SPARKS – HIPPOPOTAMUS – 2017
Såna här album dyker väldigt sällan upp. Hippopotamus är en sån där skiva man hejdlöst fastnar för direkt. Låtar som Edith Piaf, Scandinavian Design och Missionary Position, har såna där oemotståndliga pophooks som limmar sig fast redan i första lyssningen.
För att det ska bli så förutsätter dock en viss kunskap om och känsla för Sparks popmelodier. Den som inte var med när Kimono My House eller Propaganda spelades på varenda ställe så fort folk kom åt (alltså mitten av 70-talet), kan ha svårt att förstå det här. Sorry alla ni under 50.
Till omgivningens illa dolda glädje brukar dock den gamla popnörden ganska omgående tröttna på såna skivor, efter bara några dagar brukar en sån LP hamna bland de andra dammsamlarna i hyllan. Men inte Hippopotamus, bröderna Mael har varit med länge, de kan det här.
Efter några extra genomlyssningar dyker nämligen de där inte lika självklara låtarna upp och blir nya favoriter; Giddy Giddy, Bummer och surrealistiska Hippopotamus, där man garvar högt åt vad bröderna Mael hittat i sin swimmingpool förutom en flodhäst.
Det kunde räckt med det för att Sparks senaste album skulle bli en värdig kandidat till årets topplista, men Hippopotamus är ännu trevligare än så. Albumet har nämligen ett sällsynt tredje steg.
Det stadiet för min del, efter att fascinationen för melodierna börjat släppa, var att upptäcka Sparks alltid lika ironiskt, självmedvetna och elaka texter, I Wish You Were Fun och What The Hell Is It This Time (bara som exempel), som ger mig anledning att spela skivan alla de där övertaliga gångerna som till slut får omgivningen att tröttna och hota med att skruva ur propparna till övervåningen (men aldrig gör det, för nånstans längst inne gillas Sparks på nedervåningen också).
Bröderna Maels första skivor kom redan i början av 70-talet och det stora genombrottet kom 1974 med först Kimono My House och bara ett halvår senare Propaganda.
De två är några av de mest skruvade popalbum som getts ut, väldigt udda jämfört med all samtida pop och senare också. Bröderna gav sig därefter ut på ett 40 år långt äventyr som innehöll allt från samarbete med Giorgio Moroder, en svårartad Depeche Modeperiod och ett långvarigt och intensivt utforskande av elektro- och housemusik, som gjorde att till och med gamla härdade fans började tveka.
Därifrån till musikal beställd av Sveriges Radio, The Seduction Of Ingemar Bergman, och ett maxat men otippat samarbete med skotska indiehjältarna Franz Ferdinand pekade sen ut vägen mot brödernas swimmingpool och nutiden, Hippopotamus, som jag får för mig kan knyta ihop det hela.
Hippopotamus är albumet där Sparks tar upp det eviga spåret från lika eviga This Town Ain´t Big Enough igen (som visserligen inte var någon början utan ett slutresultat av en process) bygger på med erfarenheterna från 40 års musikproduktion och passar in Sparks i ett modernt och nytt koncept som känns fräckt, nytänk, men slimmat och oerhört väl genomarbetat.
Kort sagt, Hippopotamus är ett album alla gamla popnördar som upptäckte bröderna Mael för 40 år sedan kommer att uppskatta. Det är ett lysande popalbum!
Nr: 1210/2222
Såna här album dyker väldigt sällan upp. Hippopotamus är en sån där skiva man hejdlöst fastnar för direkt. Låtar som Edith Piaf, Scandinavian Design och Missionary Position, har såna där oemotståndliga pophooks som limmar sig fast redan i första lyssningen.
Till omgivningens illa dolda glädje brukar dock den gamla popnörden ganska omgående tröttna på såna skivor, efter bara några dagar brukar en sån LP hamna bland de andra dammsamlarna i hyllan. Men inte Hippopotamus, bröderna Mael har varit med länge, de kan det här.
Efter några extra genomlyssningar dyker nämligen de där inte lika självklara låtarna upp och blir nya favoriter; Giddy Giddy, Bummer och surrealistiska Hippopotamus, där man garvar högt åt vad bröderna Mael hittat i sin swimmingpool förutom en flodhäst.
Det stadiet för min del, efter att fascinationen för melodierna börjat släppa, var att upptäcka Sparks alltid lika ironiskt, självmedvetna och elaka texter, I Wish You Were Fun och What The Hell Is It This Time (bara som exempel), som ger mig anledning att spela skivan alla de där övertaliga gångerna som till slut får omgivningen att tröttna och hota med att skruva ur propparna till övervåningen (men aldrig gör det, för nånstans längst inne gillas Sparks på nedervåningen också).
De två är några av de mest skruvade popalbum som getts ut, väldigt udda jämfört med all samtida pop och senare också. Bröderna gav sig därefter ut på ett 40 år långt äventyr som innehöll allt från samarbete med Giorgio Moroder, en svårartad Depeche Modeperiod och ett långvarigt och intensivt utforskande av elektro- och housemusik, som gjorde att till och med gamla härdade fans började tveka.
Därifrån till musikal beställd av Sveriges Radio, The Seduction Of Ingemar Bergman, och ett maxat men otippat samarbete med skotska indiehjältarna Franz Ferdinand pekade sen ut vägen mot brödernas swimmingpool och nutiden, Hippopotamus, som jag får för mig kan knyta ihop det hela.
Hippopotamus är albumet där Sparks tar upp det eviga spåret från lika eviga This Town Ain´t Big Enough igen (som visserligen inte var någon början utan ett slutresultat av en process) bygger på med erfarenheterna från 40 års musikproduktion och passar in Sparks i ett modernt och nytt koncept som känns fräckt, nytänk, men slimmat och oerhört väl genomarbetat.
Kort sagt, Hippopotamus är ett album alla gamla popnördar som upptäckte bröderna Mael för 40 år sedan kommer att uppskatta. Det är ett lysande popalbum!
Nr: 1210/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar