The Musical Box: 2017

söndag 31 december 2017

Årets bästa 2017

Som alla bloggar med viss självinsikt kommer här listan på årets bästa skivor. Men i mitt fall handlar det inte om de bästa skivor som kom ut 2017, utom om de som kom som nya till min samling. Det finns alltså inget nyhetsvärde i det här, eller jo det gör det kanske, en del av de skivor jag köpt har nu kommit ut som återutgivningar efter att ha varit bortglömda i många år. I de flesta fallen är skivorna i min lista såna som nu går att hitta på ny vinyl.
Foto: E.A Koppfeldt

Den här gången har det varit ovanligt svårt att välja ut skivor. Det beror på att inflödet till samlingen det gånga året inte varit lika stort som förr. Eller nja, en hel del har kommit in, men mycket har varit såna jag redan hade...men ville ha bättre ex av.

Det är ett av de problem som uppstår när man köper en skivtvätt, man går igenom sina skivor och upptäcker alla skavanker och smårepor som inte borde vara där. De skivorna har jag tagit bort ur samlingen. Och håller nu på att ersätta dem med nya fina.

Numera har jag till exempel Sparks tre första i fina nypressar och mina gamla repiga är bortlämnade. Samma gäller en del Pink Floyd, Santana, Ebba Grön, Golden Earring, Beatles, Stones, Hendrix och så vidare...

Uppiggad av detta har jag av bara farten fortsatt utrensningen med de skivor jag kom fram till att jag troligen inte skulle lyssna på fler gånger och därför inte behövde. De ligger ute på Tradera nu. För första gången någonsin minskar alltså skivsamlingen, känns konstigt men inte så jobbigt som jag först trodde. Har insett att jag nog inte samlar på skivor, utan mer på upplevelsen av dem.

Urvalet av ”nya” skivor till listan blir i år därför lite begränsat, men jag har kommit fram till följande:
 
Ian Hunter – Greatest Hits Live
En briljant liveplatta från ett par berömda konserter i London 2004. Det är verkligen en Greatest Hits-skiva och Ian har letat upp det bästa nåde från Mott the Hoopletiden och sin egen långa solokarriär. Skivan släpptes i år.
Sparks – Hippopotamus
Såna här album dyker väldigt sällan upp. Hippopotamus är en sån där skiva man hejdlöst fastnar för direkt. Låtar som Edith Piaf, Scandinavian Design och Missionary Position, har såna där oemotståndliga pophooks som limmar sig fast redan i första lyssningen. Utgiven 2017.
Out Of Focus – Out Of Focus
Out Of Focus är ett av krautrockens allra främsta. Den här LP:n - deras andra - är tyskarnas storverk. Ett rock- och jazzfusionalbum som inte är något annat än fascinerande. Ett mäktigt statement. En reissue från 2009.
Jethro Tull – Warchild 2014
Warchild är orsaken till att Jethro Tull och Ian Anderson är så stort i min musikvärld. Men det var skivan från 1974 det. Det här är en överraskande bra remix från 2014 av Steve Wilson.
Lokomotive Kreuzberg – Fette Jahre
Fette Jahre sägs vara det mest lättillgängliga av de album Lokomotive Kreuzberg spelade in. Detta undergroundband från Berlin ägnade sig annars mest åt politisk progressiv musik och satirisk teater i samma anda som kollegorna Floh De Cologne. Utgiven 1975.
Art Zoyd – Phase IV
Art Zoyd är andra generationens fransk progg, har rötterna i Rock In Opposition och har med säkerhet influerats av giganterna Magma. Art Zoyd är nära besläktade med Samla Mammas Manna. Släppt 1982.
Halfnelson – Halfnelson
Att ha skivan med Halfnelson hemma känns stort. Det är visserligen samma skiva som Sparks debutskiva, men bröderna Mael uppträder här under annat namn. Den kom till innan Sparks blev Sparks och blev This Town Ain´t Big Enough med hela världen. Utgiven 1971.
Made In Germany – Made In Germany
Den här LP:n skulle vara värd att ha bara för låten Made In Germany, den är fantastisk. Men hela skivan är lika rolig. En smått naivt och galen platta, utan att för den skull bli spretig eller ofokuserad. Kom 1971, nyutgiven på vinyl 2016.
Projecto A – Projecto A+B
Alla ljudeffekterna på den här spanska proggskivan, det finns en hel del, är ”hemmagjorda”. 1971 gick det inte att ladda ner piratfiler från Ryssland. Ville man ha nåt gjort fick man göra det själv. Och det gjorde Frank Dubé. Släppt som reissue på vinyl 2015.
Jimi Hendrix - Are You Experienced
Möjligen är detta alla tiders starkaste och fräckaste debutplatta. Are You Experienced spöar lätt Led Zeppelins etta och har haft minst lika mycket influenser på senare musik som Beatles Sgt Pepper. Det är minst sagt en legendarisk LP. Reissue 2015.

lördag 30 december 2017

En kavalkad av glamrockhits

SLADE – SLADEST – 1973

Tro det om du vill, men där jag bodde var Slade var ett föraktat band när man gick på högstadiet. Tillsammans med Sweet, Suzi Quatro och Gary Glitter bildade de någon slags töntpakt. De tuffa grabbarna lyssnade på Bowie, Deep Purple och Sabbath.
Att erkänna att man hade en skiva med Slade hemma var som att dansa på undergångens rand. För högstadietiden tillhörde som vi alla vet en tid då inga undantag tilläts.

Sladeskivorna fick jag lyssna på i smyg och de placerades längst bak i skivbacken för att inte synas. Jag gillade Slade. Visst, det var skrikig och högljudd 70-talsrock med massor av diskant.

Men de blev på något sätt rebeller, i utsvängda jeans och sanslöst höga platåskor. Noddy Holders vrålande, allt glitter och Jimmy Leas platåskor var sånt som imponerade på en vilsen 13-åring. Att det var en sladeskiva som blev min allra första var nog förutbestämt.

Jag kommer fortfarande ihåg hur lycklig jag var när jag för första gången någonsin gick ut från Musikhallen på Västra Storgatan med en skivpåse. Det var Sladest som låg där, 25 kronor hade jag betalat, vilket var mycket pengar på den tiden.
Sladest har nummer 1 (ett) i min skivsamling. Den har den en särställning. Jag tycker fortfarande det är en riktigt bra första LP: Här hade de bästa låtarna från gruppens första plattor och singlar samlats ihop. Och vilken samling det blev.

Sladest är en kavalkad av glamrockhits, nästan en koncentrat av hela eran. Alla låtarna var hits. Get Down and Get With it, Coz I Luv You, Mama We´re All Crazy Now, Cum On Feel the Noize och alla de där. Alla de där låtarna gick upp som etta på brittiska singellistan.
Idag kanske man ler lite och tycker det låter mest som umpa-umpa pop. Men på den tiden fanns ett oemotståndligt skimmer runt de här låtarna. Glamrockbandet från Wolverhampton var just då det allra bästa som fanns och kanske det enda band jag verkligen kan säga var mina idoler.

Den gamla skivan har jag dock inte kvar i samlingen, så nostalgisk är jag inte. Jag har ganska länge letat efter en bättre. Skivan var ny när jag köpte den, men hann bli ganska utsliten och repig redan de första åren. Efter att den varit utlånad blev den dessutom knastrig.

Den här texten har publicerats tidigare, men då jag på senaste skivmässan i Huskvarna hittade ett fint och välvårdat exemplar tar jag mig nu friheten att publicera en något omstuvad och friserad text. 

Nr: 1/2222

fredag 29 december 2017

Halfnelson större än Sparks

HALFNELSON – HALFNELSON – 1971

Att ha Sparks första skiva i samlingen är nödvändigt. Det är ett av pophistoriens märkligaste album. Men att ha skivan med Halfnelson hemma känns stort. Det är visserligen samma skiva, men bröderna Mael uppträder här under annat namn. Den kom till innan Sparks blev Sparks och blev This Town Ain´t Big Enough med hela världen.
Det var när Sparks flyttat till England, blivit geniförklarade redan efter Kimono My House som bandets första album dammades av igen. Halfnelsons skiva blev Sparks första platta i efterhand. Jag har nu bytt min sparksskiva mot den riktiga, Halfnelson.
Halfnelson var långt före sin tid. Det var inte bra för dem. Att ge sig på new wave och synthpop innan de genrerna ens var uppfunna var inte det bästa för en karriär i rockbranschen under det tidiga 70-talet.

Att dessutom göra det i Kalifornien där varenda band med bara lite självaktning förväntades följa i Jefferson Airplanes psykedeliska (och vingliga) fotspår gjorde att det var dömt att misslyckas. Halfnelsons enda skiva försvann i glömska och bröderna Mael försvann till England.

Numera står Kimono My House och Propaganda väldigt högt på min egen lista över bra popskivor. Så har det inte alltid varit, det fanns en tid när jag inte kunde lyssna alls på Sparks.

Jag kom dock på bättre tankar och började på allvar lyssna på bröderna Mael. Och förstod till sist vad det var frågan om. I det ljuset blev också debutskivan något annat, även om man redan i första låten, Wonder Girl, inser att det är ett verk av två mycket sofistikerade galningar med idéer långt utanför de vanliga popramarna.

Att Halfnelsonskivan är en sparksskiva går inte att ta miste på. Soundet som 1974 skulle få hela popvärlden att vakna finns där. Vad som är lite överraskande är att den känns betydligt mer varierad än sina efterföljare, vilket faktiskt gör den roligare att lyssna på än både Kimono My House och Propaganda. Samtidigt som den är väldigt mycket jobbigare...
Det mest överraskande är dock att bröderna Ron och Russell Mael vågade testa så många olika idéer och att det känns som de verkligen var på rätt spår. Sparks debutskiva är därför en märklig mix av mainstreampop, psykedelia, ett experiment med synthar och en känsla som inte går att beskriva på något annat sätt än som powerpop eller new wave. Den här texten bygger på min tidigare text om Sparks första platta, som du hittar här.

Nr: 1143/2222

torsdag 28 december 2017

Ett mäktigt statement av Out Of Focus

OUT OF FOCUS – OUT OF FOCUS – 1971

Out Of Focus är ett av krautrockens allra främsta. Den här LP:n - deras andra - är tyskarnas storverk. Ett rock- och jazzfusionalbum som inte är något annat än fascinerande. Ett mäktigt statement.
Det är inte särskilt underligt att detta album är en eftertraktad trofé bland både samlare av progressiv rock, krautrock och jazzrock. Out Of Focus hade en mycket originell stil, de hittade en egen nisch i krautrockens undre värld som de utvecklade och förfinade till något helt eget. Musiken har klara influenser från tidiga Jethro Tull, inte minst This Was, men också från bluesrock som Ten Years After.

Men det är inte där Out Of Focus lägger sin kraft utan tar även in intryck från Soft Machine och faktiskt Deep Purple. Att även nämna Amon Düül II tycker inte jag är fel, även om jag inte tror att Out Of Focus skulle tyckt så.
Trots namedropping av rockband är det i jazzrockens värld man ska placera den här skivan. Jag har dock inte hittat några direkta likar till Out Of Focus bland de brittiska samtida banden. Jag vill i det sammanhanget ändå nämna relativt okända amerikanska Julius Victor och brittiska underskattade Riff Raff som möjligtvis kan ha en del beröringspunkter med Münchens obestridda krautrockhjältar på 70-talet.

För den som blir intresserad kan jag nämna att bandets debutskiva Wake Up också är mycket spännande, även om den innehåller mer rock.

Tredje albumet och sista ”riktiga” plattan, dubbeln Four Letter Monday Afternoon har samma inriktning som detta album och jag påstår att det är ett minst lika starkt verk som den här skivan.

Det hade varit intressant att få följa Out Of Focus vidare. Men bandet blev tämligen kortlivat. Out Of Focus gav ut sina skivor på legendariska Kuckuck Records. När bolaget bytte inriktning blev de kontraktslösa, vilket var början till slutet för bandet som efter ytterligare några inspelningar, vilka aldrig gavs ut då, upplöstes.

Nr: 517/2222

onsdag 27 december 2017

Creeps comeback

CREEPS – MR FREEDOM NOW - 1996

Utan att det egentligen finns en enda riktig superhit skulle Mr Freedom Now kunna vara The Creeps bortglömda och missförstådda. En sån där skiva man 25 år för sent hittar i garderoben och undrar varför den står där.
Mr Freedom Now är Älmhults Creeps comeback tre år efter det som skulle bli deras stora genombrott men aldrig blev det, Seriouslessness, som trots alla resurser i ryggen föll så platt som bara en CD-skiva från det tidiga 90-talet kunde göra.

Creeps lärde sig läxan, rewindade sitt sound till innan de blev superkändisar tack vare humorserien Smash och sen LP:n Blue Tomato.

Med Mr Freedom Now tog Creeps tillbaka sitt ursprungliga sound, det där sagolikt charmiga som man förförs av på Enjoy The Creeps och Now Dig This från tiden före den blå tomaten. Okej, det är egentligen inga större låtar, det är souligt, funkigt, det är ruffigt och texterna banala.

Men soundet är kristallklart och den röda tråden mellan Älmhult och Hendrix, Funkadelic och blaxploitation; Shaft, Foxy Brown, Blackenstein, funk-soul-r´n´b, blir plötsligt alldeles självklar. Det är svettigt, fläskigt och maximalt kaxigt. Och så blir det faktiskt lite Zappa också.
På det stora pluskontot radar jag upp bedagade skönheter som Make It Easy, Grossmotherfucker och zappar vidare till Zappas Central Scrutinizer och sen Old Folks. Mums!

Make It Easy lär ha släppts som singel, vilket jag inte har ett enda minne av. Mitt stora bekymmer är att jag inte alls minns Mr Freedom Now som ett album jag lyssnade på 1996. Hängde det i så fall på Seriouslessness? Men det tar jag igen nu.

Nr: 183/CD

tisdag 26 december 2017

Ian Hunters norska skiva

IAN HUNTER – THE ARTFUL DODGER – 1996

Redan under första låten insåg jag att den här Ian Hunterskivan skulle ta tid på sig. Dels för att det inte var låtar som satte sig direkt, ingen Once Bitten Twice Shy med andra ord. Dels för att jag förstod att det skulle bli en skiva jag ville höra igen och igen.
Det var precis så det blev. När jag nu skriver detta är The Artful Dodger den enda skiva jag spelat de senaste tre dygnen. The Artful Dodger är inget ”normalt” album för att vara Ian Hunter. Hans skivor är oftast rockplattor med rötterna i glamrock och med självklara kopplingar till Mott the Hoople.

Men ibland dyker det upp såna här skivor, som All American Alien Boy till exempel, där Hunter visar en av sina andra sidor, det eftertänksamma och dylanska anslaget som annars bara glimtar fram, där jag nu har samma känsla som av Dylans Modern Times. Det är en sida dem som inte andra än hängivna fans i allmänhet uppskattar.

All American Alien Boy fick knappast särskilt sprudlande kritik på sin tid, samma är med The Artful Dodger, som när man läser kritiken skulle kunna tro är ett riktigt bottennapp.
Men så är det inte, The Artful Dodger har själ och hjärta, närvaro och sorg. Ian Hunter är en mästare på sorgliga kärleksballader, här blir det Resurrection Mary som får mig att smälta på samma sätt som när jag hörde Irene Wilde första gången.

Hunters begravningstal/avskedssång till sin vän och kollega Mick Ronson är också gripande i sin nakenhet. Jo, jag sitter här nu med tårar i ögonen jag också trots att Mick Ronson gick bort för så länge sen som 1993.

Men ingen Hunterskiva utan rock, 23A Swan Hill får representera den sidan, en kul låt och lite annorlunda.

Det mest skumma spåret är dock Skeletons (In Your Closet) som jag faktiskt skulle kunna leva utan trots att jag normalt hugger på allt Ian Hunter gör. Den blev över från inspelningen av Dirty Laundry och har mer med Ian Dury & The Blockheads att göra än Ian Hunter.

Skivan är förresten inspelad i Norge med norsk producent och testsläpptes först enbart där då Ian Hunter kände sig osäker på om den skulle fungera eller inte. Det gjorde den, det dröjde bara något år till alla vi andra också fick vara med, inte bara norrmännen.

Det har på en hel del olika sajter framförts ganska kraftig kritik mot produktionen som anses inte göra Ian Hunter rättvisa. Där kan jag hålla med, det är en ganska typisk produktion från det sena 90-talet där det nödvändigtvis skulle vara ”mycket-av-allt” vilket gör att soundet blir i mastigaste laget. Möjligtvis kan tanken med det varit att musiken då funkar bättre i datorhögtalare. Jag har dock inte testat det.

Nr: 177/CD

måndag 25 december 2017

Warchild anno 2014

JETHRO TULL – WARCHILD – 2014

Jo, du läste rätt, 2014 står det. Det här blir nog tredje gången jag skriver om denna LP, denna perfekta LP, vågar jag påstå. Warchild är orsaken till att Jethro Tull och Ian Anderson är så stort i min musikvärld. Men det var skivan från 1974 det.
Warchild firade 40 år 2014 och gavs därför ut på nytt remixad av Steven Wilson. Det är den skivan det ska handla om nu. Först dök den upp i en elegant och dyr CD-box och sen också på vinyl. Då kunde jag inte låta bli att skaffa den. Förutom originalplattan har jag för säkerhets skull även Warchild på CD-skiva i en remastrad upplaga från 2002. Överdrift? Inte alls. Inte när det gäller Warchild.

Min första känsla var dock att en remix av skivan kändes helt onödig och förmodligen skulle rubba eller till och med förstöra mina tidigare intryck av Warchild.

Men efter att ha lyssnat på en annan Wilsons tullremixar (Nightcap-skivan, det vill säga den inspelning av A Passion Play som Ian Anderson kasserade i sista stund, en remix jag verkligen gillade) kunde jag inte låta bli nya Warchild.

Utan att gå in närmare på musiken, vilket efter ett antal texter om denna skiva känns som överkurs, ger jag mig i stället på själva kärnan, känslan Steven Wilsons remix skapar.

Jag är dock ingen expert vad det gäller ljudupplevelser och sound, och har bara vaga kunskaper om skivproduktion, kan inte alls redogöra för skillnaden och betydelsen av till exempel London-, New York- eller Los Angelessoundet som folk i producentfacket tycker att alla borde ha koll på.
Jag jämförde i stället. Jag lyssnade på både den nya och min gamla Warchildplatta för att höra om det skulle vara nån skillnad. Och det var det! Ganska mycket till och med! Men jag vet inte riktigt vad...

Min högst subjektiva upplevelse är dock att 1974 års Warchild är en tämligen avskalad produktion. Inte för att vara från den tiden så klart, då var det nog precis tvärtom, men i jämförelse med det Steven Wilson skapat menar jag. Wilsons remix har en mycket tydlig klang av 2000-talets betydligt mer omfångsrika sound och ljudbild, det är fläskigt om man vill kalla det så. Där Ian Andersons egen 70-talsremix bara är ett dovt muller i bakgrunden får de remixade låtarna bashögtalarna att skorra.
Man hör det tydligt i låtar som Warchild och Bungle In The Jungle, som i Wilsons remixar blir betydligt tyngre och mer rock än renodlad progrock. Allra tydligast blir dock i redan synthiga Back-Door Angels. Underligt nog gör det inget negativt alls. Jag tycker det känns fräscht.

Man hör det också i akustiska stycken som Ladies, Skating Away On The Thin Ice Of The New Day och Only Solitaire, men där håller Steven Wilson tillbaka och lyckas skickligt passa in låtarna i rätt tid och rum.
Jag trodde aldrig jag skulle säga att jag gillar en remixad gammal klassiker, det finns ju ett antal ganska buskiga saker därute, men den här ”nya” tullskivan gillar jag verkligen. Det är till och med så jag tvekar om det är den gamla skivan jag vill helst vill höra eller om det är Steven Wilsons remix jag gillar bäst. Så bra är Warchild anno 2014!

Nr: 937/2222

söndag 24 december 2017

Beatles julsingel 1995

BEATLES – FREE AS A BIRD – 1995

Nu är det julafton igen. Och den här gången firar vi tomtens återkomst med en beatlessingel...som inte är alls så gammal som deras andra låtar. 1995 blev den en stor nyhet och den perfekta julklappen till alla gamla popnördar.
Men om Free As A Bird verkligen var en så stor sensation som det påstods 1995 eller om det bara var en smart och gigantisk reklamgrej är fortfarande svårt att avgöra. Jag kommer ihåg att jag blev lite besviken när jag till sist fick höra låten

Mycket snack för ganska lite tyckte jag då. Som det där uppsnacket om Stones comeback med Steel Wheels...som visade sig vara en allt för väl uppblåst ballong, eller som...äh, det finns hur många som helst.
Free As A Bird skrevs en gång i tiden av John Lennon och han spelade också in en demotejp. Men mer blev det inte då, Lennon tog aldrig med den på någon av sina album. När Paul McCartney, George Harrison och Ringo Starr fick ta över rättigheterna den gamla tejpen använde de sig av den och lade på sina egna instrument och under ledning av Jeff Lynne. En inspelning som därefter lanserades som en ”ny” beatlessingel, vilket det tekniskt sett var...

Hur som helst blev det årets julklapp 1995 eftersom CD:n underligt nog släpptes i december...ett ofta återkommande sammanträffande i popvärlden. Som bonus fick man dock med tre låtar till; aldrig tidigare publicerade versioner av I Saw Her Standing There och This Boy samt jullåten Christmas Time (it´s here again). En låt som tidigare aldrig getts ut i större upplaga, bara till medlemmar i Beatles fanclub.

Nr: 8/CD-singel

lördag 23 december 2017

Ikarus inte tillräckligt nära solen

IKARUS – IKARUS – 1971

Ikarus är inget ovanligt namn för ett rockband, det finns några till. En del av dem blev övermodiga och flög för nära solen. Så inte detta tyska krautrockband, som nog kan sägas höra till föregångarna inom jazzrockfusion. Detta numera synnerligen obskyra album sägs dock vara det första i genren som gavs ut i Tyskland.
Albumet finns sedan en tid tillbaka som reissue, vilket uppskattas av bland annat mig som annars inte haft en chans att få lyssna på skivan. Nu är skivan dock inte så banbrytande som man skulle kunnat hoppas att den var. Jag gillar skivan, jag tycker bra om bandets sätt att ta sig an uppgiften. Men (jag kunde inte låta bli) Ikarus lyfter inte så högt som jag hoppats.
Frågan är om de ändå inte skulle vågat flyga lite närmare solen för att skivan nu för tiden skulle kunnat få kultstatus. Ikarus album kommer inte upp till samma höga nivå som till exempel Out Of Focus, som nog kan påstås vara Tysklands främsta inom genren. Men å andra sidan fanns det inte många band som nådde så högt.

Hur som helst är Ikarus skiva absolut ett album jag tycker om att lyssna på. Låtarna är långa, det händer mycket och vindlingarna genom det musikaliska landskapet är spännande att följa.

Man ska inte ge upp redan efter första låten. Inledningen av Eclipse är lite väl rakt på för att åtminstone jag ska uppskatta det. Men klarar man sig förbi de första minuterna och tar sig vidare till 15 minuter långa Skyscrapers And Sooner Or Later blir upplevelsen något helt annat. Rekommenderas!

Nr: 862/2222

fredag 22 december 2017

Mums för Mott-fans

IAN HUNTER – GREATEST HITS LIVE – 2017

Ett livealbum med Greatest Hits-låtar borde vara något av det mest onödiga jag kan tänka mig. Men här är undantaget. Jag är alldeles för svag för Mott The Hoople och Ian Hunters låtar för att låta bli en skiva. Jag till och med förbokade den flera månader i förväg, så jag helt säkert skulle få den direkt när den släpptes.
Nu blev det inte så, min skiva dröjde flera veckor efter aztt den officiellt var ute. Om skivsläppet blev försenat eller om jag hade oturen att vara bland dem som fick vänta, vet jag inte. Men de där tre extra veckorna innan skivan till sist dök upp var jobbiga för detta gamla Mott-fan.

Jo, jag vet. Det är nostalgi, det var de här låtarna jag växte upp med. Mott The Hooples skivor var bland de allra första rockplattor jag hörde i mitt liv. Det var Roll Away The Stone, All The Way From Memphis och All The Young Dudes som fick mig att så hejdlöst bli förälskad i musiken att jag än i dag inte kan stå emot låtarna.
Det är nog därför jag tycker den här skivan är så fantastiskt rolig att lyssna på. Visst är det gammal skåpmat och låtar som var hits för 40 år sedan. Men när jag nu får höra dem igen kommer alla de där gamla minnena tillbaka och då är jag också på 70-talet igen i mitt gamla pojkrum med alggröna tapeter och orange plastmatta på golvet.

Skivan är inspelad 2004 under en konsert på London Astoria. Då var Ian Hunter nybliven folkpensionär, bara 65, men det låter precis lika bra som förr, faktiskt bättre. The Rant Band, som han har bakom sig här är ett bättre rockband än gamla Mott The Hoople...vilket bjöd mig emot att skriva, men jag måste nog erkänna att det är så.

Förresten har Ian gamle Mott-kollegan Mick Ralphs med sig på scenen den här gången, så lite Mott är det ju ändå. Ralps lämnade ju Mott 1973 och bildade Bad Company, besviken över att Hunter fått ta så stor plats. Efter 40 spelade alltså tillsammans igen.

I sista låten, All The Way From Memphis, hoppar dessutom Brian May från Queen och Joe Elliott, Def Leppard, med i bandet.

Bra låtar då?
Alla låtar är givetvis alldeles lysande på den här skivan. Den kallas ju inte Greatest Hits för inte. Det är de bästa låtarna med Mott The Hoople och det är Ian Hunters egna bästa. För att få med alla gamla hitlåtar jag har på min lista över briljanta Mott & Ian-låtar hade det krävts minst ett dubbelalbum, men att få nio av dem duger gott.

Allra bäst gillar jag Cleveland Rocks och Once Bitten Twice Shy (som alltid är bra), Roll Away The Stone och efter över 40 år fortfarande lika ruffiga Rock And Roll Queen.

Nr: 1219/2222

torsdag 21 december 2017

Ambitiöst projekt av Frank Bornemann

ELOY – REINCARNATION ON STAGE – 2014

Nu är jag imponerad. Eloys första liveplatta sedan 1978, nästan 40 år alltså, är betydligt mycket bättre än jag trodde. Det är ett mastodontverk på hela tre vinylskivor (en dubbel-CD), så man får tillräckligt. Omslaget är dessutom läckert, välgjort och fantasifullt, där Frank poserar i en venetiansk mask.
Jag hade faktiskt lagt Eloy åt sidan för ganska länge sen. Visst var det lite intressant med atmosfäriska album som Visions och Oceans 2 men med tanke på att det var närmare tio år sedan senaste skivan trodde jag inte det skulle dyka upp något nytt från de här gamla tyska hjältarna. Men Reincarnation On Stage imponerar, och funkar. Trots det nästan gigantiska innehållet, som sträcker sig från Eloys tidiga år fram till 90-talet, är det ett album jag gärna spelar flera gånger i rad.
Skivan spelades in under Eloys turné 2012-2013, vilket jag missade helt eftersom jag då trodde att Eloy gått till historien för länge sen. Men Reincarnation On Stage visar något helt annat. Det är ett kompetent livealbum där Eloy verkligen visar varför de bör räknas in bland de främsta tyska banden i genren atmosfärisk, pinkfloydisk rockmusik.
Jag tvekar att kalla det krautrock, men det är förmodligen där Eloy hör hemma vad jag än säger. Men skivan bör rimligtvis tilltala fler än bara de närmsta fansen. Jag måste också påpeka att ljudet är fantastiskt bra. Men så tog det också Frank Bornemann flera år att färdigställa detta mycket ambitiösa album.

Som nästan alltid när det handlar om Eloys produktioner är det helheten som är målet, inte delarna. Därför känns det nästan omöjligt för mig att välja ut några särskilda låtar eller avsnitt.

Detta säger jag trots att låtarna inte är hämtade från en endas konsert utan är utvalda nummer från hela turnén. En Best Of skulle man kunna säga. Men om jag blir tvingad får jag väl ändå nämna Poseidon´s Creation som albumets huvudnummer. Det är ju alltid ett säkert kort.

Nr: 395/2222

onsdag 20 december 2017

Politisk satir och teater

LOKOMOTIVE KREUZBERG – FETTE JAHRE – 1975

Fette Jahre sägs vara det mest lättillgängliga av de album Lokomotive Kreuzberg spelade in. Detta undergroundband från Berlin ägnade sig annars mest åt politisk progressiv musik och satirisk teater i samma anda som kollegorna Floh De Cologne.
Fette Jahre är också det politik och satir, men här ger bandet musikal- och populärmusik en känga. Men är man inte särskilt väl insatt i den tyska politiska situationen under det tidiga 70-talet eller musikalscenen, blir det underhållning ni stället för satir, vilket jag gissar att folket i Lokomotive Kreuzberg inte alls hade tänkt sig.

Men samma sak har ju svenska storheter som Nationalteatern, Motvind och liknande råkat ut för. De som inte var med på 70-talet ser inte meningen bakom utan tycker i allmänhet att till exempel Nationalteaterns Livet är en fest är en rätt ball text, vilket Ulf Dageby och Totta nog inte tänkt sig...

Även om Nationalteaterns och andra politiska proggbands texter, som Blå Tågets Staten och kapitalet, absolut borde vara lika viktiga och intressanta idag är det nog tyvärr så att politisk rockmusik har en begränsad livslängd.

Lokomotive Kreuzberg och Fette Jahre kan alltså, av den som vill, därför avfärdas som daterad och ointressant trots att det inte alls borde vara så. Men man kan inte ta ifrån Lokomotive Kreuzberg, Floh De Cologne och andra politiskt engagerade band att dem på sin tid hade stort inflytande på sin publik.
Jag blir också förvånad av den höga musikaliska kvaliteten. Lokomotive Kreuzberg var till skillnad från många svenska proggband ett drivet och skickligt rockband som utnyttjade sina resurser och kunskaper väl.

Musiken på skivan påminner ganska mycket om Mothers Of Invention. Man har med andra ord stor behållning av att lyssna på Fette Jahre nu för tiden också, även om man inte kan något om tysk 70-talspolitik eller ett enda ord tyska.

Nr: 1217/2222

tisdag 19 december 2017

Ett franskt Samla Mammas Manna

ART ZOYD – PHASE IV – 1982

Art Zoyd existerar i mellanrummet mellan progressiv rock, jazz och filmmusik. Musiken är uttrycksfull, ljudbilden komplex och lyssnaren får själv skapa bilder och sammanhang. Art Zoyd är andra generationens fransk progg, har rötterna i Rock In Opposition och har med säkerhet influerats av giganterna Magma.
Med mongolisk strupsång, en kyrkkör, stråkar, kraftfullt blås, elektroniska ljudeffekter, där piano är den sammanhållande länken, skapar Art Zoyd en helt egen musikalisk värld, som skulle kunna vara soundtracken till en abstrakt obskyr film, kanske en skräckfilm med montona upprepade sekvenser, ett blixtrande strobljus, färgexplosioner.
Musiken är atmosfäriskt komplex men minimalistisk där de konstruerade ljudbilderna tar med sig sin lyssnare ut på en fascinerande men synnerligen märklig musikalisk upplevelse.

Art Zoyd är nära besläktade med Samla Mammas Manna och absolut också med franska Etron Fou Leloublan. Att kategorisera musiken som jazz, som rock eller som något annat är givetvis helt omöjligt.

Art Zoyds fjärde fas, som gruppens fjärde album, anses av kännare vara ett av deras främsta verk, kanske det allra största.

Inledningen med pulserande Etat d´Urgence är galet häftig och öppnar direkt dörren in till Art Zoyds udda och skruvade musikaliska värld.
För den som gärna avnjuter Lars Hollmers musik och Samla Mammas Manna är Art Zoyd den naturliga fortsättningen. För den som uppskattar Magmas och Gongs avantgardistiska uttryck känns Art Zoyd igen.

Nr: 198/2222