The Musical Box: 2017

söndag 30 april 2017

Nursery Cryme - Genesis genombrott

GENESIS – NURSERY CRYME – 1971

En gång i tiden fanns inte Nursery Cryme på kartan. Den verkade bara tråkig, jobbig och svår, till och med för att vara Genesis. De tidiga genesisplattorna var knappast kända för att innehålla särskilt lättillgänglig musik. Jag behövde förresten inte ha den, de flesta andra hade den.
Men när Virgin i slutet av 80-talet på nytt gav ut albumet hamnade skivan ändå i samlingen. Den nya etiketten gjorde inte Nursery Cryme mindre knepig, men jag hade börjat inse Peter Gabriels storhet. Och Steve Hacketts. Och varför Genesis fullständigt tappade både fart och fokus efter att Gabriel och Hackett lämnat bandet.
Det går nog att påstå att Nursery Cryme blev Genesis genombrott inom den brittiska progressiva rocken. Det är dock inte Genesis allra bästa album, men inte långt ifrån. Det är en intressant LP. Det finns två sorters låtar på skivan. Några korta låtar, mycket korta, som fungerar som sammanhållande länkar.
De övriga är långa episka maratonlåtar på mellan sju och tio minuter; The Musical Box, The Return Of The Giant Hogweed, Harold The Barrell och The Fountain Of Salmiacs. De är både geniala och sega.

Det geniala består av Gabriels texter och sång. Det tråkiga i de långa, ofta slätstrukna, instrumentala partierna. Utom i The Musical Box där Steve Hackett spelar gitarr som en underjordisk demon.

Det är skivans stora ögonblick. Albumet är gruppens tredje och det första där Genesis verkligen hittat sin identitet. Och för att säga nåt trevligt om Phil Collins – På den tiden var han ändå en rätt hyfsat progtrummis.

Nr: 782/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.

lördag 29 april 2017

Organisation före Kraftwerk

ORGANISATION – TONE FLOAT – 1970

När jag nu fått tag på denna märkliga Kraftwerkskiva på vinyl måste jag bara skriva om den igen. En CD ger ju inte alls samma känsla, åtminstone inte när det rör sig om en krautrockklassiker som Tone Float.
Tone Float är dock en parentes i rockhistorien, till och med i krautrockens historia. Jag vågar nästan påstå att inte ens alla Kraftwerkfans har koll på denna skiva, som är den första Florian Schneider och Ralf Hütter spelade in, långt innan de kommit på den goda idén att kalla sig Kraftwerk och åka Mercedes Benz på autobahn med en inspelningsmikrofon hängande ut genom fönstret.

Det är tack vare Kraftwerk och det som hände efter Autobahn som gör att denna LP blir så intressant. Den är dessutom den självklara kopplingen mellan Kraftwerks två första album (den röda och den gröna konen). Men har sen ingenting gemensamt med det som de flesta förknippar med Kraftwerk.
Räkna inte med att musiken på Tone Float påminner det allra minsta om The Robots eller Radio Activitet. Tone Float är från en tid långt innan Schnedier och Hütter insett möjligheterna med elektronik och datorer och i stället gjorde som folk gjorde mest på den tiden, spelade på vanliga instrument.

Musiken är synnerligen experimentell, svårtydd och stundtals jobbig att lyssna på om man inte är extrem ljudnörd. Det handlar om ljudeffekter, långa oförklarliga ljudslingor som inte mynnar ut i något alls och en till synes ofokuserad syn på hur musik ska kunna låta.

De som eventuellt tror att det finns några nycklar blir snabbt av med den tanken redan under första spåret som klockas in på dryga 20 minuter. Det stycket tog mig tre dagar att komma igenom och jag har nog inte fullt accepterat det än.

De tre avslutade låtarna, som ligger på cirka sex till sju minuter är lite lättare att ta sig igenom, men knappast musik man kan rekommendera. Gissningsvis är detta ett album som Kraftwerkfansen känner att de vill ha i samlingen, men som de knappast känner att de behöver lyssna till särskilt ofta. Skivans obskyritet är större än dess innehåll.

Nr: 358/2222

Jag har skrivit om detta album för inte så länge sedan, men då jag nu har skivan på vinyl kan jag inte låta bli att också lägga ut denna text.

fredag 28 april 2017

Kinks i förorten

KINKS – THE KINKS ARE THE VILLAGE GREEN PRESERVATION SOCIETY – 1968

Ett av Kinks mer välkända album och ett av de bästa britpopskivor som spelades in under slutet av 60-talet. Men det är inte Kinks bästa platta, den skulle komma året efter. Och dem som gillade Kinks uppkäftiga gatungeattityd från mitten av 60-talet har inget att hämta här.
Nej, här hade Ray Davies tagit hela bandet med sig och flyttat ut till den välmående förorten. The Village Green Preservation Society är därför en väldigt trevlig skiva och har inte mycket gemensamt med klassiker som Face To Face eller Something Else. Men en läcker popskiva är det. Och Kinks första konceptalbum (vilket var orsaken till att Ray och Dave hamnade ute på landet i den konservativa förorten).

Ironi så klart, vilket Kinks talade om redan i första spåret, det magiska örhänget med samma namn som skivan, som måste varit riktigt irriterande för den brittiska aristokratin. ”We are the Office Block Persecution Affinity/God save little shops, china cups and virginity”.

Ray Davies fortsätter sen på samma spår och häcklar traditionalisterna och skapar med låtar som Picture Book, Do You Remember Walter, Johnny Thunder (bara den uttråkade kören i bakgrunden är värd priset för hela skivan) och givetvis underliga Wicked Annabella.
Första intrycket säger att detta är en briljant popskiva där inte ett enda svagt spår gömmer sig, vilket också är det allmänna omdöme skivan fått med sig fram till våra dagar. The Village Green Preservation Society är lysande pop.

Enda felet jag hittar är att man möjligtvis tröttnar på låtarna lite väl fort för att vara en kinksplatta. Sen tycker jag faktiskt inte att den är lika stark som Kinks sista 60-talare, Arthur, som kom ut året efter lite i skymundan men i min popvärld är minst ett par strå vassare.

Nr: 1378/2222

torsdag 27 april 2017

En bra start för en upptäckare

EELS – SHOOTENANNY – 2003

Saturday Morning, Love Of The Loveless och The Good Old Days var de första låtar jag hörde med Eels, Mark Oliver Everett. Det i sin tur gjorde att jag letade reda på storheter som Dirty Girls, Agony och Rock Hard Times och sen blev alldeles förvirrad när det visade sig att alla fanns på samma album, Shootenanny.
Jag började alltså inte som de allra flesta med Novocaine For The Soul, som E, som Mark Oliver Everett ibland kallar sig, fick med på soundtracken till filmen Shrek och därmed blev var mans egendom och en ganska stor hit. Därmed också sagt att jag blev medveten om storheten med E först när han kommit en bra bit på väg i sin karriär.

Sånt kan i och för sig vara rätt bra för en upptäckare. Det finns då ganska mycket att sätta tänderna (öronen) i samtidigt som man får en bra bild över vad som hänt.

För min del stod det dock redan från början klart att Shootenanny var ett av Eeels allra främsta skivor, så jag hade en ganska lång period då jag nästan enbart lyssnade på Eels, vilket säkert en och annan av mina närmaste minns med viss fasa.

Den musik Mark Oliver Everett gör är emellertid inte sånt jag vanligtvis brukar lägga min tid på. Jag skulle lite slarvigt kunna placera honom i indiefacket, vilket hans lite spretiga och uppkäftiga låtar lätt skulle kunna passa in i.

Men svaret är givetvis inte så enkelt. Mark Oliver Everett har flera sidor och ett betydligt större djup i sin musik än att bara att bara stirra på sina egna skosnören och levera popörhängen.
Jag anar en ganska stor influens av både rock, blues och singer/songwritertradition samtidigt som jag inte känner mih främmande för att placera Eels så långt ut på kanten som i närheten av Nirvana, Alice In Chains och Soundgarden.

Lägg också till en mörk lite depressiv sida, som har en egen historia men gör Mark Oliver Everetts musik till mer kittlande än mycket annat. Utan att kunna sätta fingret på varför vill jag just här och nu nämna Tom Waits.

Shootenanny skulle kunna vara en bra skiva att börja med för den som inte lyssnat särskilt mycket på Eels tidigare. Men å andra sidan tror jag nästan vilket som helst av hans/bandets tidigare skivor skulle kunna ge ungefär samma aha-upplevelse för en nybörjare. Eels är ett av det sena 90-talets och tidiga 2000-talets mest intressanta artister.

Nr: 1354/2222

onsdag 26 april 2017

En värdig avslutning för The Who

WHO – ENDLESS WIRE – 2006

Ett comebackalbum efter över 20 år. Var det verkligen nödvändigt? Jo, det var det. Både för fansen, för de sista överlevarna Pete Townshend och Roger Daltrey, och för att It´s Hard, deras sista riktiga album, verkligen inte var något att gå till historien med.
The Who gick i pension så tidigt som 1982, vilket givetvis var alldels för tidigt för att band som man bara måste vill ha på samma skivhylla som Rolling Stones och Kinks. Men Pete Townshend, Roger Daltey och John Entwhistle drog sig aldrig tillbaka på riktigt.

Visserligen tog de en sju år lång paus under 80-talet, men sen blev suget för stort, The Who började turnera igen, vilket de inte slutade med ens när John Entwhistle dog i en hjärtattack efter ett gig 2002. Townshend och Daltrey fortsatte med nya musiker, men då mest för att bearbeta sorgen efter Entwhistle.

Endless Wire kom till efter att Townshend oskyldigt blivit anklagade för att ha lagt ut barnpornografibilder på Internet.

Han friades från anklagelserna och fick hela tiden stöttning av sin gamle kompis Roger Daltrey. Under något av de samtalen de hade då föddes idén till Endless Wire, The Whos första studioalbum på 24 år.

Det ska naturligtvis inte gå att göra en comeback efter så många år. Själv kommer jag ihåg att jag samma år skivan släpptes hittade den i en skivaffär på Andra Långgatan i Göteborg.

Då funderade jag inte ens på att köpa den, var inte ett dugg nyfiken på The Who just då, som i min skivvärld hamnat väldigt långt bort och en ny LP kändes inte det minsta intressant.
Det var först långt senare jag till slut insåg storheten i att ge ut en sådan skiva och då beställde den via Internet. Jag blev så klart inte besviken. Endless Wire är ett värdigt avslutningsalbum för The Who.

Redan i första låten tar Townshend och Daltrey upp spåret från Who Are You, Whos sista som jag ser det riktig stora album (Face Dances får ursäkta). Detta gjorde givetvis att jag såg Endless Wire i ett helt annat ljus än jag gjort tidigare. För gamla whofans finns så klart massor av kopplingar till bandets äldre skivor, men också Daltreys och Townshends solokarriärer.

Det finns till och med en liten miniopera, avslutande Wire & Glass (den andra LP:n av denna dubbel), där man om man så vill kan dra paralleller både till Tommy och Quadrophenia.

När jag sen lyckades sansa mig lite och efter den första övergående euforin kunde sätta in Endless Wire i ett större sammanhang fick jag dock inse att skivans storhet är begränsad till dem som har bra koll på bandet sen tidigare.

Endless Wire skapar inga nya fans och är inte att jämföra med något av The Whos stora album på 60- och 70-talen. Däremot jämfört med deras ganska lite mindre erkända 80-talare står den sig stark och är definitivt en betydligt bättre avslutning på en karriär än It´s Hard.

Nr: 583/2222

tisdag 25 april 2017

Popmusikens spänstiga gymnaster

SPARKS – EXOTIC CREATURES OF THE DEEP – 2008

Sparks är popmusikens spänstiga gymnaster, i vita trikåer, vita sockeplast på sina smäckra fötter och rakbladsvassa mustacher på överläpparna. Exotic Creatures Of The Deep är 2000-talets Sparks.
Bröderna Mael tvekar inte att ta upp arvet från 70-talets fräckaste popskivor, Kimono My House och Propaganda. Samtidigt viker de inte en tum från senare års electrobaserade popmusik. Det gör Exotic Creatures Of The Deep till ett album som frustar av självförtroende och egensinne.
Bröderna Mael har alltid gått sin egen väg. De gör det den här gången också. Visst kan man kalla skivan en flört med både 70-tals gamla fans och samtidigt med housemusikens innefolk.

Men det spelar ingen som helst roll. Exotic Creatures Of The Deep har nämligen den egenheten att musiken fungerar oavsett vilket.

Exotic Creatures Of The Deep är ett fascinerande popalbum. Sparks lider närmare 40 år efter Kimono My House inte av något som skulle kunna kallas nyhetens behag eller har behov att skapa nya hitlåtar.

Sparks är Sparks. Take it or leave it. Det är ett album på samma nivå som Bowies The Next Day och Kraftwerks Tour de France. I vita trikåer, spänstigt, piggt och fräckt, rakbladsvasst och smäckert. 

Nr: 43/CD

måndag 24 april 2017

Ett album med respekt

FLEA – TOPI O UOMINI – 1972

Flea är det sicilianska bandet som på bara några år spelade in tre album under tre olika namn i tre olika stilar. Topi O Uomini är deras andra platta, inspelad under namnet Flea, som av många anses vara en av de bättre italienska progrockplattor som spelats in.
Historien om Flea är lite brokig, första skivan gavs ut under namnet Flea The Honey och var en tämligen ordinär hårdrockplatta mer än lovligt influerad av de brittiska föregångarna på området. Skivan nådde inte heller någon större framgång. Sen svängde bandet åt ett helt annat håll, vilket visade sig vara mer lyckosamt.

Tvåan Topi O Uomini var ett kraftfullt stilbyte som gav resultat och gjorde på sin tid Flea till ett av Italiens mest intressanta progrockband.

Det hade varit spännande om bandet stannat till där och fortsatt i en stilen under några år, men så blev det inte.

Trots framgångarna fick bandet nämligen för sig att en tredje gång byta namn, nu till Etna, och gav under det namnet ut ett jazzrockalbum som vad jag vet inte hör till de mer namnkuniga i genren. Sen blev det inte mer.
Topi O Uomini är dock ett album som kännare av italiensk progrock har stor respekt för. Det är en sylvass och synnerligen italiensk progrockplatta. Tonläget är högt och det psykotiska bakgrundstemat har en hypnotisk effekt.

Samtidigt är musiken i det närmaste graciös och vacker, påminner inte oväntat om opera, som så många andra italienska progrockband. Den där brottningsmatchen mellan det gracila och det vulgära är förmodligen orsaken till att musiken på skivan även nu för tiden går alldeles utmärkt att lyssna på utan att den känns det allra minsta daterad.

20 minuter långa titelspåret är skivans höjdpunkt, men b-sidan med tre ”kortare” spår kan nog tyckas vara mer varierad utan att för den skull överglänsa.

Nr: 570/2222

söndag 23 april 2017

Rom i regnet

ULF LUNDELL – RIPPRAPP – 1979

Det finns säkert undantag och i början av 80-talet blev det bättre, men under en ganska lång period i slutet av 70-talet kändes som att Jönköping en öken för bra rockband. Rätt typiskt att det skulle inträffa precis när jag var i rätt ålder för stökiga rockkonserter och allt det som hörde till...
Nej, bara någon enstaka gång dök det upp spännande band. Ingen vågade riskera att åka hit och ingen vågade boka, för det kom inte mycket publik.
Därför är Ulf Lundells spelning på ED, hösten 1979 eller möjligtvis våren 80, ett grymt undantag för oss svältfödda och något jag kommer ihåg alldeles särskilt. Det var fullknökat i skolans aula, rökigt, stökigt och ett våldsamt tryck. Lundell hade precis släppt Ripprapp, hans första riktiga rockplatta. Oh la la, jag vill ha dej, var låten alla kunde utantill.

Det var så rökigt i lokalen att det knappt gick att se vad som hände på scenen. Men det var ett ruggigt bra gäng Lundell hade bakom sig, Niklas Strömstedt, Lasse Lindbom och Janne Bark.

De fick de där okrossbara plexiglasrutorna i skolsalen att börja svänga och sittplatsernas fasta bänkrader att skaka i fästen. Lundell körde nog alla låtarna från Ripprapp och alla de bästa från Vargmåne, Törst och Nådens år.

Så det var med lyckligt flin jag lämnade ED-gymnasiet den kvällen. Ripprapp förtjänar så klart ett alldeles eget omnämnande. Skivan var Lundells fjärde studioalbum och en rejält gungig rockplatta till skillnad från föregångarna där Lundells tunga visserligen varit vass men där musiken var betydligt mer singer/songwriter.
Enligt ryktet var egentligen var Ripprapp tänkt att bli en dubbel-LP, men kortades ner. Det var förmodligen bra. Det finns ju inte en enda dålig eller ens svag låt på skivan. Jag har inte följt Lundells skivproduktion sedan Kär och galen, men vill ändå påstå att låtar som På fri fot, Ute på tippen, Den unge barbaren och Rom i regnet är några av de bästa rocklåtar Lundell gjort.

Åtminstone njuter jag fortfarande av dem när jag någon enstaka gång letar fram denna LP i samlingen. Det regnade förresten när vi gick hem från konserten. Det vräkte ner. Men rom hade vi ingen. Det gjorde inget.

Nr: 128/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.

lördag 22 april 2017

En son till en rysk prins

SAILOR – SAILOR – 1974

Jag vet att det finns ganska många gamla vinylsamlare som ser med ganska stor tveksamhet på de här gossarna, vissa påstår att det var maskeradkläder och att det i sin tur passade väldigt bra till de låtar de gjorde.
Jag har dock denna LP i samlingen. Till mitt försvar vill jag dock säga att det är den enda med Sailor och deras första. Du hittar inte låtar som Glass Of Champagne, Girls Girls Girls eller Stiletto Heels i min samling. Det är av nostalgiska skäl Sailors första skiva finns i min samling. Och delvis också för att man nog ändå borde kunna erkänna Georg Kajanus som en tämligen seriös musiker.

Men när Sailor hamnade i klorna på skivbolagen fanns inget att göra. Det hjälpte inte att Georg Kajanus var son till en rysk prins, hade en mamma som var erkänd konstnär och i några släktled längre tillbaka hittade den finske kompositören Robert Kajanus.

Georg spelade 12-strängad gitarr och Nickeloedeon (en egen uppfinning som kombinerade piano, syntar och klockspel). Sailor blev ändå ett sött tuggummiband. Eller snarare sirap, en biprodukt vid sockerraffinering.
I min popvärld i mitten av 70-talet är Sailor en parentes. De var kul ungefär lika länge som en decemberdag. Dessa brittiska popsjömän simmade i mitten av 70-talet omkring i något slags ingenmansland mellan pop och schlager.

Oss emellan har jag dock vid något tillfälle plockat fram bandets första platta. Den är hyfsat opolerad och lite ruffigare än de som skulle komma senare. Det finns en del låtar jag gillar. Traffic Jam blev en hit 1974 och den enda låt på debutalbumet som en och annan gammal P3-lyssnare kommer ihåg nu för tiden, möjligtvis i konkurrens med Josephine Baker.
På uppföljaren Trouble från 1975 finns gruppens mer kända låtar A Glass of Champagne och Girls, Girls, Girls. Sailor hann med ytterligare tre album innan det splittrades 1978.

Nr: 1516/2222

fredag 21 april 2017

Dylan, discodunk och synthar

BOB DYLAN – EMPIRE BURLESQUE - 1985

Empire Burlesque anses vara en comeback och revansch för Bob Dylan. Efter en rad deprimerande album var han tillbaka 1985. För min del är det här en skiva jag måste inta i små doser. Två låtar max, inte mer. Sen blir det för mycket. Synthpop och disco har aldrig varit min grej...
Det här är en skiva jag skulle kunna ställa vid sidan av Bruce Springsteens Born In The USA, Dire Straits överskattade Brothers In Arms och den där blågrå sommarplågan med Tina Turner från 1983 som jag aldrig lyckas komma ihåg namnet på.

De skivorna låter ungefär likadant. Discodunk i bakgrunden och fett med synthar, trummaskin och andra effekter. Empire Burlesque har dock den lilla fördelen att den är väldigt mycket bättre.

Men det hänger på låtarna, inte soundet. Tight Connection (To My Heart), Emotionally Yours och Clean Cut Kid går ju inte att låta bli att nämna. Med bara lite annat arrangemang kunde de blivit lysande.

Ett bra spår är också avslutningen med bara Dylan, hans gitarr och munspel, Dark Eyes, lite ”back-to-the-roots” skulle man kunna säga. Jag kan inte låta bli att fundera på hur det skulle blivit om han gjort så på hela skivan...

When The Night Comes Falling Down tycker jag också man måste dra fram i ljuset. Inte för att den är bra, tvärtom, den är hemsk. När jag hörde den första gången trodde jag det var nån slags cynisk discoinspelning av All Along The Watchtower. Det var det inte...

Nr: 506/2222

torsdag 20 april 2017

Tiger B Smith och Randy Bachman

TIGER B SMITH – WE´RE THE TIGER BUNCH – 1974

Jag hade mina aningar om att det nånstans i den tyska rockvärlden på 70-talet fanns ett band som tagit intryck av Bachman Turner Overdrive. Jag har nu hittat Tiger B Smith, som har precis det där feta, hänsynslöst hårda men ändå krispiga soundet.
We´re The Tiger Bunch är en riktigt sjysst tysk hårdrockplatta med ett band som har ganska mycket gemensamt med sina kanadensiska förlagor men också storheter som Status Quo. Ganska rejält kul att lyssna på i vissa stunder alltså. Men möjligtvis lite tjatigt i längden.
Som nästan alla tyska 70-talsband försökte Tiger B Smith att gå lite utanför sina hårdrockgränser och tassar i några enstaka låtar in på progressiv rock, eller krautrock som man emellanåt kallar den tyska progressiva rocken.

I det här fallet funkar det dock inte alls. Tiger B Smith når aldrig så långt att man ens skulle våga nämna krautrocklegender som Agitation Free eller Dzyan i samma artikel. Högst säkert skulle fans till de två sistnämnda tycka det vara en förolämpning.
Enda tillfället jag tycker Tiger B Smith når utanför sin egen hemmaplan är i T. Rex-inspirerade Morning Bird, som blev bandets enda singel att tala om, och på denna reissue av skivan är ett bonusspår. Det räcker dock inte alls till för att jag ska våga rekommendera skivan till krautrockfansen.

Nej, i stället gräver vi ner oss i jämförelser med brittiska hårdrockband från samma tid, lite mainstream rock med andra ord. Inte alls otrevligt på något sätt, faktiskt ganska underhållande och roligt att lyssna på.

Tiger B Smith har trots avsaknad av krautrocktendenser lyckats variera sina låtar på ett så intressant sätt att We´re The Tiger Bunch, som är bandets andra och sista album, nog har en framtid i min skivsamling ändå, vilket de till största delen kan tacka Randy Bachman för.

Nr: 172/2222

onsdag 19 april 2017

Upp och ner i showbiz

GASOLIN – GÖR DET NOGET – 1977

Det går upp och ner i showbiz” konstaterade gasolingitarristen Franz Beckerlee, när han tre månader efter bandets splittring stod i kö utanför ett socialkontor i Köpenhamn.
Det måste varit en märklig situation för honom. 1978 var Gasolin ett av de mest hyllade banden i Norden, inte minst i Sverige. Plattan Gör det noget kom 1977 och slog stenhårt också hos oss i Sverige.

Många minns säkert den här skivan som den första de hörde med Gasolin. Tidigare kände möjligtvis hårdrockfans i nordvästra Skåne till de danska rockhjältarna.
Gasolin var spännande, och lite exotiska. Kim Larsen var en, på sitt sätt, charmig och karismatisk sångare. Franz Beckerlees jazzgitarr gav bandet en rymd och bredd som inte många andra klarade av på den tiden.

Gör det noget är en mångsidig platta. Det bedste til mig og mine venner, Get on the Train och Bob-Shi-Bam är tung gitarrock. Laenges hjem och December i New York är finstämda ballader, medan Strengelegen och Smukke Möller har sina rötter i dansk folkmusiktradition. Vid sidan av Gas 5 och Efter endnu en dag är Gör det noget en av Gasolins bästa skivor.
Efter en lång tids grälande om bandets musikaliska inriktning splittrades Gasolin 1978. Det var då Franz Beckerlee fick känna på upp- och nergångarna i showbiz och han hittades i den där kön utanför socialkontoret.

Nr: 88/2222

tisdag 18 april 2017

Mainstream Steve Miller

STEVE MILLER BAND – ABRACADABRA – 1982

Idag ska jag fatta mig kort. Jag har nämligen inte förlikat mig med den här skivan än, trots att det är 35 år sen.
Okej, Abracadabra blev en jättehit 1982 med Steve Miller Band. Den blev en riktig radioplåga och gick dessutom på diskotekens dansgolv mer än lovligt många gånger. Men...

Det blev den sista Steve Miller-platta jag skaffade på bra många år. Den här skivan finns nog nästan i varenda svensk skivsamling, men är egentligen inte särskilt intressant.
Så här skrev jag då:
"Det här är en utsmetad och mainstreamanpassad Steve Miller. Långt från hans fräcka och innovativa 70-talssound. Långt från legendariska album som Book Of Love och Fly Like An Eagle.
Då lirade denne amerikanske gitarrvirtous psykedeliainspirerad rock, där han hämtade ideér både från blues, folk- och spacerock. Det blev faktiskt väldigt bra. Men den här skivan är nåt helt annat."

Trodde jag skulle tycka bättre om skivan nu för tiden, men tydligen har den inte stått i karantän tillräckligt länge.

Och då har ändå skivan nu spelats ett flertal gånger, hela skivan, inte bara Abracadabra. Men jag har fortfarande svårt för denna trollformel och känner inte att jag behöver göra ändringar i texten ovan.

Nr: 1355/2222

måndag 17 april 2017

En helomvändning av Analogy

ANALOGY – THE SUITE – 2015

Analogy gjorde det inte lätt för sig. Deras första skiva lyckades de bara ge ut i en mindre upplaga på ett italienskt bolag och dess storhet erkändes inte förrän det var för sent.
Andra skivan spelades in 1973, men färdigställdes inte förrän på 80-talet och gavs inte ut (på CD) förrän 1996, alldeles för sent. När den sen äntligen kom på vinyl, 2015, var det följaktligen för sent det också...

Förmodligen var det bara tillfälligheter som ställde till det. Att det var en kortare fängelsevistelse i Milano i mitten av 70-talet, tillsammans med Dario Fos resande teatersällskap, som fick bandet att lägga skivplanerna på is är nog inte hela sanningen.

Analogy verkar ha haft det tufft hela tiden och hade svårt att övertyga omgivningen om sin storhet. Skivbolag och radiostationer nobbade deras försök.

Sant är dock att Analogy gjorde en helomvändning och lämnade den psykedeliska popmusiken för folkrock. Sant är också att det skulle passat mej alldeles ypperligt om The Suite dykt upp i början av 80-talet.

Då var jag helt inne på storheter som Steeleye Span och Fairport Convention och i samma veva hade Jethro Tull kommit ut som skogstroll med album som Songs From The Wood och Heavy Horses.
The Suite är ett album som inte hade gjort bort sig i det sällskapet, Analogy lyckades nämligen fånga lite av det bästa med både Steeleye Span och med Jethro Tull. The Suite är inte särskilt lång, bara drygt 25 minuter sammanlagt, men musiken är fascinerande, mycket fantasifull och inte minst omväxlande.

Nr: 89/2222

söndag 16 april 2017

En underskattad Stonesplatta

ROLLING STONES – BLACK AND BLUE – 1976

Black & Blue var den första platta med Stones jag hörde. Stones hade man ju hört talas om så mycket och så länge. Världens största och bästa rockband. Men de hörde inte till min generation. Jag kände mig nästan lite lillgammal när jag till slut köpte skivan.
Black & Blue som första platta var väl inte det bästa valet för en som inte kunde ett dugg om Stones. Skivan fick ingen vidare kritik när den kom, trots att låtarna Hot Stuff och Fool to Cry blev stora hits.

Men varken publiken eller kritikerna var förberedda på vad som skulle komma. LP:n gick högt upp på alla topplistor, men kritiken lät inte vänta på sig. ”Ett riktigt meningslöst album”, The heat is off”, ”Stones betyder ingenting och står inte för någonting”, skrev den brittiska musikpressen.
Men Black & Blue är underskattad. Här visar Jagger och Richards hur stora låtskrivare de är. På skivan förenar de Stones klassiska stökiga och bluesiga rockriff med flera musikstilar och dessutom gör det till sitt alldeles eget.

Tidigare hade deras låtar följt en mer förväntad rockmall, här gick de för första gången utanför det. De experimenterar med jazz i låten Melody, reggae i Cherry Oh Baby och funk i Hot Stuff, som exempel.
Black & Blue var desutom det första Stones-albumet efter att Mick Taylor hoppat av och ersattes av Ron Wood, hans skitiga gitarr och stökiga solon satte sin prägel på låtarna.

De musikaliska utflykterna blev något stonesfansen fick vänja sig vid efter Black And Blue. Mick Jagger och Keith Richards fortsatte att experimentera under resten av 70-talet och hela 80-talet.

Some Girls (1978) blev en udda flirt med diskotekens dansgolv och fick en fortsättning med udda Emotional Rescue (1980). Tungt rockiga Undercover (1983) och reggaeinspirerade Dirty Work (1986) satte definitivt myror i huvudena på folk.

Nr: 36/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.

lördag 15 april 2017

Trespass visade vägen

GENESIS – TRESPASS – 1970

Jag kan inte låta bli att gilla Trespass, Genesis andra album och första progrock-LP. Den är inte fulländad, som Selling England By the Pound eller Foxtrot, men den visar en sak, Peter Gabriels talang.
Trespass kom redan 1970 och är Genesis första trevande steg på progrockscenen. Det är inte alls någon dålig debut. Visst är det långa delvis tunga stycken, ofta också ganska monotona. Men flera av låtarna håller hög klass, Dusk, Visions Of Angels och White Mountain tycker jag om, men The Knife är skivans höjdpunkt.

Det är en av få låtar där Genesis i det närmaste lirar hårdrock. Ett nio minuter långt inferno som Gabriel håller ihop med bländande lätthet. The Knife är utan tvekan en av Genesis allra bästa progrocklåtar, även om den var tidig.
Det kunde dock varit bättre. Ljudet är inte lika kristallklart krispigt på de skivor som skulle komma sen. Man slås också av bandets något oslipade instrumentteknik (det var snällt sagt, egentligen menar jag att de inte kan). Säga vad man vill om Genesis, men några musikaliska virtuoser var de inte vid den tiden, utom Peter Gabriel förstås.

Det är det ursprungliga Genesis som spelar på Trespass. När bandet slog igenom på allvar året efter med Nursery Cryme var gitarristen Anthony Phillips utbytt mot Steve Hackett och trummisen John Mayhem fått lämna plats för Phil Collins.

Det blev bättre då. Trespass är därför ingen milstolpe. Men den stakade ut vägen...som det så fint heter.

Nr: 452/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare (se länk), men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.