The Musical Box: 2017

lördag 24 juni 2017

Per Gessles duettalbum

ROXETTE – PEARLS OF PASSION – 1986

Det här är lite skumt. Jag har inte ett enda minne av hur Roxettes första album Pearls of Passion hamnade i samlingen. Jag brukar annars ha rätt bra koll. En dag stod den bara där, lika fel som en brottare i gula trikåer.
Jag jobbade i slutet av 80-talet som föreståndare på fritidsgården i Sandhem när Look Sharp spelades som mest, både i radion och på fritidsgården. En skiva jag inte hade nån koll på alls, den dök upp i floden av Pojken-Med-Grodan-I-Pannan-pop, Suzzies Orkester och annat som jag inte kommer ihåg.

Look Sharp och Joyride finns väl i medvetandet hos de flesta. Debutplattan Pearls of Passion från skammens popår 1986 är dock något ovanligare.

Nu för tiden står den tydligen högt i kurs hos en del utländska samlare, till skillnad från övriga roxette-album. Skivan gavs nämligen ut bara i Skandinavien och Kanada. Pearls Of Passion känns dock inte direkt som en första roxette-platta, utan mer som ett ”Per Gessle gör duett”-album.

Vilket inte är så långsökt, eftersom jag nånstans läst att låtarna egentligen var menade för hans tredje soloalbum.

Det är en bra platta. Per Gessle är bra på att göra bra poplåtar. Och att få det att låta som de kom direkt från 60-talet. Sen gör det ju inget att Marie Fredriksson har en röst utöver det vanliga.

Never Ending Love lär ha blivit en mindre singelhit och Soul Deep är väl den låt som brukar nämnas i första andetaget när det gäller Pearls of Passion. Men mina favoriter är poppiga Secrets That She Keeps och softade Surrender.

Snillen spekulerar: Troligen köpte jag mitt ex av Göran på Skivgränden. Han brukade vara rätt snabb på att rea ut plattor.

Nr: borttagen ur samlingen, såld.

fredag 23 juni 2017

Niagara mellan jazzfusion och krautrock

Niagara var ett märkligt fenomen. Den österrikiske trummisen Klaus Weiss skapade under några år en helt egen sfär av musik. Idag hade det kallats världsmusik, men i början av 70-talet var den etiketten mer eller mindre okänd.
Niagaras tre mycket märkliga album, som nästan uteslutande består av trumbeats, hamnade ofrivilligt i något slags ingenmansland mellan jazzfusion, psykedelia och krautrock. Klaus Weiss har sedan början av 70-talet spelat i en mängd album med en rad olika artister och ger fortfarande ut skivor.

De tre psykedeliska album han spelade in under namnet Niagara är dock några av de märkligaste. Alla tre albumen släpptes bara i mindre upplagor i original och är samlarobjekt för inte minst krautrockkännare. Skivorna har de senaste åren dock getts ut i nypressningar vilket gjort att fler nu kan få lyssna på dem. Här är en sammanställning.

Niagara (1971)
Ett naket album inte bara sett till omslagsbilden. Skiva består av två kompositioner på vardera cirka 20 minuter med bara trumbeats och rytmer. Fasinerande och väldigt ”psykedeliskt” men inte särskilt lättillgängligt.
S.U.B (1972)
Weiss utvecklar sitt sound och lägger till både fuzzgitarr och blås vilket gör musiken enklare att lyssna på men samtidigt ger den oinvigde ett anslag av soft jazz.
Afire (1973)
Weiss lämnar gitarr och blås och går tillbaka till trumbeats men använder massor av olika slaginstrument som kongas, bongotrummor och andra likartade instrument. Till skillnad från första skivan består dock Afire av flera kortare kompositioner vilket gör den mer lättsmält.

torsdag 22 juni 2017

Jefferson Airplane och skapelsens krona

Nu för tiden kan man lyssna på skivor som Surrealistic Pillow och Crown Of Creation ungefär på samma sätt som man betraktar konst. Utifrån, bedömande och frågande. I mitten och slutet av 60-talet innebar det att lyssna på Airplane något helt annat, då kan det handlat om livsstil och ideologi.
Det är därför Jefferson Airplanes skivor idag låter daterade. De har i de flesta fallen passerat bäst-för-datum. Deras politiska budskap är inte lika aktuella längre och den drogliberala inställningen anses inte lika farlig.

Den tredje orsaken är att Jefferson Airplane inte heller var några större musiker, inte så att de kunde uppnå samma kultstatus som till exempel Jim Morrison och Doors eller Jimi Hendrix. Airplanes ändlösa och oplanerade jam var helt enkelt inte tillräckligt bra. Att de plankade andra; Byrds, Doors, Grateful Dead var dessutom ganska uppenbart.
Den som är mycket kritisk skulle därför kunna koka ner Airplanes insats till en enda LP, Surrealistic Pillow, och där utkristallisera två låtar; White Rabbit och Somebody To Love. De låtar som på något sätt blivit soundtracken till hela eran. Enda problemet med det är att ingen låtarna kom ursprungligen från Jefferson Airplane.

Nåja, det där var bara ena sidan av Jefferson Airplane. För oavsett hur mycket negativ och förmodligen berättigad kritik det går att skaka fram har det här bandet ändå något mycket speciellt. Något som gör att en och annan – jag bland annat – älskar deras musik och gärna spelar deras gamla (daterade) skivor.

Alla skivor utgivna av Jefferson Airplane, och några till, har recenserats här på bloggen. Nu är det dags för mig att göra en sammanställning, en summering och därmed kanske komma med en förklaring till att så många tycker Jefferson Airplane är skapelsens krona, Crown Of Creation.

I raden av skivor har dessutom tagits med ett antal sidoprojekt och soloskivor av diverse medlemmar, dock långt i från alla. Dessutom finns någon senare utgiven inspelning med.

Takes Off (1966)
Första Airplaneskivan kräver en del övning innan den uppenbarar sin storhet. Lite överraskande är det ingen överväldigande psykedelisk upplevelse utan ett popalbum, amerikansk västkustpop. Från tiden när sångerskan hette Signe Anderson.
Surrealistic Pillow (1967)
Jefferson Airplanes egen Sgt Pepper och det album alla deras senare skivor jämfördes med. Att låtar som White Rabbit och Somebody To Love blivit själva soundtracken för all psykedelisk pop är ingen tillfällighet. Surrealistic Pillow är ett storverk.
After Bathing At Baxter´s (1967)
Vad gör man efter en succé som Surrealistic Pillow? Jo, då spelar man naturligtvis in det mest skruvade man kan tänka sig. Det här albumet är Airplanes mest inrökta och acidindränkta album, som är svårt att tycka om idag.
Crown Of Creation (1968)
Det är möjligt att skapelsens krona är surrealistisk, men Crown Of Creation ligger inte långt efter. Det är elakt, cyniskt och humoristiskt som nästan alla Airplane-album. Gruppen tvekar inte i sin politiska inställning.
Volunteers (1969)
Airplanekollektivet fortsätter chocka den amerikanska publiken med sin drogliberala inställning, sin tuffa politiska attityd och småroliga elaka texter. Det sista av bandets stora album, dock ganska långt från Surrealistic Pillows storhet.
Bless It´s Pointed Little Head (1969)
Den första och enda riktiga liveplattan med Airplane. En kaotisk inspelning med långa gitarrjam och en allmänt ofokuserad inställning som här dock blir ohyggligt charmigt. Påstår att det är ett album som främst visar Jorma Kaukonens storhet som gitarrist.
Bark (1971)
Omslaget är en soppåse, vilket en och annan påstår är det enda rätta stället för Bark. Det är dock en betydligt intressantare skiva än många tror. Bark skapar en kaotisk, rent av apokalyptisk stämning, som om bandet redan visste var det var på väg.
Sunfighter (1971)
Officiellt ett album av Kantner och Slick, men eftersom nästan hela kollektivet var med ändå skulle man med lite kreativt tänkande kunna pussla in denna LP i Airplanes ordinarie diskografi. Ett politiskt hett album, åtminstone 1971...nu kan nog skivan kännas lite ”daterad”.
Long John Silver (1972)
Tycker den är bättre än ryktet. Samtidigt var det den här LP:n som fick kollektivet att till slut gå skilda vägar. Jag tror den behöver viss tillvänjning för att fungera. Sen får man nog tänka bort det där med hitlåtar, allt sånt hade Airplane rökt bort i början av 70-talet.
Thirty Seconds Over Winterland (1973)
Denna liveinspelning blev Airplanes sista ”riktiga” album. Det är en kaxig skiva, inte minst inledningen med Have You Seen The Saucer. Det som gör att skivan fått så mycket negativ kritik är att bandet valde bort sina stora hits till förmån för relativt okända låtar.
Baron Von Tollboth And The Chrome Nun (1973)
Det är Kantner som är baronen och Grace Slick nunnan på detta sidoprojekt, där dock – som vanligt – de flesta andra medlemmarna i Airplane också finns med. Därmed blir det väldigt rörigt, förmodligen rökigt och absolut ofokuserat. Precis som det ska vara.
Early Flight (1974)
En hel LP med överblivet och bortglömt material, men ändå så fantastiskt bra. Här finns prov från bandets hela karrär, bland annat High Flyin´ Bird som måste anses vara en av de bästa låtar Airplanekollektivet någonsin spelade in.
Jefferson Airplane (1989)
En skiva jag inte trodde på, vilket visade sig vara sant. Jefferson Airplane i slutet av 80-talet kunde inte göra sitt rykte rättvisa mer än 20 år efter storhetstiden. Bandet kommer gabnska nära på vissa ställen, men musiken påminner lite för mycket om Grace Slicks 80-talsprojekt Starship.
Live At The Fillmore (2014)
En borttappad liveinspelning som dök upp först på 90-talet, vilket betyder att det egenrtligen är en ganska ointressant skiva, utom för de allra mest hängivna fansen. I vanlig ordning är det en rörig platta, som skulle kunna landa i kaos...vilket det också gör...
Great Society – Conspicuous Only In It´s Absence (1968)
En inspelning med Grace Slick och hennes band innan hon kom med i Airplane. Great Society var dem som spelade in White Rabbit och Somebody To Love först, de låtar Airplane senare gjorde succé med. Detta album släpptes först efter att Jefferson Airplane slagit igenom på allvar.

onsdag 21 juni 2017

Dags att få något djuriskt i blicken

J Geils Band var ett av de mest populära livebanden i USA i början och mitten av 70-talet. De spelade mycket, ofta och högt och har efterlämnat några av de bästa liveplattor som spelades in under 70-talet.
Men bandet gjorde också en rad beryktade studioalbum som än i dag kan få gamla rockers att svettas våldsamt och få något djuriskt i blicken. Ögon som avslöjar att det inte är någon hemma där just för tillfället. De är på en helt annan plats.

J Geils Band levde högt på karismatiske sångaren Peter Wolf men också munspelaren Magic Dick, han med det sanslösa håret, och gitarristen J Geils själv hade stor del i bandets storhet. Feta bluesrockackord som fick publiken att koka.

En och annan har jämfört J Geils Band med Rolling Stones, vilket nog inte ligger långt från sanningen. Andra menar att bandet var amerikanernas svar på den brittiska pubrocken, men mycket våldsammare och högljuddare. Alla bandets album har tidigare recenserats här på bloggen.

Nu är det dags för en sammanställning, från bandets födelse runt 1970 och den något pinsamma avslutningen 15 år senare. Länkar till de olika recensionerna finns i rubrikerna.

J Geils Band (1970)
J Geils Band visade direkt vad de ville göra, tuff, hård bluesrock. Första LP:n känns dock tämligen blygsam och försiktig jämfört med vad som skulle komma senare. Men det är givetvis ändå en given platta i varje bluesrocksamling.
The Morning After (1971)
En våldsam urladdning där J Geils Band inte sparar på någonting. En jämförelse med Rolling Stones och album som Let It Bleed och Exile känns helt rätt. Tuff, svettig bluesrock med avstamp i countryrocken.
Live: Full House (1972)
En magisk konsert i Detroit blev här förevigad och framstår trots att skivan är över 40 år gammal som ett av tidernas bästa livealbum i sin gnenre. J Geils Band sparar inte på någonting utan ger allt från första till sista tonen. En måste-skiva.
Ladies Invited (1973)
Om något av J Geils album ska kallas bortglömt är det Ladies Invited. Men LP:n precis lika bra och hårt rockigt som sina föregångare. Den kan vara något knepig att hitta på vinyl nu för tiden, men är ett måste för alla samlare av bra hård 70-talsrock.
Bloodshot (1973)
En frustande rockrökare så testosteronladdad att det nästan kokar över. Bloodshot anses av många var J Geils stora ögonblick, vilket jag nog är beredd att hålla med om. Funkig, hård bluesrock självklar och hårresande.
Nightmares And Other Tales from The Vinyl Jungle (1974)
Ännu en urladdning av J Geils som fortsatte på samma spår som tidigare, rå, skitig bluesrock med brösttoner och rejält feta gitarrackord. Nightmares är inte lika välkänd som sin föregångare Bloodshot, men är en av bandets stora.
Hotline (1975)
Släpptes inte på CD förrän i början av 2000-talet. Hotline är en av få J Geils-plattor som underskattats, nästan glömts bort, av fansen. Men det ett, som alla bandets 70-talare, ett bluesrockalbum av bästa märke.
Blow Your Face Out (1976)
Andra liveplattan på bara tre år och dessutom en dubbel-LP. Men J Geils kunde inte misslyckas i mitten av 70-talet. Det är ett magiskt album som ska räknas in bland de stora liveplattorna från 70-talet (som var liveskivornas storhetstid).
Monkey Island (1977)
Ett udda album för J Geils katalog. Bandet provar en betydligt mjukare linje, nästan lite soulig. Det gillade inte fansen, som placerar Monkiey Island som ett av bandets sämre verk. Jag påstår dock att detta är ett mycket spännande album just för att det är så annorlunda.
Sanctuary (1978)
J Geils går tillbaka till bluesrocken, men Sanctuary signalerar ändå om att siktet är inställt på synthbaserad 80-talsrock. Fansen var tveksamma till denna skiva också. Trots det är Sanctuary en sjysst J Geils-platta även om en och annan säkert saknar det där riktigt råa bluesrocksoundet från förr.
Love Stinks (1980)
Det var med Love Stinks J Geils Band lämnade bluesrocken för att lira mer lättillgänglig och radiomässig rock. Love Stinks är steget som tog bandet över gränsen men tack vare smarta arrangemang och bra låtval funkar det ändå. En bra rockplatta med andra ord.
Freeze Frame (1981)
Det stora internationella genombrottet för J geils Band som med superhiten Centerfold blev nästan folkkära. Men ska sanningen fram har detta album inte mycket med J Geils skitiga bluesrock från 70-talet att göra. Så här låter ett band man virat in i cellofan och sprejat med sockervadd.
Showtime (1982)
J Geils Band tillbaka i Detroit för att försöka upprepa vad de gjort tio år tidigare på Live Full House. Men den här gången funkar det inte alls, Showtime blir i stället bara en trist och småtråkig parentes, mest för att bandet här var helt inne på sitt nya 80-talssound.
You´re Gettin´ Even While I´m Gettin´ Odd (1984)
Att sångaren Peter Wolf behövdes i J Geils Band står klart när man hör den här LP:n. Hans grymtande och growlande var en större del av bandets imgae än man skulle kunnat tro. När det saknas blir också Magic Dicks munspelande lidande och J Geils gitarr låter bara sömnig. Bandets sista album blev inte snygg.

tisdag 20 juni 2017

Dzyan – vågat och experimentellt

Detta märkliga tyska krautrockband gav ut tre skivor i början av 70-talet, inget av dem blev särskilt välkänt i Sverige. Men Dzyan framstår nu som ett av de mer vågade och experimentella tyska banden från sin tid som via jazzrock, electronica och kraut tog sig vidare mot världsmusik och psykedelia.
Bandet tre LP-skivor är alla väl värda att lyssna på även idag. Den första plattan är något mer rockorinterad, men när Dzyan efter den delvis bytte sättning tog deras musik också en ny väg, som är minst sagt spännande att följa. Sista albumet, Electric Silence, räknas som en av krautrockklassikerna och är en av de märkligaste album som spelats in.

Dzyan (1972)
Ett spännande krautrockalbum för den som söker något mer än det vanliga. Dzyan söker sig via electronica, jazz, världsmusik och psykedelia ut i ett okänt musiklandskap uppkommet ur instrumentala jazzsessioner.
Time Machine (1973)
Efter att ha bytt delar av bandet ändrade Dzyan delvis inriktning mot en betydligt mer avantgardistisk form av musik, som ligger närmare konstmusiken än rock. Time Machine är ett omväxlande och nervpåfrestande album där Dzyan skapat en alldeles egen värld av svårfångade melodislingor.
Electric Silence (1974)
Den tredje och sista LP:n från Dzyan är utan tvekan den märkligaste. Här tangerar bandet jazzrock, electronica, världsmusik och psykedelia enligt sin alldeles egen formel som när man börjar förstå den är svår att stå emot. Anses av de flesta kännare vara Dzyans främsta verk.
Mandala SWF-session (2010)
En inspelning gjord före utgivningen av första albumet, dock inte släppt på vinyl förrän 2010. Visar den lite mer rockiga sidan av Dzyan vilken inte alls var så dum egentligen. Ett bra album som särskilt borde uppskattas av dem som gillade Dzyans debutskiva.

måndag 19 juni 2017

Finch – Beyond expressions

En nära vän till mig påstår att det Finch inte gör är musik utan ”atmosfäriska störningar och något som låter som väderleksrapporten på ett främmande språk jag aldrig hört förut”. Det främmande språket skulle i så fall vara holländska. Men jag vet att han inte har en aning om vad han pratar om. Finch är nämligen ett helt instrumentalt band, så det där sa han bara för att vara elak.
Jag gillar däremot Finch, som i mitten av 70-talet ansågs vara ett av Hollands mest lovande progressiva rockband. Gruppen jämfördes med storheter som Focus, Earth & Fire och Ekseption som alla var inne på samma spår.

Finch var dessutom inga nybörjare. Alla i bandet hade varit med sedan början av 60-talet spelat med diverse olika beatpopband för att sedan gå över till progressiv rock. Föregångaren i Finchs eget släktträd är Q 65, där flera av medlemmarna tidigare varit med.

Finch är inget alldagligt rockband vars skivor man kan spela i bakgrunden. Nej, det handlar om långa otillgängliga låtar, sällan kortare än tio minuter, och en gitarrist – Joop van Nimwegen – som har en mycket säregen stil. Det låtar kanske jobbigt, men för den som har det rätta intresset för den här typen av musik är bandets två första skivor en högtidsstund.

Finch släppte bara tre album. Sista LP:n kom till efter att halva bandet hoppat av och ersatts med nya musiker som inte var på riktigt samma musikaliska spår som övriga. Förmodligen var det därför resultat bara blev ”så där” och att bandet splittrades strax efter skivan släppts.

Glory Of The Inner Force (1975)
Första skivan från Finch var lovande, progressiv rock i rad nedstigande led från Focus och Ekseption. Instrumental gitarrock i långa vindlande melodislingor där bandet säkert hade Jethro Tulls Thick As A Brick som förebild. Ett spännande debutalbum.
Beyond Expressions (1976)
En LP där Finch säregna sound kommer till sin rätt. Här finns bara tre låtar, alla är långa, otillgängliga och svåra att hänga med i. Samtidigt är det en skiva som vägrar släppa taget när den väl fått fäste. Enda felet är att skivan låter ganska lik sin föregångare.
Galleons Of Passion (1977)
Halva bandet utbytt och soundet därmed förändrat. Finch gjorde som de flesta andra holländare vid den här tiden, sneglade mot mainstreampop och disco. Så långt gick dock inte Finch, Galleons Of Passions är dock betydligt mer lättlkyssnad än sina föregångare.
Vita Dominica (2012)
Inspelningarna låg undanstoppade och glömda i 40 år. När de äntligen gavs ut fick de gamla fansen på nytt något glansigt i blicken, vilket inte enbart berodde på de rökiga källarlokaler dessa holländska progghjältar en gång höll till i.

söndag 18 juni 2017

Jethro Tull etablerade en sanning

JETHRO TULL – TOO OLD TO ROCK´N ROLL, TOO YOUNG TO DIE – 1976 

Too Old To Rock´n Roll, Too Young To Die är ett sånt där klassiskt uttryck som på något sätt förklarar hela rock´n roll-grejen av främst gamla farbröder som vägrar inse det ständigt pågående. Det gäller både dem som gör skivorna och dem som köper dem. Men inget illa menat med det, rockmusik som ungdomskult är för länge sedan utdöd. Tro inget annat.
I min värld var det Jethro Tull och Ian Anderson som etablerade den sanningen, då de gav ut albumet med samma namn 1976. Redan då hade åldern börjat bli ett problem för många rockers, som kanske tyckte de blivit för gamla för ungdomsrevolter, barrikader och sånt där jobbigt.

De var på väg att dinosaurieseras, i alla fall påstod säkert stora delar av kritikerkåren det. Rolling Stones var riktigt illa ute, Kinks och The Who och även Jethro Tull. De flesta fortsatte ändå och tog rockmusiken med sig in i framtiden, där den hör hemma.
Too Old To Rock´n Roll, Too Young To Die ger dock ett kluvet intryck. Plattans storhet är låten med samma namn. Men övrigt material känns lite fattigt för att vara Jethro Tull.

Det är väl inte för inte albumet anses vara ett av gruppens svagare. Men som tullfan lyssnar jag ändå¨gärna på låtar som From A Dead Beat To An Old Greaser, Salamander och Quizz Kid, de är heltokej utan att vara några giganter.

Man kan möjligtvis påstå att det här är LP-skiva av den typ som blev allt vanligare på 80-talet. En bra låt – resten utfyllnad. Jag tror dock inte det var Tulls tanke bakom den här, det blev nog bara så.

Som vi alla vet var ju Ian Anderson förtjust i koncept-album och kunde emellanåt veckla in sig rätt ordenligt. Det här albumet är uppbyggt på en story i serieformat, som förresten finns på insidan av det utvikbara omslaget. Där ställs den åldrande rockstjärnan Ray Lomas inför det faktum att han blivit för gammal...
Det sägs att grundtanken var att det skulle bli en film av den storyn och att LP:n skulle bli något slags soundtrack. Det kom inte längre än till idéstadiet, men jag hade gärna sett den filmen.

Nu för tiden hade den ju varit mer aktuell än någonsin, när till och med Bono och Morrissey, som i det närmaste var barnstjärnor på 70-talet, har räknat ut att de är Too old to´rock´n roll...

Nr: 975/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.