Costello tillbaka som rockhjälte

ELVIS COSTELLO – BRUTAL YOUTH – 1994

Med Brutal Youth gav sig Elvis Costello tillbaka till new wave och rock. Något annat var inte att vänta. Han hade då återförenats med The Attractions som inte spelat med honom sedan 1986. Men resultatet blev inte så överväldigande som jag hade hoppats på.

Nej, Brutal Youth lyckas inte peta på samma nervändar som My Aim Is True, This Years Model eller Armed Forces. Visst är det rockigt och väldigt annorlunda mot skivan innan, märkliga The Juliette Letters.

Men att Elvis Costello 17 år efter My Aim Is True skulle kunnat leverera med samma energi och ilska var naturligtvis inte möjligt. Det var nog mer önsketänkande och nostalgi som fick mig att tro det när jag köpte skivan.

Men samtidigt hade Elvis Costello förutom sitt gamla kompband även med sig Nick Lowe på bas den här gången...så njaa...helt nöjd är jag inte även om Brutal Youth på något sätt återupprättade Costellos på 90-talet något skamfilade rykte som rockhjälte.

Soundet kan vara en del av förklaringen. En skiva från 90-talet låter naturligtvis som en sådan. Brutal Youth har ett betydligt massivare och fylligare sound än på Costellos 70-talare. Det skulle kunna vara där hela grejen ligger.

Men bra låtar finns det så klart. Inledningen med Pony St, Kinder Murder och 13 Steps Lead Down är inget annat än blixtrande. Synd att skivan tappar tempo efter det.

Nr: 156/CD