Några av de allra första skivor jag köpte i mitt liv var två album med George Harrison, Dark Horse och Extra Texture, som jag kom över på en rea på Tempo i Jönköping.
Jag fastnade direkt och har genom alla år varit en stor fan av George Harrisons musik, även om till och med jag hade lite svårt att stå upp för hans tidiga 80-talare. Men skivor som Gone Troppo, Cloud 9 och fantastiska Brainwashed, utgiven efter hans död, är skivor jag än i idag får gåshud av att lyssna på.
George Harrison hade en osviklig känsla för läckra popmelodier och ett lätt melankoliskt uttryck som gjorde hans låtar oförglömliga och, för mig, några av de vackraste popmelodier som någonsin spelats in.
Här kommer en sammanställning över George Harrisons skivor efter Beatles, från märkliga debuten med elektroniska Wonderwall Music och Electronic Sound till Brainwashed, som 2002 färdigställdes av Dani Harrison och Jeff Lynne efter Georges död. Det saknas ett album, ett livealbum från Japan inspelat i början av 90-talet, som jag saknar i samlingen.
Wonderwall Music (1968)
En soundtrack till en obskyr film som inte särskilt många sett. Det är en LP samlare av George Harrison ska äga men inte lyssna på allt för ofta. Hälften av låtarna består av Harrisons indiska kompositioner, den andra halvan av vanliga låtar; lite pop, lite country, lite jazz.
Electronic Sound (1969)
Det går att hävda att detta är ett av de första elektroniska rockalbum som spelades in. Det skulle dock vara en lögn. Förmodligen var det bara George Harrison som ville demonstrera hur hans nyinköpta moogsynth kunde låta. En skiva som tveklöst hamnar i facket ”noise”.
All Things Must Pass (1970)
Den här skivan är nästan för bra. Att det är George Harriusons mästerverk är tveklöst. Albumet är förmodligen också ett av de bästa popalbum som någonsin spelats in. ”En musikalisk orgasm i 80 minuter” som en musikrecensent uttryckte det.
Concert For Bangla Desh (1971)
Ett historiskt viktigt album. Det är den första välgörenhetskonsert arrangerad av en rockmusiker. Konserten och skivan drog verkligen uppmäörksamheten till den hungerkatastrof som härjade i Bangla Desh 1971. Alla Harrisonspolare är med; Bob Dylan, Clapton, Leon Russell...
Living In The Material World (1973)
Att göra en lika bra uppföljare till All Things Must Pass var så klart omöjligt. Men denna synnerligen indiskinspirerade skiva är ändå ett av Harrisons mest uppskattade och anses vara hans näst bästa.
Dark Horse (1974)
En märkligt, eller skenbart, positiv skiva som kom till under en svår period för Harrison. Under ytan är dock Dark Horse ett vekt och känsligt album som kräver en hel del tid att sätta sig in i.
Extra Texture (1974)
Harrisons mörker tog sitt uttryck på den här skivan i stället för Dark Horse. Därför anses Extra Texture vara ett av hans svårare och kanske lite tråkiga album. Jag gillar dock skivan, även om det kanske är lite för mycket predikande.
Thirty Three And One Third (1976)
En skiva jag uppskattade när den var ny. Crackerbox Palace och tears Of The World var roliga små popdängor och det verkade som Harrison kommit ur sin dystra dvala på Extra Texture. Nu för tiden, jämfört med hans andra album, är detta dock tämligen lättviktigt i jämförelse.
George Harrison (1979)
Förmodligen bara en skiva för hardcorefansen. Ett av få album där Harrison inte hittade den rätta gnistan. Här finns nästan inga intressanta låtar, även om hans gitarrspel som alltid är bländande.
Somewhere In England (1981)
Sägs vara Harrisons tråkigaste album. Jag tycker dock att stämningen lättas upp ganska ordentligt av en rad rikigt sjyssta poplåtar, All Those Years Ago inte minst och Hank Williamscovern Baltimore Oriole.
Gone Troppo (1982)
Efter två tveksamma album var Harrison tillbaka i gammal fod form. Gone Troppo sprudlar av energi och spelglädje. På grund av skivorna innan gick dock denna LP nästan spårlöst förbi i pophistorien.
Cloud 9 (1987)
Det tog fem år för Harrison att få ihop denna LP. Det var jobbigt att behöva vänta så länge, men sett i backspegeln var det värt den tiden. Cloud 9 är ett bländande popalbum, det riktigt gistrar om Harrison.
Brainwashed (2002)
Färdigställdes efter Harrisons död av hans son Dani samt gamle polaren Jeff Lynne. Man hade önskat att Harrison fått uppleva det. Brainwashed är ännu ett fantastiskt popalbum och en värdig avslutning för en av tidernas största.
Jag fastnade direkt och har genom alla år varit en stor fan av George Harrisons musik, även om till och med jag hade lite svårt att stå upp för hans tidiga 80-talare. Men skivor som Gone Troppo, Cloud 9 och fantastiska Brainwashed, utgiven efter hans död, är skivor jag än i idag får gåshud av att lyssna på.
Foto: Bilden är hämtad från omslaget till Extra Texture.
George Harrison hade en osviklig känsla för läckra popmelodier och ett lätt melankoliskt uttryck som gjorde hans låtar oförglömliga och, för mig, några av de vackraste popmelodier som någonsin spelats in.
Här kommer en sammanställning över George Harrisons skivor efter Beatles, från märkliga debuten med elektroniska Wonderwall Music och Electronic Sound till Brainwashed, som 2002 färdigställdes av Dani Harrison och Jeff Lynne efter Georges död. Det saknas ett album, ett livealbum från Japan inspelat i början av 90-talet, som jag saknar i samlingen.
En soundtrack till en obskyr film som inte särskilt många sett. Det är en LP samlare av George Harrison ska äga men inte lyssna på allt för ofta. Hälften av låtarna består av Harrisons indiska kompositioner, den andra halvan av vanliga låtar; lite pop, lite country, lite jazz.
Det går att hävda att detta är ett av de första elektroniska rockalbum som spelades in. Det skulle dock vara en lögn. Förmodligen var det bara George Harrison som ville demonstrera hur hans nyinköpta moogsynth kunde låta. En skiva som tveklöst hamnar i facket ”noise”.
Den här skivan är nästan för bra. Att det är George Harriusons mästerverk är tveklöst. Albumet är förmodligen också ett av de bästa popalbum som någonsin spelats in. ”En musikalisk orgasm i 80 minuter” som en musikrecensent uttryckte det.
Ett historiskt viktigt album. Det är den första välgörenhetskonsert arrangerad av en rockmusiker. Konserten och skivan drog verkligen uppmäörksamheten till den hungerkatastrof som härjade i Bangla Desh 1971. Alla Harrisonspolare är med; Bob Dylan, Clapton, Leon Russell...
Att göra en lika bra uppföljare till All Things Must Pass var så klart omöjligt. Men denna synnerligen indiskinspirerade skiva är ändå ett av Harrisons mest uppskattade och anses vara hans näst bästa.
En märkligt, eller skenbart, positiv skiva som kom till under en svår period för Harrison. Under ytan är dock Dark Horse ett vekt och känsligt album som kräver en hel del tid att sätta sig in i.
Harrisons mörker tog sitt uttryck på den här skivan i stället för Dark Horse. Därför anses Extra Texture vara ett av hans svårare och kanske lite tråkiga album. Jag gillar dock skivan, även om det kanske är lite för mycket predikande.
En skiva jag uppskattade när den var ny. Crackerbox Palace och tears Of The World var roliga små popdängor och det verkade som Harrison kommit ur sin dystra dvala på Extra Texture. Nu för tiden, jämfört med hans andra album, är detta dock tämligen lättviktigt i jämförelse.
Förmodligen bara en skiva för hardcorefansen. Ett av få album där Harrison inte hittade den rätta gnistan. Här finns nästan inga intressanta låtar, även om hans gitarrspel som alltid är bländande.
Sägs vara Harrisons tråkigaste album. Jag tycker dock att stämningen lättas upp ganska ordentligt av en rad rikigt sjyssta poplåtar, All Those Years Ago inte minst och Hank Williamscovern Baltimore Oriole.
Efter två tveksamma album var Harrison tillbaka i gammal fod form. Gone Troppo sprudlar av energi och spelglädje. På grund av skivorna innan gick dock denna LP nästan spårlöst förbi i pophistorien.
Det tog fem år för Harrison att få ihop denna LP. Det var jobbigt att behöva vänta så länge, men sett i backspegeln var det värt den tiden. Cloud 9 är ett bländande popalbum, det riktigt gistrar om Harrison.
Färdigställdes efter Harrisons död av hans son Dani samt gamle polaren Jeff Lynne. Man hade önskat att Harrison fått uppleva det. Brainwashed är ännu ett fantastiskt popalbum och en värdig avslutning för en av tidernas största.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar