The Musical Box: 2017

tisdag 22 augusti 2017

(Ännu) En comeback av Bob Dylan

BOB DYLAN – OH MERCY - 1989

Det brukar nästan aldrig bli bra när det handlar om en comeback-skiva för gamla hjältar. För det mesta brukar de lämna en unken doft av besvikelse och ett stort ”jaså” hängande i luften, ”blev det inte bättre än så här...”
Jag vet inte om man kan räkna in Bob Dylans Oh Mercy från 1989 i den tråkiga kategorin. Men i vilket fall som helst var den en comeback för honom till den ”gamle” Bob Dylan.

Den lät definitivt annorlunda jämfört med tidigare album som Empire Burlesque och erkänt sega alster som Down In The Groove och Knocked Out Loaded. Borta var det maffiga 80-talssoundet med synthar, trummaskiner och andra effekter.

Oh Mercy är i stället en riktigt bra rockplatta. I jämförelse med de tidigare nästan naken, med på sina ställen en alldeles briljant Daniel Lanois på gitarr, som också producerat skivan. Dessutom låter Dylans sångröst väldigt mycket bättre än på många år.

För min del räknar jag in Oh Mercy som en av de stora i min dylan-samling. Den är lekfull men ändå energiladdad. Man kan absolut påstå att upptempolåtarna är skivans bästa spår, Political World inte minst.

Men här finns också en rad riktigt läckra lugnare saker, Man In The Long Black Coat, Where Teardrops Fall och avslutningen med Shooting Star. Oh Mercy är inget patetiskt försök att göra comeback av en gammal avdankad superstjärna. Det är en skiva som står helt för sig själv.

Nr: 1785/2222

måndag 21 augusti 2017

Stones viktigaste skiva

ROLLING STONES – ROLLING STONES (EP) – 1964

Denna EP är troligen Rolling Stones allra viktigaste skiva. Det är bandets tredje inspelning, deras första EP* och den skiva som skulle avgöra om de skulle få spela in en LP eller inte. Efter denna platta var det inte längre någon tveksamhet, Decca bestämde sig för att satsa på Rolling Stones.
Två singlar hade Rolling Stones bakom sig; obskyra Chuck Berry-covern Come On och I Wanna Be Your Man, en låt som de fått av John Lennon och Paul McCartney. Beatleslåten tog Rolling Stones upp till tolfte plats på brittiska singellistan och lite ironiskt var det den som fick skivbolaget att spärra upp öronen för bandet.

Det var så Beatles onda tvilling skapades. I alla fall ville skivbolagen att det skulle vara så. Beatles fick något senare också en singelhit med samma låt, men en betydligt poppigare och snällare version. Redan i slutet av 1963 hade Stones rykte som ruffigt rhythm´n´Bluesband börjat etableras.
Jag kan inte påstå att Rolling Stones första EP är en skiva jag spelar särskilt ofta. Mest för att tre av fyra låtar (Bye Bye Johnny, You Better Move On, Poison Ivy**) på skivan senare också hamnade på samlings-LP:n Around And Around ihop med låtarna från gruppens efterföljande EP Five By Five.

Jag spelar hellre LP:n, en EP är lite för kort för mig. 1963 var alldeles för tidigt för att Mick Jagger och Keith Richards skulle ha kommit igång med att skriva låtar själva. Som de allra flesta popband i mitten av 60-talet litade de på att andra kunde den saken bättre och lånade friskt. Skillnaden är kanske att Rolling Stones hittade låtar som passade dem och spelade dem på ett sätt som inga andra kunde.

Nr: 85/EP

* En EP är alltså en vinylskiva i samma storlek som en singel, 7 tum, men spelas på 33 varv och kan därmed innehålla flera låtar, vanligen två-tre på varje sida. EP:n blev aldrig någon större succé, men hade en kort storhetstid bland skivköparna i mitten av 60-talet.
** Den fjärde låten, Money, en motownlåt, kom dock först 1972 med på LP-skiva, på samlingsalbumet Hot Rocks.

söndag 20 augusti 2017

Svavelosande rock från Birmingham

STEVE GIBBONS BAND – DOWN IN THE BUNKER – 1978

Kir smakade fan. Men på den tiden Kir var en storsäljare på Systemet och 6:ans buss gick mellan Ekhagen och Bymarken dök Steve Gibbons Band upp från ingenstans. Jag var övertygad om att Gibbons kom från samma ställe som Kir, direkt från helvetet.
Steve Gibbons var en svavelosande djävul med magiska och farliga texter, framspottade med en cigg nonchalant hängande i mungipan. Musiken kom direkt från 50- och 60-talen men hade förädlats och formats av Steve Gibbons själv på små ruffiga pubar på Birminghamns bakgator. Det märks inte minst på de tidiga plattorna.

Soundet på LP:n Down in the Bunker var svettigt och påträngande. 1978 var det ohyggligt modernt och det allra senaste. Steve Gibbons var en tuff och trendig bandledare som vägrade kompromissa. Plattan slog ner som en rökgranat den sommaren. Knivskarpa låtar som Any Road Up, Down in the Bunker och No Spitting on the Bus fyllde hela tillvaron.

Jag träffade Steve Gibbons på Lilla krogen 33 år senare. Då var han inte särskilt intresserad av att prata om Down In The Bunker utan ville hellre se framåt.

Men att det blev hans stora genombrott kunde han inte undvika. Bara i Sverige såldes den i över 100.00 exemplar. Skivorna innan hade som mest kommit upp i 10.000 sålda.

Lite pinsamt tyckte jag det blev när jag försiktigt frågade om han ville signera skivan jag hade med mig. Men det gjorde han och garvade.

Steve Gibbons var ingen nykomling ens i slutet av 70-talet. Han var redan då en rutinerad rockveteran i Birmingham. Så tidigt som 1960 sjöng han i gruppen Dominettes, som 1963 bytte namn till the Uglys.

När detta mytomspunna band försvann tillbringade Gibbons första halvan av 70-talet med att lira rock på sjabbiga pubar i Birmingham tillsammans med spillrorna av Idle Race, som är mest berömt för att Jeff Lynne en gång var med där. Han hade kanske gjort det fortfarande om inte Who-managern Peter Meaden råkat halka in på ett av de där rökiga haken för en pint när Gibbons stod på scenen.
Med hans hjälp gav gruppen ut sin första platta, Any Road Up 1976 och befann sig snart på samma scener som ELO och andra storheter. Det brittiska svaret på Bob Seger lanserades han som i USA och blev omåttligt populär med sitt andra album, Rollin´ On 1977.

Men Steve Gibbons lirade inte gubbrock som Seger, tack och lov. Det visade han med Down in the Bunker 1978. Här stod birminghamrockaren på topp med sin cyniska och iskallt hänsynslösa rock. Den blev hans krona på verket. Bättre än både kir och 6:an busslinje.

Steve Gibbons gjorde efter det ett flertal album, men inget i samma klass. Nu över 70-år gamle Steve Gibbons är fortfarande i branschen. På 90-talet i the Dylan Project och på senare år i musikprojektet Brum Rocks tillsammans med gamla The Move-medlemmarna Bev Bevan och Trevor Burton.

Steve Gibbons Band lär också göra en och annan spelning. Det var en av dem jag såg i Jönköping våren 2011. Och dagen efter dök han utan förvarning upp som extranummer på Öxnehagadagen i Huskvarna. Jag var där också.

Nr: 97/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.

lördag 19 augusti 2017

Jag gillar Dave Edmunds, men...

DAVE EDMUNDS – REPEAT WHEN NECESSARY – 1979

Repeat When Necessary är en Dave Edmundsplatta från tiden han lirade med Rockpile. Världens bästa pubrock, som vi tyckte då. Men efter över 30 år i hyllan har både omslaget och musiken hunnit bli ganska dammiga. Den stod förresten inte ens i hyllan upptäckte jag...
Jag trodde jag hade skivan kvar i samlingen, men efter en snabbkoll visade det sig att den blivit utrensad. Något som i sig är lite ironiskt. För bara några år sedan desperatköpte jag skivan hos Klasse i källaren (läs här) för att sen hitta ett annat och bättre ex i samlingen.

Jag kan inte dra någon annan slutsats än att Repeat When Necessary är lite färglös och är en platta som trots flera försök inte satt några djupare spår i min rocksjäl.

Jag har förresten kvar båda exemplaren i huset även om de inte ingår i samlingen, har under en längre tid försökt sälja dem på Tradera utan framgång.

Tro nu inte att jag inte gillar Dave Edmunds och den här skivan, det gör jag. Girls Talk, Crawling From The Wreckage och några till gamla rockers går att blåsa ut fönster med nu för tiden också kan jag tänka.

Men jag upptäckte att jag tröttnat på hans musik. Kom till slut fram till att han är lite tjatig. Trevlig visserligen, men lite ”samma spår hela tiden”. I samma skolklass hittar vi sen herrar som Mickey Jupp, Ian Gomm, hela Ducks Deluxe och Nick Lowe och säkert en hel rad till. Musiker jag också gillar, men inte gärna lyssnar på nu för tiden.
Det finns en tvillingskiva till Repeat When Necessary också, Nick Lows Labour of Lust. 1979 kamperade de båda herrarna tillsammans i Rockpile och spelade samtidigt in egna soloplattor.
Jag tror planen var att ge ut de skivorna i Rockpiles namn, men att ett ofördelaktigt skivbolagskontrakt satte stopp för det. Det fick bli två soloalbum i stället.

Nr: borttagen ur samlingen, säljes.

OBS! Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.

fredag 18 augusti 2017

Sextiotalets svenska popvåg

SWEDISH GRAFFITI – SEXTIOTALETS SVENSKA POPVÅG – 1975

Jag har bläddrat förbi det här albumet många gånger när jag letat skivor i begagnatbackarna. Men den här gången stannade jag av någon anledning upp och kollade vad det egentligen var för något. De var där och då jag insåg att jag hittat en liten musikskatt, ett helt dubbelalbum med svensk pop från 60-talet.
Fascinerad såg jag vilka band som fanns med i listan; Tages, Hep Stars, Violents, Hounds, Ola & The Janglers. Såna där skivor man nu för tiden bara ytterst sällan får se och ännu mer sällan höra.

Men det slutade inte där. Vem kommer ihåg Gunnar Kinch nu för tiden, och hans låt Bop A-Lena. Eller hollandssvemnska poptjejen Suzan, eller Mascots (som senare blev en del av den svenska proggen som NJA-gruppen och Fria Proteatern).

Eller Lee Kings, Shanes, Fabulous Four, Gonks märkliga Loppan, New Generation och Tom & Mick, Tommy Körbergs första steg som artist och givetvis Björn Skifs och Slamcreepers.

Den här gången lät jag inte albumet stå kvar i backen. Köpte denna musikskatt för bara några kronor. Namnet på albumet är högst troligt inspirerat av skivan och kultfilmen American Graffiti, som i Sverige sen blev flera dubbelalbum med de bästa amerikanska 50- och 60-talslåtarna.

De skivorna köpte jag på den tiden, men har dem inte längre kvar. Jag tror dock att då tyckte att den svenska motsvarigheten Swedish Graffiti var lite för töntig, utan att ha en enda aning om vad som fanns där.
Men nu vet jag. Swedish Graffiti blev ett av mina roligaste skivköp på länge, men har inte med någon film att göra. Albumet är sammanställt av göteborgsförfattaren och popjournalisten Hans Sidén, som var med så tidigt som i slutet av 50-talet och på nära håll följde den svenska popvägen, främst från ett göteborgsperspektiv.
Han berättar i texten på skivans baksida lite om den svenska pophistorien, att Little Gerhard och Rock-Ragge i slutet av 50-talet var bland de första att ta upp denna amerikanska fluga. När sen Beatles slog igenom hade det stor inverkan på den svenska popmusiken, nya band dök upp från ingenstans, repade i källare och plankade de stora. Det var ur den svallvågen banden på den här skivan kom fram, en skiva som för mig blev ett lysande roligt fynd i en reaback.

Nr: 762/2222

torsdag 17 augusti 2017

Riskabel skiva för Uriah Heep

URIAH HEEP – SALISBURY – 1971

De få Uriah Heepskivor jag har i samlingen har jag ställt i hårdrockfacket. Den här LP:n borde dock kanske hamna bland mina progrockskivor. Men det är i så fall ett av få Uriah Heepalbum som borde göra det.
Salisbury är Uriah Heeps andra album. En skiva som inte har särskilt många likheter med debuten Very ´Eavy Very ´Umble. Det är som jag sa, det är progrock med 16 minuter långa eposet Salisbury som höjdpunkt.

Det är en bra progrockplatta, även om Uriah Heep i min mening i genren aldrig nådde samma höjder som till exempel Deep Purple, Jethro Tull eller de andra. De var lite efter hela tiden. När Uriah Heep gjorde den här plattan hade Deep Purple redan gjort den grejen...och så vidare.
Men det är inte för inte Uriah Heeps fans, och de fortfarande ganska många, menar att Salisbury är ett briljant album. Skivan är visserligen inte något av bandets mest omtalade, det finns det ett antal hårdrockalbum som är, men Salisbury anses vara ett bortglömt och på sin tid missförstått storverk.

Det finns alldeles för många sådana verk som av fans till massor av olika grupper påstår just det; att den och den skivan är ett storverk som borde fått mer uppmärksamhet än det fick.
Jag tycker så här. Vad det gäller Salisbury har Uriah Heepfansen rätt. Sailsbury är en riktigt bra progrockskiva. Uriah Heep riskerade en hel del med skivan, främst genom att ge sig på långa Salisbury, där de dessutom tar hjälp av ett helt storband, men det funkar.

Det går dessutom att hitta en hel del influenser från andra musikstilar på skivan, jazz till exempel. Pink Floyd finns med där också, och självklart blir det ohyggligt mycket keyboard. Uriah Heep gjorde det här väldigt bra, Salisbury är mer innovativ och spännande än någon annan av deras plattor jag hört. Det var synd att de inte fullföljde det spåret.

Nr: 755/2222

onsdag 16 augusti 2017

En anledningen att ha en skivspelare

BRIAN ENO – HERE COME THE WARM JETS – 1973

Here Come The Warm Jets är Brian Enos första riktiga soloplatta och skulle kunna vara den enda anledningen att över huvud taget äga en skivspelare. Det här spännande och innovativt, smart och nytänkande samtidigt som Eno hittar inspiration i allt från 60-talspop till psykedelia.
Det är inte alls konstigt att Here Come The Warm jets blev en av Enos mest kommersiellt framgånsgrika album. Här finns inte oväntat en stor dos Roxy Music. Alla gruppens medlemmar – utom Bryan Ferry – finns med någonstans på skivan.

Dessutom går det att spåra en hel del Bowies Aladdin Sane och Ziggy Stardust. Och sånt gillade folk även i mitten på 70-talet, Bowie hade redan då blivit mer än bara superhjälte.
Därför är det inte heller överraskande att Here Come The Warm Jets kallats för banbrytande och den bästa glamrockskiva som någonsin gjorts (det är dock flera om det budet, kan man väl konstatera).

Men Here Come the Warm Jets är knappast glamrock och det är definitivt inte den experimentella ambienta musik Brian Eno skulle ägna sig åt senare.

Däremot är det är futuristiskt och en skiva man vid varje genomlyssning hittar nya prylar. Den är stökig och rörig, men samtidigt mild och mjuk, skonsam mot öronen.

Lyssnar man på den flera gånger blir den ironisk och elak – Baby´s on fire, better throw her in the water. (vilken förresten är en ohyggligt bra låt). En sak är säker. Brian Eno hade en osviklig känsla för bra pop.

Nr: 385/2222

tisdag 15 augusti 2017

En japanpress från den mörka sidan

PINK FLOYD – THE DARK SIDE OF THE MOON – 1973

Det var inte länge sen jag skrev om Dark Side. Hade då precis bytt ut mitt gamla slitna ex från 70-talet mot en helt ny platta med bra ljud, utan knäpp och knaster, spår efter intensiv användning och stundtals omild behandling. Nya skivan lät bättre. Men nu har jag bytt den igen, mot en japanpress från EMI.
Att byta igen ingick aldrig i planen, trodde och tyckte jag fått tag i en ypperlig skiva med rent snyggt ljud som kunde förmedla hela bilden. Men när jag hörde denna japanska superpressning gick det inte att låta bli.
Jag har ingen som helst förklaring till varför, och jag vet inte hur japanerna gjorde. Men ljudet är fantastiskt, rent av magiskt läckert och överraskande nog mycket bättre än på min andra nya skiva.
Ljudeffekterna slår igenom bashögtalarnas membran så det skakar i kroppen. De där tickande klockorna i inledningen till Time blir nästan otäckt närvarande och Clare Torres röst i The Great Gig In The Sky skär som en skarpslipad kniv genom ljudlagren.

Utan att kunna förklara varför blev det en helt ny upplevelse att lyssna på denna pressning än på någon av de exemplar jag hört av Dark Side Of The Moon tidigare.

Och jag som trodde jag var färdig med denna skiva...men det var jag inte. Jag hade tröttnat ganska rejält på den, men med denna japanpressning fick den en renässans i mitt skivlyssnande.

Nr: 235/2222

OBS! Jag har skrivit om den här LP:n tidigare.

måndag 14 augusti 2017

För flickorna i Melbourne

PAUL KELLY – SONG FROM THE SIXTEENTH FLOOR – 1994

Denna ganska ovanliga CD-singel - sägs faktisk vara en mindre raritet - högg jag direkt när den dök upp på MegaHertz i Jönköping. Om jag inte minns helt fel hade Peter lagt undan den till mig eftersom han visste att jag ville ha den.
Ett bra undanlägg visade det dig. Singeln/EP:n Song From The Sixteenth Floor förvarnade om Kellys kommade album, Wanted Man. Det visade sig sedan vara ett lysande album. Men låten Song From The Sixteenth Floor blev dock för mig aldrig någon låt som direkt fastnade. En i raden av många bra Paul Kelly-låtar men inte mycket mer.
Nu för tiden är denna skiva mest intressant av ett annat skäl. Det finns tre låtar på singeln/EP:n, förutom titelspåret även Everybody Wants To Touch Me som också hämtats från Wanted Man. Tredje spåret, Melbourne Girls, finns vad jag vet dock inte på någon annan skiva. Det är flickorna i Melbourne som gör skivan intressant nu för tiden.

Nr: 3/CD-singel

söndag 13 augusti 2017

London Calling – en av de stora

CLASH – LONDON CALLING – 1979

Joe Strummers ögon var som brinnande gaslågor och London Calling genuin smärta. Det var texter om livet i Londons förorter med raskravaller, hopplöshet och fattigdom. Guns of Brixton, Lost in the Supermarket och otäcka Jimmy Jazz.
När jag första gången hörde Clash och London Calling fick det mig att inse att det här var något gjort av en främmande ras. Det var musik mer aggressivt än något annat och de bankade skiten ur instrumenten, men visste vad de gjorde till skillnad från många andra brittiska punkband.

Clash var så annorlunda. Inga långa trumsolon eller fåniga synthar. Inga kaliforniska egotripper, eller progressivt och experimentellt och ingen låt längre än tre minuter av tillfällig lycka.

Innan London Calling hade Clash släppt två våldsamma punkplattor. Men London Calling är knappast punk, det handlar mer om rak och kompromisslös rock.

Clashmedlemmarna kunde till skillnad från många andra punkband hantera sina instrument. Det var nog därför The Clash under en ganska lång tid fick ta så stor plats i mitt musiklyssnande.

London Calling påverkade mig och styrde en period mitt musikintresse mot helt nya vägar. Jag gick från hårdrock och glam till new wave; Clash, Graham Parker, Elvis Costello, Joe Jackson blev mina nya hjältar. Det är artister vars skivor jag gärna lyssnar på idag också och fortfarande gillar att höra. Men London Calling var först av dem.
Det går säkert att hävda att London Calling är ett mästerverk i sin genre. Men The Clash stannade inte där, musikaliskt kunde och ville de mer. På efterföljaren Sandinista tog bandet steget hela vägen och blandade flera olika musikstilar.

Möjligtvis gick de för långt för att punkgenerationen skulle acceptera det. Men jag gillar Sandinista även om den levererar på ett helt annat och mer subtilt plan än London Calling.

Nr: 192/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.

lördag 12 augusti 2017

Suggestiva rytmer från New Orleans

DR JOHN – DESITIVELY BONNAROO – 1974

En frän doft av cayenne. New Orleansjazzens magi, rytm och poesi. svettdrypande blues, funk och cajun. Dr John blandar på Desitively Bonnaroo till en häxkittel signerad voodoodrottningen Marie Laveau och sätter dessutom till en stor portion humor.
Albumet var uppföljaren till succé-LP:n In the Right Place från året innan. Det är den tredje och sista av Dr Johns funkplattor från den här tiden. Musiken är mustig och nära. Det är bakgatornas musik, hämtad från ruffiga krogar och skumma jazzklubbar, ångande av hembränt och suggestiva rytmer. Dr Johns alldeles egen mycket säregna New Orleans-funk.
Desitively Bonnaroo anses, trots stora låtar som Mos Scocious och Earl Kings Let´s Make a Better World*, inte som en av Dr Johns bättre funkplattor. Men det beror enbart på att föregångarna var så ruskigt bra.

1972 gav han ut albumet Dr John´s Gumbo, med rytmer inspirerade av Louisianas mustiga musiktradition. Plattan innehöll bland annat hiten Iko, Iko, skriven av rhythm´n Blues-legenden Sugar Boy Crawford.

1973 kom In the Right Place, som anses vara en av Dr Johns absoluta höjdpunkter. Här finns låtar som Mama Roux, I Walk on Guilded Splinter och klassiska Right Place, Wrong Time.

Men Desitively Bonnaroo är en lysande pärla, hämtad direkt från Mississippis flodbankar. Dr John är på sitt allra bästa humör, och det smittar av sig.

Nr: borttagen ur samlingen pga en repa.

* Pugh Rogefeldt gjorde en alldeles lysande version av Let´s Make a Better World på sin liveplatta Ett steg till, 1974. Men i Pughs tappning har låten fått svensk text och heter Finns det lite stolthet kvar, finns det också hopp om bättring.

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.

fredag 11 augusti 2017

Om ingen ville höra på

BUDGIE – SQUAWK – 1972

Om du hört Rushs första vet du hur Squawk låter också. Det finns dock ingen Finding My Way eller In The Mood. Men som helhet är det här en bättre platta.
Det ska nog påpekas att Squawk inte är så brutalt hård rock som många, främst gamla budgiefans, säger att den är. Skivan har ju ofta jämförst med till exempel Black Sabbaths tidiga. Så var det kanske ”back-in-the-days”. Men inte nu för tiden. Numera väger Budgie och Squawk tämligen lätt i jämförelse om man ska börja dra fram en massa gamla metalskivor.

Däremot går det väldigt bra att jämföra med Uriah Heep även nu för tiden. Det Budgie ägnar sig åt är utan tvivel progressiv hård rock i samma skola som Ken Hensley och pojkarna.

Uriah Heep stod dock för framgångarna. Budgie var det inte många som snackade om. På den gamla goda tiden gillade jag Budgie bättre, vilket inte många andra jag då kände gjorde.

Uriah Heep var ju i början av 70-talet de största hjältar man kunde tänka sig. Inte minst hade de flera hitlåtar, det hade aldrig Budgie på samma sätt.

Men jag skulle så klart vara motvalls och spelade mina budgieskivor trots att ingen ville höra på. Det var jobbigt. På den tiden var det nämligen viktigt att andra lyssnade på det man själv gillade. Och gjorde de inte det försökte man övertala dem. Och gick inte det åkte de ut.
Men jag tror aldrig att jag slängde ut nån för den skull. Jag hotade bara. Den enda som blev utslängd från källaren var Staffan. Men han gjorde det själv, kastade sig ut närmare bestämt. Och så landade han på rygg i berberishäcken. Det måste gjort ont.

Jag har nu köpt ett nytt exemplar. Squawk är fortfarande en riktigt bra LP upptäckte jag nu igen. Hot As A Docker´s Armpit, Rocking Man och Stranded är låtar som borde gått till hårdrockhistorien och blivit klassiker, men aldrig blivit det utom för de invigda. Därför passar jag på att tipsa om dem nu, och hoppas att nån vill lyssna på dem.

Nr: 208/2222

torsdag 10 augusti 2017

Ritchie som folkrockare

BLACKMORE´S NIGHT – SHADOW OF THE MOON – 1997

Ritchie Blackmores första album som folkrockare blev omåttligt populärt i slutet av 90-talet. Mest för att många var nyfikna på vad den gamle hårdrockaren hade hittat på.
Och nog var Blackmore´s Night en omställning av det större formatet som inte hade ett enda dugg med Blackmores tidigare insater i Rainbow och Deep Purple att göra. I stället handlade det om finstämd folkmusik inspirerad av renässansens musik, på akustisk gitarr av Blackmore och välsjungande Candice Night som förutom det också var sambo med Ritchie.

Gamla besvikna hårdrockare med elaka tungor påstod efter första skivan att Ritchie bara spelat in Shadow Of The Moon för hennes skull och att det nog skulle bli annat sen.
Att Ritchie skulle börja lira elgitarr igen. Och då skulle det bli ordning.

Men de hade fel. Förutom att Blackmore´s Night fungerade mycket bra musikaliskt fick fler än gamla Sweden Rockbesökare upp för duon.

Bandet lever fortfarande, är ett aktat folkmusikband och släppte så sent som 2015 sitt tionde studioalbum. Jag köpte dock inte debutskivan på grund av Blackmores förflutna utan av en annan orsak.

Jag var aldrig någon rainbowfanatiker, däremot ett av Jethro Tulls deadheads. Det är Ian Anderson som spelar flöjt så bedårande och förförande vackert på Play Minstrel Play. Och sånt kan man ju inte låta bli.

Nr: 33/CD

onsdag 9 augusti 2017

ELO:s Eldorado

ELECTRIC LIGHT ORCHESTRA – ELDORADO – 1974

ELO slog igenom stort 1976 med A New World Record och följde upp året efter med Out Of The Blue. Det var då Jeff Lynne blev helgonförklarad. Då var det väl ingen som kom ihåg hans Eldorado.
Med A New World Record hade ELO utvecklat sitt sound och dessutom lyckats göra något kommersiellt gångbart av det. Men många av ELO:s gamla följare påstår ändå att den skivan inte är den bästa. För att hitta den får man backa bandet. Jeff Lynnes största skapelse passerade förbi nästan obemärkt några år tidigare, Eldorado.
Eldorado är inte lika välanpassad som succéskivan från 1976. Det är ett pampigt, nästan bombastiskt konceptalbum, men med snyggt arrangerade poplåtar, en storslagen symfoni. Electric Light Orchestras egen Sgt Pepper har någon sagt.

På albumet finns kopplingarna direkt tillbaka till den brittiska 60-talspopen, den psykedeliska rocken och progressiv rocken. Att Beatles Abbey Road var en av Jeff Lynnes stora förebilder inser man här.

Eldorado var resultatet av tre års testande och experimenterande. Här hittade Jeff Lynne till slut rätt i sin kombination av rock och klassisk musik.

Eldorado är faktiskt ett av få rockalbum där de två så skilda genrerna verkligen fungerar tillsammans. Eldorado är dock inte direkt lättlyssnad. Det räcker inte med att lyssna på albumet med bara ena örat, arrangemangen med cello, violiner och körer är ganska krävande.

Men tar man sig tid upptäcker man att Can´t Get It Out Of My Head är en ovanligt vacker poplåt, att titelspåret Eldorado byggts upp av Jeff Lynne med säker hand till något stort och att Laredo Tornado, Poor Boy och Illusions in G Major är briljanta poplåtar.

ELO gav ut sig tretton studioalbum fram till splittringen 1986, jag påstår att Eldorado är ett av de bästa.

Nr: 837/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna LP tidigare, men ger den nu en ny chans eftersom jag tänkt efter en gång till.

tisdag 8 augusti 2017

Det finns grader i helvetet

C.A QUINTET – TRIP THRU HELL – 1968

Kalkonfilm är det första jag tänker på här. Trip Thru Hell skulle funka helt perfekt till en äkta amerikansk kalkonrulle. Här finns långa suggestiva avsnitt, fruktansvärt sega, här finns jazz, mexikanskt och märkliga ljudeffekter. Det som behövs med andra ord.
Att musiken sen är deprimerande får man bortse från. Det är den delen som gör att jag tvekar att kalla C.A Quintets musik för psykedelia. Men förmodligen är det så ändå. Om jag måste jämföra med något annat får det nämligen bli Doors, utan att bandet på en enda punkt har de kvaliteterna.

Kalkonfilm är dock en genre C.A Qunitet borde känt sig hemma. Vilket betyder att det är så dåligt att det blir bra. Det finns dock grader i helvetet.

Dålig kalkonfilm är bara dålig. Usel kalkonfilm blir däremot kitschig och kan därmed få kultstatus. Och blir alltså bra. Det är där jag påstår att C.A Quintet befinner sig med sin Trip Thru Hell.

Skivan är jobbig att lyssna på i sin helhet. Det finns säkert väldigt många som skulle påstå att musiken är tråkig. Men det är troligen där skivans storhet ligger, att den är så seg att den går över gränsen och blir intressant, alltså kitsch.

Helt plötsligt börjar nämligen de där märkliga ljudeffekterna bandet skapar, fuzzgitarrer, sirener och scratchljud, bli intressanta. Det är till och med så man börjar gilla det, vilket med filmmått mätt skulle betyda att skivan därmed uppnått kultstatus.
C.A Quintet nådde självklart inga framgångar med sin musik 1968, de kunde inte konkurrera med storheter som Doors, Jefferson Airplane eller för den delen Country Joe & The Fish. Skivan kom i en piratupplaga under 80-talet men nådde bara de mest introverta.

När skivan gavs ut på CD under 90-talet var det däremot fler som insåg vad de missat...1968 eller på 1980-talet. Det var väl då C.A Quintet fick kultstatus.

Nr: 159/2222

måndag 7 augusti 2017

Ingen liveplatta för finsmakare

ROLLING STONES – LOVE YOU LIVE – 1977

Varenda låt på Love You Live är en gammal hit. Redan för 35 år sedan hade Stones hur mycket som helst att välja mellan. Att ställa den här skivan mot liveplattan innan, Get yer Ya-Ya´s Out går så klart inte.
En liveinspelning från sent 70-tal kan givetvis inte mäta sig med en inspelning från början av samma årtionde. Get Yer Ya-Ya´s Out kommer för alltid att vara ett storverk.
Love You Live är en dubbel-LP man kan älska eller hata. Hata för att Mick Jagger är övertänd och verkar vara mer intresserad av att jucka mot mickstativet än att sjunga.

Man kan hata skivan för att Ron Wood låter som han är på en annan planet och för att Bill Wyman dansar bättre än han spelar bas. Nej, det här är ingen liveplatta för finsmakare som rynkar på näsan så fort det inte låter som det borde.

Love You Live är en festplatta, dubbelt upp. Den som står ut med det kommer att älska skivan. Man måste dessutom bara älska Love You Live för Keith Richards bländande gitarrspel.

Det är han som gör grovjobbet den här gången. Och för Charlie Watts, den dagen han inte håller takten är rockmusiken död på riktigt.
Utan att ha några som helst synpunkter på eventuell kvalitet placerar jag Little Red Rooster, våldsamma It´s Only Rock´n´Roll samt avslutningen med Brown Sugar, Jumpin Jack Flash och Sympathy For The Devil högst på min lista. Samtidigt kan man inte oväntat konstatera att Stones är (tekniskt) bäst i de låtar som var nya då.

Nr: 1273/2222

söndag 6 augusti 2017

Ingen behövde rädda Pogues

POGUES – RUM SODOMY AND THE LASH – 1985

Jag vet inte varför Pogues valde en målning av den franske 1800-talsmålaren Théodore Gericault för Rum, Sodomy and the Lash. Den här skivan skulle kunna överleva vilket skeppsbrott som helst. Om inte annat bara på ren jävelskap.
Le Radeau de la Méduse eller The Raft of Medusa skildrar överlevande från vraket av den franska fregatten La Meduse, som gick till botten utanför Senegals kust 1816. 140 människor drunkande och olyckan blev en skandal i Frankrike, beroende både på kaptenens påstådda inkompetens och de bara halvhjärtade räddningsförsök som gjordes.

På bilden till skivomslaget till The Pogues fantastiska album Rum, Sodomy and the Lash finns Shane MacGowan och hans polare med bland de räddade. Men ingen behövde rädda The Pogues 1985.

För Pogues är inte snälla. Shane MacGowan är en rödögd och fyllesjuk jävul som vill dra sina lyssnare under Atlantens yta. Det är den känslan Rum, Sodomy and the Lash lämnar efter sig. Det är en av de bästa skivor Pogues någonsin spelade in.

Här finns sanslösa låtar som Sally Maclennane, The Sick Bed of Cúchláum och Dirty Old Town, svettiga och hejdlösa stånkande pubrockers.

Men här finns också whiskeystinkande The Old Main Drag, där man nästan önskar att MacGowan hade dragits ner i djupet. Eller tårdrypande A Pair of Brown Eyes, som är något av det sagolikaste som skrivits på denna jord.
Men på skivans höjdpunkt, I´m a Man You Don´t Meet Every Day, är det inte MacGowan som tar ton. Där sjunger i stället bandets basist och kvinnliga medlem, Cait Riordan. Hon har väl inte den mest självklara rösten, men det blir hur bra som helst ändå.

Skivan är utgiven på Stiff Records och producerad av Elvis Costello, Han gjorde ett fantastiskt bra jobb. Rum, Sodomy and the Lash är bara grym.

Nr: 1814/2222

OBS ! Jag har skrivit om denna LP tidigare, men ger den nu nytt utrymme. Den är ju såå bra !