The Musical Box: april 2020

torsdag 30 april 2020

Ett lömskt album av Alan Parsons

ALAN PARSONS PROJECT – VULTURE CULTURE – 1984

Det var Let´s Talk About Me fick som mig att fastna för den här skivan. Direkt. Men det visade sig vara en lömsk låt, klistrig och envis, till slut ganska tjatig. Det stora bekymret var dock att hela skivan låter på ungefär samma sätt.
Det tog mig ungefär en vecka att upptäcka det. Det var så lång tid det tog innan jag tröttnade å Vulture Culture och är den direkta orsaken till skivan trots mer än 35 år bakom sig är en av skivsamlingens mest välvårdade.

Jag har nämligen inte spelat den sen dess, utom nu då, när jag behövde återuppliva gamla minnen. Det jag kom ihåg från den tiden stämde, efter en flirtig inledning med ni-vet-vilken släppte magin och Vulture Culture blev en sån där LP som passar bäst att ha på i bakgrunden medan man gör något annat, något mer vettigt än att lyssna på skivan.
Detta fenomen som inträder nu har jag aldrig tidigare upplevt ihop med Alan Parsons skivor, som jag nästan alltid gillat väldigt bra. Kan dock dra mig till minnes en liknande sekvens när det gäller valda delar av albumet Eve, men inte alls som här.

Men det är så klart ändå ingen dålig platta, Alan Parsons håller som alltid hög kvalitet. Den här gången är det dock mest soundet som är oklanderligt, intill gränsen perfekt, som man är van vid. Men så är ju Alan Parsons ljudtekniker i grunden.

För att inte bli allt för orättvis måste jag också ändå nämna The Same Old Sun, som jag påstår är skivans bästa spår. En ballad och hela skivans avslutning som på något sätt räddar tillställningen lite och återupprättar, i mina ögon, Alan Parsons storhet.

Den stora skillnaden mellan Vulture Culture och de flesta andra av Parsons album är, det kom jag på nu, att den här gången handlar det inte om progrock utan om vanlig rock, AOR tänker jag.

Och då blir det naturligtvis inte en skiva som hamnar bland mina favoriter. Men självklart, jämför man med album av Journey eller Asia klarar sig nog Vulture Culture rätt bra ändå.

Nr: 1590/2222

onsdag 29 april 2020

Springsteens mäktiga sidekick

CLARENCE CLEMONS – RESCUE – 1983

På den tiden The Boss var hjälten i huset jag bor kom den här skivan som överraskande men synnerligen god nyhet. På näthinnan fanns då ett par bländande springsteenkonserter där Clarence Clemons briljanta saxlirande ofta stal showen.
Det var nämligen, påstår jag, Clarence Clemons saxofon som i hög grad var med och skapade det magiska sound E Street Band utrustade sig med och sen bokstavligt talat erövrade hela världen med.

Här är han dock helt ensam, med sitt för LP:n skapade band Red Bank Rockers. Bruce Springsteen själv dyker upp som producent i den enda låt på skivan han skrivit, Savin´ Up. Skivans bästa spår är dock rockiga Resurrection Shuffle som avslutar.

Den här LP:ns rykte är bättre än vad jag tyckte då. Egentligen är det ingen jättehöjdare, utom för oss som lever i nostalgi och får ståpäls bara man anar att Clarence dra efter andan för att få sin sax att tala.

Det finns andra, senare, plattor av Clemons som nog får anses vara mer intressanta. Men en första soloskiva har ju alltid något extra, eller hur? Rescue kom tydligen till ganska snabbt.

Samtidigt som The Boss satt på sitt lantgods och klurade på texterna och musiken till Born In The USA gav sig Clarence Clemons ut på egen hand.
Resultatet blev en LP som kanske känns viktig för Springsteens fans, men jag inte tycker är särtskilt spännande. Ska man nämna soloplattor från E Street band-folket känns Little Stevens första soloalbum, Men Without Women från 1982, betydligt mer angeläget. Clarence Clemons minns jag helst som The Boss mäktiga, fantastiska sidekick som ofta fick stå i ljuset själv.

Nr: 1488/2222

Jag skrev för ganska många år sedan en annan text om den här skivan. Den hittar du här.

tisdag 28 april 2020

Monkees – från början till slutet

MONKEES – THE DEFINITIVE – 2001

The Monkees, den amerikanska tv-serien som på 60-talet skapade världens förmodligens första pojkband. TV-serien var inspirerad av Beatles film A Hard Day´s Night. Att namnet på gruppen skulle bli ett felstavat djurnamn var liksom självklart.
Skådespelarna i The Monkees hade valts ut för att de passade för tv, inte för att de kunde spela eller sjunga. Ungdomsserien blev enormt populär, i Sverige också, det spelades in hela 58 avsnitt.

Att sen pojkarna lärde sig spela och sjunga på vägen var en bonus, som utmynnade i att de fortsatte som popband långt efter serien lagts ner. Framgången var ohygglig, 1967 sålde The Monkees fler skivor än The Beatles...

Låtar skrev de naturligtvis inte själva, utan den tidens stora poplåtskrivare anlitades, som Bobby Hart och Tommy Boyce till exempel.

Deras allra största hit Daydream Beliver, skrevs dock av något mer okända John Stewart. Den lite mer okända delen av historien är att The Monkees från 1966 till 1970 gav ut hela nio studioalbum. De återförenadas sen både under 80- och 90-talen vilket utmynnade i ännu fler skivor.

Ett samlingsalbum med The Monkees, som gör anspråk på att vara heltäckande blir därför tämligen omfattande. Det har det här samlingsalbumet lyckats med, hela 29 låtar finns med på CD:n, från de allra första åren till slutet. Här finns låtar som Last Train To Clarksville, I´m A Believer och Daydream Believer. De allra sista är hämtade från reunionenskivan 1987, Pool It!
För oss som bara har någon enstaka Monkees-LP i samling är därför The Definitive en bra back-up som absolut håller att spelas än idag om man vill ha något lättlyssnat och småtrevligt i högtalarna.

Nr: 214/CD

måndag 27 april 2020

Reunionplatta med Agitation Free

AGITATION FREE – RIVER OF RETURN – 2019

Ett studioalbum från 1999, då släppt enbart på CD, som nu finns även på vinyl. Då var det en återförening mer än 25 år efter storhetstiden i början av 70-talet. Det är inte alltid sådana reunions utmynnar i ett studioalbum utan oftast landar i lite halvobskyra liveinspelningar som ingen blir direkt glad över eller imponeras av.
Agitation Free gick dock hela vägen, spelade in nytt material och släppte nytt. Det är därför en alldeles nödvändig platta för krautrockfansen. När nu detta album så sent som 2019 även släpptes på vinyl blev det en välkommen present till min skivsamling, som innehåller det mesta Agitation Free spelat in. Nu är väl inte River Of Return möjligt att mäta med 70-talsstorheter som Malesch eller 2 nd album, som i den tyska krautrockvärlden är exceptionella och några av de allra främsta i genren.

Men det går inte att låta bli att fascineras av Agitation Frees ljudbild och förmåga att förhäxa sina lyssnare. River Of Retun är ett album jag ogärna släpper ifrån mig, eller slutar lyssna på.

Jag älskar de där långa hypnotiska spacerocksekvenserna, den malande gitarren som jag så gärna vill jämföra med Duane Allman, det karaktäristiska jazzsoundet av en luftig bas, här i sällskap med saxofon och överraskande nog (på väl utvald och anvisad plats) säckpipa och ukelele.

River Of Return kommert i sin egenskap av reunionalbum aldrig att kunna utnämnas till krautrockklassiker. Men det är ett album som absolut är nödvändigt för fansen och ett album som tillför historien om Agitation Free ännu ett intressant kapitel.
Kan inte välja låtar att nämna, men passar på att ta upp spacerockiga 2 Part 2, som blev en favorit i en lång rad. Nomads, en nästan bubblig sak som är så snyggt uppbyggd att man nästan tappar andan. Men som alltid när det handlar om Agitation Free är det hela albumet man ska lyssna på, förslagsvis utan avbrott. Det blir bäst så.

Nr: 1600/2222

söndag 26 april 2020

Drömsk jazzpop av Phil Manzanera

PHIL MANZANERA/801 – LISTEN NOW – 1977

Det är behagliga toner som strömmar ut genom högtalarna den här gången. Phil Manzanera har en skön och avslappnad stil som går igen i hans musik. Listen Now är ett läckert och elegant album att lyssna på.
Phil Manzanera var gitarrist i Roxy Music, så där finns det väl någon slags rak linje från album som For Your Pleasure och Stranded. Känslan är åtminstone lite densamma, musiken är elegant, väl avvägd, känns intelligent, angelägen. Listen Now är dock inte progressiv rock utan mer jazzfusion eller möjligtvis någon slags hybrid mellan jazz och pop, det antyder åtminstone titelspåret Listen Now.
Men det som slår mig är albumets variatonsrikedom. När man tror att man hittat den väg Manzanera vill peka på, då byter han spår. Listen Now är både drömsk jazz, synthig på sina ställen, mycket gitarr, på några ställen dyker en blåssektion upp. Men det blir aldrig rörigt. Tvärtom är upplevelsen odelat positiv, frestande, attraktiv. Det är musik att drömma sig bort till.

Phil Manzanera spelar den här gången tillsammans med gruppen 801, den enda inspelning de gjorde tillsammans. I denna grupp hittas bland andra Brian Eno, vilket förklarar de synthiga tonerna och ljudeffekterna.

Men på skivan finns utöver det en rad prominenta gäster, som Tim Finn från Split Enz, Godley & Creme från 10cc och bland många andra också förre roxykollegan Eddie Jobson.

Nr: 1606/2222

lördag 25 april 2020

Extraspår lättar upp stämningen

MANFRED MANN´S EARTH BAND – THE ROARING SILENCE – 1976

En cover på Springsteens Spirits In The Night gjorde Manfred Mann´s Earth Band relevant för en hel generation rocklyssnare. Vad var då mer naturligt än att bandet snabbt följde upp det med ännu en springsteencover, Blinded By The Light.
Spirits In The Night fick mig att bli intresserad av Earth Band och LP:n Nightingales & Bombers 1975. Springsteen var då fortfarande ganska okänd i Sverige, men hans låtar hade börjat sippra in i medvetandet. Så det är möjligt att det var Manfred Mann´s Earth Band som fick mig att på allvar börja leta efter skivor med E Street Band. Där sviker mig minnet något.

Men däremot är jag ganska säker på att Roaring Silence, uppföljaren till Nightingales & Bombers, inhandlades på grund av Blinded By The Light, den andra springstenlåten i rad Earth Band tog upp och gjorde till sin. Okej, det var ”bara” covers men jag har inget emot det. Det breddade mitt musikintresse, under en lång rad år fick jag sen Bruce Springsteen som min stora hjälte.
Den upplaga jag nu har av Roaring Silence är en reissue från senare år som tog upp samma idé som kanadensarna gjorde redan 1976. De placerade helt enkelt de båda låtarna på samma skiva, Spirits In The Night och Blinded By The Light, vilket givetvis var både praktiskt och ekonomiskt. Men egentligen ska de ju inte vara på samma platta, så fel blir det oavsett...

Jag kan inte påstå att Roaring Silence är en av mina favoritplattor nu för tiden. Förutom Blinded By The Light påminner skivan mest om en massiv ljudvägg där det egentligen inte händer särskilt mycket. Visst, det är välgjort, men tråkigt att lyssna på i längden. Kanadensarnas grepp att lägga till Spritis In The Night trots allt lättar dock upp stämningen en hel del.

Nr: 1256/2222

Bytte ut mitt gamla ex mot detta nya. Vad jag tyckte om den gamla skivan kan du läsa om här.

fredag 24 april 2020

Tysk professor dissekerar Dylan

Bob Dylan är troligen den mest omskrivna rockartisten genom tiderna . Det har skrivits över 60 böcker om honom, förutom det skrivna material han själv givit ut. En i raden är den tyske litteraturprofessorn Heinrich Deterings bok – Bob Dylan, som kom ut på svenska 2008.
Många av de tidigare biografierna om Dylan har varit spekulerande och kanske inte helt sanningsenliga, mycket beroende på Dylan själv, som inte gärna lämnar ut något om sitt privatliv. Heinrich Detering är dock en noggrann professor som ingående analyserat både Dylans musikaliska verk och skrivna litteratur. Denna biografi är därför varken lättläst eller särskilt kul för en nybörjare och amatör på området Bob Dylan.

Däremot är den alldeles utmärkt för att inhämta fakta, årtal och händelser. Detering gör dessutom en mycket noggrann analys av samtliga Bob Dylans utgivna skivor, med bakgrundshistoria, jämförelser med ratat musikaliskt material (som utgivits bland annat i The Bootleg Series) och Dylans tidigare verk.

För den inbitne dylan-fantasten är den här boken därför nästan ett måste. Den sätter sånger, händelser och skrivna texter i ett sammanhang, som i alla fall jag aldrig ens reflekterat över tidigare. Inte minst sätter han första delen av Dylans memoarer (utgiven på svenska 2004, ytterligare två delar har utlovats, men ännu inte kommit ut 2020) i ett helt nytt ljus. Detering menar bland annat att dessa memoarer mycket väl delvis kan vara uppdiktade av Robert Zimmerman för att passa in i historien om figuren Bob Dylan.

Boken är i Sverige utgiven på förlaget Daidalos.

Denna bokrecension publicerades för många år sedan i den tidning jag tillfälligt arbetade åt då, Jnytt.se.

torsdag 23 april 2020

Inte Pogues, men nästan

THE MEN THEY COULDN´T HANG – WAITING FOR BONAPARTE – 1988

Det började med The Pogues och något senare Waterboys. Sen tog det inte lång tid innan det bara var folkrock som gällde, gärna lite punkig. The Men They Couldn´t Hang blev Englands svar på irländska Pogues och skottarna i Waterboys.
The Men They Couldn´t Hang hade samma sköna sväng, samma taktfasta låtar och ett högt tempo. Men vad de aldrig lyckades sno från Pogues var det fräcka soundet. För lite alkohol och för lite punk påstod en del, vilket givetvis innefattade betydelsen av Shane MacGowan för Pogues som inte bara var fräck utan ofta gick över gränsen och blev obehaglig.

Någon sådan personlighet saknade The men They Couldn´t Hang, som också hade svårt att mäta sig med skottarna Waterboys, som hade en något mer personlig stil.

Men att de plattor The Men They Couldn´t Hang spelade in höll hög kvalitet var tveklöst. Särskilt deras två, tre första album uppskattades av lyssnarna.

Bandets sound är dock oväntat städat för genren, det är liite mer folkmusik än rock och punk, de gick sällan eller aldrig över gränsen. I de hårdare upptempolåtarna är det uppenbart att de förlorar kampen mot både Pogues och Waterboys.

Det är i de lite lugnare låtarna gruppens kvaliteter kommer mer till sin rätt. Waiting For Bonaparte, som är deras tredje album, håller hög kvalitet rakt igenom med höjdpunkter som rockiga Bounty Hunter och något mer softade Island In The Rain.
The Men They Couldn´t Hang lever dock till skillnad från Pogues och Waterboys kvar. Bandet har fram till idag spelat in närmare 15 studioalum, samt släppt ett antal live- och Greatest Hits-skivor.

Nr: 1679/2222

onsdag 22 april 2020

Gallagher och Halmstad

RORY GALLAGHER – CALLING CARD - 1976

Kompisen och jag i hans farsas nya bil på väg in i Jönköpings museirondell, måste ha varit sommaren -77 eller -78. Unchained melody i radion.
- Nä fy fan, säger han med inlevelse och trycker in ett nytt kassettband i spelaren. Här ska du få höra nåt riktigt bra. Jag köpte den i går.

Ur bilens dolda högtalarsystem väller det fram musik jag aldrig hört innan. Ylande gitarrer, tung bas, och en röst som inget annat. Rory Gallagher.
- Vi måste hitta på nåt, säger han och flinar med något vildsint i blicken. Vi sticker till Halmstad. De andra åkte ner igår.
- Ja, kör du bara, säger jag. Det blir bra, jag är med.
Jag lutar mig tillbaka i sätet och njuter av musiken medan BMW:n accelererar förbi Rocksjön, ut på Göteborgsvägen mot Nissastigen söderut.

Rory Gallagher och Calling Card dök för oss upp från ingenstans. Men det var den irländske blues- och rockhjältens sjätte album. Min kompis hade köpt den bara av en anledning, Roger Glover producerade skivan. Och han hade koll på allt som hade med Deep Purple att göra.

Halmstad blev en stor miss. Flottiga Tylösand en plåga. Vi käkade stekt salt sill med potatismos på en uteservering, sen åkte vi hem. Vi hittade aldrig resten av gänget, så Gallagher blev enda behållningen av resan.

Mustig bluesrock med rötterna i den irländska folkmusiken. Kassettbandet med Do You Read Me, Country Smile och udda Barley and Grape Rag rullade den resan lika länge som BMW:ns däck.
Rory Gallagher släppte sin första soloplatta redan 1971 och turnerade flitigt i både USA och Europa. 12 studioalbum hann han med innan han dog 1995. Calling Card är dock en tämligen udda platta för att vara Gallagher. Han gick här delvis ifrån den rena bluesrocken och hämtade inspiration från folkmusik och pop. Kanske hade Roger Glover med det göra. Oavsett vilket anses Calling Card vara ett av Rory Gallaghers bästa album.

Nr: 80/2222

tisdag 21 april 2020

Cornelis bästa...men ingen Hönan Agda

CORNELIS VREESWIJK – CORNELIS BÄSTA - 1985

Eftersom farsan röstade på moderaterna fick vi ungar inte lyssna på Cornelis. "Den faen hade ju inget vettigt att säga..." Men eftersom farsan inte hade koll gick det bra med Nationalteatern och Nynningen. Det var ju bara "sån där pop".
Så jag lyssnade inte på Cornelis förrän jag flyttade hemifrån. Jag köpte inte hans skivor. Enda låten som trängde igenom var Hönan Agda, som vi knattar cyklade bort till värdshuset i Stadsparken för att lyssna på i jukeboxen. Det var en riktig jukebox så klart.

Det här utspelade sig i början av 70-talet, på den tiden man fortfarande fascinerat kunde se på när maskinen själv bytte singlarna på ett lite kantigt med samtidigt sirligt sätt. Det skådespelet var värt den 25-öring (tror jag det var) det kostade att få höra om hönan Agda som blev blåst på sex i hönshuset.
Förmodligen på grund av denna bistra bakgrund har jag just nu bara ett album med Cornelis i samlingen. Det ska sägas att förra året fick två LP-skivor lämna samlingen, men på grund av dåligt skick, inte något annat. Men det känns väldigt futtigt att presentera ett CD-album med Cornelis bästa som den enda inspelning jag har med honom i samlingen. Men så är det

Jag kan inte säga att dubbel-CD:n Cornelis Bästa, trots att det finns hela 46 låtar, verkligen inehåller alla Cornelis bästa. Jag är inte nån expert, men saknar storheter som Saskia, Fiffiga Nanette och min favorit Hönan Agda. Men å andra sidan finns det med en rad låtar jag tidigare inte hört så mycket om, som i stället får förgylla tillvaron.

Jag gissar därför att det finns andra samlingsplattor som är både mer omfattande och intressantare. Men i väntan på att nån av dem ska dyka upp får den här stå kvar i samlingen. Det finns nämligen stunder då inget annat än Cornelis passar.

Nr: 262/CD

måndag 20 april 2020

Hur man håller i en vinylskiva

Idag blir det en kortkurs i hur man greppar en vinylskiva. Det är viktigare än många anar. Jag tror dessutom det behövs, ungefär som den pinsamma sexualupplysningen på mellanstadiet eller som när Non Smoking Generation på 70-talet ville berätta om det farliga med att röka.

Eller se det som en ny Spola kröken-kampanj; ”Spola kladdet” (jag kan redan se klistermärkena framför mig).
De senaste åren har det ju tillkommit en massa nya vinyllyssnare och skivköpare. Eftersom det är några år sedan vinylskivan försvann förra gången är det inte säkert att denna nya generation fått se hur deras föräldrar eller andra vuxna hanterade sina dyrgripar. Jag hittade denna lilla enkla instruktion på en innerpåse till en dansk vinylskiva vilket jag känner att jag bara måste dela med mig av.
Kanonbra instruktion! Det är så här man ska hantera sina skivor när de tas ut ur påsen och ska läggas på skivtallriken. Bara några enkla handgrepp att lära sig, men vill man vara rädd om sina skivor är det värt det. För tro för all del i världen inte att fingrarna är tillräckligt rena och att det lilla du kladdar på skivan inte skulle göra något.
Grundregeln är att man aldrig ska ta med fingrarna på skivan. Alla har vi fett eller lite flott på fingrarna, tar man på skivan för man utan undantag över det till vinylen. Den lilla flottfläcken blir sedan en plats för smuts och damm att få fäste och vips har man en skiva som kan börja knastra.

Tips: Såg en tv-reklam för chips som började med att en pickup läggs på en vinylskiva. Fel! Käkar du chips eller ölkorv ska du undantagslöst låta nån annan fixa med musiken (eller låta bli att spela vinylskivor just då, det var därför gud skapade streaming och CD-växlaren).

Det kan nämligen vara svårt att få ordning på en skiva med fettfläckar. Tyvärr räcker det sen oftast inte med att torka av den med fuktig trasa med lite tvättmedel och/eller alkohollösning på, fettet kryper ner i spåren och är svårt att få bort. Det krävs oftast en omgång med en skivtvätt för att få bort smutsen. Så Spola kladdet. Ljudet blir bättre då.

söndag 19 april 2020

Oväntat starkt av Tygers Of Pan Tang

TYGERS OF PAN TANG – THE WRECK-AGE – 1985

Tygers Of Pan Tang var alltså mer än bara ett fräckt bandnamn. The Wreck-Age, bandets comeback efter en splittring två år tidigare, visade sig vara betydligt roligare än jag trodde. Även om New Wave Of British Heavy Metal, NWOBHM, aldrig var min genre tycker jag det här är en riktigt bra hårdrockplatta.
Nåja, åtminstone delvis då. Förstasidan med låtar som Waitin´, Innocent Eyes och Desert Of No Love är stundtals lysande hård rock. B-sidan är lite träigare, men fortfarande underhållande.
Nu tar jag förmodligen i. Men tycker just nu att Waitin´mycket väl kan jämföras med tidiga Queens hårdrockambitioner, även om sångaren här givetvis inte går att jämföra med Freddie.

Jag är absolut ingen kännare av NWOBHM och kan därför inte jämföra Tygers Of Pan Tang med andra band i genren. Men musiken är melodiös och låtarna på The Wreck-Age håller överlag tämligen hög kvalitet.

Men i långa loppet är musiken lite väl slätstruken för att jag ska tycka det är värt att följa upp med fler skivköp med Tygers Of Pan Tang. Har dessutom hört att bandet med åren inte blev bättre, utan tvärtom.

De tidiga skivorna, fram till The Wreck-Age (som är deras femte) sägs dock vara starkare. Sen måste jag lägga till att Tygers Of Pan Tang inte är det allra fräckaste bandnamnet. Där lägger jag min röst på Kin Ping Meh. Så det så.

Nr: 1575/2222

lördag 18 april 2020

David Bowie i Brechts Baal

DAVID BOWIE – IN BERTHOLD BRECHTS BAAL – 1982

1982 spelade David Bowie in den här EP:n med sex låtar från Berthold Brechts episka teater Baal. Anledningen var att han en tid innan haft huvudrollen i pjäsen där han framfört låtarna, men då bara med banjo som ackompanjemang. När skivan spelades in hade han ett helt band med sig.
Inspelningen av Brechts teaterpjäs var en produktion gjord av brittiska BBC-1. David Bowie som skådespelare spelade in en rad filmer under sitt liv, Labyrinth, Just A Gigolo, Absolute Beginners och en hel del till.

Han medverkade också i filmer där han fanns med som sig själv, tänker närmast på Christiane F. Hans medverkan i Baal får dock anses vara en av hans mest seriösa, där han spelade huvudrollen, den udda poeten och musikern Baal.
Jag har inte sett BBC:s film och därför inte heller hört låtarna Bowie framförde där. EP:n med sex låtar, där han har ett helt band med sig, antar jag därför låter ganska mycket annorlunda. Men å andra sidan är detta mer som Bowie man är van vid och därför troligen uppskattar bättre.

Som musikaliskt verk tycker jag dock denna EP har ett begränsat intresse, i Bowies musikvärld är det nog att betrakta som en parentes. Men för samlare av Bowies skivor är de naturligtvis nödvändig.

Nr: 272/2222

fredag 17 april 2020

Mungo Jerrys okända hitlåtar

MUNGO JERRY – SIMPLY THE BESTY – 2000

Mungo Jerry kan nog i Sverige ses som en one-hit-wonder. Alla kommer ju ihåg bandets superhit från 1970, In The Summertime. Men nästan ingen minns någon annan av deras låtar. Nåja, ett par internationella hits till hade Mungo Jerry, Lady Rose och Baby Jump kanske nån bland oss numera överåriga skivköpare kommer ihåg.
Men sen tog det stopp, åtminstone utanför England. Där fortsatte bandet, hela tiden under ledning av Ray Dorset, att spela in skivor och emellanåt få någon av låtarna spelad i brittiska radion. Men det var inget som nådde över Engelska kanalen. Att bandet från starten fram till idag spelat in över 20 album, det senaste så sent som 2016, tror jag inte särskilt många i Sverige har koll på.

Men In The Summertime minns man. Och då gillar man bandets lite grovhuggna, rytmiska rock. Mungo Jerry är svårdefinierat, men borde nog placeras nånstans mellan bluesrock och folkrock, även om de med största säkerhet spelat in album i skiftande genrer genom åren.

Simply The Best är en dubbel-CD och gör anspråk på att vara någon slags samling med Mungo Jerrys bästa låtar från starten fram till år 2000. Hela 26 låtar finns med på albumet. Om alla är gamla hits är något som kan diskuteras.

Utan att ens ha särskilt bra koll på bandets diskografi upptäckte jag ganska snabbt att flera av deras engelska hits från sena 70- och 80-talet har utelämnats eller glömts bort. Gissar dock att skivan jag har är någon slags lågprisutgåva och att några större ansträngningar inte gjorts för att hitta helt rätt.
Det är dock en ganska trevlig skiva att lyssna på även för oss som inte kan Mungo Jerrys hela diskografi. De stora låtarna från det tidiga 70-talet finns med, In The Summertime, Baby Jump, Lady Rose. De relativt okända singlarna Hello Nadine och It´s A Secret från 1976 och skivan Impala Saga har också tagits med. Och det är bra.

Sen dyker det upp en lång rad, för mig ganska okända låtar, som säkert fansen har stenkoll på, som är överraskande mycket bättre än vad jag trodde att de skulle vara. Sammantaget blir det därför en riktigt trevlig skiva att lyssna på, även om jag i min värld inte identifierar särskilt många av låtarna som hits.

Nr: 227/CD

torsdag 16 april 2020

Håriga glammare med fräck attityd

L.A GUNS – COCKED AND LOADED – 1989

L.A Guns är ett legendariskt amerikanskt glamrockband från det sena 80-talet. Egentligen inte alls min grej, men så här 30 år senare är det ganska charmigt ändå. Vissa av de där långhåriga metalbanden hade något extra.
Det kan vara att L.A Guns i min värld påminner lite om Kiss tidiga plattor, Hotter Than hell, Dressed To Kill och de där. Men å andra sidan gjorde ju de flesta det på den tiden.

Att bandet har mycket gemensamt med Mötley Crue och Guns N´ Roses går inte heller att missa. Men det är band jag hade svårt för då, och inte har kommit överens med på senare år heller. Det blev ju lite för mycket av allt där...

L.A Guns känns däremot ganska coola om än våldsamt överspända, som jag dock avfärdar som yta och image. Som glamrockband har de något som tilltalar mig.

Det gör plattan också, Cocked And Loaded, som självklart är oförskämd, sexistisk och fräck. Men det var ju det som var lite av grejen för band som L.A Guns, attityden skulle vara sån annars funkade det inte.

Det är ingen LP jag lyssnar på särskilt ofta nu för tiden. Men tycker, när den nu undantagsvis hamnat på skivtallriken, att låtarna är oväntat starka, oväntat varierade och oväntat välgjorda.
Jag kan inte mycket om L.A Guns egentligen, då jag inte hört någon av deras andra plattor. Men Cocked And Loaded är deras andra platta och anses av dem som kan hårig glam bättre än mig att den räknas som en riktigt bra LP i genren.

Nr: 1642/2222

onsdag 15 april 2020

Från ABBA till Zeppelin - Torbjörn Calveros bilder av rockstjärnorna

Fotografen Torbjörn Calvero, som sedan början av 1970-talet fotat rockstjärnor och skivomslag, visar i den här boken några av sina bästa bilder. Det är mumsig nostalgi för den musikintresserade.
Läckra bilder på Rolling Stones, Led Zeppelin och ABBA och en mängd andra artister och rockband, blandas med kommentarer av musikjournalisten Christer Olsson. Allt från intensiva rockfoton, där adrenalinet sprutar, till uppställda poseringsbilder framför kameran. Bildtexterna är korta, men några beskrivningar behövs egentligen inte. Alla bilder är hämtade från det musikaliskt sjudande 70-talet, när nya och häftiga rockband presenterade sig för den breda publiken.

Uttryckssättet blev utåtagerande och laddat med energi. Det har Calvero lyckats fånga. Rolling Stones ges stort utrymme, med närmare 20 sidor av bilder på Mick Jagger, Keith Richards, Ron Wood och Bill Wyman. Det är inte för mycket. När det gäller bilderna från bandens konserter har Calvero lyckats hitta helt rätt och man riktigt känner musiken pumpa. Bilderna på Jimmy Page och Robert Plant i Led Zeppelin har fångat bandet i några av deras bästa ögonblick. ABBA ges ett mycket stort utrymme. Men så följde Calvero också bandet under en längre tid.
Christer Olssons texter blixtrar till emellanåt, men faller ibland också ganska platt. Det är lite synd. Vad som drar ner helhetsintrycket är dock textredigeringen. På sina håll känns det som texterna bara slängts in där det finns plats. Det kanske skulle varit på sin plats att ha tagit bort några av bilderna till förmån för en snyggare layout.

Denna bokrecension publicerades för många år sedan i den nättidning jag tillfälligt arbetade åt då, Jnytt.se.

tisdag 14 april 2020

New Blood live...typ

PETER GABRIEL – LIVE BLOOD – 2012

Att det skulle dyka upp en liveplatta efter Peter Gabriels succécomeback med New Blood, där han arrangerat om gamla låtar med hjälp av en symfoniorkester, var så klart väntat. Skillnaden den här gången var att Live Blood-konserterna redan var inspelade när han släppte New Blood 2011.
Okej, då visste han förstås att New Blood inte kunde bli något annat än succé. Den här liveinspelningen, gjord i Hammersmith Apollo i London våren 2011 är en fantastisk upplevelse. Det är en upplevelse att få höra Gabriels musik i dessa nya arrangemang, som känns fräscha och uppfriskande trots att de flesta av låtarna var 25-30 år gamla när de dammades av.

Men å andra sidan är detta kanske ett bevis för att Peter Gabriels musik är tidlös, och när skivorna gavs ut i slutet av 70-talet var han långt före sin tid. Då kändes Peter Gabriels futuristiskt spännande och nyskapande, ibland nästan så mycket att det, som med Biko, tog flera år innan jag förstod storheten.
Konserterna finns dokumenterade både på CD och DVD, dessutom i ett par olika utgåvor. Det är ett omfattande verk. Den dubbel-CD jag har innehåller 22 låtar fördelade på två cd-skivor.

Det är väldigt mycket som är oerhört intressant. Det som kändes uppfriskande på New Blood går igen här också, som till exempel San Jacinto, Rhytm Of The Heat och Downside Up. Det är, trots det digra omfånget, bara ett fåtal akter som inte lyfter. Det är utan tvekan ett album som bör ingå i Peter Gabrielsamlingen.

Nr: 296/CD

måndag 13 april 2020

Nytt grepp av BJH gick inte hem

BARCLAY JAMES HARVEST – VICTIMS OF CIRCUMSTANCE – 1984

Det här är ett album som verkligen delar BJH-fansen i två läger. De flesta tycker den är usel. Sen finns det några få som trots allt gillar skivan. Jag har inte bestämt mig. Jag är för velig.
Victims Of Circumstance är en sån där LP jag har svårt att få grepp om. Som en hal ål slinker den ur greppet när jag tror jag fått klart för mig hur bandet tänkte. Men kanske beror det mest på att jag känner mig kluven, jag gillar verkligen BJH:s melodiska symfonirock från alla de tidigare skivorna.

Men jag uppskattar också att bandet försökte sig på något nytt i mitten av 80-talet. Däremot är jag väldigt osäker på om AOR, arenarock, verkligen var rätt väg för ett band som BJH.

Hela grejen påminner om det Journey gjorde i slutet av 70-talet, de lämnade jazz- och progrock för mer lättåtkomlig arenarock. Det betalade sig, Journey blev hjältar i genren och skaffade sig massor av nya följare, men de ursprungliga fansen tappade intresset.

Kanske var Victims Of Circumstance ett liknande försök av BJH? Jag vet inte. Vad jag däremot vet är att det inte föll i god jord alls. På den här skivan har BJH nämligen mer gemensamt med AOR-storheter som Foreigner, REO Speedwagon, och...Journey.

Något som när man tänker efter förmodligen inte var rätt väg för ett brittiskt progrockband med folkrocktendenser och som en gång i tiden varit så ambitiösa att de anställde en hel symfoniorkester.
Men å andra sidan måste man ju vara öppen för nyheter. Och Victims Of Circumstance var verkligen ett nytt grepp. Sånt ska inte föraktas.

Nr: 1265/2222