The Musical Box: september 2011

fredag 30 september 2011

Graham Nash på egen hand

Songs For Beginners från 1971 är Graham Nashs första platta som soloartist. Det är en riktigt trevlig liten skiva. Liten var förresten rätta ordet. Den är kort, bara tio låtar, som rinner iväg som kvicksilver...
Trevlig var också ett bra ord...
Lite märkligt egentligen. En popsnubbe från England och Hollies sockersöta 60-talspop som hamnar mitt i hippevågen och börjar lira amerikansk folkrock med Crosby Stills Nash & Young. Det borde inte funka. Men det gör det.

Det blir faktiskt en skön blandning av brit-pop och folkrock. Mest brit-pop om man ska vara ärlig. För hollies-tiden satt säkert i rätt ordentligt.

Ska man generalisera handlar skivan om några riktigt bra poplåtar, som Military Madness, I Used To Be A King och Chicago.

Den första är dessutom en rätt skarp - men humoristiskt insiktsfull - anti-krigslåt, en av de bättre jag hört i den genren. Där sopar Nash banan i alla fall med Country Joe McDonald.

Sen finns det ett par hyfsade, men inte särskilt iögonfallande låtar. Och så en del som kanske inte borde varit med alls...

Men jag gillar den här skivan ändå. På något sätt känns den lite oskyldig och gullig.

Sen gör det ju inget att Nash fått med en hel rad välmeriterade musiker.

Rita Coolidge och Jerry Garcia till exempel. Det gör inte saken sämre.

Det här är en platta som borde finnas i varje någorlunda välsorterad skivsamling.

torsdag 29 september 2011

Var det retzina eller var det OP?

Ulf Lundell hörde en gång i tiden till mina favoriter. Enligt min mening är en de bästa svenska rockplattor som gjorts Längre inåt landet. När den kom ut låg jag i lumpen, på A 6 i Jönköping.
Efter så där 200 dagar i grönkläder ökade dagersättningen från 14 till 25 spänn. Det fanns helt plötsligt en hel förmögenhet att kvittera ut varannan fredag på kompaniexpeditionen. Innan hade de surt ihopknegade pengarna gått till pilsner på Markan och ett antal rundor på flipperspelet. Men inte nu.

Med första jättelöningen brännande i fickan gick vägen i stället till Wallins Radio i Huskvarna. Lundell hade precis släppt sin första dubbel-LP, Längre inåt landet.

Vilken jävulsk rockplatta det var. När den väl hamnat på skivtallriken sög den sig liksom fast och gick inte att ta bort. Det räckte med öppningsspåren Glad igen, en Joni Mitchell-cover, och sprängkåta Odysseus, sen var jag fast.

Jag vet inte hur många gånger jag för full hals vrålade ”Var det Sonja eller var det Penelope, var det Retzina eller var det OP. Är du säker på att du är på den rätta ön, jag menar med tanke på stormen och snön”. Hela den svenska rockvärldens bästa textrader, tyckte jag då.

Men det finns massor av bra grejer på denna dubbel. Posörerna, mustig och iskall svärta. Stackars Jack är så utsökt briljant i sin nakenhet och skuld.

Samtidigt som Längre inåt landet är ett av Lundells mest välkryddade album, är det hans sista riktigt bra rockplatta. För sen kom ju den där Öppnalandskap-skivan, svensktoppen och allt det där.

Men Längre inåt landet var värd varenda en av de kronor försvarsmakten öste över mig den där fredagen våren 1980.

onsdag 28 september 2011

Murasaki - japansk progressiv rock

Det är inte bara i de södra distrikten av Jönköpings kommun Deep Purple gjort avtryck för evigheters evighet. I mitten av 70-talet dök det upp ett japanskt (!) hårdrockband från ön Okinawa.

Att de hittat sin grej i Deep Purple är det inget snack om. Murasaki låter väldigt mycket som Blackmore, Lord och grabbarna gjorde på den gamla goda tiden.
De här japanska hårdrockarna hade blivit populära bland de amerikanska soldater som fanns på ön fram till mitten av 70-talet. Och vad jag vet är Murasaki det första japanska hårdrockband som blev känt utanför sitt hemland.

De fick spela in två album, båda 1975. De skivorna är ohyggligt svåra att få tag på har jag förstått.

Jag har kommit över en reissue av debutskivan Starship från 1978, utgiven av det svenska bolaget Heavy Sound, ett bolag jag faktiskt inte vet ett dugg om. Men en kulturgärning var det i alla fall.

Den som har en liten förkärlek för Deep Purples tidiga 70-tal måste bara leta rätt på den här skivan. Murasaki gör det nämligen oväntat bra.

För att förtydliga en sak. Det handlar alltså inte om covers, Murasaki gör sina egna låtar, men kryddar väldigt mycket med Mark II:an.

Att de sen lägger till en hel del egna inhemska detaljer gör det inte sämre.

Dessutom tycker jag deras musik är ”proggigare” än vad Deep Purple någonsin var. Ibland får jag för mig att jämföra dem med tyskarna i Eloy. Och då är det inte illa!

Långa sekvenser med luftiga gitarrer, en mullrande orgel och små giftgröna melodislingor. Snyggt!

tisdag 27 september 2011

Hendrix och Motown?

OBS! Beundrare av Mahogany Rush bör inte läsa denna text. Om ni ändå läser den, hör inte av er till mig och gnäll sen!


Jag har precis spelat Mahogany Rushs fjärde album, IV.
Jag kommer inte att göra det igen.
Jag ska inte spela den skivan någon mer gång! Aldrig!

Jag kan inte särskilt mycket om Mahogany Rush och Frank Marinos plattor. Men det här är inte bra.

Kanadensaren Frank Marino lär ha varit en övertygad Jimi Hendrix-fan. Det går inte att missa. Hela den här skivan är någon slags plankning av hendrix-låtar...med Marino som låtskrivare.
Förmodligen var han troligen också väldigt inne på det här med motown-soul.

Och en kombination av Hendrix och Motown...
Ja, tänk er själva...

Det finns inget på Mahogany Rush IV från 1976 som är intressant.
Ryktesvägen har jag hört att bandets övriga album, och Frank Marinos egna också, går i ungefär samma stil.

Jag tänker inte kolla om det är sant.

måndag 26 september 2011

Rubber Soul i mitten

Rubber Soul råkade hamna på skivspelaren. Och jag slås av tre saker.
Fan vad bra den här skivan är, vilket kanske är lite sent att komma med. Det är ju ingen nyhet direkt, den kom ju trots allt 1965.
Sen vete fan om Beatles inte var inne på det här med psykedelia redan då. Det som skulle växa fram på Revolver och sen brisera på Sgt Pepper. Kolla bara på skivomslaget till exempel, nog är det psykedeliskt alltid.

Ta bara Norwegian Wood, psykedelia, oh yeah. Och instrumenteringen. De använde ju sitar redan här (George på Norwegian Wood). Men det har väl knappast gått någon förbi det heller.
Och så en fundering. Är inte Rubber Soul på något sätt Beatles glömda album?
Det är en skiva man egentligen aldrig snackar om.

De tidiga plattorna A Hard Day´s Night och Help har ju alla koll på. För att inte tala om Sgt Pepper, Abbey Road och White album. Men Rubber Soul hamnar nånstans i mitten. Mitt emellan Beatles och Beatles.

Det märks förresten på låtarna. Här finns både ”gamla” Beatles och det nya.
Och det kom jag inte på förrän nu...

Men det har inte blivit av att jag lyssnat på Rubber Soul särskilt ofta.
Jag har liksom glömt bort den...

söndag 25 september 2011

Den lille barpianisten

Med amerikansk accent och en resväska full med smutsiga underkläder satt Billy Joel en eftermiddag utanför min källaringång. Med uttråkad min och försäljarsnack trängde han sig förbi och slog sig med världsvan min ner i den gröna sammetssoffan.

Han försökte pracka på mig 52nd Street, en segdragen historia med pianoklinkade söta ballader och halvtaskig jazzrock. När inte det funkade tog han till några påklistrat glada, men falska toner, och envisades med Glass House.

I det redan instängda rummet fick jag svårt att andas av den unkna doften av otvättade kläder och billig hårpomada. Och det blev bruna kladdiga fläckar i den redan något bedagade gröna soffan.
Det var droppen!

Jag sparkade upp ytterdörren och slängde ut väskan i berberisbuskarna så klädtrasorna flaxade som galna måsar. Sen lyfte jag den lille barpianisten i byxlinningen och kastade ut honom också.

Jag tror han landade i den taggiga berberisen. Jag kollade aldrig. Men han fattade vinken. Har inte sett honom sedan dess.


Billy Joel slog på allvar igenom i Sverige 1978 med albumet 52nd Street. Jazzinspirerad rock med influenser från Broadway. Glass House 1980 var rockigare och betydligt roligare. Men den kändes ganska fattig och som ett försök att hitta rätt på musikscenen. Billy Joels största hit i Sverige blev nog Uptown Girl från 1983.

lördag 24 september 2011

En knepig 10cc-platta

Sheet Music skulle enkelt kunna avfärdas som en allt för knepig och skum skiva.
Och det är sant, 10cc:s album från 1974 är inte så där jävla lättillgängligt.
Och en enorm skillnad från debutplattan året innan, 10cc. Det var en popskiva.
Öh, ja. Sheet Music är väl också en popskiva. Men lite annorlunda.
Den är rätt udda skulle jag vilja påstå.

Till att börja med är den väldigt melodiös. VÄLDIGT! Fan vet om det inte finns minst fyra, fem olika melodier i varje låt. Det händer nåt hela tiden.

Sen är Sheet Music också ovanligt politisk, för att komma från ett brittiskt popband med hitlisteambitioner.

Wall Street Shuffle, som jag fortfarande gillar, skickar till exempel en rejäl sidspark mot kapitalismen och börshajarna.

Silly Love och The Worst Band in the World ironiserar över musikindustrin. Och Oh Effendi är en rövspark åt de rika oljeschejkerna.

Wall Street. Den shufflen gjorde 10cc bra, och då inte bara texten. Det är en poplåt som faktiskt går att spela nu för tiden också.

Det finns ett par spår till som jag gillar, Old Wild Men och The Sacro-Iliac till exempel.

Men jag kan bara spela dem nån gång emellanåt. Sheet Music är visserligen en popskiva, men lite knepig.

fredag 23 september 2011

Hello People, det här är udda!

The Hello People måste vara en av de märkligaste rockgrupperna från hela 60-talet. Det nämligen egentligen en mimteatergrupp...som blev ett rockband.

Möjligtvis kan det varit tvärtom - ett gäng musiker som lärde sig att mima. Jag vet inte.
Deras shower lär i vilket fall som helst ha varit rätt udda. De snackade nämligen aldrig mellan låtarna, utan mimade i stället.

Nåja, alla idéer är väl bra på sitt sätt. Och det skulle nog varit rätt spännande att få se dem på scenen.

Jag kom på nästan lika underliga vägar över deras andra LP, Fusion från 1968. Jag hittade den i en dammig låda bakom ett skrivbord i en mögeldoftande second hand-butik i norra Skåne. Där var det nog ingen som rotat på flera år, gissar jag.

Då visste jag inte vad det var jag fått tag på. Men det räckte med att spela plattan en enda gång för att inse att The Hello People definitivt inte var som alla andra.

Letar du efter något utöver det vanliga, skulle du nog uppskatta det här. 60-talspop, lite som The Monkees, blandad med luddig softjazz, en skum flöjtspelare i bakgrunden, massor av psykedeliska undertoner, Whiskey A-Go-Go och en hel del ironi.

Låtarna på Fusion är en blandning av det mesta. Men konstigt nog blir det bra.
Naturligtvis är det ingen hitlistepop, och vad jag vet fick väl aldrig The Hello People någon låt på nån enda topplista. De lirade däremot ofta på mindre rockklubbar, främst i Greenwich Village, New York, och var tydligen ett mycket uppskattat inslag där.

Det finns såklart väldigt lite info om gruppen på Internet. Men idén att bilda en rockgrupp av ett gäng mimare (eller tvärtom) kom tydligen från den franska filmen Children of Paradise (Les Enfants du Paradis).
Det finns mycket konstiga saker.

onsdag 21 september 2011

Jakten på det perfekta ljudet

ELOY - RA - 1988

Jag har sagt det förr. Frank Bornemann i Eloy är en visionär och drömmare. På Ra från 1988 avslöjar han hemligheten med evigt liv...

Det är inte första gången, Eloy hamnar alltid i det där gränslandskapet mellan dröm och verklighet, evigt liv, livet efter döden, övernaturligheter. Det är inget fel på Bornemanns fantasi.
Det är faktiskt inte något större fel på Ra heller. Trots att den kom 1988 när Eloy, liksom de flesta andra, var helt inne på det här med synthar, maffiga stråkarrangemang och ”jakten på det perfekta ljudet”.

Och trots att Eloy vid den här tiden egentligen bara bestod av Bornemann och kumpanen Michael Gerlach. Alla de övriga musikerna hyrdes in.

Efter synthdominerade och sega Metromania (1984) var jag försiktig med Eloy. Den skivan var inte bra. Ra lider av samma problem, men här har Eloy (Bornemann) lärt sig att hantera ”den nya tekniken” på ett betydligt bättre sätt. Musiken drunknar inte i bombastiska arrangemangen, utan får leva sitt eget liv.

Det gör Ra till en spännande skiva. Inte minst inledningen med Voyager of the Future Race. Den är brutalt bra och ett inledningsspår som kunde platsat på Time to Turn eller någon annan av Eloys ”stora” album.

Jag tror nog att den som gillar Eloys 70-talare kan ha ett visst utbyte av den här plattan också.

Nr: 1469/2222

tisdag 20 september 2011

Några favoriter 29

Dags för några gamla sköna låtar igen. Idag får temat bli Kalifornien och slutet av 60-talet. Det här är bra grejer!

Born to be Wild – Steppenwolf
Ledmotivet till Easy Rider och de tuffa grabbarnas låt. Det krävs HD, hårpiska, tatueringar och avklippt jeansjacka. En av de tidiga hårdrocklåtarna med mäktigt gung. Tyvärr sönderspelad mer än lovligt, men den håller för nån enstaka lyssning nu och ibland.
Feelings – Grass Roots
Kul och lite halvfräck psykedelisk pop från “fabriksbandet” Grass Roots, som sattes ihop av Dunhill Records för att lira folkrock. Det här är en av gruppens bättre låtar, som givetvis är helt bortglömd nu för tiden. Men Feelings har allt som Jefferson Airplane och alla de andra 60-talsbanden I Kalifornien hade. Låten finns på LP:n med samma namn.
Lather – Jefferson Airplane
Cynisk, elak och medveten, som nästan allt Jefferson Airplane gjorde. Den psykedeliska rockens häxmästare samlar hippiekulturens essens i en enda låt. Grace Slick har aldrig varit bättre. Finns på Crown of Creation.

måndag 19 september 2011

En komprimerad ZZ Top-recension

Här kommer en recension av en ZZ Top-CD, El Loco.
På tl det dr md sm gifga grna svmpar. Det fn om ine Z Tp he test ngt i den vgen när gjde Hevn, Hell or Hustn. Det nmlgen dn skumste, mrklgate, uda och mst psykdelika ZZ Tp-lt jg ht. OM an nån ena gng skle kna påtå at Txas stlthet exprimentrde och gjrde psykdelsk muk är dt hr. Hevn, Hel or Hustn är utn övrdrft mket annrlnda fr tt vra ZZ Tp. Nstn bra fr lten skle mn kna tyka at El Lco frn 1981 är en jgt br ZZ Tp-skva. Fr dt r dn. Men dt fnns flr orker. Frt oh frmt hr skägn lykts behlla sit rkbldsvasa grove frn Tejs ävn hr. El co tgar på i prcs sma spr. Och i dt hr fllt blr dt hftgt. Tjas frmstr alt mr sm ZZ Tps egn Sgt Pepe. Så tyker ag i ala fal. Sn gr dt ine sken smre at dt fnns n he rd sverna rokrs på El Lco. Tbe Snke Bogie och Perl Nekles s klrt. De tv r sktbra. Sn glar jg Pary on the Pteo ocks, bra fr at dn r så jvla frck. En sk till. På n hr skvn fins okså ZZ Tp:s alra vrsta, smsta oh trdiaste lt någsin - Leila. Dn är hlt jvla vdrig. Jg fr nstan Brce Sprngsten-rsnigar, vlka inte är v dn gda rten. Leila vr knske d hllucingna grna svmprnas fl dt ockå. Dt gr ite at trfa rät vrje gng, nr strngana p gitarn vxer oh blr stre ä timerstokar oh dt brjr krpa frm sm roa elka monter u tpt.

Hm, det kanske är svårt att uppfatta allt i det där komprimerade formatet.
Som tur är har jag El Loco på LP-skiva också. Här får du den analoga recensionen:
ZZ Tops psykedeliska test

På tal om det där med små giftiga gröna svampar. Det vete fan om inte ZZ Top hade testat något i den vägen när de gjorde Heaven, Hell or Houston.

Det är nämligen den skummaste, märkligaste, udda och mest psykedeliska ZZ Top-låt jag hört. OM man någon enda gång skulle kunna påstå att Texas stolthet experimenterade och gjorde psykedelisk musik är det väl här. Heaven, Hell or Houston är utan överdrift mycket annorlunda för att vara ZZ Top.

Nästan bara för den låten skulle man kunna tycka att El Loco från 1981 är en jävligt bra ZZ Top-skiva. För det är den. Men det finns fler orsaker.

Först och främst har skäggen lyckats behålla sitt rakbladsvassa groove från Tejas även här. El Loco tuggar på i precis samma spår. Och i det här fallet blir det häftigt. Tejas framstår allt mer som ZZ Tops egen Sgt Pepper. Så tycker jag i alla fall.
Sen gör det inte saken sämre att det finns en hel rad suveräna rockers på El Loco. Tube Snake Boogie och Pearl Neckless så klart. De två är skitbra. Sen gillar jag Party on the Pateo också, bara för att den är så jävla fräck.

En sak till. På den här skivan finns också ZZ Top:s allra värsta, sämsta och tradigaste låt någonsin - Leila. Den är helt jävla vidrig. Jag får nästan Bruce Springsteen-rysningar, vilka inte är av den goda arten.

Leila var kanske de hallucinogena gröna svamparnas fel det också. Det går ju inte att träffa rätt varje gång, när strängarna på gitarren växer och blir större än timmerstockar och det börjar krypa fram små rosa elaka monster ur tapeterna..

söndag 18 september 2011

Silverheads stökiga glamrock

Silverhead skulle kunna vara en av förfäderna till 80- och 90-talets glamrock. I rakt led släkt med storheter som Cinderella och de där.

Lite mer forskning skulle också kanske kunna visa att de är kusiner med både Slade och T Rex. Men i så fall den där oborstade släktingen från landet, som inte vet hur man ska föra sig i de finare sällskapen.

Sen vete fan om de inte är bryllingar med både New York Dolls på ena sidan och Deep Purple på den andra...
Silverhead var ett brittiskt glamrockband som intog scenen nångång i början av 70-talet. Jag har ett av deras få album, 16 and Savaged från 1973. En stökig och rörig platta där bandet blandar och ger friskt från den tidens storheter.

Ibland får jag för mig att de låter som Slade, men betydligt ruffigare och bluesigare. På andra ställen går det inte att undvika att jämföra med både Uriah Heep, Alice Cooper, eller varför inte Brian Johnsons gamla band, Geordie. Och sångaren, Michael Des Barres, är lika raspig som Rod Stewart...
Så där in-i-helvete-bra är det väl inte. För min del blev jag intresserad mest för att plattan gavs ut av Deep Purples bolag Purple Records. Den där lila etiketten borde tyda på viss kvalitet, tyckte jag.

Men det blir bara ett njaa...trots att det finns de som anser att det här är en av de mest intressanta glamrockplattorna från 70-talet.

lördag 17 september 2011

Slade och hårdrock

Med risk för att bli offentligt avrättad ger jag mig nu på Slades album Whatever Happened To Slade:

När Slade stack över till USA i mitten av 70-talet för att bli stora gick det naturligtvis åt helvete. Nobody´s Fool från 1976, sågades våldsamt, trots att den var riktigt bra. Uppföljaren Whatever Happened to Slade, 1977, gick det ännu värre för.
Men då var nog Slade desperata. Pengarna var slut, glamrocken stendöd och hemma i England var punk och new wave på väg att över.

Så här i efterhand är det lätt att inse att då börja lira tung hårdrock inte var någon bra idé. Whatever Happened är det hårdaste och tyngsta album Slade någonsin gjort.

Tunga hårdrocksriff, gitarrsolon och brutala låtar. För ett gammalt glamrockband är resultatet så klart förskräckligt.

Det finns säkert hårdhudade slade-fans som gillar den här skivan. Bandet kanske till och med fick en del nya.

Men jag tror inte att de som minns Slade från början av 70-talet, med skivor som Slayed, Old New Borrowed and Blue och Slade In Flame som husgudar, gillar det här.

Jag hävdar med bestämdhet att det där med hårdrock var inte Slades grej. De hade ju rötterna i klassisk boogierock och brittisk 60-talspop...och var ganska sympatiska killar.

Och jag tror inte jag är ensam. Skivan ansågs faktiskt vara så kass att skivbolagen inte ville ha med den att göra. Den gavs till slut ut av producenten Chas Chandlers eget skivbolag Barn Records.

fredag 16 september 2011

En fläkt av americana

ELTON JOHN - TUMBLEWEED CONNECTION - 1971

Efter att ha hört Tumbleweed Connection är jag klar över en sak. Eagles kan ta och slänga sin vilda västern-platta Desperado i sjön. Elton John gör den grejen så väldigt mycket bättre.

Det är inget som kommer så där direkt, men jag tror inte det finns ett enda svagt spår på Tumbleweed Connection från 1971.
Idag är det inte nån av de Elton John-album man pratar så mycket om. Det hamnade 1971 av någon anledning lite i radioskugga. Det berodde kanske på att det inte kom några hitsinglar från skivan.

Min helt subjektiva teori om det är att det fanns så många bra låtar, att det inte gick att välja ut nån singel...
Nu skulle jag kunna räkna upp alla godbitar. Men jag nöjer mig med ett par; inledningslåten Ballad of a Well-Known Guy och Son of Your Father.

Äh, Country Comfort kan jag inte låta bli heller, men bara för att det är med både steel-guitar och fiol.
Det är förresten lite det som gör att skivan känns så stark. Elton John och Bernie Taupin lyckas på något sätt fånga vilda västernstämningen tack vare såna inslag.

En lätt fläkt av americana...och det på en brittisk pop-skiva från 1971. Inte illa alls!

torsdag 15 september 2011

Little Feats southern rock

Feat´s Don´t Fail Me Now är ingenting annat än en jävligt bra rockplatta. Det är en av Little Feats allra bästa. Här finns låtar som Rock and Roll Doctor, Oh Atlanta och alldeles lysande Spanish Moon.

Little Feat hade när den här skivan gjordes snöat in ordentligt på det här med southern rock, och de gjorde det till fulländning.
Att de dessutom lyckas behålla sitt eget spretiga och oberäknerliga sound gör den här skivan till en av de stora...i min samling i alla fall.

Jag vet att alla inte blir överlyckliga när de får höra Little Feat. För musiken är ibland lite knepig och otillgänglig. Men just den här smarta blandningen av southern rock - som fullkomligt osar gumbo - lätt och luftig västkustrock, country och jazzfusion är svår att stå emot.
Rock and Roll Doctor är väl nästan en klassiker på en del håll. Oh Atlanta en sån där låt som jag inte kan låta bli att gilla. Om nån låt kan kallas en Little Feat-klassiker så är det väl den.

Nä, fan. Feat´s Don´t Fail Me Now från 1974 är riktigt bra. Inte ens att ”fötterna” som sista låt kör en medley på två gamla låtar från Sailin´ Shoes gör saken sämre, Cold Cold Cold och TripeFace Boogie. Det är faktiskt en jävligt bra medley!

onsdag 14 september 2011

Midnight Oil rakt på

Det fanns en tid när Midnight Oil var bra.
Långt innan Diesel & Dust.
Långt innan synthar och ekologiskt tänkande.
Då var Midnight Oil jävulskt bra.
Ett förbannat bra hårdrockband!

Head Injuries från 1979, Midnight Oils andra platta, har jag letat efter hur länge som helst. Jag hade nästan gett upp.

Men när jag minst av allt anade det stod den bara där i en skivback. Jag som höll på att leta efter Costello och tidiga Nick Lowe.

Det känns nästan lite taskigt att hylla en skiva som är så svår att få tag på (på vinyl alltså, den finns säkert både på CD och på obskyra sajter där folk kan ladda ner precis vad de vill), eftersom den tydligen inte bara är att hämta den direkt i affären.

Det tog mig ett par år, men Head Injuries var värd att leta efter.
Men det är klart. De som gillar Midnight Oils lite synthiga 80-talssound klarar nog inte av den så där med en gång. För den har inte mycket med det att göra.

Här lirar Midnight Oil tung och svettig hårdrock, rått och spretigt. Framför allt är det enkelt. Det är rock, rakt på. Nästan lite Lizzy (jäpp!).

Stand in Line är utan tvekan skivans bästa spår, men bra låtar finns det flera. Section 5 har ett nästan knäckande tempo, Koala Sprint är rätt snygg och Naked Flame är flippad. Bara som exempel.
Den här skivan är jävligt bra!

tisdag 13 september 2011

Alice Cooper och synthpop

Var går gränsen för hur konstig en skiva kan vara?

Vad sägs om att höra Alice Cooper lira synthpop? Då föreslår jag Special Forces från 1981. En osannolikare kombination tror jag inte finns.
Jag köpte den faktiskt av bara den anledningen. Jag kunde inte låta bli.

Den då inte fullt så gamle men redan rynkige skräckrockaren öser här på med blippande synthar, ljudet av klatschande piskor och dunkar på med synthtrummorna som den värsta Gary Numan, eller ännu värre, Pet Shop Boys.

Och på något sätt anpassar han rösten också för att smälta in i omgivningen. Jag får nästan lite Devo-känningar av det här. Och det är ganska märkligt efter att ha hört album som Billion Dollar Babies, Killer och Love It To Death.

Jag vet inte, Alice Cooper led kanske av en identitetskris i början av 80-talet, eller så påverkades han rent allmänt av det taskiga omdöme som alla rockmusiker verkade ha på den tiden.

Ärligt talat är detta egentligen en usel skiva.
Men nu för tiden är den rätt så underhållande.

Några bra låtar då?
Nej inte direkt. Who Do You Think We Are kanske. Och så Skeletons in the Closet.

Men då menar jag som synthpoplåtar, inte den gamle skräckrockaren. Han var på semester när Special Forces spelades in.

måndag 12 september 2011

Sugarloafs Green-Eyed Lady

De ser rätt coola ut, grabbarna i amerikanska Sugarloaf, utsvängda jeans, indianskjortor och skägg. Precis som ett riktigt rockband, tidigt 70-tal, skulle se ut.

Man kan knappast ana att bandledaren och keyboardisten - Jerry Corbetta senare skulle hamna hos Frankie Valli och Four Seasons.
Och när jag nu nämner denna disco-pop-soul-grupp känner jag hur iskalla vindar börjar dra genom huset och rockmusikens swat-team gör sig redo att rycka ut. Om nån nu ens bara tänker ”Who Loves You” så öppnar de eld. Med all rätt.

Till Corbettas försvar kan jag väl konstatera att Sugarloaf är något helt annat. Bandets debutplatta från 1970, som jag kommit över, är rätt sjysst bluesrock, lite åt det progressiva hållet, faktiskt nästan lite psykedelia.
Jerry Corbetta kan verkligen lira hammondorgel och när han får utrymme vräker han på ordentligt.

Det finns ett par rätt läckra jam, förmodligen improviserade, som får skivan att växa.

Men den stora låten är Green-Eyed Lady*, som tydligen blev en mindre hit, Sugarloafs enda.

Den ÄR riktigt bra. Påminner lite om She´s Not There**, om nu nån minns den.

Sen är Sugarloafs cover på yardbirdslåten The Train Kept A-Rollin´ inte heller alls dum.

En rätt skön rockplatta alltså, dock utan det där riktiga lyftet. Den har inte ”DET”, utan är bara en i mängden, fast lite bättre.
Frankie Valli, å sin sida, hade väl på sitt sätt också ”DET”. Dock ett sånt ”DET” att jag inte skulle få för mig att skaffa hans skivor. Men Jerry Corbetta gillade det tydligen...Undrar om han behöll sin indianskjorta...

* Till min förvåning hittade jag den på (lånat) Spotify!
** Zombies och Santana.

söndag 11 september 2011

Led Zeppelin och folkrock

LED ZEPPELIN - III - 1970 

Det blir mycket snack om Immigrant Song och Galloways Pole när Led Zeppelin III kommer på tal.
Och visst är det bra låtar.
Zeppelin-hjältarna upptäckte folkrocken på II:an och på III:an kör de hela linjen ut. Men nu har åtminstone Immigrant Song blivit så sönderspelad att den bara blir jobbig att lyssna på.

Till skillnad från Since I´ve Been Loving You, en sju minuter lång bluesballad.

En nästan primitiv blueslåt, men där Plants röst gör den så överväldigande kraftfull att den nästan blir plågsam.

Jag vill nog påstå att det är en av Led Zeppelins bästa låtar någonsin.

Den är till och med så bra att den skulle platsat på ettan!
Med III:an från 1970 visade Led Zeppelin ännu en av sina sidor, folkrocken. Det är väldigt mycket akustisk gitarr på skivan. Men grunden är naturligtvis fortfarande blues, vad skulle det annars vara?

Men efter den omskakande och råtunga II:an är det här läckert stilbrott. Jag kan till och med få för mig att lira en låt som Friends, trots att den på den tiden kändes ganska seg. Bron-Y-Aur-Stomp är också en sån låt, vass men ändå rätt skön.
Tangerine och That´s the Way är två ballader jag också gillar. Akustiska, men med Plants hypnotiska röst sitter de perfekt.

Och sen är skivomslaget bara så läckert. Men givetvis måste man ha den med snurran, annars kan det kvitta.

Nr: 200/2222

lördag 10 september 2011

En mask i ett träd...

Something Magic är Procol Harums sista ”riktiga” LP innan gruppen splittrades i slutet av 70-talet.
Det är kanske därför den känns så pessimistisk och negativ. För ett band som alltid byggt sin musik på mollackord är det naturligtvis inte bra.
Det finns också en hel del som påstår att det här är Procol Harums värsta album. Someting Magic sågades rakt av och hamnade i reabackarna redan samma år den kom ut, 1977.

Så illa var den inte. Som jag ser det handlade det mer om taskig tajming. 1977 var Sex Pistols, Clash och hela punkvågen i mitten av den stora ungdomsrevolten.

De som stod allra längst fram i skottlinjen var just band som Procol Harum, progressiv och bombastisk artrock med långa och vindlande oändliga melodislingor.

Jag skulle inte tro att det då fanns en enda musikkritiker med lite självbevarelsedrift som vågade säga något annat än att Something Magic var kass.

Den stod ju för det allra mest hatade. Inte minst b-sidan som i tre sviter ägnas åt en mask i ett träd...
Så här 30 år senare kan man lite mer riskfritt se det på ett annat sätt. För Something Magic är egentligen en bra artrockplatta. Kanske den bästa som kom ut det året.

Visserligen var Procol Harum ett band i upplösning, men här finns flera fina melodier som är klart lyssningsvärda.

Titelspåret - Something Magic – gillar jag även om den kanske är lite för världslig för att vara progressiv rock. Sorgliga Skating On Thin Ice och mycket sorgliga Strangers In Space är också två skönheter.

Dessutom är b-sidans svit, The Worm & The Tree, också värd att lägga ner lite tid på. Den är bättre än den verkar.