som går att göra.
Hymns to the Silence är hans hemmaplan. Det är en jazzig flört med country och inte minst med religionen. Inget av detta går i vanliga fall in på min musikaliska favoritlista, men Hymns To The Silence har något som är svårt att beskriva. En känsla av harmoni, lugn och avslappning.
Det finns så klart massor med fin musik på detta album. Jag nöjer mig med att nämna två av låtarna, båda på den tredje sidan; Hymns To The Silence och On Hyndford Street. Musik som känns välkomnande, ärlig och alldeles självklar.

Nr: 1773/2222

onsdag 15 juni 2016

Bröderna Mael och Giorgio Moroder

SPARKS – NO 1 IN HEAVEN – 1979

Var det här det roliga med Sparks tog slut? Var det här de sålde sin själ till djävulen (Giorgio Moroder)?
Nej, inte alls. No 1 In Heaven är visserligen en ohygglig förändring jämfört med allt annat bröderna Mael gjort tidigare, men känslan för bra popmelodier hade de kvar. Det här är en LP gamla sparksfans måste höra.
Men vänta nu! No 1 In Heaven är ju discobeats, synthloopar, technopop flera år innan genren var uppfunnen och bara sex låånga låtar alla signerade Girogio Moroders slimmade discosound. Han både producerade och var med och skrev låtar.

Men jag påstår att bakom den där fasaden finns bröderna Maels smarta popmelodier kvar. Det gäller bara att lyssna noga, för de är inlindade. Texterna finns där också, det är lättare att höra.
Men visst var det så att gamla sparksfans blev besvikna. Det var efter den här plattan Sparks började dala på stjärnhimlen. De rasade från superhjältar till obskyra popmakare på bara något år.

Sparks skivor efter No 1 In Heaven känner i allmänhet bara experter och gruppens mest hängivna fans till. Skivorna innan har de flesta koll på. Men det var det val bröderna Mael gjorde. Och jag kan inte påstå att det var dåligt.

Det var en spännande, men högst oväntat utveckling för ett av 70-talets kanske mest intressanta och innovativa popband. Skivas roligaste spår heter Beat The Clock som jag tror blev en mindre hit.

Hittar du No 1 In Heaven tycker jag du ska ge den tid. Lyssna på den och ha album som Big Beat, Indiscreet och Kimono My House i tankarna. Likheterna och den röda tråden finns där, men väl dold.

Nr: 2044/2222