The Musical Box: juni 2017

fredag 30 juni 2017

Han har magiska fingrar

SANTANA – LOTUS – 1974

För första gången någonsin har jag lyssnat igenom Lotus, hela albumet, på en gång. Det är tuffare än det låter. Lotus är ett trippelalbum inspelat i Japan i början av 70-talet. Carlos och hans gitarr står i centrum – hela tiden. Allt annat är ovidkommande.
Efter denna prestation skulle jag kunna garva högt åt Zappa och hans gitarronani. Eller Jeff Beck, Clapton eller vem som helst. Nu vet jag att det är Santana som är störst. Jag fattar inte hur han gör det. Han har magiska fingrar. Och det är inte bara som jag säger. Han har magiska fingrar.
Lotus är ett fantastiskt album. Men jag tror inte jag vågar rekommendera det till nybörjare på Santana. Det är lite för mycket. Allt på det här albumet alldeles förbannat bra, högoktanigt in i minsta ton. Eller så är Lotus det enda album med Santana man behöver.

Här finns alla de stora låtarna från de tidiga latinoplattorna till hans utsvävningar i den meditativa världsrymden. Trots att det är liveinspelningar är de värda precis all den tid de tar att lyssna på dem. Det är nästan så att jag påstår att det mesta här låter bättre än i studioversionerna. Så tycker jag till och med om Mike Shrieves Kyoto-solo.
Det finns tre sätt att ge sig på Lotus. Man kan göra som jag gjorde – lyssna igenom hela albumet på en gång. Det är tidskrävande och sövande. Men har sina fördelar. Man får allt direkt. Risken är dock att man inte orkar ta in allt på en gång, att man inte ser (hör) skogen för alla träden...
Ett annat alternativ är att dela upp lyssnandet förslagsvis i tre avdelningar eftersom Lotus ligger på tre olika skivor. I pauserna kan man alltid rensa öronen med Little Feat, Wishbone Ash eller i princip vad som helst. Det spelar nog ingen roll, bara öronen och huvudet får vila lite mellan Santanas blixtrande gitarrsolon.
Det tredje sättet att ta sig an Lotus är att göra det låt för låt. En i taget, låta den sjunka in, inse storheten. Låt det vara bra med det. Nästa låt kan man spara till en annan dag, helt säker på att upplevelsen kommer att bli precis lika stor.

Där ser man. Då fick jag ännu en gång till en helt okritisk hyllning av Carlos Santana. Men skit samma, jag har inga som helst behov av att vara opartisk. Jag tycker så om Lotus. Den ligger bra till om jag måste välja ett enda album ur min samling jag får behålla.

Nr: 1257/2222

torsdag 29 juni 2017

Minnen från boulevarden

ANDERS F RÖNNBLOM – BOULEVARDMINNEN – 1990

Boulevardminnen är en tur till folkparken och countryrock. Det är kulörta lyktor, dansbanans gistna trägolv, varmkorv, mellanöl, en orkester och tombolans lotterier. Det är också, enligt texten på baksidan, en romantisk återblick till LP:n Komedia – En tripp nerför Tarschan Boulevard. ”En plats där flera olika spel tar form”.
Det är den andra plattan i rad Anders F gjorde tillsammans med Bravado Bravado. Det är gedigen country och kanske parodi, pastisch eller ett stänk ironi. Det är svårt att veta, för om det inte vore för texterna...ja, då är det på sina ställen dansbandspop...tänker då närmast på Annamaria...

Men det är ett roligt besök och ganska trevligt trots att myggorna börjar bita framåt natten och det blir fuktigt kyligt. För Anders F är på spelhumör och bjuder upp till både dans och skratt och delar ut en och annan välriktad snyting.
Okej, det är svårsmält för en gammal rocker, men tidlöst och opretentiöst och dessutom förbannat bra gjort. Låten Boulevardminnen, över sex minuter lång, är en av LP:ns höjdare. Men här finns också spännande saker som Tic-Tac-Toe, Rock me in the moonlight, Lyckohjulet och bakom skyttebanan står Flickan med den blågröna blicken och väntar.

Tarschan Boulevard är hetsig, högljudd och ganska stökig, som Avenyn i Göteborg en lördagskväll. Boulevardminnen har andra bevekelsegrunder, och lämnar efter sig samma nostalgiska känsla som ett besök i folkparken Eklunden på Visingsö.

Nr: 1030/2222

onsdag 28 juni 2017

Australiens svar på Beatles

EASYBEATS – FRIDAY ON MY MIND – 1967

2001 blev Friday On My Mind framröstad till den bästa poplåt som någonsin spelats in i Australien. 1966 var det en superhit i Australien, Europa och med denna LP kom låten till USA. Där den så klart blev en superhit också.
Själv fick jag höra låten första gången på lite aviga coverplattan PinUps, där David Bowie letat fram 60-talslåtar som påverkat och inspirerat honom. Det kanske jag inte var ensam om. I mitten av 70-talet var PinUps i det närmaste ikonisk,

Easybeats hade i min ungdomsgeneration dock glömts bort och grävts ner. En (då) nästan tio år gammal låt kunde man väl inte ta på allvar?

Jag gillar fortfarande Bowies version, men efter att jag några år senare på 70-talet fick höra vad George Young och Harry Vanda var det deras låt som blev min favorit. Och är det fortfarande. Mer energiladdad än så kan inte en poplåt bli. Det var då jag förstod varför Easybeats brukade kallas Australiens svar på Beatles.

Men att ge Easybeats en beatlesstämpel känns efter den här skivan, som var deras första i USA och som skulle göra Friday On My Mind ännu större, inte riktigt rätt.

Visst gjorde Vanda och Young (som på 70-talet låg bakom popsnickarduon Flash And The Pan) snygga poplåtar, men här avslöjas vad Easybetas egentligen var; ett ruffigt garagerockband.

Den här skivan, som när den gavs ut i Europa och Australien fått namnet Good Friday, var dock deras fjärde album. De allra vassaste kanterna var alltså avslipade. Här fick de dessutom för första gången hjälp av den tidens demonproducent Shel Talmy som då också låg bakom The Who, Kinks och flera andra brittiska pophjältar.

Men Easybeats ruffiga sound gick så klart inte att slipa bort helt och hållet, det slår igenom. Inte minst på skivans enda coverlåt; River Deep Mountain High, som idag visserligen är mer än lovligt sönderspelad, men 1966 var ett alldeles lysande val.
Skivan visar också att Harry Vanda och George Young (äldre bror till AC/DC-pojkarna) var briljanta låtskrivare tillsammans. Flera av låtarna kunde nog blivit stora hits om man bara hade försökt. I popmusikens barndom, som 1966 nog ska räknas till, var det vanligare att artisterna och banden spelade in covers på andras låtar än kom med egna, Stones gjorde så, Beatles också.

Men inte Easybeats. På den här plattan är hela 10 av de tolv låtarna signerade Vanda och Young, vilket är anmärkningsvärt mycket. På den tiden var det bara Kinks och Ray Davies som vågat göra något liknande.

Har du inte hört Easybets tidigare men känner att du behöver mer beatpop och garagerock från 60-talet är detta en bra platta att börja med. Om du tvivlar kan nu alltid lyssna med nån av de miljontals amerikaner som med denna LP fick Australiens bästa poplåt genom tiderna presenterat för sig.

Nr: 311/2222

tisdag 27 juni 2017

Onödig för icke-troende tullfans

JETHRO TULL – SO MUCH TROUBLE (BBC SESSIONS) – 2016

Ett helt onödigt album för icke-troende tullfans. So Much Trouble innehåller låtar inspelade av BBC 1968 och 1969 för tv-showen Top Gear, där Jethro Tull under de åren verkar ha varit en stående programpunkt. Låtarna är inspelade live i studio utan publik. De flesta av dem finns på Jethro Tulls två första album; This Was och Stand Up.
Intressant givetvis tycker jag, även om jag inser att en sån här skiva i stort sett bara är underhållande för de riktiga fansen, de som läser in olika nyanser och sinnesstämningar beroende på när och var låtarna är inspelade. För andra räcker det troligen med konstaterandet att studioinspelningarna på This Was och Stand Up utan undantag låter bättre.

För min del gillar jag dock en lite jazzig ton där man annars inte hittar den, som i introt till A Song For Jeffrey och ett par andra ställen.
Inget album med gammalt överblivet och bortglömt material utan en och annan tidigare outgiven låt. Det ligger liksom i naturen för den här typen av skivor. Utan något udda eller ”nytt” blir ju sån skiva nästan helt ointressant.

Därför har man letat fram So Much Trouble, en blueslåt inspelad till Top Gear den 23 juli 1968. Inte för att låten i sig är anmärkningsvärd, men bara att den nu finns att lyssna på är naturligtvis mums-mums för tullfansen.

Varför Ian Anderson inte tog med den på nån av skivorna är dock inte det minsta oklart. Det höll So Much Trouble inte för. Ytterligare två låtar som inte finns med på någon av Jethro Tulls originalalbum har också tagits med; Love Story och Stormy Monday Blues.

Men dem har vi hört förut, även om det inte är i BBC:s version. Den förstnämnda släpptes på singel 1968 och dök senare upp på delvisa samlingsplattan Living In The Past. Stormy Monday Blues från samma år finns också med på samlingsskivan 20 Years Of Tull.

Nr: 758/2222

måndag 26 juni 2017

Shocking Blue före Mariska Veres

SHOCKING BLUE – BEAT WITH US – 1968

Första skivan med Shocking blue kom till innan karismatiska sångerskan Mariska Veres hittat bandet och blev den heta chilikrydda som fick fart på en annars lite smakfattig anrättning. Det är precis som skivtiteln säger, beatpop. Dock inte särskilt intressant sådan.
Nej, ett Shocking Blue utan sin sångerska är inte alls spännande. Pojkbandet Shocking Blue hade definitivt snöat in på storheter som Beatles, Hollies och andra i samma något lättsmälta genre. Att våra holländska ungdomshjältar dessutom blivit inte så lite imponerade av Elvis och Buddy Holly står också klart.
Bandets första skiva är därför en redan 1968 otidsenlig blandning av tämligen trevlig pop med brittiska influenser och en antal rocklåtar med 50-talsdoft. Beat With Us, som är en tysk pressning från 1970 av bandets debutplatta, är förmodligen bara något som samlare av Shocking Blue bör bry sig om.

Innan jag köpte skivan och sen hörde den för första gången hade jag hoppats kunna skriva att den hade vissa likheter med Jefferson Airplanes första skiva Take Off, den med Signe Anderson och innan Grace Slick kom till bandet.

Shocking Blkue skulle efter Mariska Veres entré nämligen jämföras med våra amerikanska hjältar. Men där Jefferson Airplane visade både lämpliga och olämpliga psykedeliska tendenser famlade Shocking Blue-pojkarna i luften.

Utan att ta i för mycket går det nog att hävda att Mariska Veres blev räddningen för detta annars ganska anonyma band. Det var hennes kraftfulla sångröst som senare skulle göra Shocking Blue till Hollands svar på Jefferson Airplane som under några år i början av 70-talet radade upp hitlåtar.

Den vi minns allra bästa är så klart Venus, som med jämna mellanrum dyker upp i tv-reklam för rakhyvlar för kvinnor. Love Buzz bör nog kommas ihåg för att Kurt Cobain och Nirvana på nytt grävde fram den 1989 och gjorde den till odödlig grunge. Men Beat With US har inget av det, inte ett enda spår.

Nr: 719/2222

söndag 25 juni 2017

En ny syn på Out Of The Blue

ELECTRIC LIGHT ORCHESTRA – OUT OF THE BLUE – 1977

Efter drygt sex år kommer jag tillbaka till detta album efter att då gett det en ganska ordentlig avhyvling. Det är inte så att jag ändrat mig i grunden. Då tyckte jag Out Of The Blue var en ganska sliskig sak. I jämförelse med de plattor ELO och Jeff Lynne gjorde innan tycker jag det fortfarande.
Men när jag hittade en repa på andra skivan av denna dubbel upptäckte jag att albumet trots allt verkar vara ganska viktigt för mig. Jag bestämde mig nämligen omgående för att skaffa en ny orepad skiva, vilket jag gjorde. Det är den jag lyssnat på nu. Och jag omedelbart insåg något. Jag gillar den här plattan. Inte allt, men det mesta.
Möjligtvis hänger denna förändring på att jag blivit äldre och ännu mer nostalgisk. Helt säkert hade dock Jeff Lynnes senaste platta, Alone In The Universe, som han gav ut 2015, något med saken att göra. Det var ett album som föll mig i smaken direkt. Och att det har vissa likheter med Out Of The Blue går inte att komma från.

Det är därför jag nu sitter här med ett alldeles nyinköpt ex av denna före detta sliskiga skiva och uppskattar det jag hör. Till och med de där överdrivna stråkarna i bakgrunden, som efter detta album blev Jeff Lynnes kännetecken (okej, det var så innan också, men inte lika mycket) tycker jag låter bra...just nu.
Men då ska påpekas att jag inte lyssnat på A New World Record, Face The Music eller Eldorado på många, många år. Det var i skenet från de skivorna jag skrev min förra recension. Om jag tar mig tid att lyssna på dem igen och verkligen jämför. Så man vet aldrig, jag kanske ändrar mig...igen.

Men just nu gillar jag det jag hör. Turn To Stone, It´s Over, Night In The City, Mr Blue Sky och Wild West Hero går hem särskilt bra för tillfället.
PS. Från den gamla skivan har jag helt ogenerat sparat de oskårade pappersarken med rymdskeppet nästan alla förr pillade ut, limmade ihop och hängde upp i taket. Såna prylar släpper jag inte iväg i första taget.

Nr: 1215/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med nyskriven text.

lördag 24 juni 2017

Per Gessles duettalbum

ROXETTE – PEARLS OF PASSION – 1986

Det här är lite skumt. Jag har inte ett enda minne av hur Roxettes första album Pearls of Passion hamnade i samlingen. Jag brukar annars ha rätt bra koll. En dag stod den bara där, lika fel som en brottare i gula trikåer.
Jag jobbade i slutet av 80-talet som föreståndare på fritidsgården i Sandhem när Look Sharp spelades som mest, både i radion och på fritidsgården. En skiva jag inte hade nån koll på alls, den dök upp i floden av Pojken-Med-Grodan-I-Pannan-pop, Suzzies Orkester och annat som jag inte kommer ihåg.

Look Sharp och Joyride finns väl i medvetandet hos de flesta. Debutplattan Pearls of Passion från skammens popår 1986 är dock något ovanligare.

Nu för tiden står den tydligen högt i kurs hos en del utländska samlare, till skillnad från övriga roxette-album. Skivan gavs nämligen ut bara i Skandinavien och Kanada. Pearls Of Passion känns dock inte direkt som en första roxette-platta, utan mer som ett ”Per Gessle gör duett”-album.

Vilket inte är så långsökt, eftersom jag nånstans läst att låtarna egentligen var menade för hans tredje soloalbum.

Det är en bra platta. Per Gessle är bra på att göra bra poplåtar. Och att få det att låta som de kom direkt från 60-talet. Sen gör det ju inget att Marie Fredriksson har en röst utöver det vanliga.

Never Ending Love lär ha blivit en mindre singelhit och Soul Deep är väl den låt som brukar nämnas i första andetaget när det gäller Pearls of Passion. Men mina favoriter är poppiga Secrets That She Keeps och softade Surrender.

Snillen spekulerar: Troligen köpte jag mitt ex av Göran på Skivgränden. Han brukade vara rätt snabb på att rea ut plattor.

Nr: borttagen ur samlingen, såld.

fredag 23 juni 2017

Niagara mellan jazzfusion och krautrock

Niagara var ett märkligt fenomen. Den österrikiske trummisen Klaus Weiss skapade under några år en helt egen sfär av musik. Idag hade det kallats världsmusik, men i början av 70-talet var den etiketten mer eller mindre okänd.
Niagaras tre mycket märkliga album, som nästan uteslutande består av trumbeats, hamnade ofrivilligt i något slags ingenmansland mellan jazzfusion, psykedelia och krautrock. Klaus Weiss har sedan början av 70-talet spelat i en mängd album med en rad olika artister och ger fortfarande ut skivor.

De tre psykedeliska album han spelade in under namnet Niagara är dock några av de märkligaste. Alla tre albumen släpptes bara i mindre upplagor i original och är samlarobjekt för inte minst krautrockkännare. Skivorna har de senaste åren dock getts ut i nypressningar vilket gjort att fler nu kan få lyssna på dem. Här är en sammanställning.

Niagara (1971)
Ett naket album inte bara sett till omslagsbilden. Skiva består av två kompositioner på vardera cirka 20 minuter med bara trumbeats och rytmer. Fasinerande och väldigt ”psykedeliskt” men inte särskilt lättillgängligt.
S.U.B (1972)
Weiss utvecklar sitt sound och lägger till både fuzzgitarr och blås vilket gör musiken enklare att lyssna på men samtidigt ger den oinvigde ett anslag av soft jazz.
Afire (1973)
Weiss lämnar gitarr och blås och går tillbaka till trumbeats men använder massor av olika slaginstrument som kongas, bongotrummor och andra likartade instrument. Till skillnad från första skivan består dock Afire av flera kortare kompositioner vilket gör den mer lättsmält.

torsdag 22 juni 2017

Jefferson Airplane och skapelsens krona

Nu för tiden kan man lyssna på skivor som Surrealistic Pillow och Crown Of Creation ungefär på samma sätt som man betraktar konst. Utifrån, bedömande och frågande. I mitten och slutet av 60-talet innebar det att lyssna på Airplane något helt annat, då kan det handlat om livsstil och ideologi.
Det är därför Jefferson Airplanes skivor idag låter daterade. De har i de flesta fallen passerat bäst-för-datum. Deras politiska budskap är inte lika aktuella längre och den drogliberala inställningen anses inte lika farlig.

Den tredje orsaken är att Jefferson Airplane inte heller var några större musiker, inte så att de kunde uppnå samma kultstatus som till exempel Jim Morrison och Doors eller Jimi Hendrix. Airplanes ändlösa och oplanerade jam var helt enkelt inte tillräckligt bra. Att de plankade andra; Byrds, Doors, Grateful Dead var dessutom ganska uppenbart.
Den som är mycket kritisk skulle därför kunna koka ner Airplanes insats till en enda LP, Surrealistic Pillow, och där utkristallisera två låtar; White Rabbit och Somebody To Love. De låtar som på något sätt blivit soundtracken till hela eran. Enda problemet med det är att ingen låtarna kom ursprungligen från Jefferson Airplane.

Nåja, det där var bara ena sidan av Jefferson Airplane. För oavsett hur mycket negativ och förmodligen berättigad kritik det går att skaka fram har det här bandet ändå något mycket speciellt. Något som gör att en och annan – jag bland annat – älskar deras musik och gärna spelar deras gamla (daterade) skivor.

Alla skivor utgivna av Jefferson Airplane, och några till, har recenserats här på bloggen. Nu är det dags för mig att göra en sammanställning, en summering och därmed kanske komma med en förklaring till att så många tycker Jefferson Airplane är skapelsens krona, Crown Of Creation.

I raden av skivor har dessutom tagits med ett antal sidoprojekt och soloskivor av diverse medlemmar, dock långt i från alla. Dessutom finns någon senare utgiven inspelning med.

Takes Off (1966)
Första Airplaneskivan kräver en del övning innan den uppenbarar sin storhet. Lite överraskande är det ingen överväldigande psykedelisk upplevelse utan ett popalbum, amerikansk västkustpop. Från tiden när sångerskan hette Signe Anderson.
Surrealistic Pillow (1967)
Jefferson Airplanes egen Sgt Pepper och det album alla deras senare skivor jämfördes med. Att låtar som White Rabbit och Somebody To Love blivit själva soundtracken för all psykedelisk pop är ingen tillfällighet. Surrealistic Pillow är ett storverk.
After Bathing At Baxter´s (1967)
Vad gör man efter en succé som Surrealistic Pillow? Jo, då spelar man naturligtvis in det mest skruvade man kan tänka sig. Det här albumet är Airplanes mest inrökta och acidindränkta album, som är svårt att tycka om idag.
Crown Of Creation (1968)
Det är möjligt att skapelsens krona är surrealistisk, men Crown Of Creation ligger inte långt efter. Det är elakt, cyniskt och humoristiskt som nästan alla Airplane-album. Gruppen tvekar inte i sin politiska inställning.
Volunteers (1969)
Airplanekollektivet fortsätter chocka den amerikanska publiken med sin drogliberala inställning, sin tuffa politiska attityd och småroliga elaka texter. Det sista av bandets stora album, dock ganska långt från Surrealistic Pillows storhet.
Bless It´s Pointed Little Head (1969)
Den första och enda riktiga liveplattan med Airplane. En kaotisk inspelning med långa gitarrjam och en allmänt ofokuserad inställning som här dock blir ohyggligt charmigt. Påstår att det är ett album som främst visar Jorma Kaukonens storhet som gitarrist.
Bark (1971)
Omslaget är en soppåse, vilket en och annan påstår är det enda rätta stället för Bark. Det är dock en betydligt intressantare skiva än många tror. Bark skapar en kaotisk, rent av apokalyptisk stämning, som om bandet redan visste var det var på väg.
Sunfighter (1971)
Officiellt ett album av Kantner och Slick, men eftersom nästan hela kollektivet var med ändå skulle man med lite kreativt tänkande kunna pussla in denna LP i Airplanes ordinarie diskografi. Ett politiskt hett album, åtminstone 1971...nu kan nog skivan kännas lite ”daterad”.
Long John Silver (1972)
Tycker den är bättre än ryktet. Samtidigt var det den här LP:n som fick kollektivet att till slut gå skilda vägar. Jag tror den behöver viss tillvänjning för att fungera. Sen får man nog tänka bort det där med hitlåtar, allt sånt hade Airplane rökt bort i början av 70-talet.
Thirty Seconds Over Winterland (1973)
Denna liveinspelning blev Airplanes sista ”riktiga” album. Det är en kaxig skiva, inte minst inledningen med Have You Seen The Saucer. Det som gör att skivan fått så mycket negativ kritik är att bandet valde bort sina stora hits till förmån för relativt okända låtar.
Baron Von Tollboth And The Chrome Nun (1973)
Det är Kantner som är baronen och Grace Slick nunnan på detta sidoprojekt, där dock – som vanligt – de flesta andra medlemmarna i Airplane också finns med. Därmed blir det väldigt rörigt, förmodligen rökigt och absolut ofokuserat. Precis som det ska vara.
Early Flight (1974)
En hel LP med överblivet och bortglömt material, men ändå så fantastiskt bra. Här finns prov från bandets hela karrär, bland annat High Flyin´ Bird som måste anses vara en av de bästa låtar Airplanekollektivet någonsin spelade in.
Jefferson Airplane (1989)
En skiva jag inte trodde på, vilket visade sig vara sant. Jefferson Airplane i slutet av 80-talet kunde inte göra sitt rykte rättvisa mer än 20 år efter storhetstiden. Bandet kommer gabnska nära på vissa ställen, men musiken påminner lite för mycket om Grace Slicks 80-talsprojekt Starship.
Live At The Fillmore (2014)
En borttappad liveinspelning som dök upp först på 90-talet, vilket betyder att det egenrtligen är en ganska ointressant skiva, utom för de allra mest hängivna fansen. I vanlig ordning är det en rörig platta, som skulle kunna landa i kaos...vilket det också gör...
Great Society – Conspicuous Only In It´s Absence (1968)
En inspelning med Grace Slick och hennes band innan hon kom med i Airplane. Great Society var dem som spelade in White Rabbit och Somebody To Love först, de låtar Airplane senare gjorde succé med. Detta album släpptes först efter att Jefferson Airplane slagit igenom på allvar.

onsdag 21 juni 2017

Dags att få något djuriskt i blicken

J Geils Band var ett av de mest populära livebanden i USA i början och mitten av 70-talet. De spelade mycket, ofta och högt och har efterlämnat några av de bästa liveplattor som spelades in under 70-talet.
Men bandet gjorde också en rad beryktade studioalbum som än i dag kan få gamla rockers att svettas våldsamt och få något djuriskt i blicken. Ögon som avslöjar att det inte är någon hemma där just för tillfället. De är på en helt annan plats.

J Geils Band levde högt på karismatiske sångaren Peter Wolf men också munspelaren Magic Dick, han med det sanslösa håret, och gitarristen J Geils själv hade stor del i bandets storhet. Feta bluesrockackord som fick publiken att koka.

En och annan har jämfört J Geils Band med Rolling Stones, vilket nog inte ligger långt från sanningen. Andra menar att bandet var amerikanernas svar på den brittiska pubrocken, men mycket våldsammare och högljuddare. Alla bandets album har tidigare recenserats här på bloggen.

Nu är det dags för en sammanställning, från bandets födelse runt 1970 och den något pinsamma avslutningen 15 år senare. Länkar till de olika recensionerna finns i rubrikerna.

J Geils Band (1970)
J Geils Band visade direkt vad de ville göra, tuff, hård bluesrock. Första LP:n känns dock tämligen blygsam och försiktig jämfört med vad som skulle komma senare. Men det är givetvis ändå en given platta i varje bluesrocksamling.
The Morning After (1971)
En våldsam urladdning där J Geils Band inte sparar på någonting. En jämförelse med Rolling Stones och album som Let It Bleed och Exile känns helt rätt. Tuff, svettig bluesrock med avstamp i countryrocken.
Live: Full House (1972)
En magisk konsert i Detroit blev här förevigad och framstår trots att skivan är över 40 år gammal som ett av tidernas bästa livealbum i sin gnenre. J Geils Band sparar inte på någonting utan ger allt från första till sista tonen. En måste-skiva.
Ladies Invited (1973)
Om något av J Geils album ska kallas bortglömt är det Ladies Invited. Men LP:n precis lika bra och hårt rockigt som sina föregångare. Den kan vara något knepig att hitta på vinyl nu för tiden, men är ett måste för alla samlare av bra hård 70-talsrock.
Bloodshot (1973)
En frustande rockrökare så testosteronladdad att det nästan kokar över. Bloodshot anses av många var J Geils stora ögonblick, vilket jag nog är beredd att hålla med om. Funkig, hård bluesrock självklar och hårresande.
Nightmares And Other Tales from The Vinyl Jungle (1974)
Ännu en urladdning av J Geils som fortsatte på samma spår som tidigare, rå, skitig bluesrock med brösttoner och rejält feta gitarrackord. Nightmares är inte lika välkänd som sin föregångare Bloodshot, men är en av bandets stora.
Hotline (1975)
Släpptes inte på CD förrän i början av 2000-talet. Hotline är en av få J Geils-plattor som underskattats, nästan glömts bort, av fansen. Men det ett, som alla bandets 70-talare, ett bluesrockalbum av bästa märke.
Blow Your Face Out (1976)
Andra liveplattan på bara tre år och dessutom en dubbel-LP. Men J Geils kunde inte misslyckas i mitten av 70-talet. Det är ett magiskt album som ska räknas in bland de stora liveplattorna från 70-talet (som var liveskivornas storhetstid).
Monkey Island (1977)
Ett udda album för J Geils katalog. Bandet provar en betydligt mjukare linje, nästan lite soulig. Det gillade inte fansen, som placerar Monkiey Island som ett av bandets sämre verk. Jag påstår dock att detta är ett mycket spännande album just för att det är så annorlunda.
Sanctuary (1978)
J Geils går tillbaka till bluesrocken, men Sanctuary signalerar ändå om att siktet är inställt på synthbaserad 80-talsrock. Fansen var tveksamma till denna skiva också. Trots det är Sanctuary en sjysst J Geils-platta även om en och annan säkert saknar det där riktigt råa bluesrocksoundet från förr.
Love Stinks (1980)
Det var med Love Stinks J Geils Band lämnade bluesrocken för att lira mer lättillgänglig och radiomässig rock. Love Stinks är steget som tog bandet över gränsen men tack vare smarta arrangemang och bra låtval funkar det ändå. En bra rockplatta med andra ord.
Freeze Frame (1981)
Det stora internationella genombrottet för J geils Band som med superhiten Centerfold blev nästan folkkära. Men ska sanningen fram har detta album inte mycket med J Geils skitiga bluesrock från 70-talet att göra. Så här låter ett band man virat in i cellofan och sprejat med sockervadd.
Showtime (1982)
J Geils Band tillbaka i Detroit för att försöka upprepa vad de gjort tio år tidigare på Live Full House. Men den här gången funkar det inte alls, Showtime blir i stället bara en trist och småtråkig parentes, mest för att bandet här var helt inne på sitt nya 80-talssound.
You´re Gettin´ Even While I´m Gettin´ Odd (1984)
Att sångaren Peter Wolf behövdes i J Geils Band står klart när man hör den här LP:n. Hans grymtande och growlande var en större del av bandets imgae än man skulle kunnat tro. När det saknas blir också Magic Dicks munspelande lidande och J Geils gitarr låter bara sömnig. Bandets sista album blev inte snygg.