IAN HUNTER – GREATEST HITS LIVE – 2017
Ett livealbum med Greatest Hits-låtar borde vara något av det mest onödiga jag kan tänka mig. Men här är undantaget. Jag är alldeles för svag för Mott The Hoople och Ian Hunters låtar för att låta bli en skiva. Jag till och med förbokade den flera månader i förväg, så jag helt säkert skulle få den direkt när den släpptes.
Nu blev det inte så, min skiva dröjde flera veckor efter aztt den officiellt var ute. Om skivsläppet blev försenat eller om jag hade oturen att vara bland dem som fick vänta, vet jag inte. Men de där tre extra veckorna innan skivan till sist dök upp var jobbiga för detta gamla Mott-fan.
Jo, jag vet. Det är nostalgi, det var de här låtarna jag växte upp med. Mott The Hooples skivor var bland de allra första rockplattor jag hörde i mitt liv. Det var Roll Away The Stone, All The Way From Memphis och All The Young Dudes som fick mig att så hejdlöst bli förälskad i musiken att jag än i dag inte kan stå emot låtarna.
Det är nog därför jag tycker den här skivan är så fantastiskt rolig att lyssna på. Visst är det gammal skåpmat och låtar som var hits för 40 år sedan. Men när jag nu får höra dem igen kommer alla de där gamla minnena tillbaka och då är jag också på 70-talet igen i mitt gamla pojkrum med alggröna tapeter och orange plastmatta på golvet.
Skivan är inspelad 2004 under en konsert på London Astoria. Då var Ian Hunter nybliven folkpensionär, bara 65, men det låter precis lika bra som förr, faktiskt bättre. The Rant Band, som han har bakom sig här är ett bättre rockband än gamla Mott The Hoople...vilket bjöd mig emot att skriva, men jag måste nog erkänna att det är så.
Förresten har Ian gamle Mott-kollegan Mick Ralphs med sig på scenen den här gången, så lite Mott är det ju ändå. Ralps lämnade ju Mott 1973 och bildade Bad Company, besviken över att Hunter fått ta så stor plats. Efter 40 spelade alltså tillsammans igen.
I sista låten, All The Way From Memphis, hoppar dessutom Brian May från Queen och Joe Elliott, Def Leppard, med i bandet.
Bra låtar då?
Alla låtar är givetvis alldeles lysande på den här skivan. Den kallas ju inte Greatest Hits för inte. Det är de bästa låtarna med Mott The Hoople och det är Ian Hunters egna bästa. För att få med alla gamla hitlåtar jag har på min lista över briljanta Mott & Ian-låtar hade det krävts minst ett dubbelalbum, men att få nio av dem duger gott.
Allra bäst gillar jag Cleveland Rocks och Once Bitten Twice Shy (som alltid är bra), Roll Away The Stone och efter över 40 år fortfarande lika ruffiga Rock And Roll Queen.
Nr: 1219/2222
Ett livealbum med Greatest Hits-låtar borde vara något av det mest onödiga jag kan tänka mig. Men här är undantaget. Jag är alldeles för svag för Mott The Hoople och Ian Hunters låtar för att låta bli en skiva. Jag till och med förbokade den flera månader i förväg, så jag helt säkert skulle få den direkt när den släpptes.
Nu blev det inte så, min skiva dröjde flera veckor efter aztt den officiellt var ute. Om skivsläppet blev försenat eller om jag hade oturen att vara bland dem som fick vänta, vet jag inte. Men de där tre extra veckorna innan skivan till sist dök upp var jobbiga för detta gamla Mott-fan.
Jo, jag vet. Det är nostalgi, det var de här låtarna jag växte upp med. Mott The Hooples skivor var bland de allra första rockplattor jag hörde i mitt liv. Det var Roll Away The Stone, All The Way From Memphis och All The Young Dudes som fick mig att så hejdlöst bli förälskad i musiken att jag än i dag inte kan stå emot låtarna.
Det är nog därför jag tycker den här skivan är så fantastiskt rolig att lyssna på. Visst är det gammal skåpmat och låtar som var hits för 40 år sedan. Men när jag nu får höra dem igen kommer alla de där gamla minnena tillbaka och då är jag också på 70-talet igen i mitt gamla pojkrum med alggröna tapeter och orange plastmatta på golvet.
Skivan är inspelad 2004 under en konsert på London Astoria. Då var Ian Hunter nybliven folkpensionär, bara 65, men det låter precis lika bra som förr, faktiskt bättre. The Rant Band, som han har bakom sig här är ett bättre rockband än gamla Mott The Hoople...vilket bjöd mig emot att skriva, men jag måste nog erkänna att det är så.
Förresten har Ian gamle Mott-kollegan Mick Ralphs med sig på scenen den här gången, så lite Mott är det ju ändå. Ralps lämnade ju Mott 1973 och bildade Bad Company, besviken över att Hunter fått ta så stor plats. Efter 40 spelade alltså tillsammans igen.
I sista låten, All The Way From Memphis, hoppar dessutom Brian May från Queen och Joe Elliott, Def Leppard, med i bandet.
Bra låtar då?
Alla låtar är givetvis alldeles lysande på den här skivan. Den kallas ju inte Greatest Hits för inte. Det är de bästa låtarna med Mott The Hoople och det är Ian Hunters egna bästa. För att få med alla gamla hitlåtar jag har på min lista över briljanta Mott & Ian-låtar hade det krävts minst ett dubbelalbum, men att få nio av dem duger gott.
Allra bäst gillar jag Cleveland Rocks och Once Bitten Twice Shy (som alltid är bra), Roll Away The Stone och efter över 40 år fortfarande lika ruffiga Rock And Roll Queen.
Nr: 1219/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar