Den melankoliska popens mästare

GEORGE HARRISON – DARK HORSE – 1974

Det finns något sorgligt och melankoliskt över George Harrison. While My Guitar Gently Weeps, Something och Here Comes the Sun är fantastiska låtar, men knappast några av Beatles vanliga poplåtar.

Kanske är det soundet han lockade fram ur sin gitarr, kanske var det helt omedvetet. Därför är Dark Horse från 1974 lite märklig. Det är en av George Harrisons mest positiva album, trots att den släpptes efter mycket trassel och elände.

Han hade för det första bråttom att göra skivan klar inför en turné i USA. Mitt under förberedelserna drabbades han av en inflammation i struphuvudet och kunde under en period inte få fram ett ord. Till råga på allt gick hans fru Patti ifrån honom för Eric Clapton...

Men låtarna Haris´s On Tour och hans nyårslåt Ding Dong är trots det kul pop. Dessutom är den bitande ironin i Bye Bye Love underhållande.

Det är faktiskt en av de bättre covers jag hört på Everly Brothers gamla hit från 1957. Men så gjorde George Harrison också låten med tanke på hustruns affär med Clapton.

Men det positiva är tillfälligt. I So Sad och Simply Shady lockar Harrison åter fram det veka och sköra, det försiktiga och eftertänksamma. Låtarna kan få ögonen att tåras på nästan vem som helst.

Men det är kanske så det ska vara. George Harrison var den melankoliska popens mästare. Han dog 2001. Dark Horse kommer alltid att ha en särskild plats i min skivsamling.

Nr: 30/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare (länk), men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.