En nära vän till mig påstår att det Finch inte gör är musik utan ”atmosfäriska störningar och något som låter som väderleksrapporten på ett främmande språk jag aldrig hört förut”.
Det främmande språket skulle i så fall vara holländska. Men jag vet att han inte har en aning om vad han pratar om. Finch är nämligen ett helt instrumentalt band, så det där sa han bara för att vara elak.
Jag gillar däremot Finch, som i mitten av 70-talet ansågs vara ett av Hollands mest lovande progressiva rockband. Gruppen jämfördes med storheter som Focus, Earth & Fire och Ekseption som alla var inne på samma spår.
Finch var dessutom inga nybörjare. Alla i bandet hade varit med sedan början av 60-talet spelat med diverse olika beatpopband för att sedan gå över till progressiv rock. Föregångaren i Finchs eget släktträd är Q 65, där flera av medlemmarna tidigare varit med.
Finch är inget alldagligt rockband vars skivor man kan spela i bakgrunden. Nej, det handlar om långa otillgängliga låtar, sällan kortare än tio minuter, och en gitarrist – Joop van Nimwegen – som har en mycket säregen stil. Det låtar kanske jobbigt, men för den som har det rätta intresset för den här typen av musik är bandets två första skivor en högtidsstund.
Finch släppte bara tre album. Sista LP:n kom till efter att halva bandet hoppat av och ersatts med nya musiker som inte var på riktigt samma musikaliska spår som övriga. Förmodligen var det därför resultat bara blev ”så där” och att bandet splittrades strax efter skivan släppts.
Glory Of The Inner Force (1975)
Första skivan från Finch var lovande, progressiv rock i rad nedstigande led från Focus och Ekseption. Instrumental gitarrock i långa vindlande melodislingor där bandet säkert hade Jethro Tulls Thick As A Brick som förebild. Ett spännande debutalbum.
Beyond Expressions (1976)
En LP där Finch säregna sound kommer till sin rätt. Här finns bara tre låtar, alla är långa, otillgängliga och svåra att hänga med i. Samtidigt är det en skiva som vägrar släppa taget när den väl fått fäste. Enda felet är att skivan låter ganska lik sin föregångare.
Galleons Of Passion (1977)
Halva bandet utbytt och soundet därmed förändrat. Finch gjorde som de flesta andra holländare vid den här tiden, sneglade mot mainstreampop och disco. Så långt gick dock inte Finch, Galleons Of Passions är dock betydligt mer lättlkyssnad än sina föregångare.
Vita Dominica (2012)
Inspelningarna låg undanstoppade och glömda i 40 år. När de äntligen gavs ut fick de gamla fansen på nytt något glansigt i blicken, vilket inte enbart berodde på de rökiga källarlokaler dessa holländska progghjältar en gång höll till i.
Finch var dessutom inga nybörjare. Alla i bandet hade varit med sedan början av 60-talet spelat med diverse olika beatpopband för att sedan gå över till progressiv rock. Föregångaren i Finchs eget släktträd är Q 65, där flera av medlemmarna tidigare varit med.
Finch är inget alldagligt rockband vars skivor man kan spela i bakgrunden. Nej, det handlar om långa otillgängliga låtar, sällan kortare än tio minuter, och en gitarrist – Joop van Nimwegen – som har en mycket säregen stil. Det låtar kanske jobbigt, men för den som har det rätta intresset för den här typen av musik är bandets två första skivor en högtidsstund.
Finch släppte bara tre album. Sista LP:n kom till efter att halva bandet hoppat av och ersatts med nya musiker som inte var på riktigt samma musikaliska spår som övriga. Förmodligen var det därför resultat bara blev ”så där” och att bandet splittrades strax efter skivan släppts.
Första skivan från Finch var lovande, progressiv rock i rad nedstigande led från Focus och Ekseption. Instrumental gitarrock i långa vindlande melodislingor där bandet säkert hade Jethro Tulls Thick As A Brick som förebild. Ett spännande debutalbum.
En LP där Finch säregna sound kommer till sin rätt. Här finns bara tre låtar, alla är långa, otillgängliga och svåra att hänga med i. Samtidigt är det en skiva som vägrar släppa taget när den väl fått fäste. Enda felet är att skivan låter ganska lik sin föregångare.
Halva bandet utbytt och soundet därmed förändrat. Finch gjorde som de flesta andra holländare vid den här tiden, sneglade mot mainstreampop och disco. Så långt gick dock inte Finch, Galleons Of Passions är dock betydligt mer lättlkyssnad än sina föregångare.
Inspelningarna låg undanstoppade och glömda i 40 år. När de äntligen gavs ut fick de gamla fansen på nytt något glansigt i blicken, vilket inte enbart berodde på de rökiga källarlokaler dessa holländska progghjältar en gång höll till i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar