Nu för tiden kan man lyssna på skivor som Surrealistic Pillow och Crown Of Creation ungefär på samma sätt som man betraktar konst. Utifrån, bedömande och frågande.
I mitten och slutet av 60-talet innebar det att lyssna på Airplane något helt annat, då kan det handlat om livsstil och ideologi.
Det är därför Jefferson Airplanes skivor idag låter daterade. De har i de flesta fallen passerat bäst-för-datum. Deras politiska budskap är inte lika aktuella längre och den drogliberala inställningen anses inte lika farlig.
Den tredje orsaken är att Jefferson Airplane inte heller var några större musiker, inte så att de kunde uppnå samma kultstatus som till exempel Jim Morrison och Doors eller Jimi Hendrix. Airplanes ändlösa och oplanerade jam var helt enkelt inte tillräckligt bra. Att de plankade andra; Byrds, Doors, Grateful Dead var dessutom ganska uppenbart.
Den som är mycket kritisk skulle därför kunna koka ner Airplanes insats till en enda LP, Surrealistic Pillow, och där utkristallisera två låtar; White Rabbit och Somebody To Love. De låtar som på något sätt blivit soundtracken till hela eran.
Enda problemet med det är att ingen låtarna kom ursprungligen från Jefferson Airplane.
Nåja, det där var bara ena sidan av Jefferson Airplane. För oavsett hur mycket negativ och förmodligen berättigad kritik det går att skaka fram har det här bandet ändå något mycket speciellt. Något som gör att en och annan – jag bland annat – älskar deras musik och gärna spelar deras gamla (daterade) skivor.
Alla skivor utgivna av Jefferson Airplane, och några till, har recenserats här på bloggen. Nu är det dags för mig att göra en sammanställning, en summering och därmed kanske komma med en förklaring till att så många tycker Jefferson Airplane är skapelsens krona, Crown Of Creation.
I raden av skivor har dessutom tagits med ett antal sidoprojekt och soloskivor av diverse medlemmar, dock långt i från alla. Dessutom finns någon senare utgiven inspelning med.
Takes Off (1966)
Första Airplaneskivan kräver en del övning innan den uppenbarar sin storhet. Lite överraskande är det ingen överväldigande psykedelisk upplevelse utan ett popalbum, amerikansk västkustpop. Från tiden när sångerskan hette Signe Anderson.
Surrealistic Pillow (1967)
Jefferson Airplanes egen Sgt Pepper och det album alla deras senare skivor jämfördes med. Att låtar som White Rabbit och Somebody To Love blivit själva soundtracken för all psykedelisk pop är ingen tillfällighet. Surrealistic Pillow är ett storverk.
After Bathing At Baxter´s (1967)
Vad gör man efter en succé som Surrealistic Pillow? Jo, då spelar man naturligtvis in det mest skruvade man kan tänka sig. Det här albumet är Airplanes mest inrökta och acidindränkta album, som är svårt att tycka om idag.
Crown Of Creation (1968)
Det är möjligt att skapelsens krona är surrealistisk, men Crown Of Creation ligger inte långt efter. Det är elakt, cyniskt och humoristiskt som nästan alla Airplane-album. Gruppen tvekar inte i sin politiska inställning.
Volunteers (1969)
Airplanekollektivet fortsätter chocka den amerikanska publiken med sin drogliberala inställning, sin tuffa politiska attityd och småroliga elaka texter. Det sista av bandets stora album, dock ganska långt från Surrealistic Pillows storhet.
Bless It´s Pointed Little Head (1969)
Den första och enda riktiga liveplattan med Airplane. En kaotisk inspelning med långa gitarrjam och en allmänt ofokuserad inställning som här dock blir ohyggligt charmigt. Påstår att det är ett album som främst visar Jorma Kaukonens storhet som gitarrist.
Bark (1971)
Omslaget är en soppåse, vilket en och annan påstår är det enda rätta stället för Bark. Det är dock en betydligt intressantare skiva än många tror. Bark skapar en kaotisk, rent av apokalyptisk stämning, som om bandet redan visste var det var på väg.
Sunfighter (1971)
Officiellt ett album av Kantner och Slick, men eftersom nästan hela kollektivet var med ändå skulle man med lite kreativt tänkande kunna pussla in denna LP i Airplanes ordinarie diskografi. Ett politiskt hett album, åtminstone 1971...nu kan nog skivan kännas lite ”daterad”.
Long John Silver (1972)
Tycker den är bättre än ryktet. Samtidigt var det den här LP:n som fick kollektivet att till slut gå skilda vägar. Jag tror den behöver viss tillvänjning för att fungera. Sen får man nog tänka bort det där med hitlåtar, allt sånt hade Airplane rökt bort i början av 70-talet.
Thirty Seconds Over Winterland (1973)
Denna liveinspelning blev Airplanes sista ”riktiga” album. Det är en kaxig skiva, inte minst inledningen med Have You Seen The Saucer. Det som gör att skivan fått så mycket negativ kritik är att bandet valde bort sina stora hits till förmån för relativt okända låtar.
Baron Von Tollboth And The Chrome Nun (1973)
Det är Kantner som är baronen och Grace Slick nunnan på detta sidoprojekt, där dock – som vanligt – de flesta andra medlemmarna i Airplane också finns med. Därmed blir det väldigt rörigt, förmodligen rökigt och absolut ofokuserat. Precis som det ska vara.
Early Flight (1974)
En hel LP med överblivet och bortglömt material, men ändå så fantastiskt bra. Här finns prov från bandets hela karrär, bland annat High Flyin´ Bird som måste anses vara en av de bästa låtar Airplanekollektivet någonsin spelade in.
Jefferson Airplane (1989)
En skiva jag inte trodde på, vilket visade sig vara sant. Jefferson Airplane i slutet av 80-talet kunde inte göra sitt rykte rättvisa mer än 20 år efter storhetstiden. Bandet kommer gabnska nära på vissa ställen, men musiken påminner lite för mycket om Grace Slicks 80-talsprojekt Starship.
Live At The Fillmore (2014)
En borttappad liveinspelning som dök upp först på 90-talet, vilket betyder att det egenrtligen är en ganska ointressant skiva, utom för de allra mest hängivna fansen. I vanlig ordning är det en rörig platta, som skulle kunna landa i kaos...vilket det också gör...
Great Society – Conspicuous Only In It´s Absence (1968)
En inspelning med Grace Slick och hennes band innan hon kom med i Airplane. Great Society var dem som spelade in White Rabbit och Somebody To Love först, de låtar Airplane senare gjorde succé med. Detta album släpptes först efter att Jefferson Airplane slagit igenom på allvar.
Den tredje orsaken är att Jefferson Airplane inte heller var några större musiker, inte så att de kunde uppnå samma kultstatus som till exempel Jim Morrison och Doors eller Jimi Hendrix. Airplanes ändlösa och oplanerade jam var helt enkelt inte tillräckligt bra. Att de plankade andra; Byrds, Doors, Grateful Dead var dessutom ganska uppenbart.
Nåja, det där var bara ena sidan av Jefferson Airplane. För oavsett hur mycket negativ och förmodligen berättigad kritik det går att skaka fram har det här bandet ändå något mycket speciellt. Något som gör att en och annan – jag bland annat – älskar deras musik och gärna spelar deras gamla (daterade) skivor.
Alla skivor utgivna av Jefferson Airplane, och några till, har recenserats här på bloggen. Nu är det dags för mig att göra en sammanställning, en summering och därmed kanske komma med en förklaring till att så många tycker Jefferson Airplane är skapelsens krona, Crown Of Creation.
I raden av skivor har dessutom tagits med ett antal sidoprojekt och soloskivor av diverse medlemmar, dock långt i från alla. Dessutom finns någon senare utgiven inspelning med.
Första Airplaneskivan kräver en del övning innan den uppenbarar sin storhet. Lite överraskande är det ingen överväldigande psykedelisk upplevelse utan ett popalbum, amerikansk västkustpop. Från tiden när sångerskan hette Signe Anderson.
Jefferson Airplanes egen Sgt Pepper och det album alla deras senare skivor jämfördes med. Att låtar som White Rabbit och Somebody To Love blivit själva soundtracken för all psykedelisk pop är ingen tillfällighet. Surrealistic Pillow är ett storverk.
Vad gör man efter en succé som Surrealistic Pillow? Jo, då spelar man naturligtvis in det mest skruvade man kan tänka sig. Det här albumet är Airplanes mest inrökta och acidindränkta album, som är svårt att tycka om idag.
Det är möjligt att skapelsens krona är surrealistisk, men Crown Of Creation ligger inte långt efter. Det är elakt, cyniskt och humoristiskt som nästan alla Airplane-album. Gruppen tvekar inte i sin politiska inställning.
Airplanekollektivet fortsätter chocka den amerikanska publiken med sin drogliberala inställning, sin tuffa politiska attityd och småroliga elaka texter. Det sista av bandets stora album, dock ganska långt från Surrealistic Pillows storhet.
Den första och enda riktiga liveplattan med Airplane. En kaotisk inspelning med långa gitarrjam och en allmänt ofokuserad inställning som här dock blir ohyggligt charmigt. Påstår att det är ett album som främst visar Jorma Kaukonens storhet som gitarrist.
Omslaget är en soppåse, vilket en och annan påstår är det enda rätta stället för Bark. Det är dock en betydligt intressantare skiva än många tror. Bark skapar en kaotisk, rent av apokalyptisk stämning, som om bandet redan visste var det var på väg.
Officiellt ett album av Kantner och Slick, men eftersom nästan hela kollektivet var med ändå skulle man med lite kreativt tänkande kunna pussla in denna LP i Airplanes ordinarie diskografi. Ett politiskt hett album, åtminstone 1971...nu kan nog skivan kännas lite ”daterad”.
Tycker den är bättre än ryktet. Samtidigt var det den här LP:n som fick kollektivet att till slut gå skilda vägar. Jag tror den behöver viss tillvänjning för att fungera. Sen får man nog tänka bort det där med hitlåtar, allt sånt hade Airplane rökt bort i början av 70-talet.
Denna liveinspelning blev Airplanes sista ”riktiga” album. Det är en kaxig skiva, inte minst inledningen med Have You Seen The Saucer. Det som gör att skivan fått så mycket negativ kritik är att bandet valde bort sina stora hits till förmån för relativt okända låtar.
Det är Kantner som är baronen och Grace Slick nunnan på detta sidoprojekt, där dock – som vanligt – de flesta andra medlemmarna i Airplane också finns med. Därmed blir det väldigt rörigt, förmodligen rökigt och absolut ofokuserat. Precis som det ska vara.
En hel LP med överblivet och bortglömt material, men ändå så fantastiskt bra. Här finns prov från bandets hela karrär, bland annat High Flyin´ Bird som måste anses vara en av de bästa låtar Airplanekollektivet någonsin spelade in.
En skiva jag inte trodde på, vilket visade sig vara sant. Jefferson Airplane i slutet av 80-talet kunde inte göra sitt rykte rättvisa mer än 20 år efter storhetstiden. Bandet kommer gabnska nära på vissa ställen, men musiken påminner lite för mycket om Grace Slicks 80-talsprojekt Starship.
En borttappad liveinspelning som dök upp först på 90-talet, vilket betyder att det egenrtligen är en ganska ointressant skiva, utom för de allra mest hängivna fansen. I vanlig ordning är det en rörig platta, som skulle kunna landa i kaos...vilket det också gör...
En inspelning med Grace Slick och hennes band innan hon kom med i Airplane. Great Society var dem som spelade in White Rabbit och Somebody To Love först, de låtar Airplane senare gjorde succé med. Detta album släpptes först efter att Jefferson Airplane slagit igenom på allvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar