JIM LEA – THERAPY – 2007 (2016)
Varför dröjde det tio år innan jag hörde talas om den här plattan? Jim Leas första album är en fantastisk solodebut trots att det hade gått över 15 år efter Slades lagt av.
Det var först när den nyligen släpptes på vinyl jag fick reda på att den fanns.
Det var kanske outtalat, men alla visste att det var Jim Lea som var hjärnan bakom Slades alla hitlåtar, med ganska stor hjälp av Noddy Holder, som oftast skrev texterna. När den här dubbel-LP:n nu äntligen finns ute inser man att det faktiskt var så.
Therapy är ett synnerligen välgjort och genomtänkt album där Jim Lea gör nästan allt själv, givetvis spelar han bas men också trummor, violin, gitarr och så sjunger han. Visserligen inte som Noddy Holder, men det här albumet har inte särskilt mycket med Slade att göra.
Okej, det har det ändå. I en del av låtarna går det för gamla sladefans att spåra ett och annat riff eller tonföljd, men inte mer. Jim Lea ensam är något helt annat och överraskande. Glamrocklåtrana har bytts ut mot inåtskådande självbiografiska texter och melodier som ofta blir lätt melankoliska utan att för den skull förlora rötterna i rockmusiken.
Utan att det finns något som helst samband, vill jag direkt jämföra Therapy med Mark Oliver Everetts, Eels, texter och musik. För den som har koll på Eels; tänk Souljacker, Therapy ger samma lätt kaotiska känsla, som om Kurt Cobian också funnits med på ett hörn.
Efter att Slade tog ner skylten i början av 90-talet gick Jim Lea en kurs i psykoterapi på universitetet. Men om det är därför albumet fått sitt namn ska låta vara osagt. Men albumet har absolut en positiv terapeutisk effekt, man blir lycklig och sorglös men ändå försiktigt eftertänksam. Ett lyckopiller av vinyl med andra ord.
När albumet släpptes 2007 innehöll det 13 låtar samt en bonus-CD med en livekonsert från 2002. När skivan nu släppts på vinyl, som ett dubbelalbum med nu med 19 låtar i stället för 13, dock missar man liveinspelningen.
Att välja ut några låtar är svårt, men jag gillar särskilt Heaven Can Wait, Big Family och Could God Be A Woman, namedroppingen i The Smile Of Elvis och Leas egen version av Slades sista misslyckade singel Universe, som Lea snyggat till och skalat av de värsta svulstigheterna.
Nr: 767/2222
Varför dröjde det tio år innan jag hörde talas om den här plattan? Jim Leas första album är en fantastisk solodebut trots att det hade gått över 15 år efter Slades lagt av.
Det var först när den nyligen släpptes på vinyl jag fick reda på att den fanns.
Therapy är ett synnerligen välgjort och genomtänkt album där Jim Lea gör nästan allt själv, givetvis spelar han bas men också trummor, violin, gitarr och så sjunger han. Visserligen inte som Noddy Holder, men det här albumet har inte särskilt mycket med Slade att göra.
Utan att det finns något som helst samband, vill jag direkt jämföra Therapy med Mark Oliver Everetts, Eels, texter och musik. För den som har koll på Eels; tänk Souljacker, Therapy ger samma lätt kaotiska känsla, som om Kurt Cobian också funnits med på ett hörn.
Att välja ut några låtar är svårt, men jag gillar särskilt Heaven Can Wait, Big Family och Could God Be A Woman, namedroppingen i The Smile Of Elvis och Leas egen version av Slades sista misslyckade singel Universe, som Lea snyggat till och skalat av de värsta svulstigheterna.
Nr: 767/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar