The Musical Box: 2017

söndag 22 oktober 2017

Jeff Lynnes känsla för Beatles

ELECTRIC LIGHT ORCHESTRA – ON THE THIRD DAY – 1973

On the Third Day är en riktigt bra ELO-platta. Inte den allra bästa – långt ifrån – men mycket bättre än flera andra. Det är en viktig skiva. Det är första plattan där Electric Light Orchestra verkligen hittade sitt sound och dessutom började spana ut i rymden.
Det tog visserligen flera år innan Jeff Lynne skaffade sig eget rymdskepp (vilket även vi dödliga fick ta del av genom en byggmodell i hårt papper som följde med Out Of The Blue-albumet). Men On The Third Day visade att ELO ville mer än vad de gjort på de två skivorna innan.
Om det var bra eller dåligt kan man givetvis diskutera. Själv håller jag nog en slant på första plattan, No Answer, där Roy Wood och Jeff Lynne arbetade tillsammans. Men å andra sidan gillar jag ELO efter Woiod också. Kan inte bestämma mig.
På detta album är de Roy Wood-influerade musikexperimenten borta. Kvar är dock violinerna och kopplingen till den klassiska musiken. Här någonstans visade Jeff Lynne att han verkligen kunde få tunga hårdrockriff att smälta ihop med smäktande violiner och cello. Och ändå har han kvar sin fingertoppskänsla för det där med Beatles. Bra gjort med andra ord.

On the Third Day är långt ifrån den fulländade ELO-plattan. Den känns fortfarande lite för primitiv för det. Men det går ändå att hitta en rad snygga saker här.

Bluebird Is Dead och Oh No Not Susan är väldigt läcker beatlespop. Showdown, som blev skivans stora hitsingel, går att spela med stor behållning även tre decennier senare.

Men skivans bästa låt är Ma-Ma-Ma Belle, en nästan bisarr rocklåt där Jeff Lynne ovanligt nog lirar gitarr så tapeterna flagnar. Ibland kan jag också få för mig att spela Dreaming of 4000. Bara för att den är lite proggig och påminner lite, lite om när Roy Wood var med i bandet.

Nr: 1062/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna LP tidigare, men ger den nu en ny chans eftersom jag tänkt efter en gång till.

lördag 21 oktober 2017

Led Zeppelins väg till himlen

LED ZEPPELIN – IV – 1971

Bara för nöjet att ännu en gång få köpa en vinylskiva i ett vanligt varuhus köpte jag den här sommaren 2017. Det var visserligen ett impulsköp, men inte bara, jag visste att det ex jag hade hemma var ganska sönderspelat och att jag nog borde ha en ny. Och det har jag nu. Remastrad av Page och Plant och 180 gram vinyl. Bra ljud så klart, inte så våldsamt mycket vassare, men bättre än den gamla.
Det gav mig också en anledning att skriva om skivan igen. Jag har dock friserat texten något och stuvat om lite. Då började jag så här:
Wind of Change med Scorpions, Bed of Roses med Bon Jovi, Every Rose Has It´s Thorne med Poison, I Wanna Know What Love is med Foreigner, Love Bites med Def Leppard.
Man skulle kunna tänka sig att: För de låtarna borde Stairway to Heaven och Led Zeppelin stå till svars. Det var efter den låten Jon Bon Jovi och alla andra kom på att ”Aha, så här kan vi göra”. Och så var powerballaden, eller hårdrockballaden född. En teori bara. Jag vet inte om det var så.
Jag känner ingen som bryr sig om Bon Jovi idag. Men jag känner inte särskilt många över huvud taget. Stairway to Heaven däremot är en låt alla jag känner har koll på. Fortfarande! Och då är det 40 år sedan Led Zeppelin IV kom ut. Den är tveklöst sönderspelad, varenda radiostation med minsta lilla självaktning spelar väl den fortfarande nån gång i veckan. Själv orkar jag bara ytterst sällan höra hela låten. Oftast blir jag nervös.

Led Zeppelin IV anses på grund av Stairway To Heaven vara Led Zeppelins största ögonblick här på jorden. Det gör inte jag, ettan var mycket bättre.

Men IV:an, som-om-man-kollar-på-omslaget-kan-konstatera-att-den-egentligen-inte-heter-någonting-det-finns-inte-något-på-det-omslaget-som-talar-om-att-det-skulle-vara-en-skiva-med-Led-Zeppelin-och-ännu-mindre-att-det-skulle-vara-deras-fjärde-album-skit-samma-alla-vet-ju...men-kaxigare-än-så-går-ju-inte-att-bli-och-Page-och-grabbarna-var-precis-lika-självsäkra-på-Houses-of-the-Holy-också-förresten.

Så här tänker jag. Led Zep IV borde inte imponera så mycket som den allmänt verkar göra. Black Dog är ju egentligen en vanlig träig hårdrockslåt...för att inte tala om jättetråkiga Battle of Evermore. Och Misty Mountain Hop, inte så kul. Sånt höll Page och Plant inte på med på första skivan.

Men å andra sidan är Rock and Roll enorm, för att inte tala om Going to California och When the Leave Breaks. Och så den där låten med religiösa undertoner om vägen himmelriket, eller om det är tvärtom, vägen åt andra hållet, som är en tanke en och annan säkert skulle uppskatta.

Så jag får väl erkänna att Led Zeppelin IV är bandets viktigaste skiva. Åtminstone är den det för många fans och för hårdrockhistorien i största allmänhet. För min del är Led Zeppelins självklara och viktigaste album den med zeppelinaren.

Nr: 199/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med delvis nyskriven text.

fredag 20 oktober 2017

Inte vägen till mitt rock´n´roll-hjärta

NISSE HELLBERG – VÄGEN VÄSTERUT - 2016

Blev träffad av en wilmersk nostalgismäll och slog till på Nisses nya skiva. Men jag är inte helt säker på att det är ett bra köp för mig, jag har till skillnad från Nisse aldrig varit särskilt tänd på country. Och den här skivan är en countryplatta.
Men å andra sidan blir alltid Nisse Hellbergs skånska Wilmer X för mig. Det kommer han tack och lov aldrig att kunna tvätta bort, vare sig han vill eller inte. Så att lyssna på den här skivan är för min del att lyssna på nästan-Wilmer X och inte på country. Det kanske låter tråkigt av mig och visar brist på vilja att förändra sig. Men då får det vara så. Jag lyssnar på mina skivor på det sätt jag vill.
Nisse gör det så klart väldigt bra, Vägen västerut känns som ett gediget och väl genomfört arbete (här höll jag på att lägga till; ”trots countryn”, men väljer att låta bli även om tredje spåret En hel slev snikenhet mycket väl kunde passat in på Lasse-Stefanz setlista).
Jag gissar att den typen av kommentarer kommer av min historia ihop med Wilmer X som började redan med en Röd elektrisk gitarr 1980 och sen fortsatte ganska intensivt ända fram till Mambo feber då jag inte ville vara med längre.

Jag blir därför ganska förvånad när jag läser massor av recensioner som ganska onyanserat hyllar den här skivan. Men å andra sidan har en del skivhandlare redan nu börjat sälja skivan till reapris, vilket är en indikation på vad skivköparna tycker.

Jag har full respekt för Nisses vägval, men behöver inte gilla det. Och visst har countryn funnits med tidigare både hos Wilmer X och Nisses soloalbum.

Men Vägen västerut är enbart country och det tycker jag är lite jobbigt, och faktiskt tjatigt trots att det, som flertalet recensenter påpekat, är både välgjort och fantasifullt.

Inledningen med Farväl lev och lär är dessutom en ypperlig inledning. Men för min del räcker inte det. Jag kan inte påstå att detta är ett album som hittar vägen till mitt rock´n´roll-hjärta. Vägen dit går nämligen inte rakt västerut, nej, då tycker jag det är bättre när rösterna kommer från söder.

Nr: ingick, men ingår inte längre i samlingen.

torsdag 19 oktober 2017

Clash tillbaka till verkligheten

CLASH – COMBAT ROCK – 1982

Det finns inte ett rockband som inte låtit sig fotograferas vid en järnväg. Det har blivit ett standardgrepp. Clash var inte först med det. Nej, Animals gjorde det nästan 15 år tidigare på Animal Tracks. Och det finns säkert 100 skivomslag till på ungefär samma tema.
Men det inte därför Combat Rock skulle vara en LP att ta fram idag också. För det är fortfarande en bra punk-, eller snarare new wave-platta, för det var nog dit Clash var på väg redan från början. Skivan innan, utmattande trippelalbumet Sandinista, var något helt annat än punk, det var nästan progressiv rock påstår jag.

Combat Rock tog Clash tillbaka till verkligheten, om man kan uttrycka det så. Eller tillbaka till rötterna om man så vill, men bara nästan.

För det känns nästan som Clash fortfarande led av någon slags utmattning efter Sandinista när den här skivan skapades. Jag saknar Clashs våldsamma och arroganta uttryck. Här är de bara ett rockband som gör sin grej och Rock The Casbah är mer dansgolvspop än punk.

Antar att det finns en del som nu tror att Should I Stay Or Should I Go blir den naturliga fortsättningen på denna text och räddningen för Clash. På sätt och vis blev det så, men ganska många år för sent.

När Should I Stay blev en superhit hade Clash splittrats för länge sen. Should I Stay blev inte någon hitlåt förrän nästan tio år senare, 1991. Och då undrade alla var den låten kom ifrån...
Den låten blev Clashs enda singeletta. Men när Combat Rock var ny var det inte den alla snackade om, det var Rock The Casbah som var skivans stora hit. Och när man lyssnar på skivan nu igen är det fortfarande den som har mest nerv och är den låt som sätter sig bäst, trots att den funkade lite för bra på diskoteken...

Nr: 148/2222

onsdag 18 oktober 2017

Första glamrocklåten?

T REX – HOT LOVE – 1971

Det kan vara Hot Love som blev upphovet till det tidiga 70-talets glamrock. När Marc Bolan skulle framträda med låten i tv-programmet Top Of The Pops, föreslog hans stylist att han skulle uppträda i satäng och glittrig make-up.

Det tog bara några veckor, sen fanns det inte en popstjärna i London som inte gjorde likadant...

Nu är inte Hot Love nån av mina direkta T Rex-favoriter. Inte som Get It On eller Children Of The Revolution, som man på den tiden var övertygad om var de bästa låtar som någonsin gjorts och skulle kunna göras.

Nä, Hot Love gick inte hem på samma sätt...vad jag kommer ihåg. Men när jag nu spelar denna 45-varvare igen upptäckte jag att den var ganska knastrig, den också.

Lika knastrig som Get It On. Det kan å andra sidan hängt på den risiga skivspelare jag hade på den tiden som inte lämnade någon vinylskiva orepad.
På b-sidan huserar två låtar, vilket var vanligt på T Rex-singlarna, Woodland Rock och The King Of The Mountain Cometh som båda finns på LP:n Bolan Boogie.

Nr: 79/singel

tisdag 17 oktober 2017

En Black Sabbath-cutout

BLACK SABBATH – THE ETERNAL IDOL – 1987

Med Tony Iommi som enda kvarvarande medlem var Black Sabbath ändå Black Sabbath. Trots att Iommi tog in den då helt okände Tony Martin som sångare och till allas förskräckelse lånat in Jeff Lynnes och Electric Light Orchestras trummis Bev Bevan, blev det faktiskt riktigt bra.
Inte för att jag är nån kännare av 80-talsmetal. Men The Eternal Idol har alla kvaliteter som behövs. Ett tungt mäktigt sound, en rad mer än bara hyfsade låtar och en sångare som inte kan vara annat än plågsam att lyssna på med sitt uppblåsta, pompösa sätt.

Och som topping Toni Iommis gitarriff, som den här gången är ypperliga. Varenda låt får något extra tack vare det. Därför överaskar jag mig själv med att tycka The Eternal Idol är mer än bara ett helt okej metalalbum.
Detta ska dock inte förväxlas med vad jag anser om skivan i förhållande till Black Sabbath. Och då menar jag det riktiga Sabbath, där Ozzy, Geezer Butler och Bill Ward också var med. Jag kan inte för något i världen gå med på att The Eternal Idol skulle kunna vara ett album i rakt nedstigande led från Paranoid, Vol 4 eller ens Sabbath Bloody Sabbath eller Sabotage. Förutom Toni Iommis riff då...

Men å andra sidan är nog gamla Black Sabbath ett exempel på old-school-metal, vilket jag mer eller mindre växte upp med och därför har som min norm.

The Eternal Idol är i de sammanhangen en modernare platta och har det sound som metal utvecklades till under 80-talet. Vilket givetvis är en bra sak, nostalgi är både roligt och bra, men till en viss gräns.

Den skiva jag har är en cutout, vilket innebär att skivan reades ut redan några år efter den släppts. Men jag vill nog påstå att många i så fall missade något. The Eternal Idol är bättre än sitt rykte.

Nr: 145/2222

måndag 16 oktober 2017

Bobby Taylors skräddarsydda soul

BOBBY TAYLOR – TAYLOR MADE SOUL – 1969

Bobby Taylor höll på att avsluta sin karriär redan innan den börjat på allvar när han och Tommy Chong gav sin grupp Four Niggers & a Chink. De få fans de hade hunnit skaffa sig tyckte namnet var lite över gränsen, till och med för att vara i mitten av 60-talet.
Det hjälpte inte mycket att de efter det testade Four Colour Fella & A Chinese Lad och Four N´s & A C. Det var först när gruppen tog namnet Bobby Taylor & The Vancouvers. Då gick det bättre, idén att göra rockiga versioner av motownhits gick då hem betydligt bättre. Åtminstone i deras hemstad Vancouver, men inte så mycket mer.

Bobby Taylor tog chansen när Motown hörde av sig och ville han skulle göra en soloplatta. Som blev riktigt bra, utan att vara fantastiskt, men där bakgrundshistorien om de dåliga valen av bandnamn inte fanns med.

Jag kan inte särskilt mycket om soul, men skivor från det sena 60-talet i genren brukar jag försöka lyssna på. Så mycket vet jag nämligen, att soul från den tiden hade kvalitet

Den här gången var det både årtalet ,det fräcka omslaget och skivans namn, som fick mig att bli intresserad.
Nu är förmodligen inte Taylor Made Soul det bästa valet om man ska ha bara en soulskiva i samlingen. Det visar troligen bara att mina kunskaper i ämnet är mer än lovligt skrala. Men har man under mer än 50 år ägnat sitt musiklyssnande åt gammal hårdrock, underlig progg och tyska storverk hamnar sådant som 60-talssoul tyvärr på undantag.

Kanske är det på grund av min okunskap jag fastnar för Eleanor Rigby som skivans fräckaste spår. Det skulle kunna kallas spekulativt att ta med en beatleslåt, men jag tycker tvärtom det var ett lysande val eftersom Bobby Taylor lyckas göra den med sådan närvaro och känsla att jag verkligen tror på vad han sjunger. Och då blir det bra. Hela skivan blir bra, trots att inte en enda av låtarna är Bobbys egna utan allt är lånat.

Nr: 760/2222

söndag 15 oktober 2017

Rått, funkigt och hårt

AEROSMITH – TOYS IN THE ATTIC – 1975

Toys In The Attic skulle kunna vara Aerosmiths bästa album. Trots att skivan kom redan 1975, och trots att Walk This Way är med här...
Nja, jag gillar egentligen den låten, men när Run-DMC ”återupptäckte” den på 80-talet förstod jag mig inte på Aerosmith längre.
Det blev lite för mycket av det goda, men å andra sidan var det Walk This Way som gjorde att Aerosmith fick en ny chans och på 80- och 90-talen lyckades terrorisera en hel rockvärld med svulstiga hårdrocksballader typ Cryin...

Toys In The Attic är något helt annat, som hämtat ur en annan värld i jämförelse med det Aerosmith som levererade Pump och Get A Grip. Det var dessutom den första Aerosmith-platta jag hörde.

Och det var något av en chock. Då hade jag inte hört något liknande. Det fanns rättare sagt inget liknande. Aerosmith hade både Zeppelins rakbladsvassa sound och Stones fräcka elakheter.

Tyler och Perry, som på den tiden var någorlunda nyktra, gjorde det dessutom så rått, så funkigt och så hårt. Och det finns säkert nån mer än jag som tycker att Steven Tyler mer eller mindre kopierade Mick Jagger i sitt sätt att sjunga.
Titelspåret Toys och Walk This Way är väl de låtar som oftast finns med på de flesta samlingsplattor med Aerosmith som ges ut nu för tiden. Originalversionen utan Run DMC:s rappande är i min värld fortfarande en bra hård rocklåt.

Men för mig är den här skivan full av fler ruggigt bra grejer; Uncle Salty, Sweet Emotions och You See Me Crying är låtar som jag tycker håller fortfarande, men räknar inte med att få stå oemotsagd. Om man sen kan räkna Toys in the Attic till 70-talets rockklassiker är jag inte lika säker på, även om jag vill det. Konkurrensen är hård.

Men säkert är att det är en rejält vass hårdrockplatta. Det skulle kunnat vara den enda Aerosmith-skiva som behövs i samlingen...om inte Rocks funnits...som är precis lika bra...och ännu råare...

Nr: 95/2222

OBS! Den här texten har publicerats tidigare, men jag har nu delvis skrivit om den och satt in Toys In The Attic i ett riktigare sammanhang.

lördag 14 oktober 2017

Jeff Lynnes eget uttryck

ELECTRIC LIGHT ORCHESTRA – FACE THE MUSIC – 1975

Sommaren -75 blev Face The Music med ELO något helt annat än det vi brukade lyssna på, Slade, Sweet och de där andra glamrockband. Det var den första ELO-platta jag hörde. Då var ELO något helt nytt, både pampigt och spännande. Så annorlunda.
Face The Music var det sista ELO-album som kan sägas inte var anpassad för radio, alltså för den stora publiken. Det här är progressiv rock med rötterna i brittisk pop och klassisk musik. Men ELO tog det et steg längre än Moody Blues, Ekseption och andra föregångare på området, vilka trots allt hade hållt sig inom (de klassiska) ramarna.

Men Jeff Lynne hittade ett eget sätt att uttrycka sig som skilde sig kraftigt från föregångarna. Det var därför låtar som Strange Magic, Evil Woman och Poker spelades om och om igen, de gick rakt in i våra oerfarna rocksjälar och var därmed med och formade det som skulle bli ett livslångt musikintresse.

Så här i efterhand kan jag konstatera att Face The Music dock inte var ett lika starkt album som föregångaren Eldorado. Men den kom in något senare i mitt liv och påverkade mig därför inte lika starkt.

Vad vi inte heller visste då var att ELO använt sig av så kallad Backmasking på en av låtarna, Fire On High, alltså en inspelning gjord baklänges. "The music is reversible but time is not. Turn back. Turn back. Turn back. Turn back", lär vara det som hörs om man spelar låten baklänges.

Anledningen var en anklagelse om satanistisk backmasking på albumet Eldorado som kommit året innan, 1974. Just då var det väldigt tufft att göra så. Och spännande. Och vissa religiösa grupper fick vatten på sin kvarn om det hemska med rockmusik.

Nr: 817/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna LP tidigare, men ger den nu en ny chans eftersom jag tänkt efter en gång till.

fredag 13 oktober 2017

The Hoods hade något på gång

HOODS – REMEMBER WALKING IN THE SAND/LITTLE BY LITTLE – 1965

Hittade den här skivan i en låst glasmonter i begagnataffären. Aldrig tidigare hade jag ens sett någon av The Hoods singlar, trots att jag är uppväxt i Jönköping. Och trots att jag emellanåt träffar bandets gamle manager på stan.
Skivan var ganska dyr. Det brukar bli så när någon av The Hoods skivor någon enstaka gång finns ute till försäljning. Men jag kunde så klart inte låta bli den. The Hoods var förmodligen, i hård konkurrens med The Caretakers, Jönköpings mest välkända rockband i mitten och slutet av 60-talet.

Bandet spelade då in en EP och ett par singlar förutom flitigt turnerande runt om i landet. EP:n var deras första inspelning, men sen kom Remember Walking In The Sand. En låt The Hoods hämtade från Amerika och The Shangri-Las som 1964 fått en stor hit med låten. Hoods fick inte lika stort genomslag, men gjorde en betydligt rockigare version än de amerikanska tjejerna.
Låten på b-sidan är betydligt tuffare, Rolling Stones Little By Little från 1964, b-sidan på Not Fade Away-singeln och skriven av stenarna själva (under pseudonymen Nanker Phelge) tillsammans med Phil Spector. The Hoods hade något på gång, men splittrades i början av 70-talet.

Långt efter att bandet lagt av släpptes 1991 en LP med singlarna och låtarna från EP:n, men den skivan pressades bara i ett litet antal. 2010 bestämde sig bandet för att göra comeback. Så här skrev jag i Jnytt då; The Hoods är tillbaka.

Det var dock inte originalsättningen som gjorde comeback 2010. The Hoods, som först kallade sig Robin & The Hoods, bestod från början av Jan-Åke ”Knasen” Sundbring på gitarr, Göran ”Robin” Lindberg, sång, Jan-Erik ”Lillen” Stéen, gitarr, Jörgen ”Mandeln” Stéen, trummor samt Bengt-Åke ”Fiskan” Bengtsson, bas.

När Göran Lindberg försvann till dansbandsvärlden, Matz Blads Orkester bland annat, tog Göran Holmkvist över som sångare. Han kom då från ett då tämligen omtalat jönköpingsband, The Moochers, som bland annat fått spela på Nalen i Stockholm. Men några Hoodsinspelningar med honom som sångare finns inte, alla skivorna spelades in medan Göran Lindberg var kvar i bandet.

Tony Franzén, som var lite av manager för Hoods, tipsar dessutom om en inspelning med skotten Steve Croall (som bodde i Nässjö på 60-talet och då bland annat spelade in en singel och en EP). Bandet som kompar honom på singeln Sometimes You Stumbled är inga mindre än The Hoods, även om detta inte nämns på skivomslaget. ”Jag vet, för jag var där”, säger Tony.

Mer om Jönköpings rockhistoria hittar du på Lars Östwalls välinformerade och välskrivna sajt; Rockarkivet.

torsdag 12 oktober 2017

Liveplatta med väldigt bra ljud

KAYAK – EYEWITNESS – 1981

Eyewitness är sista albumet med Kayak under storhetstiden. Men det blev en ganska snygg avslutning, det var bandets första liveplatta där låtvalet är bra och där ljudet är något av det bästa jag hört. Men om det verkligen är progressiv rock går att diskutera.
Kayaks skivor under det sena 70-talet och tidiga 80-talet tenderade att gå allt längre från progrock och allt närmare mainstreampop. Det var med viss tvekan jag skaffade den här skivan.

Kayaks tidigare album hade gått från frän syrerik progrock till tämligen fadd och fuktigt seg symfonisk rock. Album som Merlin, Periscope Life och Phantom Of The Night, deras tre sista studioplattor, var jag inte nöjd med och alla har för ganska länge sen fått lämna samlingen.
Jag kan inte påstå att Eyewitness är något mästerverk eller ens i närheten av Kayaks bättre album. Men skivan är en liten överraskning.

Visserligen har Kayak här samma sound som från sina senare studioalbum, men musiken känns vital och uppfriskande jämfört med de närmaste studioplattorna. Den kritik jag kan komma med är att det nästan låter för bra, ljudet är väldigt rent för att vara en liveplatta.

Men vad det gäller sånt finns det två sidor av samma mynt. Det finns inbitna progheads som vill ha liveinspelningarna serverade så nära studiooriginalen som möjligt, det får dem här.

Jag skulle till och med kunna tänka mig att det finns dem som klagar på att publiken stundtals är störande...

Nr: skulle in i samlingen, men blev utrensad.

onsdag 11 oktober 2017

Jerichos andra steg av tre

JERICHO JONES – JUNKIES MONKEYS & DONKEYS – 1971

Andra steget av den israelisk/brittiska trestegsaraket som sen skulle bli Jericho och efter att sista hårt rockiga steget tänts brakade rakt ut i världsrymden, så långt bort att ingen kom ihåg dem bara några år senare. Men andra skivan, då dem kallade sig Jericho Jones var också bra grejer.
Bandets första steg, då dem kallade sig Churchills och lirade 60-talspop med en något österländsk touch är den i raden minst kända skivan. Orsaken till detta israeliska bands snabba uppgång och fall var britten Robb Huxley som fick bandet att gå en något annan väg än dem kanske tänkt sig.

Sista skivan, Jericho, är deras berömda slutkläm och den platta gamla progrockare gärna minns dem för. Det är en hårdrockplatta med fräcka inslag av progrock och psykedelia.
Men dit kom Jericho inte över en natt. Det krävdes en Junkies Monkeys & Donkeys där bandet testade sina nya intryck och idéer. Skivan är dock inte en mix av 60-talspop och progrock som man är frestad att tro, utan ett självständigt steg på vägen.

Det är tidstypisk psykedelisk rock men med en hel del tyngre inslag och lite råare än andra i genren. En skiva där man knappast anar ursprunget, men väl det som skulle bli Jericho något år senare.
Om du frågar mig vilken av skivorna jag föredrar kommer Junkies Monkeys & Donkeys högst upp på den listan. Den har en lite mer avslappnad attityd, ungefär som om man skulle mixa Jefferson Airplane med Cream.

Churchills är lite för mycket 60-talspop och Jericho lite för mycket skrammel. Min skiva är en 2000-talsreissue från italienska Akarma som lagt till fem bonusspår och därmed gjort om skivan från en enkel- till en dubbel-LP. Det är ett helt okej grepp, även om inte någon av bonuslåtarna hör till skivans främsta låtar.

Nr: 598/2222

tisdag 10 oktober 2017

Nits – sofistikerad vuxenpop

NITS – GIANT NORMAL DWARF – 1990

När man hör Giant Normal Dwarf kan man inte tro att holländska The Nits en gång startade som ett new waveband. Deras första skivor påminde lite om Elvis Costellos tidiga, men i slutet av 80-talet hade holländarna gått en helt annan väg, till sofistikerad vuxenpop.
Gillar man XTC:s Skylarking eller senare skivor med Squeeze är The Nits ett väldigt bra alternativ. Bandet är inne på samma linje men har samtidigt en lite experimentell ådra som XTC på Skylarking lagt åt sidan och som Squeeze egentligen aldrig hade.

The Nits har genom åren gjort mängder med album där de allra flesta bara fått spridning i Holland. Giant Normal Dwarf är dock ett av gruppens mer välkända album och anses av kännare vara deras allra främsta verk tillsammans med internationella storsäljaren In The Dutch Mountains.

Nån skrev att Giant Noraml Dwarf var ett psykedeliskt popalbum med tanke på texterna och jämförde skivan med både Sgt pepper och Magical Mystery Tour. Jag gillar också skivan, men är inte beredd att ta i så mycket.

Det psykedeliska inslaget handlar om vissa texter, bland annat i inledsande Radio Shoes där det dyker upp både en Telephone lake och en Periscope snake.

Förklaringen till det ligger dock inte så djupt som i Lucy In The Skies utan att texten ursprungligen var en barnramsa som en av bandets medlemmar skrivit till sin nyfödda dotter.

Men att barnramsor och psykedelia kan ha med varandra att göra är ett gammalt faktum. Alice i underlandet inspirerade ju mer än ett LSD-testande popgäng på 60-talet.
Nits och LSD har dock inget som helst med varandra att göra. Giant Normal Dwarf är en popskiva. En välgjord och synnerligen intressant sådan för den som gillar det där lite snyggt anrättade och sofsitikerade. Jämför gärna med Vaya Con Dios. Antalet bra låtar är flera, antalet skruvade texter få.

Nr: 862/2222

måndag 9 oktober 2017

Milagro är inget undantag

SANTANA – MILAGRO – 1992

Det tidiga 90-talet var inte Santanas. Milagro är en trevlig LP, avslappnad och skön att lyssna på. Men någon större sensation är det inte, det är ett album i raden efter Beyond Apperances, Freedom och Spirits Dancing In The Flesh.
Jag gissar att det därför är en skiva de verkligt inbitna santanafansen uppskattar mest. De som har Carlos 70-tal, eller 80-talare som Zebop eller Havana Moon som favoriter kommer knappast att ta till sig Milagro. Det gör nog inte heller dem som upptäckte Carlos storhet så sent som 1999 med Supernatural.

Tyvärr var 90-talet en period där Santana gjorde allt för många slätstrukna album utan direkt inriktning på något annat än mainstream latinopop.

Många låtar från den här tiden är sådant man glömmer lika fort som de passerar. Det som räddar skivorna är givetvis Carlos gitarrspel som emellanåt blixtrar till, men enligt min mening allt för sällan.

Milagro är inget undantag, låtarna är bra, men utan att ge något extra. Det som ändå gör skivan värd att lyssna på är när Santana emellanåt river av ett av sina blixtrande solon.

I de ögonblicken stiger Milagro från ”ganska tråkig” till ”riktigt bra” på min egen skala. Då gillar jag skivan och jämför den närmast med albumet Santana Brothers som dök upp två år efter, alltså 1994. Tyvärr är de där tillfällena allt för korta och allt för sällsynta.
Ska jag nämna någon låt får det därför bli nio minuter långa Somewhere In Heaven, som är ett bra exempel just på detta. Om det inte varit för gitarrspelet hade låten bara kunnat passera utan att någon höjt på ögonbrynen. Det gäller dock att välja sina tillfällen, inte alla solon är lika intressanta.

Det mest intressanta med Milagro att i stället att det är en 92:a, alltså en skiva som kan vara förhållandevis svår att hitta på vinyl. Men den dyker som synes upp emellanåt...ungefär som Carlos fräcka gitarrsolon på skivan alltså...

Nr: borttagen ur samlingen, säljes.

söndag 8 oktober 2017

Fyndigt Rockigt Roligt

KIM LARSEN – 451023-0637 – 1979

Danskarna ska då vända på allt, till och med personnumren blir fel, 231045-0637 heter skivan på danska, tvärtom på svenska, 451023-06-37. Jag har skrivit om den svenska skivan innan under rubriken Roligt Rockigt Fyndigt. Min danska runrik måste alltså bli Fyndigt Rockigt Roligt.
Men vilket fantastiskt album det här är oavsett om det är det danska eller svenska. Det roligt, det är rockigt, det är fyndigt...eller precis tvärtom beroende på vilken sida av sundet man håller till. Det finns massor av bra låtar. Som tur är i samma ordning, annars skulle det blivit för mycket av det omvända.

Några exempel:
Rockpsalmen 682A, Underfundiga Blip-båt (med Linda Fries som er kold som is...), Köp bananer, Tutta (rosenbarn), dylanska Forever Young,fläskiga Monkeymand och snygga avslutningen med De blå sirener.
Det finns de som menar att 231045-0637 är Kim Larsens allra bästa album. Det är möjligt. Det är i vilket fall som helst hans första efter Gasolins officiella splittring. Men det är inte Kim Larsens första soloalbum.

1972 spelade han in Vaersgo då det var kris i bandet och 1977 kom Kim Larsen og Yankee Drengene, en skiva på engelska. 1978 spelade han in live-LP:n Starfuckers tillsammans med Stig Möller.

231045-0637 delade folk i två läger. De som fortfarande hade Gasolins tunga muller vibrerande i trumhinnorna tyckte väl att Kim Larsen gått lite väl långt.

Sen fanns det såna som jag, som bara älskade skivan. Men jag har ett svagt minne av att jag på den tiden inte gärna spelade skivan i ”offentliga sammanhang”.

231045-0637 kunde röra upp oanat okontrollerade känslor, speciellt hos dem som hellre spelade Gas 5 och Rabalderstraede...

Nr: 1299/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.

lördag 7 oktober 2017

Rampant är lite ojämn

NAZARETH – RAMPANT – 1974

Min gamla Rampant åkte ut när jag hittade den här, ett begagnat men fantastiskt välvårdat exemplar som dessutom gav mig anledning att lyssna på skivan igen.
Först vill jag säga att första gången med Shanghaid In Shanghai var magisk. Det ögonblicket kommer nog att sitta kvar för alltid. Det är därför den här skivan har en särskild plats i mitt rockhjärta.

Det behöver Rampant, som när man lyssnar på skivan lite mer kritiskt nu för tiden kanske inte är så där väldigt fantastisk som man tyckte då. Skivan har sina ögonblick, en hel del trots allt, men är nog lite svajig.
De roliga sakerna är Shanghaid In Shanghai, en av Manny och Dans främsta alla tider. Silver Dollar Forger och Jet Lag är också kanonlåtar nu för tiden...ett uttryck som gör att jag helt oplanerat kan jämföra med AC/DC...jodå, Rampant är boogierock. Det är bra gung.

Sen har jag en liten kittlande känsla för Shape of Things, Yardbirds gamla superhit. Inte för att Nazareth gör det bra, de avrättar den rätt omgående. Bara för att den är så annorlunda.

Rampant var den första nazareth-skiva jag någonsin hörde. Så jag borde kanske vara lite mer nostalgiskt förlåtande. Men det går inte när det gäller låtar som Glad When Your Gone, Loved and Lost och hemska balladen Sunshine.

De sabbar intrycket nu för tiden, även om jag inte kan påminna mig att jag tyckte det allra minsta så 1974. Jag får väl acceptera att Rampant är lite ojämn.

Och att Shanghaid In Shanghai är singelhiten som räddar skivan anseende nu för tiden.

Nr: 1444/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.