The Musical Box: mars 2012

lördag 31 mars 2012

What´s Funk är inte funk

Jisses, vad mycket skräp man samlat på sig genom åren. Den här skivan med Grand Funk Railroad från 1983 – What´s Funk – är verkligen inte rolig.

Det enda som är lite bra med skivan är kanske skivomslaget, som inte alls är dumt. På något sätt gillar jag det lite.
Sen sitter skivtiteln helt perfekt. För den fråga Grand Funk ställer har de all anledning att ställa – What´s Funk?

För en sak är säker. What´s Funk har inget med funk att göra...
utom om man tror att funk är det samma som ett skitigt och skräpigt sound, då har Grand Funk rätt.

Jag kan inte ens ana hur de här amerikanska rockhjältarna tänkte när de gjorde skivan.

Den gavs ut ungefär tio år efter bandets storhetstid och möjligtvis kan de ha varit på jakt efter en ny publik.

Men inte ens de som gillade Grand Funks tidiga 70-talare gillade det här. Och definitivt inte de som i början och mitten av 80-talet halkat in på heavy metal eller new wave. För dem var nog What´s Funk bara konstig.

Nej, den här skivan har inte mycket med de bra grejer Grand Funk gjorde, sådär 1972-1974.

Eventuellt kan man hävda att de försökte hitta tillbaka till sina rötter, slutet av 60-talet. Då lät de ungefär som på den här skivan. Den här gången blev det inte bra, heller...

Nr: 425/2000

fredag 30 mars 2012

Baron von Tallboth & The Chrome Nun

Det är mycket 1967 över Baron von Tallboth & The Chrome Nun. Det är mycket Jefferson Airplane och mycket ”Riders of the rainbow, let it grow, let it grow”.

Det är rökigt och psykedeliskt och säkert också mycket nostalgi. Skivan är inspelad 1973 av Paul Kantner och Grace Slick precis efter att Jefferson Airplane splittrats.

Det går inte att ta fel på att de båda vill vara kvar i den där drömvärlden. Både texter och musik andas hippie, droger och 1967.

Det lyckas de med. Baron von Tallbooth skulle kunna vara en Jefferson Airplane-skiva vilken som helst. Inte nån av de stora; Surrealistic Pillow eller Crown Of Creation, men inte långt ifrån.

Hela Jefferson Airplane-gänget är dessutom med på skivan. Det är förresten Jerry Garcia (Grateful Dead) och David Crosby också.

Kaliforniens psykedeliska popelit höll ihop och spelade ofta på varandras album.
Med på skivan är också Pointer Sisters, som är med och doar på sina ställen.

Med andra ord är Baron von Tallbooth & The Chrome Nun ännu en spännande LP från hippiekollektivet Jefferson Airplane med vänner.

En skiva som självklart har sin givna plats vid sidan av Airplane, Deja vu*, If I Could Only Remember My Name** och Workingman´s Dead***.

”Riders of the rainbow, let it grow, let it grow”...

Baron von Tallbooth & The Chrome Nun var förresten David Crosbys smeknamn på Paul Kantner och Grace Slick.

Nr: 698/2000

* Crosby Stills Nash & Young
** David Crosby
*** Grateful Dead

torsdag 29 mars 2012

20 år med Jethro Tull

JETHRO TULL - 20 YEARS OF JETHRO TULL - 1988

20 Years Of Jethro Tull är förmodligen ett album bara för fansen. Men det är å andra sidan bättre för vem som helst att slösa sina pengar på den än på Stevie Winwood. Det är förbannat intressant – och bra – lyssning på fyra LP-sidor.
20 Years Of Jethro Tull är något så populärt som ett samlingsalbum med outtakes och tidigare inte utgivna låtar. Sånt som skivbolagen älskar att ge ut, eftersom det förmodligen bara kostar dem småpengar, då de redan har rättigheterna. Ett fenomen som blev stort på 90-talet inte minst tack vare cd-skivan.

Men 20 Years Of Jethro Tull får nog ändå sägas vara väl investerade pengar för den som är svältfödd på bra prog- och bluesrock från det sena 60-talet och dessutom gärna vill höra Tull i ännu ohörda versioner. För de riktigt nördiga fansen är skivan en högtidsstund.

För en gammal Tull-fanatiker som jag är det så klart spännande. Den första av de fyra sidorna är bäst. Låtarna där är liveinspelningar hämtade från radioarkiv, förmodligen BBC, och introduceras av en röst som låter misstänkt lik Frank Zappa: ”You know, this group could be the biggest attraction since Stones”...

Andrasidan består av outtakes, alltså tidigare inte utgivna låtar eller versioner. Intressantast här är Lick Your Fingers Clean, en alldeles lysande rocker som av nån anledning inte fick vara med på Aqualung.

Tredjesidan får man väl säga är det här albumets utfyllnad, eftersom låtarna här är hämtade från 80-talet, då inte ens Ian Anderson klarade sig undan syntharna.

Situationen räddas dock av den sista sidan, där ett antal obskyra liveinspelningar med låtar som Locomotive Breath, Aqualung och Living In The Past har lagts in.

Och sånt kan ju vem som helst gå igång på, eller?

Nr: 1120/2000

onsdag 28 mars 2012

Mer prog än pop

Bare Trees är en Fleetwood Mac-LP från gruppens mellanperiod åren 1970 till 1975. Det är också en mellanperiod för deras musik, då de på några år gick från Peter Greens bluesrock till så snygg och välpolerad pop att deras låtar till och med användes i den amerikanska presidentvalskampanjen.
Bare Trees från 1972 är ändå en platta jag tycker håller. Fleetwood Mac experimenterade under de där mellanåren vilt med allt från folkrock och progressiv rock till pop. Det blev väl inte alltid jättebra. Men här funkar det, med något undantag, ganska bra.

Bare Trees kan i rätt ögonblick vara både stökigt underhållande och rolig. Men vid andra tillfällen kan den nog vara både påfrestande och seg.

1972 var Peter Green ute ur bilden för länge sedan, Christine McVie* och Bob Welch nya i bandet.

Sen är jag inte säker på att man borde kalla den här upplagan av Fleetwood Mac för en grupp. Det känns mer som ett kollektiv där var och en av medlemmarna bidrar med sina låtar.

Christine McVie gör två rätt snygga poplåtar, Bob Welch en ganska smörig popballad, Sentimental Lady, och så vidare. Men det var å andra sidan nog så gruppen funkade senare också, men då med Lindsey Buckingham och Stevie Nicks i gänget.

Kanske kan man också påstå att Bare Trees var den första Fleetwood Mac-platta där gruppens snygga popsound dök upp. Alltså en skiva som dem som gillar Rumours och Tusk borde ha i samlingen.
Det är nog sant.

Men det är också sant att Bare Trees är mer prog- och folkrock än pop.

Nr: 386/2000

* Nåja, Christine McVie (Perfect) hade redan varit med i gruppen på ett par tidigare album.

tisdag 27 mars 2012

Kärlek vid första ögonkastet

Det var kärlek vid första ögonkastet när jag fick syn på Candymens LP från 1967 i en back på en liten skivmässa i Nässjö.

Ett sådant skivomslag går ju inte att stå emot. Trots att den kostade en hel del blev den min.
Och omslaget höll precis vad det lovade, psykedelisk pop från det sena 60-talet, bubblande och sprudlande rolig musik. Ungefär som Monkees, Hollies och kanske lite Beatles, med den skillnaden att amerikanska Candymen lagt in några stänk soul och rock i sina låtar. Psykedelisk soulpop, finns det?

Hur som helst låter det väldigt roligt. Och det verkar som att Candymen också hade kul när de spelade in skivan. Det riktigt spritter av spelglädje om varenda låt och den psykedeliska gitarren finns med nästan hela tiden.
Jag har inte en aning om några av Candymens låtar finns på Spotify, men hittar du dem nånstans så leta efter godsaker som Roses Won´t Grow In My Garden, Deep In The Night och Hope.

Candymen drar sig inte heller för att lira rock och blues. Men så var det här gänget under många år Roy Orbisons kompgrupp och fick väl lära sig hänga med i svängarna.
Ibland låter de lite som Orbison också förresten...

Nr: 1700/2000

måndag 26 mars 2012

Från en station till en annan

DAVID BOWIE - STATION TO STATION - 1976

Det är 36 år sedan David Bowie släppte Station To Station, 1976.
Det är 45 år sedan han gav ut sin första platta...1967.
Det är nästan 40 år sedan jag fick tag i min första David Bowie-platta, PinUps...1973.
Åren går...
Station To Station är fortfarande en bra skiva. Men på den tiden var det nog Golden Years som gjorde det. Och det är ju en låt som finns med på varenda bowiesamling med lite självaktning.

De andra låtarna hade jag bara ett svagt minne av tills jag helt nyligen fick tag på Station To Station igen (Jag råkade bli av med den nån gång i slutet av 70-talet och tänkte väl inte så mycket på det förrän nu...).

Men det är inte Golden Years som är den stora grejen med Station To Station längre. Det är HELHETEN.

På den tiden tyckte man att låtar som det låånga titelspåret bara var konstigt. Skumma krautrockrytmer och någon slags perverterad discopop...


Och TVC15
bara väldigt udda. Och sen soulpoplåtarna Wild Is The Wind och Word On a Wing någon kvarleva från Bowies soulperiod på Young Americans. För att inte tala om Golden Years...
Men nu har jag hajat att Station To Station är en av Bowies alla övergångar. Den här gången från soul till hans nazi-, Tyskland-, Berlin- och elektronica- och Brian Eno-period. Och då kan ju namnet inte bli bättre; från en station till en annan.

Nr: 372/2222

söndag 25 mars 2012

Bolans skruvade texter

Electric Warrior är egentligen en väldigt enkel platta. Det är vanlig 50-talsrock Marc Bolan lirar...Chuck Berrylåtar. Ändå anses skivan vara ursprunget till all glamrock och plattan alla T Rex-deadheads dreglar över.
Och kanske är detta glamrockens viktigaste album. För det intressanta är vad Marc Bolan gör med låtarna.

Han vrider och vänder på melodierna, lägger till saker; keyboards, körer, effekter och orkestrar. 1971 var det något nytt.
Och med sin darriga röst kryddar han dessutom med sina egna skruvade texter.

Det är det som gör Electric Warrior till en alldeles oumbärlig skiva i samlingen. Och jag är helt övertygad om att Bowies Ziggy Stardust, eller nån annan glamrockplatta heller för den delen, aldrig sett ut på samma sätt utan Electric Warrior.

Albumet är också T. Rex och Marc Bolans stora genombrott. Här finns hans största singelhit någonsin, Get it On (Bang a Gong) och dessutom rockiga Jeepster. Låtar som gjorde Marc Bolans musik odödlig för alla glamrockers.

Mambo Sun och Life´s a Gas är också såna där låtar man inte får missa. Det är för de låtarna den här plattan fortfarande går att spela, trots att den är 40 år gammal.
Men Electric Warrior är inte T.Rex bästa album, det kom senare.

Sen måste jag ju bara nämna skivomslaget. Ett av rockhistoriens läckraste!

Nr: 1004/2000

lördag 24 mars 2012

Att sprätta eller inte sprätta...Eloy

ELOY - ELOY - 1971

Att sprätta upp en ospelad inplastad skiva kräver noga överväganden.
Skivan är kanske ospelbar (vilket ibland inträffar med gamla oöppnade plattor, de kan ha blivit exponerade för solljus och värme, vilket man inte kan veta, tydligen kan också shrinkplasten dra ihop sig och göra skivan skev av den anledningen).
Och så det allra viktigaste. Vad händer med samlarvärdet? Och är skivan värd mer för mig oöppnad eller öppnad...?

Denna fråga funderade jag på ett par dagar när jag fått tag på Eloys första album från 1971. Oöppnad...för ett par hundralappar...
Givetvis en återutgivning. Förstapressen är sanslöst svår att hitta, och om man gör det kostar den riktigt stora pengar.

OM det avtagbara soptunnelocket på framsidan är borta går den på mellan 1000 och 2000 kronor.
OM locket finns kvar kan den gå på mellan 8000 och 10.000 kronor.
Till slut bestämde jag mig för att sprätta skivan. Jag ville höra Eloy årgång 1971. Men jag bestämde mig för att dokumentera denna historiska händelse i bildform (se nedan).

Jag gav fan i eventuell värdeminskning och risken att skivan var kass (det var den inte, den är ju ny...).
Nu kan jag alltså spela Eloys första album, dessutom i röd vinyl. Jag har fått min nyfikenhet stillad.

Och jag hade roligt när jag spelade den.
1971 var Eloy inte särskilt bra musiker.
1971 var de inte särskilt smarta.
1971 (redan) var sångarens (Erich Schriever*) engelska sagolikt usel.

Men Eloy var utan tvekan ambitiösa. De gör det bästa av saken och snor så mycket de kan från de som kunde bättre.

Helt öppet och utan några som helst samvetskval plankar de Uriah Heep rätt upp och ner. Lägg sedan till Schrievers engelska uttal...
Texterna finns på insidan av soptunnelocket. Sagolikt!

Får du tag i den här skivan, förvänta dig inga musikaliska under. Men den är ohejdat kul att lyssna på.

Nr: 993/2222

* Inte Bornemann alltså, se kommentarer.

Bildbevis finns. Skivan oöppnad och fabriksny.
Fram med kniven och sätt igång. Nu finns ingen återvändo...
...och riv bort shrinkplasten...nu är det klart.
Aha, där har vi den berömda soptunnan...
...och röd vinyl också...läckert...eller inte alls...
...och så upp på skivspelaren. Ett historiskt ögonblick.

fredag 23 mars 2012

Med en touch av Lejonkungen

Den här plattan hittade jag i en tiokronorsback på en skivmässa i Nässjö. För en tia kan man alltid chansa. Men jag gick på känsla.
För en LP med namnet Blue Ducks Fly To North Country klingar väldigt lovande. Dessutom antyder bilden på omslaget att det kanske, kanske handlar om lite psykedelia...

Och när artisten som gjort skivan heter Sam Signaoff - som jag aldrig någonsin hört någon andas ett enda ord om - så slog jag till.

Jag blev inte besviken. Men nån psykedelia är det väl inte. Det är Sam Signaoff, hans gitarr och ett gäng musiker i bakgrunden.

Rätt sköna luftiga popmelodier, lite dylanskt med en touch av Elton John, för Sams röst är inte alls olik han med glasögonen och fotbollslaget.

Men tro nu inte att det här är någon amerikansk upplaga av Lejonkungen. Det är det inte alls, men möjligtvis kan man jämföra Blue Sky Fly To North Country lite grand med Elton Johns allra tidigaste skivor; Empty Sky och Tumbleweed Connection. Eller Van Morrison kanske...

I vilket fall som helst gillar jag den här skivan just nu. Dessutom är den utmanande svår att få tag på. Vinylskivan är så klart utgången för länge sen och någon platta med Sam Signaoff har jag inte ens hittat på amazon.com.

Nr: 968/2000

torsdag 22 mars 2012

En orgie i slapbas

De flesta riktigt skickliga rockmusiker lägger någon gång av med rock, för att gå vidare med jazz, funk eller kanske soul. Nya och lite svårare utmaningar.
Level 42 gjorde på 80-talet precis tvärtom. Gick från jazzinfluerad pop till nästan vanlig dansmusik.
Men skivan Level 42 från 1981, bandets första album, är nog den enda med denna grupp man behöver.

Skivan är intressant, eller rent av fascinerande, av två skäl.

Först och främst är det så oerhört välpolerat och snygg jazzfunk. Varenda ton verkar genomtänkt in i minsta detalj. Det är elegant.

För det andra handlar Level 42 nästan enbart om basisten Mark King. Han är, ihop med Larry Graham*,en av de allra bästa basister jag någonsin hört. Att han sätter sin prägel på låtarna är ingen underdrift. Flera av låtarna verkar ha kommit till bara för att han ska få briljera på sitt instrument.

Till exempel låten 43 (fortythree) som är en liten orgie i slapbas.
Ett par av låtarna från skivan, som är Level 42:s första, blev mindre hits på dansgolvet, Starchild och Love Games.

Jag vet inte om det var av den anledningen Level 42 efter detta jazz-fusion-funk-album senare skiftade spår mot lite lättare danspop.

Därför är det här nog den enda platta med Mark King och hans kollegor som känns nödvändig i samlingen.

Nr: 1691/2000

* basist hos Sly & The Family Stone.

onsdag 21 mars 2012

New wave på Harvest-etikett

En LP på Harvest-etikett kan ju aldrig gå fel, tänkte jag när jag hittade en platta med The Shirts i en second hand-butik i Jönköping.

Det gjorde det inte heller. The Shirts visade sig vara ett riktigt kul band. Men knappast vad jag väntat mig.
Harvest gjorde sig mest känt för att släppa album med lite halvobskyra progressiva rockband. Och så höll Pink Floyd till på bolaget. Tyska Eloy släppte också flera av sina album på Harvest.

Men The Shirts är något helt, helt annat. Ett amerikansk new wave-gäng samtida med bland annat Blondie och Pretenders, vilka de faktiskt har ganska stora likheter med.

Förklaringen till att de hamnade på engelska Harvest berodde på att hemma i New York var det ingen som trodde på dem.

Shirts dök upp i mitten av 70-talet som ett av alla banden på klassiska livescenen CBGB:s. Där fick de tävla om uppmärksamheten med storheter som Television, Patti Smith och Mink DeVille.

I den konkurrensen hängde The Shirts inte med och skivkontrakt blev det inte, förrän Harvest fick nys om detta lovande band. Deras första platta spelades in i England 1978.

Street Light Shine från 1979, som jag hittade på Erikshjälpen, är bandets andra album och är inspelad i USA.

Bara en tia var en lysande investering. Street Light Shine har som sagt en hel del med Blondies ettriga pop att göra.

Men The Shirts har faktiskt en lite bredare repertoar och kan både jazza till det och göra halvt om halt introvert undergroundrock.

Så hittar du den här skivan, som nog inte är så där väldigt ovanlig, är det bara att slå till.

Nr: 1818/2000

måndag 19 mars 2012

En bergspredikan

Jag borde slutat köpa Bruce Springsteens skivor redan på 70-talet. När jag nu plockar fram någon av hans skivor från 80-talet och framåt känns de bara tråkiga.

Som om bara tiden gått, men Bruce Springsteen stannat kvar i mörkret i utkanten av staden.
För mig är det som det mesta han gjorde efter Darkness On The Edge Of Town är en upprepning av gamla teman; förlorad kärlek, vemod och så den där eviga ”highwayen” han åker på, ensam eller med sällskap...antingen hem eller bort...

På Born To Run var allt det där fräckt, spännande och fräscht.
På The River var det ganska roligt.
På Born in The USA blev det cyniskt.
Men på Tunnel Of Love från 1987 känns det unket och instängt.

Skivan har visserligen hyllats för sin lyrik. Texterna anses mognare, här handlar det om giftermål och skilsmässa i stället för att knulla i baksätet på en lånad cheva.

Men lika förbannat kör han sin dystra väg fram och åter och längtar efter tider som aldrig kommer tillbaka...

Tillsammans med det sena 80-talets fläskiga synthtrummor blir det pompöst, bombastiskt och nästan hånfullt.

Det finns säkert en och annan som uppskattar Tunnel Of Love. Men för min del är den bara ännu en bergspredikan från The Boss och budskapet blir ihåligare för varje varv vinylen snurrar på tallriken. Det finns säkert folk som fortfarande går igång på Brilliant Disguise, men inte jag.

Nr: 585/2000

Den övre bilden är hämtad från innerkonvolutet till skivan.

Ps. Jag brukar försöka avhålla mig från att skriva allt för elaka saker. Så sorry alla springsteenfans, men jag har burit på det här länge...ds.

söndag 18 mars 2012

Houses of the Holy

LED ZEPPELIN - HOUSES OF THE HOLY - 1973

Jag skulle VILJA tro att Houses of the Holy var Led Zeppelins försök att göra sin egen Sgt Pepper. Banbrytande, revolutionär, nyskapande.

Men jag TROR inte att det är så. Jag tror helt enkelt de spelade in vad som föll dem in.
Och då blev det så här.
Jag anar också att Led Zep-gänget under den här perioden provade mer än bara att gå utanför sina musikaliska gränser. Jag misstänker att de testade en del droger också. I alla fall låter det så...

Fan, jag var 13 år eller nåt sånt när den här skivan kom. Och ska jag vara ärlig fattade jag inte ett dyft. Jag hade bara hört att Led Zeppelin skulle vara det största som hänt.

Och så var ju skivomslaget så konstigt och udda att det inte liknande något annat. Houses of the Holy var inte svår - den var konstig, skum och nästan obegriplig. Jag gillade den inte.

Jag tycker ungefär likadant idag. Men ser det kanske på ett annat sätt.
Jag tror att Led Zeppelin med Houses of the Holy tog sig vatten över huvudet.

På något sätt bevisar den här skivan att de bara var ett hårdrockband med rötterna i blues.

Men någon hårdrock är Houses of the Holy definitivt inte. Den är ALLT utom hårdrock. Och det funkade inte för Led Zeppelin. Där gick gränsen.
Det finns dock ett par ruggigt bra låtar här. The Song Remains the Same och No Quarter är mina absoluta favoriter. Problemet med dem är dock att jag inte tycker de är särskilt bra på den här plattan.

Live-versionerna från filmen – konserten - albumet The Song Remains the Same betydligt bättre.

Nr: 637/2222

lördag 17 mars 2012

Sergeant Pepper, Pepper, Pepper...

Först har vi With A Little Help From My Friends – som alla TRODDE handlade om droger, men förmodligen inte gjorde det.

Sen har vi Lucy In The Sky – som alla VISSTE handlade om droger, men inte gjorde det. Det var en teckning av Johns son Julian som var upphovet.

Men allra sist på Sergeant Pepper´s Lonely Hearts Club Band ligger A Day In Life – den handlar verkligen om droger...eller gör den?
Sen allt experimenterande...
mellotron, klippa-sönder-klippa-ihop, stråkar, kändisarna på skivomslaget, Within You Without You...
Var Beatles först?

Det måste väl ändå finnas andra album som var MER experimentella?
The Pipers At The Gates Of Dawn...

Har du hört det förut?
Trött på den diskussionen?

Eftersom allt redan sagts om detta världens mest innovativa popalbum genom tiderna. För faen, det var 1967! Så jag uppmärksammar bara en enda sak. Det som händer efter sista låten på skivan.

Och där VAR Beatles väldigt experimentella - fan vet om de inte var först - fan vet om nån enda gjort om det senare, fan vet om det inte är riktigt roligt...fortfarande...
För vad jag vet är det första (och sista) gången någon lagt in ett hack medvetet i en skiva.

Vänta tills skivnålen åkt allra längst in på LP:ns andrasida, efter A Day In Life. Då börjar det. Hacket. Och samma fåniga textrad om och om igen...

Nr: 244/2000

fredag 16 mars 2012

Noiseworks tredje och sista

Noiseworks första platta gjorde jag mig av med för flera år sedan. Den hade fått sig en lång jävla repa över nästan hela förstasidan och var helt ospelbar.

Den LP:n var rätt bra, har jag för mig, sjysst hyfsat tung hårdrock. För att vara från 1987 i alla fall...
Men den åkte ut. Nånstans tänkte jag väl att jag säkert skulle hitta ett bättre exemplar i nån begagnatback eller nåt sånt. Så blev det naturligtvis inte...

I stället fick jag tag på australiensarnas tredje och sista skiva, Love Versus Money, ett album från 1991. Välvårdad skiva och snyggt omslag. Ett bra köp...trodde jag.

Men jag vet inte vad som hände med hårdrockbandet Noiseworks de där åren. För av någon outgrundlig anledning har nån letat reda på en synth. Och så har de förmodligen lyssnat på Bon Jovi.
Men andra ord är Love versus Money en jävligt tråkig skiva.

På Allmusic.com fick jag läsa mig till att låtarna Hot Chilli Woman och RIP Millie ändå ansågs vara ganska bra. Nja...

Love Versus Money blev förresten Noiseworks sista album.
Den finns inte heller kvar i min samling.

Nr: 1320/2000

torsdag 15 mars 2012

Dire Straits slog till 1982

DIRE STRAITS - LOVE OVER GOLD - 1982

I början av 80-talet hade jag tröttnat på Mark Knopfler och Dire Straits. Jag nobbade till och med en gratisbiljett till en konsert i Stockholms konserthus.

Men det fick jag faen för när Dire Straits slog till med Love Over Gold 1982.
För att vara Dire Straits så var Love Over Gold en väldigt experimentell platta. Mark Knopfler var nog konservativ i sin tanke. Men här gör han grejer som kanske är lite oväntade för att vara honom.

Love Over Gold är en högljudd skiva. Gitarrerna är vassare och elakare än på nån tidigare Dire Straits-skiva. Det är bra! Även om Knopfler borde tagit ännu mer plats.

Sen är låtarna längre. Det skulle kunna tyda på att Dire Straits ville testa och pröva var gränserna gick. Det lyckas de väl inte med, även om fjorton minuter långa Telegraph Road är jävligt läcker. Det finns förresten bara fem låtar på skivan. ALLA är långa.

Det skulle också kunna tyda på att Dire Straits blivit alldeles för pretentiösa och fartblinda av sina framgångar i början av 80-talet. Det skulle kunnat bli pompöst och bombastiskt...

Men det gör det inte...
Mark Knopfler lyckas skickligt navigera mellan det subtilt vackra och det svulstiga. Jag säger bara Private Investigations och Industrial Disease.

Därför är Love Over Gold från 1982 - rent musikaliskt objektivt sett - kanske Dire Straits bästa album.

Nr: borttagen ur samlingen.

onsdag 14 mars 2012

Sveriges första hårdrockband

Neon Rose lär ha varit Sveriges första hårdrockband. I så fall sitter jag inne med en rätt skön hårdrocksraritet, bandets första LP, A Dream Of Glory And Pride från 1974.

Men den är säkert inte särskilt ovanlig. På den tiden hade alla den...
Och jag vet inte om Neon Rose verkligen var först. Vad jag kommer ihåg var det i så fall i konkurrens med Tears, glamrockarna från Katrineholm med Rocky-T. Men de var kanske inte hårdrockare, de ville ju se ut som Ziggy Stardust allihop...

Neon Rose bildades redan 1970 och det är förmodligen det som räknas.
I vilket fall som helst är A Dream Of Glory And Pride fortfarande en överraskande bra hårdrockplatta. Jag gillar bandets lite vilda energi. Eller om det var desperation...för det kan inte ha varit lätt att vara hårdrockband i Sverige i början av 70-talet.

Om det spelade svensk popmusik i radio var det av betydligt mildare sort. Och den där hemska Tiggaren från Loussa (eller vad den hette) låg etta på Svensktoppen ungefär en miljon veckor i rad. Den minns jag väldigt tydligt. Vem som sjöng har jag förträngt.

För den som vill ha sig en rejält svettig dos svensk hårdrock från tiden när dinosaurierna härjade på jorden, då är det här en alldeles lysande skiva. Neon Rose lite halvbrutala rock står sig fortfarande väldigt bra, trots att mitt exemplar knastrar en del.

Nr: 1262/2000