Väldigt mycket av allt

MOLLY HATCHET – DEVIL´S CANYON – 1996

Här är det fullt pådrag på volymknappen från början. Soundet är är nästan överväldigande och skivan måste nog spelas på riktigt hög volym för att allt ska gå fram. 90-talets hårdrocksound var bättre än det på 80-talet, men fortfarande väldigt mycket av allt.

För min del går det inte hem. Jag tröttnade på den här skivan redan nånstans i mitten av första låten. Molly Hatchets maxade tonläge blev lite för mycket för mig. Jag vill ha mer variation i skivorna jag lyssnar på. Davil´s Canyon är en reunionskiva efter sju års tystnad från bandet som sas vara arvtagarna till Allman Brothers och Lynyrd Skynyrd.

Men när den här skivan spelades in var båda deras föregångare fortfarande igång och lät väldigt mycket mer vitala. Molly Hatchet stannade upp nånstans i slutet av 80-talet och verkar ha trivts med det.

Nu är inte det här en dålig hårdrock slash southern rock-platta, tvärtom. Molly Hatchet var ett synnerligen kompetent band och ett uppehåll på sju år hade ingen större negativ effekt.

Bandet lät ungefär som de alltid gjort, men ganska mycket mer. Bekymret ligger förmodligen i låtkvaliteten. Där märks det att bandet hade tagit en paus.

Det finns inga låtar på det här albumet som riktigt lyckas beröra. Det blir ingen ståpäls eller något hår som reser sig i nacken. Det blir bara sjysst hård rock, men inget mer.

Jo, ett undantag hittar jag, sista spåret Dream´s I´ll Never See, men varför har sin förklaring. Det är en Allman Brotherscover...

Nr: 168/CD