Ian Hunter uppdaterade sitt rocksound

IAN HUNTER/MICK RONSON – YUI ORTA – 1989

Yui Orta är inte det självklara valet för Ian Hunters eller Mick Ronsons fans. Det är en ovanligt hård rockplatta för att komma från dem. Men den växer med varje spelning. Är man inte helt fast i Ian Hunters ballader är Yui Orta värd att lyssna på.

Yui Orta skiljer ganska ordentligt från Ian Hunters både tidigare och senare album. Soundet är massivt rockigt, som mycket annat i slutet av 80-talet, en stabbig ljudbild inte ger den som lyssnar möjlighet att ens dra efter andan.

Det har naturligtvis sin charm, men kan säkert bli irriterande. Men jag har insett att skivan kräver tid. Yui Orta blir bättre ju fler gånger man lyssnar på den, det är först då man börjar urskilja de finare nyanserna.

Risken är dock att dem som en gång i tiden gick igång på Ian Hunters smäktande ballader eller Mick Ronsons Billy Porter och Slaughter On 10th Avenue redan hunnit tröttna då.

För min del var det självklart att det skulle låta bra. Oftast fick Ronson och hans gitarr stå i bakgrunden medan Hunter solade sig i glansen. Förmodligen är det därför han alltid har solglasögon på sig på varenda bild sedan mitten av 60-talet.

På den här plattan står de sida vid sida. Hunter med rösten och Ronson med gitarren. Men jag hade inte räknat med att Hunter Ronson Band uppdaterat sitt patenterade rocksound så mycket. Det blir bra, men kanske inte så bra som jag först trodde.

Nr: 716/2222