Här tog 70-talet slut för Alan Parsons

ALAN PARSONS PROJECT – AMMONIA AVENUE – 1984

Ammonia Avenue lär handla om miljöförstöring. Att en Ammonia Avenue är det vi får om vi inte tar miljön på allvar. I så fall var Alan Parsons före sin tid, 1984 var inte Greta Thunberg född och det här med uppvärmning av atmosfären man möjligtvis läst om i nån science-fictionpocket.

Jag står på Gretas sida kan jag väl säga, klimatförnekarlobbyn har inget att hämta hos mig. Det hade, av andra skäl, inte Ammonia Avenue heller under en ganska lång tid. Detta album kom som ett i raden efter Eve, The Turn Of A Friendly Card och Eye In The Sky.

Album där Alan Parsons gradvis alltmer lämnat den progressiva rocken för mer radiovänlig radiorock. Inga dåliga skivor alls, men jag tyckte det blev lite mycket på en gång, och till slut tyckte jag det blev ganska tjatigt.

Som det sista i raden är därför Ammonia Avenue ett Alan Parsonsalbum jag har tämligen lite erfarenhet av. Jag lyssnade inte särskilt mycket på skivan när den var ny. Jag brydde mig faktiskt inte ens om att köpa den utan slölyssnade bara när någon kompis kom släpande på den till någon av alla de märkliga fester man bara råkade hamna på under den där tiden.

Vad jag minns från då är att You Don´t Believe var en av singlarna från skivan och att den nånstans blev en mindre hit. Dock inte i huset där jag bodde då. Ett svagt minne säger också att Prime Time spelades en del i radio, men där är jag mer osäker.

Jag vet dock att det finns ganska många som tyckte bra om skivan då. Och att det finns en och annan som räknar den till Alan Parsons allra främsta. Det sistnämnda är jag inte alls överens om då jag har helt andra favoriter från bandets tidiga och mer proggiga era, skivor som Tales Of Mystery And Imagination, I Robot (så klart) och underskattade Pyramid.

Men jag kan numera hålla med om att Ammonia Avenue är ett betydligt intressantare album än jag tyckte på 80-talet. Det är ett album jag numera kan lyssna på med ganska stor behållning. Jag uppskattar den lite softare atmosfären, det lite mildare uttrycket och den sköna stämning skivan skapar. Det enda jag egentligen saknar är Alan Parsons pinkfloydiska ådra, som han - när han lite för sent insåg att 70-talet faktiskt var över - vid den här tiden nästan helt gjort sig av med.

Nr: 1589/2222