Allman Brothers främsta album

ALLMAN BROTHERS – IDLEWILD SOUTH – 1970

Det stora numret här är instrumentala In Memory Of Elisabeth Reed. Den låt bröderna året efter skulle presentera på liveplattan At Fillmore East. Då i en rasande 12 minutersversion. På studioplattan Idlewild South nedkortad till det halva.

Jag kan inte bestämma mig för vilken av versionerna som är bäst. Håller dock liveupptagningen från Fillmore East riktigt högt, en sån där låt som trots dess längd, känns alldeles för kort. Ja, så det får bli liveversionen, om jag måste välja, även om studioinspelningen är lysande.

Sen gör det ju inget att Idlewild South utöver det innehåller storheter som Hoochie Coochie Man och Midnight Rider. Det finns viss anledning till att många gamla Allmanfans håller den här plattan högt.

Idlewild South är ett ypperligt southern rockalbum. Möjligtvis, eller troligen, är detta album det bästa Allman Brothers någonsin spelade in. Här är båda bröderna Allman med, Gregg och Duane, det var sista studioskivan de spelade in tillsammans.

Året efter skulle Duane köra spå mc rakt i ut i en vägkorning i Macon, Georgia och krocka med en lastbil. En tragisk ändelse som förmodligen ändrade hela rockhistorien. Duane Allmans storhet som gitarrist går inte att överskatta trots det lilla som egentligen finns sparat.

Idlewild South är bara den andra plattan Allman Brothers spelade in. Det är ett historiskt viktigt album för gruppen. Skivan innehåller flera numera klassiska Allmanlåtar. Här dyker dessutom Dickey Betts upp som låtskrivare för allra första gången, det var han som skrev första låten, Revival.

Efter Duane Allmans död var det Dickey Betts och Gregg Allman som under många år drev bandet vidare och Betts ligger bakom de allra flesta av bandets mest välkända låtar. Idlewild South är till utsendet ett tämligen oansenligt album, den grå omslagsbilden avslöjar inte innehållets storhet. Men det här är en skiva alla southern rock-älskare måste ha i samlingen.

Nr: 283/2222

Så här ska Molly Hatchet låta

MOLLY HATCHET – LIGHTNING STRIKES TWICE - 1989

Lightning Strikes Twice är något så ovanligt som en bra Molly Hatchet-skiva från 1980-talet. Efter fem års uppehåll gav sig bandet tillbaka till sina rötter, southern rock.

Borta är de utstuderade och välpolerade hårdrocksriffen och utslätade hårdrockslåtarna. Nu är det mer boogie, mer ylande gitarrer, lysande pianospel och rubusta bra låtar. Nu står de äntligen med fötterna djupt nere i Floridas swampland och lirar svettig och frustande rock igen.

Det här är en skiva jag kommer väldigt bra överens med. Det räcker nästan med de två första låtarna, Take Miss Lucy Home och There Goes the Neighbourhood.

Här hittar Molly Hatchet faktiskt en suverän cross-over mellan tung hård rock och Allmans och Skynyrds sydstatsrock. Men skivan delar säkert MH-fansen i två läger.

De som gillade hårdrockbandet Molly Hatchet har inte mycket att hämta här. Men de som bara älskade debutplattan 1978 och såg alla senare album som stora svek kommer att gilla den.

Okej, produktionen och soundet går inte att undvika att ta upp. Det är inte alltid bra. Men nu snackar vi sent 80-tal och då skulle det låta så här. Massivt och svulstigt bombastiskt. Men det här är – trots många år – äntligen en Molly Hatchet-skiva som står för sig själv.

Bra, tung southern rock rätt upp och ner. Så här ska Molly Hatchet låta. Fler bra låtar: Heart Of My Soul, I Can´t Be Watching You och balladen Goodbye To Love.

Nr: 1694/2222

Ungefär samma text har publicerats en gång tidigare. Men då jag nu lyssnat på skivan igen, med stort nöje, känns det inte mer än rätt att uppmärksamma skivan igen.

Dixie Rock rockar

WET WILLIE – DIXIE ROCK – 1975

Lite trögstartad, men när Dixie Rock kommit upp i varv rockar den rätt bra, trots sitt rykte som lite slirig och anonym. Så tycker dock inte jag, jag gillar Wet Willies lite fräcka sydstats-soul.

Jodå, det finns sydstatsoul också, inte bara southern-rock och sydstatscountry som Marshall Tucker Band. Bröderna Allman banade väg för mer en bara en genre och fick hjälp av skivbolaget Capricorn i Macon.

Wet Willie har fått sina slängar av Allman Brothers lite slarviga sound men utnyttjar det också för att hitta ett alldeles eget sound. Det lyckades de bra med, Wet Willie var på sin tid ett aktat band. Soundet är faktiskt kul, lite annorlunda och fräckare jämfört med ”vanlig” soul-funk och stundtals ganska rockigt.

Wet Willie nöjer sig inte med det utan tar också in både blues och gospel, vilket gör deras album till trevligt sällskap även för den som annars är barnsligt intresserad av Duane Allmans gitarrsound.

Dixie Rock har ett oförtjänt dåligt rykte. Men den hade ett taskigt utgångsläge. Skivan är albumet efter Wet Willies storsäljare och genombrottsskiva, Keep On Smilin´ från 1974, som var deras tredje.

Dixie Rock jämfördes med den, och när någon uppenbar hitlisteetta saknades blev domen hård. Alldeles för hård menar jag.

Det är ett kul album att lyssna på där jag alldeles särskilt tycker bra om bakgrundskören The Willienets med Ella Avery och Donna Hall, som ger skivan lite extra lyster. Men de båda hade varit med förr, inte minst på Keep On Smilin´.

Kom ihåg att det tar ett par genomlyssningar innan man hittar den rätta stämningen och upptäcker alla fina låtar. Så ha lite tålamod med Dixie Rock, den rockar, men inte från början.

Nr: 1452/2222

Little Feats mambo

LITTLE FEAT – REPRESENTING THE MAMBO – 1990

Det fanns en hel del kreativitet kvar i Little Feat även i slutet av 80-talet, trots att det då var tio år sedan Lowell George dött i hjärtattack. Det insåg jag när Representing The Mambo lite oväntat dök upp 1990.

Då var Little Feat nästan helt bortglömt. Att de gjort en alldeles lysande comebackplatta något år innan – Let It Roll – hade bara de trogna fansen koll på. Jag visste ingenting förrän jag hörde Rad Gumbo i radion...

Representing The Mambo var en LP jag verkligen gillade. Jag tyckte Little Feat hittade en väl avvägd men ganska snårig väg genom sydstatsrock, cajun, Steel Dan-jazz och Michael McDonald-soul. Och mambo också, så klart. Rockiga Texas Twister och osande heta Rad Gumbo var mina favoriter då. Funkiga Woman In Love och smäckra jazzlåten The Ingenue tycker jag bäst om nu.

Men lite förvånad blev jag allt när jag sedan läste ett par gamla recensioner om skivan. Kritikerna gillade den tydligen inte. Ett snabbjobb bara för att följa upp Let It Roll, för mycket synthar och dåliga texter...ungefär så lät det.

Det där med syntharna kan jag väl hålla med om. Men 1990 hade det där grandiosa soundet en nästan förförisk effekt på de flesta...mig också. Nu för tiden är den inte riktigt lika het, men ändå inte smaklös...

Nr: 813/2222

Publicerar här en text som jag lade ut för några år sedan.

Underskatta aldrig Lynyrd Skynyrd

LYNYRD SKYNYRD – LAST OF A DYIN´ BREED – 2012

...och så har vi det där skämtet om att de enda som skulle överleva ett kärnvapenkrig skulle vara kackerlackor och en alkoholimpregnerad Keith Richards. Jag kan dock slå vad om att Gary Rossington och Lynyrd Skynyrd skulle stå där också. De har överlevt det mesta.

Bandet startade redan på 60-talet, blev superhjältar för alltid med Sweet Home Alabama, blev några år senare nästan utplånade i en flygplanskrasch, för att återuppstå i början av 90-talet. Efter det har bandet fortsatt att producera bra stabil sydstatsrock under ledning främst av Gary Rossington, den enda kvarvarande medlemmen från originalet.

Men bandet har genom åren förstärkts med southern rock-storheter som Johnny Van Zant, lillebror till Ronnie som dog i flygolyckan, samt numera också av Rickie Medlocke, den karismatiske ledaren bakom nu legendariska men insomnade Blackfoot.

Men det är inget som ändrar något. Lynyrd Skynyrd låter som de alltid gjort. Man vet vad man får i paketet med ett nytt nytt album från sydstatshjältarna. En rad svängiga, tunga, gungiga, gitarrspäckade upptempolåtar och ett antal väl avvägda lugnare låtar, alla i ungefär samma stil som Sweet Home Alabama.

När jag skriver detta inser jag att det nog låter lite tråkigt. Men så är det inte. Lynyrd Skynyrd förnyar sig kanske inte i onödan, men de gör sina saker väldigt bra och låtarna känns aldrig enformiga eller som direkta upprepningar av gamla grejer. Det är bekräftas av att Lynyrd Skynyrds album genom åren nästan uteslutande fått positiv kritik.

Last Of A Dyin´ Breed skiljer sig inte från sina föregångare, utan är en jordnära och stabil platta där Lynyrd Skynyrdfansen får exakt det som efterfrågas. Det är ett album som det är svårt att tycka illa om, utan att det för den skull känns direkt angeläget.

Last Of A Dyin´ Breed har några år på nacken nu, gavs ut 2012 och är bandets fjortonde studioplatta. Något mer har efter det inte kommit från Lynyrd Skynyrd i den amerikanska södern, så många gissar nu att det är gruppens sista.

Ett rykte som mer eller mindre bekräftats av att Lynyrd Skynyrd gav sig ut på en turné som allmänt kallades Farewell Tour. Men Gary Rossington, som uppenbarligen har samma kemiska fysionomi som Keith Richards och kackerlackorna, har vid ett antal tillfällen antytt att det kan dyka upp en femtonde platta.

Så bli inte förvånad om det när som helst dyker upp ett nytt album. Man får aldrig underskatta de sista överlevarna av en döende art.

Nr: 1434/2222

Southern rock av Tom Johnston

TOM JOHNSTON – STILLS FEEL GOOD – 1981

En oväntat lyckad platta, kul att lyssna på, bra låtar och högt tempo. Tom Johnstons andra, och sista, efter att ha lämnat Doobie Brothers var betydligt intressantare än jag först trodde. Hans första soloplatta hade ju lämnat en hel del att önska.

Efter att Tom Johnston i slutet av 70-talet lämnade över jobbet som sångare i Doobie Brothers till Michael McDonald spelade han in Everything You´ve Heard Is True. En platta som Doobiesfansen givetvis kände sig tvingade att uppskatta, men som för min del var lite för mycket radiorock och lättsmält soulrock. Därför hade jag inga större förväntningar på uppföljaren ett drygt år senare. Men Johnston överraskade, och det ordentligt.

Still Feels Good är en rockplatta, till och med southern rock. Låtarna är oväntat fräcka och Johnston verkar trivas betydligt bättre här än i soulrockvärlden. Men så hade han ju med sig gamle doobieskollegan Pat Simmons på gitarr den här gången.

Och det verkar ha varit den tändvätska som behövdes. Ni som kan era Doobie Brothers-plattor kan nu damma av plattor som Toulouse Street, The Captain And Me och What Were Once Vices Are Now Habits. Jag är till och med inne på att jämföra den här plattan med Doobies underskattade debutskiva från 1971.

Min favoritlåt är avslutningen med svettiga One-Way Ticket. Balladen Excuse Me Mam och rockiga Baby, Take Me In är också låtar jag spontant känner borde nämnas. Men jag tror det kan finnas fler.

För min del var det aldrig något snack. Det var Tom Johnston som var den rätte sångaren i Doobie Brothers. De skivor bandet på 80-talet valde att spela in med Michael McDonald som sångare är inte alls lika inteessanta, till och med ganska färglösa. Men sen blev det bättre igen...när Johnston kom tillbaka som sångare i slutet av 80-talet.

Nr: 1599/2222

Fötternas omdiskuterade comeback

LITTLE FEAT – LET IT ROLL – 1988

En del tycker Little Feat utan Lowell George inte är Little Feat. Men varför då? På de senare skivorna på 70-talet var han knappt med i bandet. När den sista släpptes, Down On The Farm, var han död.

Jag kan förstå resonemanget, men samtidigt diskvalificerar man då att Little Feat gjorde flera riktigt bra plattor efter Lowell George-eran också. Det där snacket gjorde att jag slutade lyssna på Little Feat i många år, vilket jag nu tycker var dumt.

Men å andra sidan blev det ganska trevligt när fötterna kom tillbaka in i min musikvärld. Nu kom de inte direkt trippande på tå. Nej, det var med tuffa svängiga Let It Roll som återtåget började.

Let It Roll är det där omdiskuterade comebackalbumet från 1988, utgivet ungefär tio år efter att Lowell Georges hjärta stannat. En del deadheadfans var som sagt bara försiktigt optimistiska. Andra hade längtat. Jag är dock inte det minsta tveksam. Här finns, trots allt, mycket av ”gamla” Little Feat, påminner faktiskt lite om skivor som The Last Record Album och Feat´s Don´t Fail me Now.

Här finns stänk av mäktig sydstatsboogie, charmig countryrock, ylande gitarrer och ett lätt laid back-attityd. Här finns också – givetvis – en hel del av andan från Steely Dan.

En sak är säker. Let It Roll är bra mycket roligare än Down On The Farm, fötternas sista 70-talare. Jag har letat fram flera favoritlåtar.

Stompiga Let It Roll, spikpianopumpande swampiga Hate To Lose Your Lovin´ och Doobie Brothersosande balladen Hate To Lose Your Lovin´ är dock de två jag tycker bäst om...och lägger till countrystänket i Cajun Girl som är  uppfriskande rent av roligt.

Nr: 969/2222

Jag har skrivit om skivan en gång förut, men lägger nu ut texten igen, dock något omskriven.

En häxmästares voodooriter

DR JOHN – GRIS-GRIS - 1968

Gris-Gris är en voodooamulett som ska beskydda sin bärare från ont och ge honom tur. I Västafrika anses den skydda kvinnor från att bli med barn. Gris-Gris är Dr Johns debutalbum från 1968.

Jag trodde det inte först, men skivan är precis så märklig som det sägs. Mystisk, psykedelisk och suggestiv. Och efter att ha lyssnat på Gris-Gris är känslan mer att ha varit med om någon slags mörk och hemlighetsfull voodoorit än att ha hört på musik.

Ett av mina favoritalbum, absolut. Men det går inte att komma tillbaka till skivan igen efter bara ett kort uppehåll. Den är påfestande på psyket, så påtagligt närvarande att musiken blir fysiskt krävande, svettig.

Dr Johns gungande, svängande syntes av New Orleansjazz, rhythm´n´ Blues och psykedelia går inte att värja sig mot. Till slut sitter man där med slutna ögon och är helt inne i trummornas dunkande i märkliga skapelser som I Walk On Guilded Splinters eller Croker Courtbullion, och bara väntar på att Marie Levau ska visa sig i skuggorna.

För att inte glömma sanslösa Gris-Gris Gumbo Ya Ya, Danse Kalinda Ba Doom eller läckra Mama Roux. Mac Rebennack, som är hans riktiga namn, är en häxmästare. Det måste vara så.

Nr: 391/2222

Ett inköp av en nypress och därmed utkastande av den repiga som stod i samlingen gör att jag nu kan publicera denna text igen.

”pronounced ´leh-´nérd ´skin-´nérd”

LYNYRD SKYNYRD – LYNYRD SKYNYRD – 1973

När jag köpte den här skivan, i begnataffären på Smedjegatan i Jönköping, gjorde jag det bara på grund av Sweet Home Alabama. Att den inte var med på den här skivan upptäckte jag inte förrän jag kom hem.

Ha, ha, nu gjorde inte det särskilt mycket. Det finns massor av andra godsaker på denna LP, som nog måste anses vara en av milstolparna i den amerikanska sydstatsrocken. Lynyrd Skynyrds första platta, som ibland får heta ”pronounced ´leh-´nérd ´skin-´nérd”, är ett rasande debutalbum. Det är kanske klichéer, men det är halsbrytande, vågat, fräckt och trotsigt.

Det var bara Lynyrd Skynyrd som kunde ta upp kampen med Allman Brothers som värdiga representanter för den amerikanska sydstatsrocken.

Historiskt sett blev Lynyrd Skynyrds första äventyr kort och intensivt medan Allman Brothers fortsatte ända till för bara något år sedan då Gregg Allman dog. Historien kan också berätta att Lynyrd Skynyrd återuppstod ur spillrorna efter flygplanskraschen och har fortsatt spela i skivor fram till nu.

Men efter senaste plattan 2012, Last of A Dyin´ Breed, meddelade bandet att det inte skulle bli något mer. Men det har Gary Rossington sagt förr...

Men 1973 gick Lynyrd Skynyrd till attack med våldsamt stridslystna gitarrer och ett whiskeydränkt, flottigt klubbsound. Ett grepp som tog sydstatsrocken flera steg framåt i utvecklingen på en gång. Till och med nu för tiden finns det rockband som skulle ge allt de har för att bara under en sekund få jämföras med Lynyrd Skynyrd.

Här finns låtar som blodiga I Ain´t The One, föraktfulla och förföriska Poison Whiskey. Och inte minst magiska Freebird, allvarstyngd, hjärtslitande, våldsam och en flod av gitarrer...i nio minuter. Att Sweet Home Alabama inte finns med här störde mig inte då, jag hittade ju så mycket annat kul. När jag sen fick tag i Second Helping, med Sweet Home Alabama, blev det också kul, men en helt annan historia.

Nr: 1474/2222

Min gamla platta hade en irriterande repa. Den skivan är numera utbytt mot en fräschare. Därav tycker jag på ha anledning att publicera en reviderad upplaga av den text jag skrev för några år sedan.

Hell Yeah! Molly Hatchet

MOLLY HATCHET – MOLLY HATCHET – 1978

Molly Hatchets debutplatta är något alldeles extra. Där fick de blivande sydstatsgiganterna till något som de aldrig lyckades upprepa. Det är sounthern rock när den är som bäst, från första till sista låten.

Molly Hatchet gav sig in på samma bana som giganterna Lynyrd Skynyrd och Allman Brothers. Det krävdes det mod att göra, eller att man möjligtvis inte har någon som helst självbevarelsedrift. Men detta floridaband hittade sin grej direkt. Redan från början var de rebeller och förhärdade, hårdkokta krigare och sanna provokatörer.

Förstaspåret Bounty Hunter, där Danny Joe Brown inleder bandets hela karriär med att vråla Hell Yeah!, är något alldeles extra. En blytung southern-rocklåt som har allt man kan önska.

Gator County är inte mycket sämre, för att inte tala om The Price You Pay, en fet fläskig boogie. Just nu är jag väldigt glad att jag inte skaffat såna där små moderna puttefnask-högtalare utan har behållit mina gamla B&W! Det mullrar.

Och det här måste jag bara lägga till. Molly Hatchet gör bara egna låtar på skivan, utom en, en cover på Allman Brothers Dream´s I´ll Never See. Lysande, knivskarp, stenhård.

Men för att vara lite nyanserad får jag väl lägga till det här också: Skivans b-sida är inte riktigt lika vass som den första. Här blir Molly Hatchet lite jammigare, och då håller de inte samma klass som de stora hjältarna. Men Hell Yeah! Det här är bra sydstatsrock!

Nr: 1177/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans.

Ett kraftfullt och mustigt sydstatsalbum

LYNYRD SKYNYRD – SKYNYRD´S FIRST AND...LAST – 1978

Detta album kunde varit ett av Lynyrd Skynyrds allra främsta verk, men blev bara en parentes. Låtarna är alla inspelade före Lynyrd Skynyrd släppte sin första riktiga platta, men gavs inte ut förrän efter flygplanskraschen och alla trodde sagan var över, därav namnet.

När sen Johnny van Zant tog över efter Ronnie och tog bandet till nya men andra höjder blev Skynyrd´s First And...Last inaktuell och hamnade på undantag i bandets diskografi över samlingsalbum.

Men någon samlingsskiva är det verkligen inte. Bara en av låtarna finns med på något annat album, Things Going On, som man hittar på debutskivan från 1973. Ingen av de övriga hade inte getts ut 1978 när skivan släpptes.

Nu tar jag i, men menar det. Skynyrd´s First And...Last är ett av de bästa tips av bortglömda och missförstådda skivor jag kommit med på den här bloggen. Det är verkligen ett album som hamnat på undantag, men är betydligt större - ohyggligt mycket större - än sitt rykte.

Om du gillar Lynyrd Skynyrds tidiga plattor är det här absolut en skiva att leta efter. För min del rankar jag den väldigt högt och påstår att den är bandets bästa efter debutskivan och Second Helping. Jag påstår också att här hittar man en av Lynyrd Skynyrds allra bästa låtar någonsin, dock på ett helt annat plan än Sweet Home Alabama.

Ta dej tid att lyssna noga på Was I Right Or Wrong, jag lovar den är fantastisk. Storyn är banal men lysande om den unge rockern som lämnar sina besvikna föräldrar och ger sig ut på vägarna och mot alla odds lyckas. Om Lynyrd Skynyrd gett ut den på skiva då kunde den blivit bandets eget anthem, i stället blev det Freebird.

Skynyrd´s First And...Last är ett rejält, kraftfullt och mustigt sydstatsalbum som definitivt hade klarat att stå på egna ben redan i början av 70-talet.

Det kunde skivan gjort 1978 också, men sågs väl då som någon slags obskyritet som bara de allra närmaste fansen behövde ägna någon tid. Inget kunde varit mer orättvist.

Om jag jämför med Allman Brothers album Brothers & Sisters förstår säkert en och annan vilken nivå jag tycker den är skivan håller.

Nr: 334/2222

En annan sida av Lynyrd Skynyrd

LYNYRD SKYNYRD – GIMME BACK MY BULLETS – 1976

Gimme Back My Bullets är sydstatsrocker av rang, jag menar låten. Men å andra sidan är skivan också respektingivande, även om det faktiskt finns ganska många som påstår precis tvärtom.

Nåja, det där hänger nog mest på att kritikerna under 70-talet var så förblindade av Second Helping, som mer eller mindre förklarats som amerikansk nationalskatt och gett Lynyrd Skynyrd ett rykte som sydstatsbandet före alla andra.

Men låt mig förtydliga det lite. Det där hängde bara på en enda sak, Sweet Home Alabama, som nog skulle kunnat bli nationalsång om inte för alla sydstater men åtminstone för Alabama, om det inte varit så att countryn var ännu större där än sydstatsblues.

Men nu över till det roliga med LP:n Gimme Back My Bullets. Nej, förresten jag måste inleda med själva låten, som givetvis finns med på alla Lynyrd Skynyrds samlingsalbum och på varenda liveplatta jag kan komma på av den enkla anledningen att den är briljant, sugande smäktande chilidoftande huggormsgiftigt briljant. Ronnie van Zants budskap med låten var dessutom angeläget: Jag vill ha tillbaka mina kulor.

Gimme Back My Bullets är skivans bästa spår, men det finns mycket annat att hänga sin tillavaro på en bara den. Hela b-sidan blev jag helt plötsligt väldigt imponerad av efter att fått höra Double Trouble och sen Roll Gypsy Roll.

Det är rejäl handfast sydstatsrock det, inte för mycket hård rock som Molly Hatchet, utan mer angelägen och påträngande. Musik som när man minst anar det tar över och sen vägrar släppa sitt grepp.

Min känsla av Gimme Back My Bullets är ungefär samma som när jag första gången hörde Dickey Betts and Great Southerns märkliga men samtidigt fantastiska Bouganvillea (vilket jag förstår kan vara en förklaring som utesluter en och annan från att förstå den här texten, men jag tycker det passar så bra med just den jämförelsen, så jag kan inte låta bli).

Eller så här då. Gimme Back My Bullets känns som mer renodlad och äkta southern rock, inte så spekulativ och (nu kommer ett fel ord, men jag kör ändå) mainstream som Sweet Home Alabama, vilket sen blev det allmänna intrycket av hela Lynyrd Skynyrds produktion, men så är det alltså inte. Gimme Back My Bullets visar en lite annan sida av Lynyrd Skynyrd, mustig, stark, mystisk och kryddad med cayenne.

Nr: 265/2222

Lynyrd Skynyrds gamla meriter

LYNYRD SKYNYRD – SOUTHERN KNIGHTS – 1996

Ett ambitiöst dubbelalbum från Lynyrd Skynyrds liveturné 1995 borde inte vara något som intresserar någon utöver de redan etablerade fansen. Det är dock ett sjysst livealbum från våra gamla sydstatshjältar som visar att ”nya” Lynyrd Skynyrd var att räkna med. I det läget blir det lite underligt när bandet själv hela tiden referar till Ronnie van Zant.

Vi drar historien igen lite kort. 1977 kraschade det flygplan Lynyrd Skynyrd fanns med ombord på i Gillsbury, Mississippi. Flera av medlemmarna överlevde men frontmannen Ronnie van Zant klarade sig inte. Vid den tiden var Lynyrd Skynyrd verkligen på topp, Sweet Home Alabama och Freebird var låtar alla kunde.

Bandet återuppstod 1987 med överlevande gamla medlemmar och Ronnies yngre bror Johnnie som ny ledare. Lynyrd Skynyrd tog snabbt tillbaka platsen som ett av de stora sydstatsbanden även om det nya bandet ägnade sig mer åt hård rock än sydstatsrock. En jämförelse, mer som Molly Hatchet än som Allman Brothers.

Klart är dock att bandet levde på gamla meriter. Det är låtarna från före 1977 som fortfarande är de stora numren. Därför är det inte särskilt konstigt att det på detta livealbum från 1996 är låtar som Gimme Three Steps, Sweet Home Alabama, I Ain´t The One och Working For MCA som ger Lynyrd Skynyrd deras styrka och pondus.

Till deras fördel ska sägas att de i setlistan kastar in även ett och annat nummer från efter återuppståndelsen, till exempel Devil In The Bottle från 1994, som faktiskt blir en inspelningens höjdpunkter för mig.

För ska man vara petig låter Sweet Home Alabama, Freebird och de andra gamlingarna lite sega och utslitna. Jag tycker mig ana en viss trötthet i bandet att behöva spela dem igen, och igen.

Southern Knights är ännu ett bra livealbum från återuppståndna Lynyrd Skynyrd, jag kan inte påminna mig att de släppt någon enda dålig liveplatta.

Det är knappast en inspelning som tillför något nytt intressant och intressant till historien om ett av sydstatsrockens allra största band. Men det är definitivt ett album gamla Lynyrd Skynyrdfans borde gilla.

Nr: 4/CD

Väldigt mycket av allt

MOLLY HATCHET – DEVIL´S CANYON – 1996

Här är det fullt pådrag på volymknappen från början. Soundet är är nästan överväldigande och skivan måste nog spelas på riktigt hög volym för att allt ska gå fram. 90-talets hårdrocksound var bättre än det på 80-talet, men fortfarande väldigt mycket av allt.

För min del går det inte hem. Jag tröttnade på den här skivan redan nånstans i mitten av första låten. Molly Hatchets maxade tonläge blev lite för mycket för mig. Jag vill ha mer variation i skivorna jag lyssnar på. Davil´s Canyon är en reunionskiva efter sju års tystnad från bandet som sas vara arvtagarna till Allman Brothers och Lynyrd Skynyrd.

Men när den här skivan spelades in var båda deras föregångare fortfarande igång och lät väldigt mycket mer vitala. Molly Hatchet stannade upp nånstans i slutet av 80-talet och verkar ha trivts med det.

Nu är inte det här en dålig hårdrock slash southern rock-platta, tvärtom. Molly Hatchet var ett synnerligen kompetent band och ett uppehåll på sju år hade ingen större negativ effekt.

Bandet lät ungefär som de alltid gjort, men ganska mycket mer. Bekymret ligger förmodligen i låtkvaliteten. Där märks det att bandet hade tagit en paus.

Det finns inga låtar på det här albumet som riktigt lyckas beröra. Det blir ingen ståpäls eller något hår som reser sig i nacken. Det blir bara sjysst hård rock, men inget mer.

Jo, ett undantag hittar jag, sista spåret Dream´s I´ll Never See, men varför har sin förklaring. Det är en Allman Brotherscover...

Nr: 168/CD

Genuin sydstatsrock från 70-talet

LYNYRD SKYNYRD – NUTHIN´ FANCY – 1975

Det finns dem som påstår att Saturday Night Special är den hårdaste låt Lynyrd Skynyrds någonsin spelade in. Nja, det kan jag väl inte hålla med om helt, men det är en hårdrockande låt för att vara ett sydstatsband från mitten av 70-talet.

Vad jag däremot håller med om att det är den bästa låten på Nuthin´ Fancy. Vad Lynyrd Skynyrds tredje LP saknar är nämligen hitlåtar. Dem som inte gillar skivan menar därför att den är lite för slätstruken och tråkig. Det beror säkert på att de jämför den med skivan innan Second Helping, den med Sweet Home Alabama. Och en sån platta är det ju svårt att konkurrera med.

De som gillar Nuthin´ Fancy, vilka är betydligt färre men förmodligen har lyssnat mer på skivan, säger i stället att detta album inte behöver några hits, att det klarar sig bra ändå. Skivan är så varierad och ett alldeles lysande exempel på bra genuin sydstatsrock från mitten av 70-talet.

Jag har kommit fram till detta. Lynyrds Skynyrds första LP tycker jag bäst om. Mest för att den är så opolerad och rå. Inte på något sätt rumsren. Second Helping får stå kvar i min samling på grund av Sweet Home Alabama, men är inte nån skiva jag spelar särskilt ofta nu för tiden.

Den är lite för präktig, som om Lynyrd Skynyrd blivit lite rädda för sin egen storhet och försökt spela in ett album som alla skulle kunna uppskatta. Nuthin´ Fancy är däremot helt kompromisslös.

Lynyrd Skynyrd går tillbaka till sina sydstatsrötter från första skivan, men har utvecklat sitt sound ganska ordentligt. Framför allt har de blivit bättre musiker och vågar dessutom experimentera lite. Det är därför jag gärna lyssnar på underskattade Nuthin´ Fancy även idag.

Vad det gäller låtarna får jag dock hålla med kritikerna, bra sådana är vad som saknas på skivan. Men å andra sidan gjorde sig aldrig Lynyrd Skynyrd kända som några större låtskrivare. Sweet Home Alabama och Freebird hör till kategorin ”plötsligt-händer-det”. Men för ett sånt här band är det inte de kvaliteterna jag tycker man ska leta efter. Det är mer känslan och själva upplevelsen av deras musik som blir viktig. Och det har Nuthin´ Fancy massor av.

Nr: 264/2222

Förvirrat av Black Oak Arkansas

BLACK OAK ARKANSAS – BALLS OF FIRE – 1976

Jim ”Dandy” Mangrum ändrade sin sångstil till den är skivan. Men efter en lång rad tveksamma album blev inte heller Balls Of Fire särskilt lyckad, utan ännu ett förvirrat album av Black Oak Arkansas.

Man kan förstå att Black Oak Arkansas sökte efter något som de aldrig hittade. Efter succéalbumet High On The Hog 1972 försökte bandet hitta tillbaka, men lyckades aldrig. Det räcker nästan med att lyssna på Dandys röst för att förstå det.

I en del låtar går han till attack som om det vore det sista han gjorde i livet. På andra har han skaffat sig ett konstlat uttryck som närmast för tankarna till opera...för att sen försöka låta som Gregg Allman eller Dickey Betts.

Bandet använde sig också av den beprövade idén att damma av en gammal hitlåt för att på sätt ta sig upp på hitlistorna igen. Det var nämligen framgångsreceptet på High On The Hog där LaVern Bakers låt Jim Dandy blev Black Oak Arkansas väg tll framgången.

Den här gången är det Bob Segers Ramblin´Gamblin´Man och Jerry Lee Lewis gamla rock´n´rollklassiker Great Balls Of Fire som dammats av.

Det var de låtarna som fick mig att skaffa skivan trots att jag egentligen vid det laget tröttnat på Jim ”Dandy” Mangrums tramsande som inte längre gick att ta på det allra minsta allvar.

Jag kan inte påstå att nån av coverlåtarna gjorde att mitt intresse för Black Oak Arkansas blev större. Tyckte inte att nån av dem var särskilt intressant eller att Black Oak Arkansas tillförde något nytt.

Det är också det jag tycker är problemet med hela den här LP:n. Balls Of Fire kändes dammig och daterad redan första gången jag hörde den.

Nr: ingår inte i samlingen, utrensad.