The Musical Box: januari 2017

tisdag 31 januari 2017

Morning Glorys psykedeliska garagerock

MORNING GLORY – TWO SUNS WORTH – 1969

Det finns flera gamla popgrupper med namnet Morning Glory, ett amerikanskt punkband bland annat. Det finns desssutom ganska många låtar som heter likadant.
Men den här texten ska handla om psykedeliska 60-talsbandet Morning Glory, som spelade sin enda LP 1969. En händelse som stora delar av popvärlden verkar ha missat helt och hållet. Nu är väl inte Morning Glory ett band som orsakar några större jordskalv.

Det är bara hyfsat bra rock med garagerockstendenser utan att för den skuill bli skramligt. Eftersom bandet är från Kalifornien och året är 1969 är det väl psykedelisk garagerock då...

Jo, psykedelisk pop är det helt klart. Att Morning Glort tagit stort intryck av Jefferson Airplane går inte att missa. Morning Glory hade dock ingen gitarrist som Jorma Kaukonen eller en sångerska som Grace Slick som kunde gå in och rädda situationen.

Låtarna känns ofokuserade och svåra att få grepp på, och därmed inte särskilt roliga att lyssna på. Nån i bandet gillade dessutom gillade Mama´s & Papa´s...och så försökte de på något sätt förena de två ytterligheterna...

Det gick inte särskilt bra tycker jag. Two Suns Worth blir både för rörig och för fånig.

Nr: borttagen ur samlingen, såld.

måndag 30 januari 2017

Warchild – dubbelt upp

JETHRO TULL – WARCHILD – 2002

Det här är andra gången jag skriver om Warchild. Det är inte så att jag gör det för att försöka överträffa mig själv i lovord om detta album. Nej, det klarade jag av redan förra gången.
Det är helt enkelt så att den här gången handlar det om CD-upplagan av Warchild, vilken jag anser att man som sann samlare av Jethro Tull också måste ha i sin samling. Dessutom har inte Erik insett den här skivans storhet (ännu), så jag känner att jag bara måste.

CD-utgåvor av gamla LP-skivor innehåller ibland extramaterial jämfört med vinylplattan. Hela sju extranummer har lagts till på den här skivan jämfört med originalet. Allt är inte bra, men det mesta är tillräckligt spännande.
Framför allt hittar jag två extra intressanta saker. Först läckra Rainbow Blues som av någon anledning inte fick plats på vinylskivan. Den låten är dock inte på något sätt obekant för tullfansen som givetvis har koll på att låten i stället togs med på samlingsalbumet M.U – The Best Of.

Den andra lilla pärlan är Glory Row, som i stället för en plats på Warchild fick vara med på Tulls andra samlingsplatta från mitten av 70-talet Repeat-The Best Of.
Det är förmodligen lite överkurs att vara ägare till Warchild både på LP och på CD, särskilt då jag också har de båda samlingsskivorna. Men när det gäller Jethro Tull är allt tillåtet.

Särskilt när det handlar om en LP som Warchild med storheter som Bungle In The Jungle, Queen And Country, Back-Door Angels, magiska lilla Only Solitaire och Skating Away On The Thin Ice Of The New Day.

Nr: 55/CD

söndag 29 januari 2017

Ett stort ögonblick för Queen

QUEEN – A NIGHT AT THE OPERA – 1975

Jag vet inte vad folk kommer att säga om A Night at the Opera om 100 år. Men idag – nu - här, finns ingen tvekan. Oavsett vad man tycker om Queens skiva från 1975 är det bara att erkänna att den är ett mästerverk.
Till och med de som hatar Queen av hela sitt hjärta och hävdar att den är en av vår tids mest överskattade, uppblåsta och pompösa album måste hålla med om det. A Night at the Opera är Queens storverk och ett av 70-talsrockens allra största ögonblick.

Att skivan hatades av alla punkare när den kom behöver väl knappast sägas. Den står ju för precis allt det punken ville riva ner. Att i Jönköping ens nämna den här skivan för nån av de grönhåriga med tuppkam och säkerhetsnålar i örat var att be om stryk. Och på sitt sätt hade de väl rätt. Men det hindrar ju inte att skivan är anmärkningsvärd.
Queen gör nämligen något som ingen annan vågat tidigare, blandar rock och opera. Visst gjorde väl både Moody Blues och Emerson, Lake and Palmer framgångsrika skivor som byggde både på klassisk musik och rock. Men de drog aldrig ut det så här långt. Queen gjorde det av en enda anledning – att de kunde. Freddie Mercurys röstresurser var något unikt i rockvärlden.

Över till låtarna. Och då måste man ju börja med Bohemian Rhapsody, eller...

Men nej, jag låter bli den. För det finns nog ingen rocklåt som blivit så sönderanalyserad och teoretiserad. Det finns heller knappast någon annan låt som blivit så överexploaterad att den inte längre går att spela.

Låt mej i stället konstatera att det inte finns en enda svag låt på A Night at the Opera. Inte ens när Queen fånar sig i låtar som I´m In Love With My Car och Lazing On a Sunday Afternoon.

Bäst på skivan är utan tvekan de lugnare låtarna, som till exempel You´re My Best Friend och Love of My Life. Sen har jag en speciell känsla för Death on Two Legs, en fläskig rocker som nog är Queens ilsknaste och mest aggressiva låt någonsin.

Nr: 917/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare (länk), men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.

lördag 28 januari 2017

Ett oerhört experiment

WHO - WHO ARE YOU – 1978

Who Are You är ett kontroversiellt Who-album. Det är experimentellt och udda. Det är både avskytt och älskat.
För många hardcorefans var det en skymf. Pete Townshend hade lagt gitarren åt sidan och ägnar sig åt att spela synth. Och för varje låt på skivan tar The Who sitt experiment ett steg längre. Till slut blir det oerhört. Avslutningen med titelspåret är suggestivt, nästan magi, i åtta minuter.

Bara för den skull är Who Are You en fantastisk skiva. Ett värdigt stilbrott, intressantare än man skulle kunna tro, ett album som visar att The Who fortfarande kunde, och ville trots att 60-talsikonerna befann sig en bra bit in på 70-talet.

Alla låtar på skivan är inte bra, det finns ett par riktigt svaga saker. Love is Coming Down låter till exempel som den kunde varit skriven av Boz Scaggs eller någon annan i balladfacket. Men höjdpunkterna är å andra sidan flera, Sister Disco och Must Must Change, absolut.
Min favorit är tveklöst titelspåret Who Are You. En sån låt skulle aldrig kunna göras idag. Bara introt är flera minuter på denna över åtta minuter långa låt. Men efter det har å andra sidan Townshend byggt upp en stämning som går att ta på.

Nr: 770/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare (länk), men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text. 

fredag 27 januari 2017

Zappa-bootleg med bra kvalitet

FRANK ZAPPA – WELCOME TO THE MUDD CLUB – 1991

Liveinspelningar med Zappa finns det gott om. Dessutom är många av hans ”ordinarie” album i grunden också liveinspelningar som snyggats till och putsats upp i studion efteråt. En bootleginspelning från det tidiga 80-talet, på CD dessutom, borde därför inte vara särskilt uppseendeväckande. Men Welcome To The Mudd Club är överraskande bra.
Inte minst är ljudet av hög kvalitet. Den största invändningen mot bootlegs är annars att det låter så förbannat skrapigt. Men inte i det här fallet, Welcome To The Mudd Club håller ljudmässigt hög kvalitet. De 16 låtarna är till största delen hämtade från en konsert i München 1980, fyra av dem dock inspelningar gjorda i USA 1981 och 1984.

Det har säkert klippts och klistrats en hel del i inspelningen, det märks, men kanske är det därför låtvalet känns väl avvägt. Här finns låtar som fler än Zappafansen kanske känner igen; Joe´s Garage, Chunga´s Revenge och Cosmic Debris. Men också ett antal riktigt vassa gitarrnummer av Zappa som borde få även de värst ansatta att bli nöjda.

Tack vare den höga kvaliteten på ljudinspelningen tycker jag därför att Welcome To The Mudd Club är väl värd att ha i sin Zappa-samling. Dessutom är det uppfriskande med en ”normal” liveinspelning med Zappa, utan en massa extrajobb i studion. En vanlig liveplatta helt enkelt.

Nr: 201/CD

torsdag 26 januari 2017

Upprörande och fräckt

ROLLING STONES – DECEMBER´S CHILDREN – 1965

Här ligger nyckeln i titeln. December = jul = köp även om det är uselt. Ett gammalt beprövat recept som Stones här använde och på så sätt byggde upp en förmögenhet som inte har motstycke i rockvärlden.
Stones var pionjärer på området och utnyttjade systemet till max. Inget annat band lyckades kränga så många olika skivor med nästan samma material.

December´s Children är ett av de mer cyniska. Låtarna på skivan hämtades delvis från brittiska upplagan av Out Of Our Heads, de som inte tagits med i den amerikanska upplagan.

Man passade på att slänga med singlarna Get Off Of My Clouds och As Tears Goes By, två liveupptagningar från brittiska EP:n Got Live If You Want It och tre låtar från Rolling Stones EP från 1964 som inte hade släppts i USA.

Och vips hade man en helt ny skiva utan att för den skull ha spelat in en enda ny låt. De brydde sig inte ens om att skaffa en ny omslagsbild utan använde helt fräckt bilden från brittiska pressen av Out Of Our Heads.

Jämför gärna med när matvarubutikerna slentrianmässigt packar om kött med utgånget datum. Man får en helt ny och färsk vara...
Ja, jag tycker det är upprörande! Och fräckt, cyniskt och allt där emellan man kan tänka sig. Ändå måste man så klart ha skivan. Inte minst för de där liveinspelningarna som är ett prov på hur bra Stones var på scenen redan i början av sin karriär.

Sen är givetvis Get Off Of My Clouds en låt man bara måste ha på LP-skiva. As Tears Goes By, Stones svar på Yesterday, är så klart alldeles nödvändig den också.

Nr: 656/2222

onsdag 25 januari 2017

Music non-stop

KRAFTWERK – ELECTRIC CAFÉ – 1986

Åtta år efter The Man Machine och fem år efter senaste albumet dök Kraftwerk upp med Electric Café. Kanske ville de ta tillbaka förlorad mark, kanske ville de visa vem som regerade. Men Techno Pop var ingen ny The Robots. Music Non-Stop ingen Autobahn.
Electric Café är absolut ingen dålig skiva, tvärtom. Den har nästan allt det Kraftwerk hade på stora album som Trans-Europe Express och The Man Machine. Men det går inte att upprepa sig och att bara lita på gamla beprövade modeller inte ens om man heter Kraftwerk.
Under de fem åren Ralf och Florian höll sig borta hade det dessutom hänt ohyggligt mycket på synthpopscenen. 1986 hade Kraftwerk blivit bara ett band i mängden, inte den drivande kraften, ledare av hela genren.

Lite ironiskt var det Kraftwerk självt som styrde det i den riktningen. Det var Kraftwerk som gjorde electronica och synthpop tillgängligt för alla. Alla förstod, kom ikapp, gick förbi och gjorde Kraftwerk till en del av den kulturen, till ännu ett sandkorn.
Electric Café kommer aldrig att anses som ett banbrytande eller revolutionerande album, kommer aldrig heller att räknas till Kraftwerks storverk. Det är en helt okej synthpop-LP med technotendenser. Det är en uppenbar sell-out.

Nr: 593/2222

tisdag 24 januari 2017

Kinks i berg- och dalbanan

KINKS – WORD OF MOUTH – 1984

Kinks åkte verkligen berg- och dalbana på 80-talet. Det blev nån enstaka höjdare, som State Of Confusion, en och annan svårdefinierad skiva som Give The People What They Want. Det blev ett bottennapp också, Word Of Mouth...
Naturligtvis har jag den skivan ändå. Kinks var och är ett av mina favoritband även om Word Of Mouth inte är rolig att ha att göra med.

Nej, här får Ray Davies det inte att fungera. Word Of Mouth känns som en alldaglig hårdrockplatta, blandat med en del ballader. Alltså den alldeles vanliga formeln för hur ett rockalbum ska byggas upp.

Det finns egentligen bara en rolig melodi, inledningsspåret Do It Again. Där hittar man i alla fall en del spår av det Kinks en gång i tiden gjorde så bra, sjyssta enkla poplåtar. Men resten är som sagt inte mycket att göra vågen för. Det blir inte ens nostalgi.

Nr: 909/2222

måndag 23 januari 2017

Steve Miller kom tillbaka efter 17 år

STEVE MILLER BAND – BINGO – 2010

Efter 17 år av tystnad kom Steve Miller Band tillbaka. Att nya skivan Bingo blev en blues- och rhytm´n´bluesplatta var inte konstigt, det var med bluesen allt en gång började. Det var dessutom musik som gick hem även på 2000-talet.
Bingo blev ett hyllat album trots att alla låtarna är hämtade från Steve Miller egna gamla hjältar Jimmie Vaughan, B.B King, Earl King, Otis Rush. Det är honky-tonk, det är roadhouseblues, det är gung, ett hårt arbetande band, men framför allt oväntat roligt att lyssna på.

Det finns inte ett svagt spår på skivan och nästan alla låtarna har kittlande hög igenkänningsfaktor. Alla låtarna är covers, men gjorda med sådan innerlighet, värme och glädje att det inte går att tycka illa om dem.
Steve Millers karaktäristiska sångröst är en del av storheten med skivan, men bara delvis. Några år innan inspelningen kom till hade Steve Miller nämligen börjat turnera ihop med gamle blues- och soulsångaren Sonny Charles.

Han gör tre av de tio låtarna på skivan, vilka tack vare det inte ens ett tränat öra direkt skulle kunna placera hos Steve Miller Band. Oavsett vilket är Bingo ett album är helt oumbärligt för gamla SMB-fans.
Bluescovers var inget nytt för Steve Miller 2010. 1986 års ”comebackalbum” Living In The 20th Century var nästan hälften av låtarna covers av gamla Jimmy Reed-låtar.

Nr: 82/CD

söndag 22 januari 2017

Merlin - en lysande glamrock-LP

MERLIN -MERLIN – 1974

Bowie, T. Rex och Mott the Hoople var inte ensamma, bakom kryllade det av andra glamrockband som också ville vara med. Merlin var ett av dem som försökte slå sig fram. Det gick inte särskilt bra, Ingen minns väl Merlin idag, trots att de efterlämnade en alldeles lysande glamrock-LP, som bara för hitlåten Marina åtminstone borde fått ett par rader i rockhistorien.
Omslagsbilden riskerar dock att hamna på nån helt annan lista. Här i Sverige skulle skivan lätt kunna hamna i reabacken för dansbandsskivor hos mindre bevandrade säljare.

Men LP:n är betydligt bättre än vad man med ledning av bilden skulle kunna tro. Merlin är ett av mina favoritband i genren och jag hopplöst förälskad i denna skiva, trots sitt pinsamma omslag.

Put My Spell On You är glamrock när den är som bäst, Marina borde blivit en lika stor superhit som Roll Away the Stone, och Gypsy är riktigt tung hårdrock.

Kanske var det för att Merlin aldrig gick hela linan ut som det aldrig lyckades. Skivan är möjligtvis lite för spretig. Glam- och hårdrock går väl bra, men när Merlin i låten Space Rider ger sig på spacerock blir det lite småsurt.

Som alltid när det gäller såna här band är uppgifterna få. Men Merlin bildades i alla fall 1973 ur ett band som hette Madrigal.
Efter att plattan kom ut fick Merlin åka med David Essex, en av den tidens stora tonårshjältar (jft Donny Osmond) på turné. Strax efter det bröts dock gruppen upp och medlemmarna försvann in i anonymiteten. Jamie Moses spelade en tid med bandet Royce tillsammans med bland andra Nigel Benjamin (Mott).

Gissar att skivan kan vara lite besvärlig att hitta, även om den inte på något sätt är något samlare letar efter med större energi. Jag köpte mitt ex någon gång i mitten av 70-talet och har sedan dess aldrig sett den ute i någon affär.

Nr: 18/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare (länk), men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.

lördag 21 januari 2017

Döende civilsation på en döende planet

KLAATU – HOPE - 1977

Klaatu lyckas skapa en minst sagt ödesmättad stämning på sitt album Hope. Ett rop på hjälp från en döende civilisation på en döende planet långt borta i en okänd galax. Albumet är ett överorkestrerat konceptalbum och historien är hopplös, ändå är Hope ett sånt där album som jag gillar nu också.
Visst är det bara nostalgi, det vet jag. När skivan var ny 1977 gillade jag verkligen skivan och försökte på allvar sätta mig in i historien. Sen var det fler än jag som också analyserade varenda textrad och ton för att försöka lista ut om det verkligen var Beatles som låg bakom, som ryktet påstod.

Så var det naturligtvis inte, vilket visade sig på skivan efter, Sir Army Suit, där hemliga Klaatu för första gången visade sina ansikten på bild. Egentligen var det en rätt fånig, eller snarare förvirrad berättelse Klaatu spelade upp.

Men jag tycker ändå Klaatu gjorde det rätt snyggt. Det finns flera bra popmelodier, genomtänkta och lite småroliga. We´re Off You Know, Around the Universe in Eighty Days, So Said the Lighthousekeeer och titelspåret Hope är riktigt bra pop. Lite ELO faktiskt och i låten Madman nästan hårdrock, eller spacerock om man så vill...
Det var lite märkligt att jag 1977 började lyssna på ett band som Klaatu. Det var ju mitt i punkvågen och den här typen av artrock var mer eller bannlyst. Men det är bara att erkänna. I hemlighet lirade jag pop, men bara sent på nätterna och med hörlurar på.

Nr: 64/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare (se länk), men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text

fredag 20 januari 2017

Jean Michel Jarres metamorfos

JEAN MICHEL JARRE – METAMORPHOSES – 2000

Var det nån mer än jag som satte nåt i halsen när Jean Michel Jarre presenterade detta album? Metamorphoises är så långt från man kan komma tidigare verk som Oxygene, Equinox och Magnetic Fields.
Här handlar det om korta låtar utan direkt samband eller tema, en ”vanlig” popskiva med andra ord. ”Nästan” bör jag väl lägga till, Jean Michel Jarre har aldrig gjort musik som skulle kunna benämnas som särskilt allmän...

Jean Michel Jarre är den elektroniska popmusikens häxmästare som här tar steget ut på den ”vanliga” popscenen. Det är i sanning en metamorfos, låtarna är överlag korta, flera av dem skulle kunna (och blev) hitlåtar. Metamorphoses är också hans första album där han använder sång (om man inte räknar röstsamplade Zoolook).

Cést La Vie är en sån låt, där arabisksjungande Natasha Atlas presenterar sig för den europeiska publiken. Han samarbetade också med Laurie Anderson i låten Je Me Souviens, som är en av de mest kända låtarna från skivan.
Det är så klart spännande med något annorlunda och nytt. Jarre går över gamla gränser och ger sig här in på allt från techno och house till pop. Det är så klart modigt, även om jag inte tror att Jarre riskerade någonting alls. När en musiker når hans ”storhet” går det att göra precis vad som helst.

Trots de nyskapande tendenserna och influenserna är Metamorphoses inte något av de Jarre-album jag kan rekommendera till dem som är intresserade av elektronisk musik.

Nr: 148/CD

torsdag 19 januari 2017

Dio kunde inte ersätta Ozzy

BLACK SABBATH – MOB RULES – 1981

Andra studioplattan Sabbath gjorde med Ronnie James Dio som frontman. Skillnaden mot föregångaren Heaven And Hell är marginell. Dios tid i Sabbath ska nog främst kommas ihåg för liveplattan Live Evil. Mob Rules förstärker bara Sabbaths placering under 80-talet i facket för vanliga, ordinära metalband.
Men Sabbath var inget vanligt metalband. Sabbath var DET metalbandet. Men det var på 70-talet, och med Ozzy bakom sångmicken. Dio gjorde allt rätt, men ersätta Ozzy kunde han inte. Det hade ingen klarat. Hans period i Sabbath är dock på långa vägar inte den värsta, vill påminna om det där katastrofala inhoppet av Ian Gillan och hemska Born Again. Mob Rules är i en helt annan klass.
Men för mig är detta, oavsett vilket, en tämligen alldaglig metalplatta. Tonen är visserligen hög och gitarrerna ylar, tempot är stundtals våldsamt. Men inget av det var nytt 1981. Såna här grejer hade Rainbow och flera andra gjort långt innan Dios Sabbath gav sig in i branschen.

Bästa spåret är tveklöst titellåten The Mob Rules, den svider i skinnet. Episka The Sigh Of The Southern Cross gillar jag också. Felet med den här LP:n – till skillnad från Heaven And Hell – är att det dessvärre finns ett par ganska risiga spår. Tänker då närmast på pinsamma E5150 och avslutningen med ”balladen” Falling Off The Edge samt fruktansvärt tråkiga Over And Over.

Nr: 239/2222

onsdag 18 januari 2017

Mick Jaggers schlagersida

MICK JAGGER – GODDESS IN THE DOORWAY – 2001

Jag misstänker att Mick Jagger alltid haft en liten läggning åt schlager. Hade det inte varit för Keith Richards skulle han nog med glädje representerat Storbritannien i Melodischlagerfestivalen om bara någon frågat.
Goddes In The Doorway bekräftar den teorin, det är ett soloalbum med Mick där Keith är helt frånvarande. I stället har han tagit hjälp av storheter som Wyclef Jean och på något enstaka spår Lenny Kravitz. Detta förmodligen för att uppdatera sitt sound till ett 2001 något modernare.

Låttitlar som (Jump For) Joy, Dancing In The Starlight och Everybody Getting High styrker mina misstankar, det här är inte ett album gamla stonesfans behöver jaga livet ur sig för.

Det är en popskiva, nästan schlager och har mer gemensamt med Jaggers 80-talare She´s The Boss än samtida stonesplattor som Voodoo Lounge, Bridges To Babylon och A Bigger Bang. Till och med skivans (enda) stora hit, God Gave Me Everything, är en potentiell schlagerfestivalvinnare.

Är dock helt säker på att mycket av det hänger på arrangemangen av låtarna. Men var det så Jagger ville ha det, så... Om någon funderar på varför det nu är 15 år sedan Mick Jagger gav ut ett soloalbum hittar man svaret här. Jagger fick nämligen ett och annat glåpord kastat efter sig när han gett ut den här skivan...också.

Nej, Jaggers soloalbum är i allmänhet inget som är direkt nödvändigt att ha i en ens någorlunda representativ skivsamling. Enda plattan man ”måste” ha är Wandering Spirit.

Men den är å andra sidan så fantastiskt bra att den uppväger alla andra album Jagger spelat in utan Keith Richards.

Nr: 204/CD

tisdag 17 januari 2017

Intelligent bakgrundsmusik kanske?

AMON DÜÜL II - CARNIVAL IN BABYLON – 1972

Carnival In Babylon är utan tvivel krautrock. Renate är sångerskan från helvetet och med sig har hon en kör från samma svavelos. Gitarrerna ylar, det är obehagligt oförutsägbart och ofokuserat.
Jag gillar det atmosfäriska intrycket av den här plattan. Men som uppföljare till mästerverket Tanz der Lemminge klarar sig Carnival In Babylon inte särskilt bra. Det ofokuserade, charmiga soundet har här gått över gränsen och förvandlats till något som närmast kan betraktas som yrsel.

Den här gången irrar våra vänner i Amon Düül mest omkring med sina instrument och verkar inte riktigt ha klart för sig vad de ska göra med dem. Resultatet blir därefter.

Jämfört med Tanz Der Lemminge känns detta album något oinspirerat. Visst lirar Weinzierl och Karrer gitarr, men den glödande passionen finns där inte riktigt. Det är rörigt, men verkar vara det mest för att ingen vet varför.

Det är nog av den anledningen jag personligen inte hittar de där låtarna som skulle kunnat få Carnival In Babylon att betyda något extra. En bra platta givetvis – men i Amon Düül-sammanhang lite mainstream...vilket givetvis inte har ett dugg med mainstream att göra...äh, ni fattar vad jag menar.
Den goda nyheten i denna röra är att Carnival In Babylon skulle kunna vara den AD-platta man utan att skämmas skulle kunna presentera för en nybörjare på området. Låtarna är tämligen tillgängliga. Men en gammal AD-veteran tycker förmodligen något helt annat. Intelligent bakgrundsmusik kanske?

Nr: 1195/2222

måndag 16 januari 2017

Wallensteins Blitzkrieg

WALLENSTEIN – BLITZKRIEG – 1971

Man behöver inte gräva särskilt djupt för att förstå att det gjordes massor med bra och spännande progressiv rock i hela Europa i slutet av 60- och början av 70-talet. Men på den tiden var man förblindad av de stora amerikanska och brittiska banden. Jag också.
Att det fanns ett och annat ganska giftigt svenskt band i genren missades också. Där gissar jag att det var den svenska politiska proggen som stod i vägen och skymde sikten. Men jag har på senare år gjort mig besväret att gräva, och gjorde det tydligen på rätt ställe.

Jag behövde inte ta särskilt många spadtag för att hitta den här LP:n, tyska Wallensteins debutplatta Blitzkrieg. En LP jag till för några år sedan inte hade en aning om att den ens fanns. Av många anses den vara en klassisk för att inte säga legendarisk krautrockplatta.
Den är dessutom gjord före syntharnas inträde i rockbranschen, åtminstone i Tyskland. Det gör den extra spännande. LP:n domineras av piano-, keyboard och mellotronvirtuosen Jürgen Dollase som tillsammans med den blixtrande gitarristen Bill Barone gör Blitzkrieg till ett bländande verk av ylande gitarrer, en mullrande orgel och melodislingor på piano man inte trodde var möjligt att ett symfoniskt rockband, förutom Emerson Lake & Palmer, skulle kunna åstadkomma.

Men en liten varning innan du ger dig ut på jakt. Tempot på Blitzkrieg är våldsamt. Och det på nästan hela skivan. Musiken här kan lätt bli påfrestande och en sån där sak som plågar grannarna till dem som bor i lyhörda lägenheter.

Det finns dessutom bara fyra låtar på LP:n, alla cirka tio minuter långa. Mitt förslag är att du lyssnar på skivan innan du slår till. Jag tror inte Wallensteins Blitzkrieg passar alla.

Hittar du någon annan LP med det här gänget kan du lyssna på den också. Det är inte alls säkert att den går på i samma stil som den här LP:n. Wallenstein levde fram till 1981 och hann under sina år gå igenom en hel del olika faser, allt från Blitzkrieg till spacerock.

Nr: 952/2222

söndag 15 januari 2017

Störst av allt var Ian Hunter

IAN HUNTER – IAN HUNTER – 1975

Känslan var enorm när Ian Hunter släppte sin första soloskiva. Äntligen något nytt från den ende och störste av dem alla. Den lyssnade vi sönder och analyserade ingående och lärde oss texterna och varenda frasering.
Jo, den var bra, kom vi överens om. Men nej, det var inte Mott the Hoople. Inget kunde vara som Mott the Hoople.

När Mott the Hoople splittrades inträdde någon slags apati. Vad skulle vi nu se fram emot. Vi som hela tiden väntade på något nytt från världens bästa glamrockgrupp.

När skivan Mott kom höll man hårt i den och ville inte släppa den ifrån sig. När The Hoople dök upp i skivaffärerna fattade vi knappt att det var sant.

För att inte tala om den där magiska liveplattan, men ärligt talat lite snåla, från 1974. Ian Hunter var gud på den tiden och hans cockneyengelska var det enda man ville lära sig och texterna de kunde vi utantill.

Så här drygt 40 år senare kan jag konstatera att Ian Hunters solodebut fortfarande är en favorit. Den innehöll ett par nummer utöver det vanliga.

Balladen It Ain´t Easy When You Fall, I Get So Excited och tungt rockiga Once Bitten Twice Shy är låtar som jag fortfarande får vällustiga rysningar av.

Jag kan, till min egen förvåning, fortfarande texterna utantill. Så nog var Mott the Hoople – och Ian Hunter – störst, på den tiden.

Nr: 19/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare (länk), men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text. 

lördag 14 januari 2017

Den melankoliska popens mästare

GEORGE HARRISON – DARK HORSE – 1974

Det finns något sorgligt och melankoliskt över George Harrison. While My Guitar Gently Weeps, Something och Here Comes the Sun är fantastiska låtar, men knappast några av Beatles vanliga poplåtar.
Kanske är det soundet han lockade fram ur sin gitarr, kanske var det helt omedvetet. Därför är Dark Horse från 1974 lite märklig. Det är en av George Harrisons mest positiva album, trots att den släpptes efter mycket trassel och elände.
Han hade för det första bråttom att göra skivan klar inför en turné i USA. Mitt under förberedelserna drabbades han av en inflammation i struphuvudet och kunde under en period inte få fram ett ord. Till råga på allt gick hans fru Patti ifrån honom för Eric Clapton...

Men låtarna Haris´s On Tour och hans nyårslåt Ding Dong är trots det kul pop. Dessutom är den bitande ironin i Bye Bye Love underhållande.

Det är faktiskt en av de bättre covers jag hört på Everly Brothers gamla hit från 1957. Men så gjorde George Harrison också låten med tanke på hustruns affär med Clapton.

Men det positiva är tillfälligt. I So Sad och Simply Shady lockar Harrison åter fram det veka och sköra, det försiktiga och eftertänksamma. Låtarna kan få ögonen att tåras på nästan vem som helst.
Men det är kanske så det ska vara. George Harrison var den melankoliska popens mästare. Han dog 2001. Dark Horse kommer alltid att ha en särskild plats i min skivsamling.

Nr: 30/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare (länk), men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.