JETHRO TULL – ROOTS TO BRANCHES – 1995
Roots To Branches är ett album jag ibland haft svårt att komma överens med. Som två gamla brottare har vi cirklat runt varandra otaliga gånger och försökt koppla grepp.
Men varje gång jag tror jag har den fast, har den glidit ur nävarna, hal som en ål.
Jag kommer inte överens med inte Roots To Branches. Vi gillar nog inte varandra.
Jag tror det hänger på titelspåret som är en ganska träig och långtråkig tull-rocker, men ändå är det den låten som brukar finnas med på alla samlingsalbum som ges ut. Slutsatsen borde då bli att de andra låtarna på plattan är sämre. Men det stämmer inte.
För tar man sig tid och verkligen lyssnar är skivan Roots To Branches inte alls så dum som man lurats att tro. Det finns flera sköna låtar. Valley är ett bra exempel, spännande och inte så lite ”back-to-the-roots”.
Med ett annat arrangemang kunde den platsat på nån av Tulls stora. Stuck in the August Rain och Beside Myself är också låtar jag trivs ganska bra ihop med, ibland.
Men för det mesta blir jag bara irriterad. Kanske är det för att Ians flöjt får väldigt stort utrymme, lite för mycket för att det ska vara kul, ovanligt nog.
Eller så hänger det på det österländska temat. Jag klarar inte de tonerna riktigt. Tycker att herr Anderson gick lite för långt där. Ibland är jag väldigt ortodox.
Men jag får väl ändå erkänna att Roots To Branches egentligen är en rätt bra tull-platta. Men för mig känns den stressad, ansträngd och överambitiös. Jag räknar den inte som något av mina bättre tull-album. Men känner att jag nog borde göra det ändå.
Nr: 164/CD
OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.
Roots To Branches är ett album jag ibland haft svårt att komma överens med. Som två gamla brottare har vi cirklat runt varandra otaliga gånger och försökt koppla grepp.
Med ett annat arrangemang kunde den platsat på nån av Tulls stora. Stuck in the August Rain och Beside Myself är också låtar jag trivs ganska bra ihop med, ibland.
Men för det mesta blir jag bara irriterad. Kanske är det för att Ians flöjt får väldigt stort utrymme, lite för mycket för att det ska vara kul, ovanligt nog.
Eller så hänger det på det österländska temat. Jag klarar inte de tonerna riktigt. Tycker att herr Anderson gick lite för långt där. Ibland är jag väldigt ortodox.
Men jag får väl ändå erkänna att Roots To Branches egentligen är en rätt bra tull-platta. Men för mig känns den stressad, ansträngd och överambitiös. Jag räknar den inte som något av mina bättre tull-album. Men känner att jag nog borde göra det ändå.
Nr: 164/CD
OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar