The Musical Box: mars 2018

lördag 31 mars 2018

Little Feat rör till det

LITTLE FEAT – SAILIN´ SHOES – 1972

Sailin Shoes är en riktigt osympatisk och elak Little Feat-skiva. När man precis tror man fattat vad det handlar om, men nähä, då börjar Lowell George och hans polare lira country. Låten Sailin Shoes är riktig sån där hästjazz.
När man precis lugnat ner sig efter den chocken...då blir det 50-talsrock i Teenage Nervous Breakdown. Och sen lite bluesrock och jazzfusion...liksom bara för att röra till det. Så där håller det på hela skivan igenom.

De tidiga skivorna med Little Feat är visserligen något av det mest udda och skumma jag hört, förutom Zappa då förstås. Att jag nämner Zappa beror på att Lowell George och basisten Roy Estrada lirade med Mothers of Invention innan de startade Little Feat.

Det är kanske inte så konstigt att bandet redan i början av 70-talet fick såna där hängivna fans, nästan som Grateful Dead. För en sak är säker, de här snubbarna vet precis vad de håller på med och kan hantera sina instrument.

Ska jag försöka komma med någon slags förklaring på hur Litte Feat låter kan jag väl säga att det är som en blandning av Doobie Brothers västkustrock, bluesrock och lite Allman Brothers. Om det nu är till nån hjälp...
Sailin´ Shoes är en jobbig skiva att ha att göra med ändå. Att lyssna på den är ungefär som vänta på en käksmäll, men inte ha en aning om när eller från vilket håll den ska komma. Sailin´ Shoes från 1972 är Little Feats andra album och en sån där klassisk rock-platta som bara är ett måste. Och ska man lyssna på senare Little Feat-album, då är det bra att ha koll på hur de lät i början. För det här är lite annorlunda.

Nr: 904/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans.

fredag 30 mars 2018

Jimmy Leas egen terapi

JIM LEA – THERAPY – 2007 (2016)

Varför dröjde det tio år innan jag hörde talas om den här plattan? Jim Leas första album är en fantastisk solodebut trots att det hade gått över 15 år efter Slades lagt av.
Det var först när den nyligen släpptes på vinyl jag fick reda på att den fanns.
Det var kanske outtalat, men alla visste att det var Jim Lea som var hjärnan bakom Slades alla hitlåtar, med ganska stor hjälp av Noddy Holder, som oftast skrev texterna. När den här dubbel-LP:n nu äntligen finns ute inser man att det faktiskt var så.

Therapy är ett synnerligen välgjort och genomtänkt album där Jim Lea gör nästan allt själv, givetvis spelar han bas men också trummor, violin, gitarr och så sjunger han. Visserligen inte som Noddy Holder, men det här albumet har inte särskilt mycket med Slade att göra.
Okej, det har det ändå. I en del av låtarna går det för gamla sladefans att spåra ett och annat riff eller tonföljd, men inte mer. Jim Lea ensam är något helt annat och överraskande. Glamrocklåtrana har bytts ut mot inåtskådande självbiografiska texter och melodier som ofta blir lätt melankoliska utan att för den skull förlora rötterna i rockmusiken.

Utan att det finns något som helst samband, vill jag direkt jämföra Therapy med Mark Oliver Everetts, Eels, texter och musik. För den som har koll på Eels; tänk Souljacker, Therapy ger samma lätt kaotiska känsla, som om Kurt Cobian också funnits med på ett hörn.
Efter att Slade tog ner skylten i början av 90-talet gick Jim Lea en kurs i psykoterapi på universitetet. Men om det är därför albumet fått sitt namn ska låta vara osagt. Men albumet har absolut en positiv terapeutisk effekt, man blir lycklig och sorglös men ändå försiktigt eftertänksam. Ett lyckopiller av vinyl med andra ord.

När albumet släpptes 2007 innehöll det 13 låtar samt en bonus-CD med en livekonsert från 2002. När skivan nu släppts på vinyl, som ett dubbelalbum med nu med 19 låtar i stället för 13, dock missar man liveinspelningen.

Att välja ut några låtar är svårt, men jag gillar särskilt Heaven Can Wait, Big Family och Could God Be A Woman, namedroppingen i The Smile Of Elvis och Leas egen version av Slades sista misslyckade singel Universe, som Lea snyggat till och skalat av de värsta svulstigheterna.

Nr: 767/2222

torsdag 29 mars 2018

Gasolin och Silky Sally

GASOLIN – SILKY SALLY – 1970

Nej, det här är inte ett original. Det är en reissue från 2017. Gasolins första singel är annars ohyggligt ovanlig. Silky Sally är ingen låt som heller dyker på Gasolins samlingsalbum eller liknande.
Singeln är från tiden före första LP-skivan och långt innan Gasolin blev rockhjältar i Danmark, sen Sveriges och resten av Norden också. Den är dessutom från tiden innan Kim Larsen kommit på att det funkade bättre att sjunga på danska än på engelska.

Men planen från början var nog att slå igenom internationellt. Gasolin spelade under sina allra första år in en rad låtar med engelska texter som sen föll i glömska.

De hade väl varit bortglömda fortfarande om in det år 2000 släppts en CD, The Early Years, som drog fram dem i ljuset igen. Där finns Silky Sally med och en rad andra obskyriteter som bara kännare av dansk rock från det tidiga 70-talet möjligtvis har koll på. Kolla gärna denna sajt, där finns en lista...

Jag hade givetvis aldrig hört Silky Sally, eller baksidans I´ve Got To Find The Loser, innan jag fick tag i den här nyutgivna singeln.

Den är inte helt lätt att hitta den heller, finns bara att få tag på för den som kan tänka sig att betala en massa pengar för Gasolins svarta låda, Gasolin Black Box, som släpptes för ganska många år sedan i en CD-version men förra året också på vinyl. Det var så jag fick tag i den.
Att Silky Sally inte är något större musikaliskt underverk, inte b-sidan heller, var inget jag blev förvånad över. Singel är dock inte Gasolins mest ovanliga skiva. Samma år, 1970, släpptes också singeln Ang Lone, som var filmmusik. Den sägs vara ännu svårare att hitta.

Nr: 120/singel

onsdag 28 mars 2018

Midnight Oils Achtung Baby

MIDNIGHT OIL – REDNECK WONDERLAND – 1998

Jag gillar jämförelsen, Redneck Wonderland skulle kunna vara Midnight Oils svar på U 2:s Achtung Baby. Det kom jag inte på själv, utan läste mig till det i en recensionstext. Men det stämmer, de båda skivorna har mycket gemensamt, soundet är stenhårt komprimerat och låtarna sticker iväg åt håll man med ledning av tidigare album inte kunnat gissa sig till.
Jag gillar det. Vanligen är jag tveksam till att digitalt komprimera ljudet så att det som kommer ut oigenkänligt på andra sidan. Ofta känns det kallt och väldigt distanserat. Men det finns bra exempel också, som Achtung Baby och inte att glömma Amon Düül II:s Nada Moonshine, båda lysande plattor i sina genrer.

Jag sätter in Redneck Wonderland i den raden också, mest för skivans otvivelaktiga charmighet och Midnight Oils ohämmade sätt att hantera ”klassisk” rockmusik. Det går att hitta spår av allt från Led Zeppelin och The Who till Beatles och Beach Boys, vilket självklart en rocker i min åldersklass bara måste uppskatta.
Albumet fick aldrig några större framgångar i Europa eller USA, om folk ens känner till skivan, trots att låtarna var stenhårt politiskt laddade och aktuella i högsta grad. Men det var för lokalt för att lyckas vinna intresse utanför Australien.

Där blev dock Midnight Oil ännu en gång stora hjältar. Bandet tog ännu en gång ställning för aboriginernas rättigheter, mot fascisterna, främlingsfientlighet och mot miljöförstöringen i Australien.

Redneck Wonderland är en udda fågel i Midnight Oils skivproduktion. Det är betydligt tuffare i sin attityd och har en hårdare punkig ton än bandets tidigare album.

Möjligtvis går den att jämföra med debutplattan från 1978, som var en ganska ruffig new wave-platta.

Musiken kan till en början vara lite knepig att komma inpå livet. Men det klarnar mer och mer för varje gång man lyssnar på den. För oss med ärftlig missbrukarmentalitet kan den ha en tendens att ta över. Jag vet.

Nr: 188/CD

tisdag 27 mars 2018

Ett underskattat 10cc-album

10CC – WINDOWS IN THE JUNGLE – 1983

Är det här ett underskattat album? Eric Stewart och Graham Gouldman fick sån svidande kritik när de släppte Windows In The Jungle att det tog dem nästan tio år att komma tillbaka. Rejält stukade med självförtroendet i botten lämnade dem, förmodligen ordentligt besvikna, popscenen.
Men Window In The Jungle har kvalitetet och flera av låtarna är något av det bästa jag hört med 10cc. Blev 10cc verkligen så missförstådda? Både jag och skivsamlarpolare tll mig har ju i alla år påstått att Windows är ett fruktansvärt bottennapp.

Men när jag nu lyssnar på skivan igen, efter mer än 30 år och med helt andra ingångsvinklar, och bredare erfarenhet än då, är det något helt annat jag hör.

Det här är ett album med fantastiskt fina poplåtar, inledningen med åtta minuter långa 24 Hours är inte bara oerhört intelligent pop utan också synnerligen lyssningsvärt.

Jag vågar till och med jämföra den med sviten Feel The Benefit från Deceptive Bends, och alla 10cc-fans vet exakt hur bra den var. Är kanske Windows In The Jungle 10cc:s svar på Zombies Odessey & Oracle?

Ett sågat, missförstått och sen bortglömt album som förtjänar att upptäckas igen. Nja, kanske inte helt och hållet, men faktiskt inte långt ifrån. Windows har ju ingen Time Of The Season.

Men å andra sidan har skivan låtar som Yes I Am, Americana Panorma, City Lights och stökiga Taxi Taxi. Låtar som alla är stiltypiska för 10cc, vid den här tiden alltså bara Eric Steart och Graham Gouldman som 1983 hade drivit bandet vidare i över sju år utan Lol Creme och Kevin Godley.
Jag tror att den splittringen är orsaken till varför 10cc:s skivor fick sån hård kritik i början av 80-talet. Allt Stewart och Gouldman gjorde jämfördes ju med gruppens tidiga album och inget ansågs hålla måttet. Inte ens efter album som Deceptive Bends och Bloody Tourists (den med Dreadlock Holiday) fick duon ett ordentligt erkännande.

Det är kanske dags för det nu då? Det tog Eric Stewart och Graham Gouldman många år att komma över besvikelsen hur deras musik togs emot av både kritiker och publik. I princip blev det slutet för 10cc, som var ett av sin tids mest moderna och intressanta popband, men aldrig fick det stora erkännandet de förtjänade.

Nr: 935/2222

måndag 26 mars 2018

Get Back blev Let It Be

BEATLES – LET IT BE – 1970

Huvudnumret här är så klart Let It Be, som sen blev en Paul McCartneys allra största låtar någonsin och som han fortfarande måste spela på sina konserter. Jag gillar mellanspelet på gitarr bäst, det var George Harrison som gjorde det.
Albumet Let It Be blev Beatles trettonde och sista studioalbum. 1970 var det dock det tolfte eftersom Magical Mystery Tour då inte ansågs vara ett fullvärdigt album, vilket det dock blev senare. Rörigt? Tja, men under inspelningen av Let It Be var det mycket värre än så.

Så här. De flesta låtarna på Let It Be spelades faktiskt in före LP:n Abbey Road 1969, som alla vet kom ut året innan Let It Be. De inspelningarna hade arbetsnamnet Get Back. Repetetionerna och inspelningarna filmades vilket senare blev filmen Get Back där den stora finalen var den berömda takkonserten på Abbey Roadstudion.

Projektet gick så långt att ett album med namnet Get Back pressades i en mindre upplaga och skivan recenserades till och med i Beatles Monthly Book, men drogs därefter in och blev aldrig utgiven.

Under den här perioden var beatlesmedlemmarna så trötta på varandra att de knappt ville visa sig i studion samtidigt, vilket inte gjorde det enklare. John Lennon hade skrivkramp, därför tog Paul McCartney över vilket gjorde att han satte sin prägel på låtarna, vilket ledde till att sprickan blev ännu större. När Phil Spector sen kom in som producent och adderade en hel stråkorkester på The Long And Winding blev Macca förbannad...och så vidare.
Trots det får man ändå säga att slutprodukten blev riktigt lyckad. Det är inte Beatles främsta verk, men jämfört med nästan allt annat existerande är det en lysande popskiva. Soundet, eller snarare känslan, vilket var fullt medvetet, är att Let It Be är ett ganska ruffigt album. Snack mellan låtarna, inspelningar gjorda live i studion och korta låtsnuttar typ Maggie Mae och Dig It togs med för att förstärka den känslan.

Det finns fler låtar att nämna än Let It Be. Min favorit och orsaken till jag en gång i tiden köpte skivan är John Lennons psykedeliska Across The Universe. Harrisons I Me Mine är en annan låt jag fastnar för.

Nr: 360/2222

söndag 25 mars 2018

Red Queen to Gryphon Three

GRYPHON – RED QUEEN TO GRYPHON THREE – 1974

Det kräver intresse för konstigheter och ett stort tålamod att lyssna på Gryphon. De var på sin tid mest känt för att vara först med att ta in medeltida musik i rocken.
De använder därför musikinstrumet som i rocksammanhangen blir väldigt exotiska, som krumhorn, oboe och klockspel, och får det att fungera tillsammans med elgitarr och bas.

Red Queen To Gryphon Three ligger dock inte långt från tidiga genesisalbum som Trespass, Foxtrot och Nursery Cryme, men utan sång och utan den där lilla glimten i ögat som Peter Gabriel hade på den tiden.

Gryphon är nämligen extremt seriösa och helt humorbefriade. Men ändå går det inte att slita sig från musiken, man sugs med i de märkliga rytmerna, för att till slut vara helt fast.

Red Queen To Gryphon Three innehåller bara fyra låtar, eller stycken är kanske mer rätt att kalla dem. Att påstå att den eller den delen skulle vara bättre än någon annan går inte. Skivan är en helhet där enstaka delar inte går att sålla ut.
Plattor med Gryphon är svårt att få tag på nu för tiden. De släpptes bara i ett mindre antal även på 70-talet, så de som finns ute på begagnatmarknaden är mycket få. Mitt exemplar av skivan är inte ett original från det lilla skivbolaget Transatlantic, utan en reissue på amerikanska lågbudgetbolaget Bell.

Nr: 149/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans.

lördag 24 mars 2018

Hell Yeah! Molly Hatchet

MOLLY HATCHET – MOLLY HATCHET – 1978

Molly Hatchets debutplatta är något alldeles extra. Där fick de blivande sydstatsgiganterna till något som de aldrig lyckades upprepa. Det är sounthern rock när den är som bäst, från första till sista låten.
Molly Hatchet gav sig in på samma bana som giganterna Lynyrd Skynyrd och Allman Brothers. Det krävdes det mod att göra, eller att man möjligtvis inte har någon som helst självbevarelsedrift. Men detta floridaband hittade sin grej direkt. Redan från början var de rebeller och förhärdade, hårdkokta krigare och sanna provokatörer.

Förstaspåret Bounty Hunter, där Danny Joe Brown inleder bandets hela karriär med att vråla Hell Yeah!, är något alldeles extra. En blytung southern-rocklåt som har allt man kan önska.

Gator County är inte mycket sämre, för att inte tala om The Price You Pay, en fet fläskig boogie. Just nu är jag väldigt glad att jag inte skaffat såna där små moderna puttefnask-högtalare utan har behållit mina gamla B&W! Det mullrar.

Och det här måste jag bara lägga till. Molly Hatchet gör bara egna låtar på skivan, utom en, en cover på Allman Brothers Dream´s I´ll Never See. Lysande, knivskarp, stenhård.
Men för att vara lite nyanserad får jag väl lägga till det här också: Skivans b-sida är inte riktigt lika vass som den första. Här blir Molly Hatchet lite jammigare, och då håller de inte samma klass som de stora hjältarna. Men Hell Yeah! Det här är bra sydstatsrock!

Nr: 1177/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans.

fredag 23 mars 2018

Från en röd elektrisk gitarr och tillbaka

Årets stora svenska rockhändelse är så klart att Wilmer X äntligen återuppstår igen efter tolv år. Känns som Wilmer X behövs.
För att alla ska kunna sig uppdaterade på Wilmersoundet från början till nu kommer här en sammanställning av våra skånska rockhjältars diskografi, från den röda elektriska gitarren via Klubb Bongo och Vem får nu se alla tårar till 2005 års 13 våningar upp. Alla Wilmer X skivor har recenserats på bloggen. Det är bara att hänga på.


Mediumplay (1980)
Mini-LP med sex låtar där En röd elektrisk gitarr är en klassiker bland fansen. Innehåller bara sju låtar. Här finns fantastiska små saker som Slå dank, Dum i huvet och Jag vill va gla´. Inga av dem ens i närheten av att vara särskilt originella, men kul ändå.
Wilmer X (1981)
Det var med den här LP:n från Svenska Popfabriken det började, inspelad i Studio Bombadill i Klippan med nordvästskånska rocklegenden Pål Spektrum som producent och förstärkta av Sticky Bomb från Kriminella Gitarrer på maraccas.
Fula fula ord (1982)
Fula fula ord är Wilmer X första trevande steg utanför tryggheten i Skåne. Nu skulle MNW ta hand om malmöpågarna i stället för Svensk Pop i Klippan. Resultatet blev givetvis helt okej, men knappast en succé.
Djungelliv (1983)
En smaskig rockplatta det här. Djungelliv retar de mest primitiva delarna av hjärnan och det går inte att låta bli att gilla den. När jag hör den här LP:n blir jag allt mer övertygad om att början av 80-talet var Wilmer X stora tid.
Under hot (1985)
Under hot är nog mer en party-LP än en lyssningsskiva. Wilmer X tar varenda tillfälle att skruva tempot och volymen så högt det går. På sina ställen blir det nästan lite för mycket. 
V-I-L-D (1986)
Ännu en sån där konsert där man med en suck kan konstatera att man borde varit där... V-I-L-D spelades in 1986. Men ryktet som hårt arbetande liveband med massor av charm och energi hade Wilmer X skaffat flera år tidigare.
Tungt vatten (1986)
Den här LP:n har flera varningssignaler. Omslagsbilden tyder på en typisk LP från mitten av 80-talet med svensk pop. Dessutom är den från 1986, vilket inte var ett särskilt bra popår. Men i det här fallet ljuger intrycket. Tungt vatten är bra svensk garagerock.
Downward Bound (1986)
Downward Bound är en anonym LP i Wilmer X gedigna historia. Det var skivan som skulle ta våra rockhjältar utanför Sveriges gränser. Orsaken till att skivan är något okänd beror så klart på att utlandssatsningen inte gick bra.
Not Glamorous (1987)
Not Glamorous var den andra skivan av två och innehöll nästan uteslutande översatta låtar från 1986 års LP Tungt vatten. Wilmer X hade alltså gjort precis som danska Gasolin och försökt sig på en utlandssatsning genom att spela in gamla låtar med engelska texter.
Teknikens under (1988)
Svaret på om det var med Teknikens under som Wilmer X föddes eller dog beror på vem du frågar. Dem som höll den röda elektriska gitarren högt och var uppväxta på klippanpop fnyser åt denna LP. För folk som följde vad som hände på topplistorna var det här det första mullret.
Klubb Bongo (1989)
Klubb Bongo är en bra svensk rock-, eller möjligtvis pop-skiva. Hon är ihop med en insekt är en alldeles förbannat bra låt. Men jag kan inte hjälpa att jag saknar den där lite naiva glöden och allra mest det stökiga soundet från Fula fula ord och Under hot.
Mambo feber (1991)
Mambo feber må vara en sell-out eller inte alls. Innan det här albumet gavs ut hade jag redan nästan alla tidigare Wilmer X-skivor. Skillnaden är att Mambo feber inte är lika Stones-skramlig som sina föregångare.
En speciell kväll  (1991)
Wilmer X bidrag till unpluggedgenren kom till av en tillfällighet. STV ville göra en film om bandet efter att de blivit folkkära med Vem får nu se alla tårar? Men Nisse Hellberg och bandet ville göra något annat, en kväll för särskilt inbjudna gäster.
Pontiac till himmelen (1993)
Pontiac till himmelen är ett av dessa album som förutom ett ganska fräckt intro, en sjysst hitlåt, en ironiker och en låt därWilmer X visar sig från sin mest känslosamma sida, blev ännu en sån där CD man bara lyssnade på någon enstaka gång.
Snakeshow (1994)
Tredje och sista försöket att nå utanför Sverige. Men att översätta rock från malmöitiska till engelska är nästan omöjligt, det blir inte särskilt bra oavsett hur mycket jobb som läggs ner. Snakeshow är därför en parentes, Wilmer X ska avnjutas på skånska.
Hallå världen (1995)
Hallå världen är Wilmer X som fullfjädrat popband stylat i den kommersialiserade svenska popfabriken. Att Hallå världen skulle ha något att göra med en charmigt ruffig storhet som Under hot är bara fånigt att påstå. Garagerockbandet hade i mitten av 90-talet blivit trevlig radiopop. 
Primitiv (1998)
När Primitiv kom visade det sig att den fått rätt namn. Wilmer X hade verkligen gått tillbaka till sin enkla raka bonnarock. Sån där musik som man knappt behöver tänka för att förstå, den bara är där och lever ett eget liv som man kan hänga med på om man vill och kan. 
Silver (2000)
Silver är andra retroplattan av Wilmer X. Nisse Hellberg satte ner klacken så det stänkte i den svenska popmyllan, hoppade av radiopoptåget i farten och gick tillbaka till sina rötter, skramlig välgörande.
Lyckliga hundar (2003)
Historien bakom Lyckliga hundar är dubbeltydig. Skivan utropades av kritiker som det bästa Wilmer X gjort sedan Mambo feber. Men bandet själv verkade ha tröttnat på popkarusellen och lämnade strax efteråt sitt skivbolag.
13 våningar upp (2005)
Spelades in utan uppbackning av skivbolag eller resurser, men blev trots det bandets enda etta någonsin på den svenska topplistan. Wilmer X gick tillbaka till sina rock´n rollrötter och det gillade både nya och gamla fans.

torsdag 22 mars 2018

Holländsk postpsykedelia med en touch av sunshinepop

SHOCKING BLUE – DREAM ON DREAMER – 1973

Popvärlden är full av bortglömda mästerverk. Dream On Dreamer är inget direkt mästerverk. Men det är bortglömt av de flesta, vilket kan tyckas orättvist, det är ett riktigt sjysst popalbum med massor av kul låtar.
1973 var Shocking Blue på väg ut från de stora scenerna. De hade aldrig lyckats återupprepa framgången med sin stora hitlåt Venus från 1969 trots att bandet släppt flera välgjorda album och turnerat hårt.

Kanske var det så att Shocking Blues sound, holländsk postpsykdelia med anstrykning av sunshinepop, hade lite för mycket 60-tal över sig för att funka på publiken under det tidiga 70-talet.

Det är nog därför Dream On Dreamer anses vara ett av Shocking Blues svagaste album. Samtidigt kan det vara ett kvitto på att de skivor de gjort tidigare var riktigt starka.

Men skivan är oväntat trevlig att lyssna på, Shocking Blue har kvar sitt lite raspiga och kraftfulla sound, Mariska Veres karaktäristiska sångröst, som emellanåt påminner om Grace Slick, ger musiken en vass och lite spännande edge, som gör att Dream On Dreamer blir mer psykedelisk pop (fem år för sent), än sunshinepop.

Jag tycker det är en skiva som är värd att lägga lite tid på. Time Slips Away, Diana In Her Dreams och Save Your Love är låtar i samma stil som på Shocking Blues 60-talsplattor.

Favorit är dock den lite udda In My Time Of Dying och balladen Just A Song, där Mariska Veres sångröst verkligen kommer till sin rätt och hon visar upp en lite annan sida av sin talang.
Albumet har tills det nyligen trycktes upp på nytt 2017 varit synnerligen svårt att få tag på. Men nu finns skivan ute igen, vilket säkert en och annan Shocking Bluefans uppskattar då många saknat skivan i sin samling.

Dream On Dreamer var sista plattan där bandledaren och låtskrivaren Robbie van Leeuwen medverkade. Shocking Blue spelade efter att han lämnat bandet in ytterligare ett album, Good Times, med en ny gitarrist, där soundet var tyngre och rockigare än på tidigare skivor.

Nr: 830/2222

onsdag 21 mars 2018

Ray Davies metalPhobia

KINKS - PHOBIA – 1993

Jag är nog en av få som tyckte Give The People What They Want var ett ganska bra kinksalbum. Men det var med den LP:n jag återupptäckte Ray Davies efter ganska många år. Phobia 22 år senare är mer av samma. Den skivan kommer jag däremot inte överens med alls.
Give The People kom till i slutet av punk- och new wave-eran och när 80-talets metalband börjat erövra världen. Skivan var antingen Kinks kommentar till den tiden...eller så var det ett försök att hänga med. Jag föredrog den första teorin...

Men jag håller med om att hårdrock och metal absolut inte var Ray Davies grej. Det är så långt från Waterloo Sunset och Sunny Afternoon man kan komma, Kinks egen Dead End Street.

Phobia är något slags metalalbum. Dave Davies river av det ena metalriffet efter det andra, vilket i och för sig skulle kunna vara trevligt, men det blir lite för snabbt tjatigt.

Inledningen med Wall Of Fire är dock lovande och skulle absolut kunnat varit en av Kinks fräckare låtar under deras sista tid (Phobia blev inte helt oväntat Kinks sista ”riktiga” album), men när låten efter, och låten efter det, och nästa också, går i ungefär samma tempo och samma riff upprepar sig tappar den allt av det den skulle kunna haft. Vad som blir extra jobbigt är att Phobia är oförsämt lång, över 70 minuter musik.

Jag har alltid gillat Kinks, ibland mer än de flesta, men den här skivan orkar jag inte med. Jag har trots att albumet funnits i CD-samlingen över 15 år än så länge inte pallat med att lyssna på hela skivan i ett streck. Det är inget bra tecken.

Men två bra låtar hittar jag i alla fall, de dyker upp i slutet (så det tog tid innan jag hörde dem), Hatred, där Ray diskuterar personliga problem med Dave, och Somebody Stole My Car som är en kommentar på Beatles Drive My Car. Om det varit mer sånt hade jag säkert tyckt helt annorlunda om Phobia.

Nr: 136/CD