IAN HUNTER – LIVE IN THE UK – 2015
Jag kan inte annat än bli imponerad av Ian Hunter. Live In The UK är en fantastisk liveplatta där man kommer väldigt nära. Låtarna är inspelade på ett antal mindre orter runt om i England under hans turné där 2010. Nästan inga pålägg har gjorts i efterhand, ljudet är i det närmaste autentiskt.
Ian Hunter var själv mycket nöjd med sin turné, fansen älskade den och det skrevs mycket om konserterna i den brittiska lokalpressen. En rockstjärna på en firad odyssé genom landet. Man ska då komma ihåg att Ian Hunter 2010 var inne på sitt sjuttionde levandsår och varit i rockvärldens rampljus sedan tidigt 70-tal.
Men att det var en gammal man som levde på gamla meriter som stod på scenen var det inte tal om. Live In The UK, liksom Ian Hunter själv, är synnerligen vital, positiv och energiladdad.
Låtarna är hämtade från en lång rad konserter, så det som presenteras på skivan är det som blev allra bäst. Men det hindrar inte att man upplever skivan som en enda konsert, där känslan inte direkt är pubspelning, men inte långt ifrån.
Låtarna är väl avvägda mellan gammalt och nytt material, allt från tidiga Mott The Hooplelåtar, via hans explosiva solokarriär på 70-talet och låtar från senare album som Shrunken Heads och Man Overbord.
Mest spännande och annorlunda är låtarna från Mott The Hoopleperioden; Sea Diver och Sweet Jane från All The Young Dudesplattan överraskar, men allra mest valet av Waterlow, en låt som hämtades från Mott The Hooples märkliga album Wildlife.
Det är så klart balladerna som dominerar, där gamla klassiker som Ships och Irene Wilde har sin givna plats. Men där låtar från Ian Hunters 2000-tal också får plats och visar att hans musik även på senare år håller mycket hög klass.
Några jag upptäckte här blev The Great Escape, Man Overbord och givetvis Michael Picasso, Hunters hyllning till vännen Mick Ronson. Min absoluta favorit är dock 23A Swan Hill, en rocker hämtad från The Artful Dodger.
På det hela ett mycket bra livealbum som gav mer än jag vågat tro. Jag kan rekommendera skivan till alla som en gång gillade Mott The Hoople, till dem som på 70-talet gick igång på Once Bitten Twice Shy och även till dem som upptäckte Ian Hunter först på senare år.
Nr: 77/CD
Jag kan inte annat än bli imponerad av Ian Hunter. Live In The UK är en fantastisk liveplatta där man kommer väldigt nära. Låtarna är inspelade på ett antal mindre orter runt om i England under hans turné där 2010. Nästan inga pålägg har gjorts i efterhand, ljudet är i det närmaste autentiskt.
Ian Hunter var själv mycket nöjd med sin turné, fansen älskade den och det skrevs mycket om konserterna i den brittiska lokalpressen. En rockstjärna på en firad odyssé genom landet. Man ska då komma ihåg att Ian Hunter 2010 var inne på sitt sjuttionde levandsår och varit i rockvärldens rampljus sedan tidigt 70-tal.
Men att det var en gammal man som levde på gamla meriter som stod på scenen var det inte tal om. Live In The UK, liksom Ian Hunter själv, är synnerligen vital, positiv och energiladdad.
Låtarna är hämtade från en lång rad konserter, så det som presenteras på skivan är det som blev allra bäst. Men det hindrar inte att man upplever skivan som en enda konsert, där känslan inte direkt är pubspelning, men inte långt ifrån.
Låtarna är väl avvägda mellan gammalt och nytt material, allt från tidiga Mott The Hooplelåtar, via hans explosiva solokarriär på 70-talet och låtar från senare album som Shrunken Heads och Man Overbord.
Mest spännande och annorlunda är låtarna från Mott The Hoopleperioden; Sea Diver och Sweet Jane från All The Young Dudesplattan överraskar, men allra mest valet av Waterlow, en låt som hämtades från Mott The Hooples märkliga album Wildlife.
Det är så klart balladerna som dominerar, där gamla klassiker som Ships och Irene Wilde har sin givna plats. Men där låtar från Ian Hunters 2000-tal också får plats och visar att hans musik även på senare år håller mycket hög klass.
Några jag upptäckte här blev The Great Escape, Man Overbord och givetvis Michael Picasso, Hunters hyllning till vännen Mick Ronson. Min absoluta favorit är dock 23A Swan Hill, en rocker hämtad från The Artful Dodger.
På det hela ett mycket bra livealbum som gav mer än jag vågat tro. Jag kan rekommendera skivan till alla som en gång gillade Mott The Hoople, till dem som på 70-talet gick igång på Once Bitten Twice Shy och även till dem som upptäckte Ian Hunter först på senare år.
Nr: 77/CD
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar