The Musical Box: mars 2017

fredag 31 mars 2017

Både easylistening och krautrock

NIAGARA – S.U.B. - 1972

Jag kan inte påminna mig att världsmusik existerade som eget fenomen i början av 70-talet. Det Niagara och Klaus Weiss höll på med var dock utan tvivel det. Utan egen etikett hamnade hans skivor någonstans i ingenmansland mellan jazzfusion och något som skulle kunna påminna om easylistening.
Låt mig utveckla det. Första skivan från Klauss Weiss var mer än bokstavligt talat naken, den bestod uteslutande av trumbeats i 40 minuter, vilket var fascinerande i sig. S.U.B är andra skivan från denna österrikiske trummatador och här tar han sin idé ett steg längre ut och närmar sig faktiskt krautrocken.

S.U.B är mer av samma, trummornas eviga dunkande har något hypnotiskt över sig, men här har Weiss i vissa sektioner lagt till både en psykedelisk fuzzgitarr, flöjt och till och med blås.

Det gör denna skiva lite mer behaglig men framför allt mer omväxlande och enklare att lyssna på. Det är kanske orsaken till att detta i original svårhittade album är både eftersökt av samlare och givetvis också dyrt. Min reissue från 2016 höll dock en normal prisbild.
Den koppling jag nu kommer att göra kan säkert verka lite långsökt. Jag påstår att Niagara genom sin utvecklade instrumentering också tog ett ofrivilligt steg mot easylistening och de där massproducerade tyska tanzplattorna som var så populära i början av 70-talet, bakgrundsmusik att spela på diverse fester och sammankomster.

Något som slog mig tämligen omgående var nämligen att musiken på S.U.B i rakt nedstigande led går att jämföra med det beryktade albumet Fantastic Party från lika omtalade skivbolaget Maritim, dock utan att vara fullt så ”psykedeliskt”. Det i sin tur gör att jag är benägen att placera S.U.B om inte i så åtminstone i närheten av krautrockfacket.

Nr: 356/2222

torsdag 30 mars 2017

Hysteriskt i Kelvin Hall

KINKS – LIVE AT KELVIN HALL – 1967

Att den här liveinspelningen är både hysterisk och skrikig kan inte vara någon nyhet. Det är en inspelning från 1967 med ett av Englands mest populära band vid den tiden. Att Kinks hade svårt att höras på grund av publiken, liksom Stones, Beatles och alla andra vid liknande inspelningar, var precis som det skulle vara.
Tyvärr blir därför lyssningsvärdet nu för tiden tämligen begränsat. Så är det också när det gäller många andra berömda liveplattor från mitten av 60-talet, Stones Got Live If You Want It är ett praktexempel, för att inte tala om den där skitjobbiga inspelningen med Beatles från Hollywood Bowl.
Men å andra sidan kan en sån platta vara rätt kul att lyssna på ändå, bara för att få känna på den hysteriska stämningen. Kinks inledningen med Til The End Of The Day är inget annat än magisk. Inte undra på att tjejerna skrek och svimmade vid scenkanten.

Att konserten sen är ganska stökig får man nog skylla på den allmänna extasen. Ett par lysande nummer dyker dock upp i dimmorna. Sunny Afternoon till exempel, som visserligen drar ner tempot men inte yrseln.

Baksidans You Really Got Me, Kinks för alltid största nummer, är så klart hur kul som helst. Avslutningen med bluesmedleyn Milk Cow Blues är visserligen mer skrik och tjut än en medley men ger en ganska tydligt bild av hur atmosfären verkligen var i Kelvin Hall i Glasgow den där kvällen.

Nr: 807/2222

onsdag 29 mars 2017

Kryptiskt och bombastiskt av Sabbath

BLACK SABBATH – TYR – 1990

Black Sabbaths Tyr har inget med det gamla Black Sabbath att göra. Soundet är så långt från Paranoid man kan komma. Ska man vara nogräknad är det ett soloprojekt av Toni Iommi, men den här gången har han glömt de där feta riffen som en gång gjorde Sabbath till tidernas största.
Tyr är dessutom ett bombastiskt konceptalbum, vilket gamla Sabbath aldrig skulle gett sig in på. Storyn är som väntat kryptisk och innehåller både religiösa undertoner och de gamla asagudarna i Valhall. Nånstans på vägen tappar berättelsen fart och mynnar ut i absolut ingenting, vilket å andra sidan inte är alls ovanligt för konceptalbum från den här typen av band.

Nu låter det kanske som att Tyr inte står särskilt högt på min lista. Men jag tycker dock att albumet är riktigt underhållande. Jag gillade skivan när den var ny, kommer ihåg att jag tyckte om det där svulstiga och pretentiöst uppblåsta soundet.

Men man ska komma ihåg att under det tidiga 90-talet var det en relativt ny grej för hårdrockband och gothrockgenren hade i min värld då knappt ens fått en första kickstart. Då lät det soundet väldigt nytt och spännande.

Inledande Annu Mundi tycker jag fortfarande är en riktigt bra låt, även om den kanske inte har särakilt mycket med Black Sabbath att göra egentligen. Visst sågades skivan rätt så kraftigt av kritikerna på den tiden, men det finns flera andra låtar till som jag också tycker håller bra klass.
Tony Martin som sångare är också en bra grej. Tyr är hans tredje i rad med Sabbath av totalt fem mellan åren 1987 och 1995 (undantaget är Dehumanizer 1992 då Dio kom tillbaka). Martin gör det bra, till och med väldigt bra om man jämför med andra storheter Sabbath tidigare hade hyrt in för jobbet, som Ian Gillan och Glenn Hughes.

Nr: 359/2222

tisdag 28 mars 2017

Baker Gurvitz i hårdrockfacket?

BAKER GURVITZ ARMY – BAKER GURVITZ ARMY – 1975

Var det nån mer än jag som förtvivlat försökte passa in den här skivan i något slags hårdrockfack? Gissar att det berodde på skivomslaget. Det gick ju inte, det Ginger Baker och Adrian Gurvitz gjorde var ju knappast hårdrock.  
För att fortsätta på ämnet fack. Skivan hamnade av någon anledning senare i facket ”heavy-prog”, vilket förmodligen är någorlunda rätt, men i min värld ändå inte stämde helt och hållet.

Heavy-prog visserligen om man bara ägnar sig åt b-sidan, som består av tre rejält introverta låtar som nog skulle kunna vara LP:ns stora behållning för den som går igång på prylar som Atomic Rooster eller tidiga Deep Purple. Problemet med skivan är i så fall a-sidan, som rimligtvis borde hamna i facket (tillbaka där igen alltså) rock med anstrykning av pop.
Det där spelar så klart ingen roll nu för tiden. Jag kan konstatera att debutskivan från Baker Gurvitz Army, där Ginger kom från Cream bröderna Gurvitz lämnat mindre välkända (men mytomspunna) Three Man Army bakom sig, är en rejält sjysst rockplatta med mycket trummor (Ginger) och mycket gitarr (Adrian). Fjärde mannen på skivomslaget, han som döljer sitt ansikte, borde vara Norman ”B Normal” Mitchell, som lirar synth på Help Me.

Här finns en del låtar som gamla Creamfans skulle kunna gå i taket av, powerbluesen Inside Of Me inte minst. B-sidan 4 Phil, ett av mina favoritspår tillsammans med inledande Help Me och Love Is, är också en sådan.

Jag kan dock inte påstå att det handlar vare sig om hårdrock eller heavy prog, utan möjligtvis om proginspirerad rock. LP:ns mest udda spår hittar man i sista låten på b-sidan, åtta minuter långa Since Beggining (ska stavas så), som förutom de märkliga vokala insatserna innehåller en mäktig gitarrinsats av Adrian.

Nr: 280/2222

måndag 27 mars 2017

Dzyans felande länk

DZYAN – MANDALA – 2010

Det här kommer att bli en av de nördigaste texter jag så här långt publicerat här. Därför krävs först en förklaring annars kommer texten i sig att bli helt meningslös.
Tyska Dzyan är ett legendariskt krautrockband med rötterna i jazz. Gruppen spelade under det tidiga 70-talet in tre album, varav det sista – Electric Silence – anses vara ett av krautrockens viktigaste inte minst för sina österländska influenser. Första LP:n var dock en renodlad jazzrockplatta. Det var på andra skivan – Time Machine – Dzyan kom ut som experimentella kosmiska rymdresenärer.
Mandala är en inspelning gjord 1972, en liveinspelning (vilket man inte hör alls) som dock aldrig gavs ut då. Inspelningen släpptes, till Dzyans få överlevande fans stora glädje, 2010 på både vinyl och som CD. De som ser storheten med denna exceptionella utgivning är alltså förhållandevis få. Det är osäkert om Mandala gör att Dzyan får ytterligare beundrare, skivan i sig är ganska nördig.

För fansen är skivan dock i högsta grad intressant. Det är med denna inspelning kopplingen mellan jazzrockbandet Dzyan och krautrockkosmikerna Dzyan blir klarlagd.

På skivan finns exempel på båda genrerna och i vissa stycken smälter de samman till en enda enhet, alltså det som senare skulle brisera på Time Machine.

Ännu mer spännande blir det när Dzyans intresse för österländska toner för första gången också visar sig, det som senare skulle blomma ut på sista skivan Electric Silence, vilket i sin tur gjorde det albumet till ett av krautrockens stora.

Nr: 388/2222

söndag 26 mars 2017

Supertramp som minimalistiska artrockare

SUPERTRAMP – SUPERTRAMP – 1970

Supertramp blev i slutet av 70-talet kända för små trevliga och söta popmelodier som Logical Song, och Give a Little Bit. Men det var inte i popmusiken Supertramp började när bandet gav ut sin första skiva 1970. Då lirade de progrock, eller snarare artrock med förebilder som Procol Harum och Yes.
Nåja, Supertramp var på debutplattan kanske lite mer försiktiga i sin framtoning än de där bombastiska bjässarna, nästan lite minimalistiska. Och en hel del influerade av jazz och även psykedelia.

Debuten är tämligen bortglömd idag men var intressant - och i min jämförelse – betydligt mer lovande än Genesis album Trespass som kom samma år. Supertramp var dock inte nöjda med skivan. Så till uppföljaren Indelibly Stamped 1971, bytte bandet stil och satsade på smart pop i stället, vilket på sikt visade sig vara ett listigt drag.

Men om vi nu går tillbaka till debutplattan, som jag faktiskt räknar till en av mina bättre artrockskivor. Den är både underhållande och experimentell.

En sak är jag riktigt säker på, Supertramp-gänget kunde skriva bra låtar, även om de inte hade någon lika stor instrumentvirtuos som till exempel Steve Hackett i Genesis eller Gary Brooker i Procol Harum.

För alla låtarna på skivan är välgjorda, inte så där superbra, men genomtänkta och välarrangerade, framför allt väldigt starka för att vara en första skiva.
Ett par favoriter har jag. It´s A Long Road är en ganska självklar rocker, om än lite rörig. 12-minuterssviten Try Again kanske en och annan tycker är lite för jobbig, men jag gillar den. Där trycker Supertramp på rätt ordentligt. Den är inte det minsta minimalistisk, snarare maximalistisk, och rätt häftig.

Någonstans kan jag ana influenser både från Genesis och San Francisco. Och det är kul. Två små bubblande pop-pärlor finns det också. Surely och Home. Synnerligen korta låtar, men som definitivt pekade ut Supertramps väg i fortsättningen.

Nr: 1034/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.

lördag 25 mars 2017

Genesis drömscener och sagor

GENESIS – A TRICK OF THE TAIL – 1976

Genesis var på 1970-talet något för de sena kvällarna och nätterna. Skivor som plockades fram när festen var slut och bara några halvljumna mellanöl fanns kvar. Nästan andäktigt satt vi, eller låg och lyssnade på de fantastiska skapelserna i Foxtrot, Selling England By The Pound och ibland Trespass.
Där kunde man leva sig in i de världar Genesis målade upp, ibland med breda och fasta penseldrag, ibland med knappt förnimbara streck i blyerts. När Peter Gabriel lämnade Genesis räknade nog de flesta ut bandet. Men comebacken 1976 efter brytningen – A Trick of the Tail – blev en överraskning.
Phil Collins, som tidigare fört en tämligen anonym tillvaro som trummis, tog över som sångare. Det visade sig att Tony Banks, Mike Rutherford, Steve Hackett och Collins kunde skriva låtar utan geniet Gabriels medverkan.

Genesis gick med A Trick Of The Tail snarare tillbaka, mot Selling England By The Pound, med dess drömscener och anknytning till brittiska sagor, än gjorde en fortsättning på Gabriels sista LP med bandet, The Lamb Lies Down On Broadway, som är ett experiment både i arrangemang och texter.

Trots avsaknaden av Gabriel blev A Trick Of The Tail som jag ser det en av Genesis starkaste och vackraste skivor i bandets hela produktion.

Plattan tog Genesis progressiva rock ännu ett steg längre ut mot konstmusiken och är i det närmaste både impressionistisk och expressionistisk, om man nu ska använda konsttermer.
Låtar som Dance On A Volcano, Entangled, Squonk, Mad Man Moon, Robbery, Assualt & Battery, Ripples, A Trick Of The Tail och Los Endos (den uppmärksamme noterar nu säkert att det var alla plattans låtar) spelades av Genesis på konserter långt fram i ”modern tid”. Så visst var det ett album utöver det vanliga.

Nr: 17/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.

fredag 24 mars 2017

Anders F tillbaka till rötterna

ANDERS F RÖNNBLOM - BRAVADO BRAVADO – 1989

Jag kan inte påstå att jag blev särskilt imponerad när Anders F och hans då nya band Bravado Bravado släppte den här plattan. Jag har svårt för den nu för tiden också, utan att kunna ange något särskilt skäl. Men så är det ju med skivor, en del gillar man, andra inte.
På tal om något helt annat. Kaolin är ett mineral, en blandning av aluminium och kisel, som finns i både tandkräm och kosmetika. Men mest känt är nog kaolin för att det också kallas porslinslera, ett användningsområde som upptäcktes av kineserna så där 1500 år före Bravado Bravado och låten Osårbar. Orsaken att jag tog reda på det hänger på textraden ”Jag är en knivsudd kaolin i en skärva Blue China”. Så popmusik kan alltså vara allmänbildande också, bland allt annat.

Osårbar är den låt jag tycker bäst om på LP:n som annars är lite för mycket amerikansk rootrock för min del. Redan i inledningen med Ömhetsdesperado får jag lite halvtråkiga vibrationer av John Mellencamp, som inte direkt hör till mina hjältar...

Förmodligen är det därför Bravado Bravado aldrig haft särskilt gott rykte i min skivsamling. Ibland är det så lite som avgör. Detta är förresten inte en soloplatta av Anders F, utan en skiva med gruppen Bravado Bravado, som nog ändå ska betraktas som en (nästan) Anders F-platta, han har skrivit nästan alla låtar

Det var också en comeback för hans del efter några års tystnad i slutet av 80-talet. Ljudmässigt är den väldigt mycket trevligare än sin föregångare, Hjältar och skurkar, som dominerades av synthpop. På den här plattan är F-et tillbaka till rötterna. Och det var ju bra.

Nr: 1162/2222

torsdag 23 mars 2017

Graham Parker och tåget mellan Stockholm och Jönköpings central

GRAHAM PARKER – THE REAL MACAW – 1983

En kompis till mig hatar Bruce Springsteen. Han säger att det är på riktigt. Det var tydligen en skräckfylld nyårsaftonfest i början av 80-talet som gjorde det. Ett kassettband med Bruce Springsteen fastnade i bandspelaren så hela kvällen igenom var de tvungna att spela The River om och om igen. Sen den dan hatar han Springsteen, och han vägrar att lyssna.
Jag har en liknande upplevelse, men tog inte lika mycket skada. På tåget mellan Stockholm och Jönköping fastnade ett kassettband med Graham Parkers The Real Macaw i min walkman (en synnerligen otymplig sak på närmare ett halvt kilo, men den bar man med sig överallt). Hela vägen från Södertälje till gamla Jönköpings centralstation fick jag alltså lyssna på den där skivan om och om igen...

Och inte nog med det. Det tog några dagar till innan jag fick ut det där jämrans kassettbandet, så jag var tvungen att lyssna på skivan i flera dagar till i rad, för att inte lyssna på musik var ett alternativ som inte fanns.

Men till skillnad från Per hatar jag inte Graham Parker. Jag gillar den här skivan, fortfarande. Trots att den knappast anses vara något av Parkers storverk, utan snarare en liten baksmälla från de stora åren i slutet av 70-talet.

När jag nu lyssnat på den igen inser jag att jag kan de här låtarna, mer eller mindre utantill, av någon skräckfylld anledning... Men jag gillar det jag hör. På The Real Macaw har Graham Parker skalat bort allt det vildsinta, ilskna och arroganta som åtminstone jag älskade.

Det är kanske en något trött och desillusionerad man bakom mikrofonen. Istället för blixtrande new wave bjuder han på soul och pop, naket och avskalat jämfört med allt annat han gjort tidigare.

Skön lyssning givetvis, för sin säregna röst har han kvar. Och nånstans därinne finns också passionen. You Can´t Take Love For Granted, Glass Jaw och Just Like A Man blev mina favoriter under den där tågresan. Det är låtar som står sig rätt bra idag också upptäckte jag.

Nr: 545/2222

onsdag 22 mars 2017

Amon Düül II...men bara nästan

UTOPIA – UTOPIA – 1973

Nej, det här är inte ännu ett okänt album från Todd Rundgrens Utopia. Okänt är det visserligen, men det är en biprodukt av Amon Düüls märkliga skivproduktion och inget annat. Bakom fasaden är det ett Amon Düül-album rakt nedstigande från Wolf City.
Renate Knaup är med och sjunger, John Weinzierl spelar gitarr, Olaf Kübler och Lothar Meid på trummor och på bas, så nog är det Amon Düül II alltid. Det är till och med så att det finns en alternativ version av Deutch Nepal på skivan, vilket får alla kännare av Wolf City att nicka igenkännande.

Hur inspelningen av denna skiva kom till är delvis dolt i den form av dimmor som under det tidiga 70-talet låg som dis i varenda inspelningslokal i Tyskland.

Ryktet säger dock att kollektivet mitt under inspelningen av Wolf City hamnade i ett oförsonligt bråk med varandra, vilket fick Lothar Meid och Olaf Kübler att fortsätta på egen hand med detta projekt medan resten av bandet gjorde...tja...inte vet jag...ingenting gissar jag.
Efter en kortare period försonades de dock och lyckades få inspelningen av Wolf City färdig. Meid och Kübler passade då på att även göra sitt projekt klart, med förmodligen motvilligt godkännande från resten av bandet.

Utopia-LP:n har dock genom alla år behandlats tämligen styvmoderligt av Amon Düül II och finns till exempel inte med i bandets officiella skivdiskografi. För samlare av dessa tyska krauthjältar har detta album länge varit relativt svårhittat till det helt nyligen dök upp som reissue på tyska bolaget Longhair, vilket är den skiva jag har.
Utopia-skivan är så klart helt oemotståndligt för Amon Düülfansen. Musiken ligger givetvis nära Wolf City, det finns ett omisskännligt dystopiskt anslag och ett gotiskt mörker som möjligtvis kan vara ironi. Den överraskande twisten är dock att Lothar Meid och Olaf Kübler visar sig ha ett lite svårtippat intresse för jazz.

Men då inte avantgarde som en stor del andra krautrockband, utan soft jazz mer i stil med storheter som Passport och Weather Report. Det gör att albumet i stället för att vara en direkt tvilling till Wolf City blir någon slags övergångsskiva mellan Amon Düüls våldsamma tidiga period och det mer kommersiellt gångbara som kanske Vive La Trance är ett bra exempel på.

Nr: 521/2222

tisdag 21 mars 2017

Van Morrison trycker på de ömma punkterna

VAN MORRISON – NO GURU, NO METHOD, NO TEACHER - 1986

No Guru, No Method, No Teacher är tryggheten själv. Van Morrison vaggar in lyssnaren i ett tillstånd nästan av meditation. Stämningen blir religiös. Oh the Warm Feeling, Foreign Windows och One Irish Rover känner med lätta fingrar längs ryggraden och trycker exakt på de ömma punkterna.
Men tillståndet är förrädiskt. När avslappningen är som djupast slår Van Morrison till. Ivory Tower, albumets allra sista låt, är som ett slag med en stålskodd hammare, ett brutalt uppvaknade. Helt plötsligt är det bara här och nu som gäller.
Ivory Tower är plattans enda rocklåt, en skön och rätt typisk rhythm´n Blues-låt, signerad mästaren själv. Den borrar sig sig in och väcker upp. Efter den avslutningen lämnar No Guru, No Method, No Teacher ingen oberörd. If you come down from your Ivory Tower, You will see, How it really will be...

LP:n släpptes 1986 och fick genomgående god kritik, även om den av flera ansågs vara på gränsen till för melankolisk och självömkande, till med för att komma från Van the Man. Ivory Tower blev enda låten från albumet som gavs ut på singel.

Nr: 668/2222

måndag 20 mars 2017

Chuckens karaktäristiska gitarrspel

Här en avskedshälsning till Chuck Berry, som blev 90 år. Roll Over Beethoven!

CHUCK BERRY – CHUCK BERRY – 1975

Jag tror det var John Lennon som en gång sa att om rock and roll skulle haft något annat namn var det i så fall Chuck Berry. Det finns väl knappast någon mer som förknippas så mycket med 50-talsrock och rock and roll som den gamle Chucken. Inte minst hans berömda duckwalk är något som de flesta har koll på.
Han var före dem allihop, Beatles, Rolling Stones, Bob Dylan och Beach Boys och han spelade in sina första skivor redan 1957. Hur många hitlåtar som kan skrivas på hans konto är nästan omöjligt att räkna upp; Johnny B Goode, Roll Over Beethoven, School Days, Back In The USA, Carol, Maybelline, No Particular Place To Go, Nadine...

Men de där låtarna hör till 50-talet och början av 60-talet. Efter det var det ganska tyst från den gamle rockkungen, delvis på grund av att han satt i fängelse för diverse oegentligheter.
I slutet av 70-talet var Chuck Berry naturligtvis hopplöst ute bland mig och mina kompisar. Det närmaste vi kom amerikansk 50-talsrock var soundtracken till American Grafftiti (Sista natten med gänget) och Elvis oändliga samlingsskivor.

Men Chucken släppte en och annan LP även på 70-talet även om han inte fick några större hits. Den här trettiotrevarvaren från 1975 hör inte till hans mer berömda saker. Givetvis handlar det om bra, svängig och rå rock and roll när Chuck Berry är med och lirar. Och det går inte att ta miste på hans karaktäristiska gitarrspel.

Jag har faktiskt inget minne alls av hur den här skivan hamnade i min samling. Men jag vet att idag uppskattar jag den betydligt mer än jag gjorde då.

Nr: 1460/2222

söndag 19 mars 2017

Police småkåta melodier

POLICE – ZENYATTA MONDATTA – 1980

Det kan vara så att Zenyatta Mondatta är ett av de bästa new wave-album som någonsin getts ut (säger jag nu, jag har säkert sagt annat vid andra tillfällen, det finns så många bra new waveplattor). Det finns ju inte ett svagt spår på den plattan.
Police gjorde i alla fall varken tidigare eller senare något bättre. Don´t Stand So Close to Me, Canary in a Coalmine, De Do Do Do De Da Da Da och Driven to Tears är fortfarande fantastiskt bra poplåtar.
Men den här LP:n brukar konstigt nog underskattas. Det hänger nog på att det finns fyra instrumentala låtar på skivan. Men lyssna bara på Voices Inside My Head och Andy Summers Behind My Camel.

Det är ruggigt bra pop, för att inte säga något av det mest innovativa från den här tiden. Jag som trodde Police gjort slut på sina ideér efter Regatta del Blanc. Så fel jag hade. Idétorkan slog till på Synchronicity i stället. Men det var ju en senare fråga.

Jag såg the Police på Scandinavium i Göteborg 1980, precis när Zenyatta Mondatta hade kommit ut. Det är en av de stora konserterna jag varit på. Energin var magisk.

På den tiden var Sting ingen bitter jetset-cyniker, utan en fräck nykomling. Det blev en glödande het konsert där Sting hade publiken i sitt grepp redan från första tonen.

De spännande och fräcka låtarna från Zenyatta Mondatta var naturligtvis höjdpunkterna. Ska- och reggeainfluerad pop, småkåta melodier med sugande rytmer. Och dessutom ovanligt smarta texter, för att vara ett brittiskt new wave-band.

Nr: 353/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare (se länk), men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.

lördag 18 mars 2017

Tredje gången gillt

CITY BOY – CITY BOY – 1976

5000 Years/Don´t Know Can´t Tell skulle kunnat vara en suverän start på City Boys debutplatta. Det är en svettig rocker och inte så lite experimentell. Sen blir det faktiskt nästan ännu bättre med The Hap-Ki-Do Kid, skivans enda hit och förmodligen City Boys allra bästa låt någonsin.
Tråkigt att det inte är plattans a-sida som börjar så...utan b-sidan. Då hade jag kanske tyckt skivan vara bra mycket bättre än vad jag anser nu. A-sidan är nämligen ganska träig. Inte en enda av låtarna där har det där lilla extra som skulle kunna få mig att gå igång.

City Boys första skiva har haft många turer i min samling. Jag köpte den faktiskt när den var ny. På den tiden lyssnade jag på band som 10cc och Queen, och City Boy var inte så långt ifrån.

Sen köpte jag Book Early också. Och tack vare den sålde jag sen varenda City Boy-platta...debutskivan också.

Sen ångrade jag mig och köpte bara något år senare den där plattan igen, bara för The Hap-Ki-Do Kid. Och där fick den stå. Men när jag nån gång i slutet av 80-talet rensade ut skivor jag aldrig lyssnade på åkte den ut igen...

För några år sen köpte jag skivan en tredje gång...för jag tyckte jag ”behövde” Hap-Ki-Do Kid. Köpa samma skiva tre gånger...kan jag möjligtvis göra anspråk på något slags rekord?
Bekymret är dock att den inte blivit bättre för varje gång jag betalat dyra pengar för den (nåja, sista gången gav jag inte så mycket). Jag tycker ungefär likadant nu som då. Inledningen på b-sidan är bra. A-sidan bara seg.

Nr: 677/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.

fredag 17 mars 2017

Man behöver inte ha alla skivor med en grupp

GOLDEN EARRING – SOMETHING HEAVY GOING DOWN – 1984

Klasse i källaren har rätt. Man behöver inte ha alla skivor med en grupp bara för att man gillar dem. De dåliga skivorna kan man låta. Detta är anledningen till att min samling av Bruce Springsteen numera tre skivor...för att inte tala om min Dire Straits-samling som är reducerad till två.
Problemet är att man inte vet det där alla gånger innan man har lyssnat på skivan, det vill säga köpt den. Men jag trodde faktiskt på Something Heavy Going Down, som är Golden Earrings tredje livealbum.

De två första liveplattorna, Live från 1977 och 2nd Live från 1981 är ju kanonplattor, så varför skulle inte SHGD vara det också? Att Golden Earring är ett lysande liveband har jag koll på. Sen är skivtiteln lockande, tunga grejer på gång alltså!

Men tungt är det sista Something Heavy Going Down är. Det är okej rock, arenarock om man så vill, anonym med andra ord. Oinspirerad kanske, den version av Twilight Zone som finns här ger inte Golden Earring några nya fans, vilket den i alla situationer annars borde göra.

Men när det gäller Golden Earring ger jag mig inte lika lätt som med Springsteen och Dire Straits. Jag ska ge Something Heavy Going Down ett par chanser till. Men är det så att den inte blir bättre, då...

Nr: 1875/2222

torsdag 16 mars 2017

Jag fick min del av Pontiac till himmelen

WILMER X – PONTIAC TILL HIMMELEN – 1993

I mitten av 90-talet kom den ena Wilmer-plattan efter den andra som man hade lite svårt att skilja från alla andra. Säkert bra radiopop, men inget man gjorde sig besvär med att komma ihåg.
Pontiac till himmelen är ett av dessa album som förutom ett ganska fräckt intro (Tänd dina eldar), en sjysst hitlåt (Slaget om en flickas hjärta), en ironiker (Ah du, hur fan ser du ut) och en låt där Wilmer X visar sig från sin mest känslosamma sida (Fanny i fönstret), blev ännu en sån där CD man visserligen köpte, men bara lyssnade på någon enstaka gång och därefter ställde i hyllan.
För min del blev det dock lite mer än så. Samma vecka skivan släpptes fick jag ett extraknäck som speaker på en innebandyturnering. De som hade hand om turneringen ville absolut att Slaget om en flickas hjärta skulle spelas helst mellan varje match.

Blev det för tjatigt gick de med på att en del andra låtar från skivan spelades också. Det blev en heldag med Wilmer X i Norrahammars Sporthall. Så visst, jag fick min beskärda del av Pontiac till himmelen. Jag har inga ytterligare kommentarer.

Nr: 22/CD

onsdag 15 mars 2017

Naivt och uppenbart lånat

GENESIS – FROM GENESIS TO REVELATION – 1969

Det här måste vara en av de mest humorbefriade, pompösa och uppblåsta LP-skivor som någonsin gjorts. Därför har den också sågats av både kritiker och fans som tycker den är nästan pinsam. ”De var ju så unga, bara 18 år”.
Jag håller verkligen inte med. From Genesis To Revelation är inte det minsta pinsam. Jag påstår att det är en lysande liten LP av ett ungt band på väg in i den progressiva rocken. Det är visserligen högst humorbefriat, pompöst och mycket uppblåst. Men bakom den där märkliga fasaden döljer sig ändå en rad läckra popmelodier.

Det må vara naivt och lite för uppenbart lånat (allt Genesis gjorde 1969 hade redan Procol Harum, Moody Blues och andra storheter redan gjort), men det är inte nonsens (som en del påstår) och att Peter Gabriel bar på en ohygglig talang går det ändå inte att missa. Det är en annan sak att detta inte skulle brisera förrän några år senare med album som Nursery Cryme, Foxtrot och Selling England By The Pound.
På debutplattan döljs talangen enligt mig av idéfattig och allt för konventionell instrumentering samt tafflig produktion. Men det är absolut en skiva värd att lyssna på. Progrock är det dock inte, mera en popskiva inspirerad av nästan alla den tidens storheter, allt från Beatles och Bee Gees till de redan väletablerade progrockbanden.

LP:n har kanske dåligt anseende, det är en sak. Men bekymret med From Genesis To Revelation är inte det musikaliska utan i stället antalet olika versioner som dykt upp genom åren, som är nästan hur många som helst. Har man den första ”riktiga” skivan kan man så klart känna sig lite extra lycklig.

Om man däremot har någon senare utgåva vågar jag inte säga vilken som skulle vara intressantast. Jag har i vilket fall som helst en kanadensisk press från 80-talet med ungefär samma låtar. Bra låtar på de skivorna tycker jag främst är de läckra små popmelodierna Fireside Song och Am I Very Wrong tillsammans med Where The Sour Turns To Sweet. Den sistnämnda var dock inte var med på originalplattan utan är en av Genesis tidiga och synnerligen obskyra singlar.

Nr: 2010/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare (se länk), men ger den nu en ny chans med en nyskriven text.

tisdag 14 mars 2017

Udo och hans panikorkester

UDO LINDENBERG & DAS PANIK-ORCHESTER – BALL POMPÖS – 1974

Den här bloggen ämnar nu vingla ut i ett område som aldrig tidigare besökts, ingenmanslandet mellan hård rock med politiska undertoner och tysk oumpa-oumpaschlager. Det är nämligen här man hittar Udo Lindenberg och hans Panikorkester.
Och visst uppstår det nu någon form av panik när jag inte alls kan sätta fingret på vad det är Udo egentligen håller på med. Ena halvan av hjärnan säger att den här skivan faktiskt är ganska kul och att låtar som Jonny Controlletti och Honky Tonk Show har ett underhållningsvärde. Men det skulle kunna bero på att Udo helt fräckt letar efter troskanten på sin danspartner eller för att man nånstans skulle kunna påstå att han är ironisk.
Jag tror dock inte att Udo är nån ironiker eller ens humoristisk, jag tror att han menar vad han säger och att skivans namn Ball Pompös är valt inte för att det ska vara roligt utan för att det helt enkelt är så det är. Musiken på skivan kan knappast beskrivas på annat sätt, pompöst.
Nu är det dock så att många i Tyskland menar att denna LP är ett av Udos storverk, vilket i sammanhanget säger en hel del då han genom åren producerat ett oändligt antal album.

Att Udo hör till den tyska schlagerrockens stora är nog tveklöst. Hans politiska engagemang ska inte heller förringas då han bland annat startat flera projekt för att motverka nynazism och även arbetade för att normalisera förhållandena mellan dåvarande Väst- och Östtyskland.

Krautrocken stora uppslagsverk och bibel – The Crack In The Cosmic Egg – menar med bestämdhet att alla Udos skivor ska undvikas till alla pris, utom ett album från 1971 som går under namnet Lindenberg. Ball Pompös nämns dock inte alls, men det höjs ett varningens finger för Udos Panik Orchester.

Nr: 282/2222