En obehaglig krypande känsla

DAVID BYRNE – REI MOMO – 1989

Jag är nästan löjligt imponerad av Talking Heads första LP-skivor, Remain In Light har en särskild plats i min skivsamling. Så vill David Byrne spela in en skiva med salsalåtar kan jag inte invända mot det.

Men oavsett Talking Heads storhet tänker jag inte lyssna på den igen. Min slutsats efter Rei Momo är att man aldrig borde släppt lös David Byrne ensam i en skivstudio. Där finns det alldeles för många reglage att pilla på. Alldeles för många lustiga små knappar att vrida på bara för att höra vad som ska hända.

David Byrne har gjort många lysande album, men då i sällskap av Brian Eno, som haft ett vakande öga över denne vildögde skotte, som visserligen har en mycket säregen känsla för musik men i bland kan bli lite för mycket.

Ihop med Brian Eno skapade han bland annat Talking Heads-album som Fear Of Music, Remain In Light och soloplattan My Life In The Bush Of Ghosts.

Skivor som alla är fantastiska på sina alldeles egna sätt.

Men Rei Momo har han gjort på egen hand och har av någon anledning dränkt nästan varenda melodi i latinamerikansk dansmusik.

Det har så klart sin alldeles egen charm, men när det sker i David Byrnes sällskap blir känslan bara underlig och lite obehagligt krypande.

Detta sagt oavsett att en del av försäljningspriset gick till att rädda Latinamerikas regnskogar.

Nr: borttagen från samlingen, säljes.