The Musical Box: maj 2013

fredag 31 maj 2013

Zeppelinsk tråk-metal

LED ZEPPELIN – PRESENCE – 1976

För den som gillar metal är kanske Presence en ganska bra platta. Men om man gillar Led Zeppelin för deras nytänkande och progressiva rock, då är den inget att ha. Då är det en skitskiva.
På Presence märks det att Led Zeppelin började närma sig slutet. Det finns inte mycket kvar av det som i slutet av 60-talet gjorde bandet till tidernas största. Presence från 1976 är mer eller mindre vanlig tråk-metal.

Det finns visserligen ett par bra jävulskt bra låtar på plattan, det kan jag inte neka till. Achilles Last Stand är nästan brutal, kanske är det Led Zeppelins sista riktigt bra och nyskapande låt.

Men, i vanlig ordning, drar de ut på det i tio minuter och låten tappar lite av det där skimret och glöden. Tea For One, skivans sista spår, är också en sån där låt jag kan spela flera gånger. En tung blues som jag tror är en omarbetning av Since I´ve Bee Loving You. Den är rå.
Sen skulle jag vilja säga att Nobody´s Fault But Mine är stor. Vad jag hört är det Jimmy Pages bekännelse om sitt heroinmissbruk (men det kan jag inte svära på). Tyvärr funkar den inte mer än i ett par minuter och det enda som räddar den är Robert Plants röst.

Sen finns det inget mer som är spelbart i längre sekvenser. Se särskilt upp för Candy Store Rock och Royal Orleans. Det är skräp, som vilket annat halvtaskigt metalband som helst skulle kunna gjort lika bra. För mig är Presence en platta med överblivna låtar som inte fick plats på Physical Graffiti...

Nr: 642/2222

torsdag 30 maj 2013

Låtar från Faithfulls glömda år

MARIANNE FAITHFULL – RICH KID BLUES - 1985

Samlingsalbum brukar jag aldrig lägga någon större energi på. Varför skulle jag göra det? Särskilt efter att hela cd-marknaden fullkomligt översvämmats av nyutgivningar, glömda gamla inspelningar, outtakes och demoversioner av nästan allt som gjorts...som det går att tjäna pengar på vill säga. Meningslöst.
Man skulle kunna tro att Rich Kid Blues är ett av alla dessa samlingsalbum. Detta eftersom en av de två skivorna i denna dubbel-LP innehåller låtar från Marianne Faithfulls första album efter hennes comeback i slutet av 70-talet, Dreaming My Dreams utgiven 1977.

De låtarna tänker jag inte inte lägga energi på här. Det var en ganska risig skiva som fullt rättvist kom helt i skuggan av Broken English, som blev hennes stora supercomeback 1979. Nej, det intressanta med Rich Kid Blues är den andra av de två skivorna.

Den innehåller låtar som aldrig gavs ut när det var tänkt, 1971. Då ansågs de inte hålla måttet. Men när Marianne Faithfull på 80-talet på allvar var tillbaka efter flera års drogberoende blev det en liten pittoresk sak – och förmodligen ganska lönsam – att ge ut.
Låtarna spelades in under en period då hon knappast var i allra bästa form. Hennes röst är svag och ofokuserad, här låter hon ungefär som Melanie Safka, dock utan samma barnsliga men bittra underton.

Kompet är sparsamt och består nästan enbart av akustisk gitarr. Låtvalet är intressant, här gör hon nästan enbart covers. Bob Dylan, Cat Stevens, James Taylor och till och med George Harrison finns med i setlistan.

Det är fullt förståeligt att skivbolagen inte trodde det skulle funka 1971. Men märkligt nog är det väldigt spännande nu.

För det första är det låtar från en period i Marianne Faithfulls liv som knappast finns dokumenterad någon annanstans.

För det andra är det spännande att få höra hennes egna och ibland mycket speciella tolkningar av Dylans Vision of Johannah och It´s All Over Now, Baby Blue.

Eller varför inte George Harrisons Beware Of Darkness, som Marianne Faithfull gör på ett helt annat sätt än den gamle ex-beatlen förmodligen tänkt sig. Så faktiskt. Rich Kid Blues är nog nödvändig för alla samlare av Marianne Faithfulls musik.

Nr: 1078/2222

onsdag 29 maj 2013

Kriminellt av Manfred Mann

MANFRED MANN´S EARTH BAND – CRIMINAL TANGO – 1986

Det här med att göra covers när den egna fantasin tryter har varit en räddningsplanka för många band. Status Quo är väl ett av de bästa exemplen när de plankade John Fogertys Rockin´ All Over the World och snodde In The Army Now från Bolland. Det räddade Rossi och grabbarna.
Manfred Mann´s Earth Band gjorde också en hel del bra covers genom åren. Men när bandet 1986 släppte ut Criminal Tango måste de ha varit desperata.

Det enda Manfred Mann träffar rätt med här är namnet på skivan. Det är väldigt passande. Jag kan ingenting om tango, har inte varit i Finland eller Argentina, men kriminellt var rätta ordet.

Manfred Mann´s Earth Band avrättar både Beatles Hey Bulldog och Garland Jeffreys Mystery Girl och ett antal rocklåtar till.

Nej förresten, Manfred Man avrättar inte Hey Bulldog. Det här är den absolut menlösaste version av denna låt jag hört. De gör INGENTING alls av den.

Det stora problemet med Criminal Tango är dock att det förmodligen ändå är skivans bästa spår...

Om Earth Band gav ut en Greatest Hits-box med fyra eller fem skivor skulle inte en enda låt från Criminal Tango platsa.

Nej, den här skivan förtjänar inget annat än att stå längst in i hyllan. Må detta otäcka alster för evigt stå och samla damm.

Nr: 820/2222

tisdag 28 maj 2013

Harvest når inte fram

NEIL YOUNG – HARVEST – 1972

För att inte göra som alla andra kommer detta inte att bli någon hyllningstext till Neil Youngs Harvest. Hans bäst säljande album och den LP som fortfarande är hans mest populära och en skiva som brukar kosta massor på diverse internetauktioner och i begagnataffärerna.
Jag har aldrig riktigt förstått storheten med Harvest. Men å andra sidan har country aldrig varit riktigt min grej.

Jodå, Harvest är en countryplatta, ingen tvekan om det. Det är mycket känsla och bitvis nästan vackert, men den här gången når Neil Young inte fram till mig.

Det som räddar hela situationen är Heart Of Gold. Låten som en gång var orsaken till att jag köpte skivan, och förmodligen orsaken till att många andra också gjorde det.

Jag har inte särskilt många countryskivor i samlingen, men jag har andra som är roligare att lyssna på, John Fogerty till exempel...

Jag är inte den som expertmässigt kan avgöra vad som är en bra melodi eller inte. Men jag vet att det jag letar efter, det finns inte på Harvest.
Uj, det där blev visst en liten sågning. Så illa är det nog inte egentligen. Det här är så klart en väldigt bra LP. Jag klarar av att lyssna på Harvest nån gång emellanåt nu för tiden också, även om jag tröttnat på Heart Of Gold för väldigt länge sen.

Neil Youngs storhet går inte att komma ifrån. Men jag kan inte låta bli att jämföra Harvest med hans andra album i samma tidsperiod, After The Goldrush, Zuma, Tonight´s The Night. Då blir det så här. Det är ingen tillfällig grej.

Jag har skrivit om Harvest en gång tidigare. Då jämförde jag den med Harvest Moon, Youngs ”uppföljare” från 90-talet. Då kom jag fram till ungefär samma sak...

Nr: 178/2222

måndag 27 maj 2013

En pajas eller ett naturbarn

ANDWELLA´S DREAM – LOVE & POETRY – 1969

Allmusic.com har inga direkt höga tankar om den här LP:n. De menar visserligen att brittisk psykedelia är intressant, men inte den här plattan. Att sen Love & Poetry betraktas som en klassiker av många kännare av psykedelia är en helt annan sak.
Jag för min del gillar den. Love & Poetry kan visserligen ganska enkelt kopplas till irländsk och brittisk folkrock, till Traffic och andra mer experimentella samtida grupper. Men skivan har sådana egenheter och en sådan personlighet att det ändå är svårt att låta bli den.

En del har jämfört Andwella´s Dream med Van Morrisons tidiga verk, men det beror kanske mest på att båda kom från Irland och ungefär samtidigt tog chansen att sticka iväg till London. Andra menar att Andwella´s Dream var ett av de första tecknen på att det spelades psykedelisk rock på Irland också.
Nu för tiden är den här LP:n nästan omöjlig att få tag på. Mitt exemplar är är därför en reissue från 2009, som här blivit en dubbel-LP kompletterad med de allra första och helt omöjliga singlar David Lewis spelade in 1968.

Svårigheten att få tag i originalplattan hänger givetvis på att folk inte insåg storheten i Love & Poetry på den tiden.
Beroende på utgångspunkt kan man alltså betrakta David Lewis antingen som en pajas eller som ett naturbarn av sin tid. Love & Poetry innehåller både Pennys Lanes glättighet och svårsmälta, krävande andliga övningar.

Glöm sen att J J Cale eller Jackson Browne skulle varit först med Cocaine... En låt med det namnet gjorde Andwella´s Dream redan 1969.

Nr: 1743/2222

söndag 26 maj 2013

Klart att det gör ont

Bra-att-ha-skivor – Del 9

BRAND X – DO THEY HURT? - 1980

Det här är något av det tråkigaste jag plågat mig igenom, någonsin. Brand X album Do They Hurt? från 1980.

Jazz- och rockfusion och ett av Phil Collins sidoprojekt till solokarriären och Genesis.

Men den här gången är han knappt med, han spelar trummor på bara en låt. En riktig skitlåt, så det finns inget att skylla på.

Frågan är dum. Det är klart att Brand X gör ont. De har gjort fantastiska album, men inte den här gången. Jag hittar ingen som helst mening i det här. Sorry, men Do They Hurt? är inte rolig alls.

Den här skivan brukar titt som tätt dyka upp i second hand-butikerna. Vad jag i all enkelhet vill säga är: köp den inte. Det här är en av de myriader skivor som aldrig borde spelats in.

Om man nu får för sig att köpa nån Brand X-skiva skulle jag föreslå Moroccan Roll i stället. För säkerhets skull har jag konsulterat en gammal polare som brukar gilla den här typen av musik. För en gångs skull håller han med mig.

Nr: 772/2222

Ett passande omslag

Bra-att-ha-skivor – Del 8

YES – BIG GENERATOR - 1987

Jag ska börja med de bra sakerna på den här skivan, Yes album Big Generator från 1987, den sista platta med Yes jag skaffade mig. Jo, jag vet, de har gjort fler, men...
Det bästa med den här skivan är Jon Anderson. Hans röst håller absolut. Och han låter faktiskt rätt inspirerad på sina ställen. Det andra som är bra är det passande omslaget.

Det är så fantasilöst och tråkigt att det inte går att ta miste på vad det handlar om. Övergödd hårdrock från det sena 80-talet. För min del fungerar skivomslaget som en varning, ungefär som röda flugsvampar...

Den tredje bra grejen, men det gäller nog bara mitt ex. Den är i väldigt fint skick. Jag har med andra ord inte spelat den särskilt ofta. Det har det inte funnits anledning till.

Resten då?
Nej, inte alls min grej. Yes kunde inte ens upprepa vad de gjort på skivan innan, 90125. Den här är faktiskt tråkigare. Trevor Rabin är inte min typ av gitarrist, om man säger så.

Titelspåret, Big Generator, som är skivans överlägset värsta låt, skulle man kunna tortera folk med.

Nr: 1555/2222

Något blev fel

Bra-att-ha-skivor – Del 7

MOLLY HATCHET - BEATIN´ THE ODDS – 1980

Molly Hatchets platta Beatin´ the Odds. Vad ska man säga?
Första tanken var att kolla inställningarna på slutsteget. Den lät inte alls som de tidigare skivorna Molly Hatchet och Flirtin´ With Disaster. Jag kunde inte sätta fingret på det, men något var fel.
Förklaringen kom när jag fick för mig att kolla bandmedlemmarna. Och då insåg jag att sångaren Danny Joe Brown var utbytt mot en snubbe som heter Jimmy Farrar.

Inget ont om den gossen. Men han har inte den där whiskey-skitiga rösten som en äkta southern rock-sångare måste ha. Det hade Danny Joe Brown. Hell Yeah!

Beatin´ the Odds är visserligen rätt bra hårdrock. Men albumet är inte alls i klass med Molly Hatchets två tidigare skivor. Det här låter lite för vanligt, lite för alldagligt och kommersiellt, om man får uttrycka det så.
Men jag får väl erkänna att Beatin´ the Odds har en bra blandning av tunga rockers och hyfsade hårdrocksballader. Det är snyggt och prydligt tillrättalagt. Det kan man inte klaga på. Men jag har hört det här förr.

Bra låtar: Beatin´ the Odds och möjligtvis Penthouse Pauper.

Nr: 1044/2222

Cocker i mainstreamträsket

Bra-att-ha-skivor – Del 6

JOE COCKER – LUXURY YOU CAN AFFORD - 1978

Joe Cocker var en av 60-talets stora hjältar som på 70-talet försvann ner i mainstreamträsket. När han gjorde Luxury You Can Afford 1978 var förvandlingen nästan fullbordad. Detta är inget bra album, här lirar Cocker r´n´b och soul, Motown rätt upp och ner.

Visst är han en bra sångare, men det hjälper inte ett dugg. Skivan blir tråkig redan under första spåret och sen känns det mest som en monoton upprepning av tidigare sagda sanningar.

Cocker gjorde sig tidigt känd för att göra sjyssta covers på stora låtar, With A Little Help From My Friends till exempel. Här lider han inte av någon falsk blygsamhet utan ger sig på Procol Harums A Whiter Shade Of Pale och klassikern I Heard It Through The Grapevine.

Att göra A Whiter Shade bättre än originalet går inte, och Cockers version är nog en av de sämre jag hört.

Grapevine kunde han faktiskt också låtit bli. Där äger Creedence redan den bästa cover-versionen.

Nr: xxx/2222 (skivan är utrensad ur samlingen)

lördag 25 maj 2013

Superdåligt GTR

Bra-att-ha-skivor – Del 5

GTR – GTR - 1986

Någonstans hade jag en liten förhoppning om att GTR skulle låta bra. Två supergitarrister, Steve Howe från Yes och Steve Hackett från Genesis borde ju kunna göra något alldeles extra tillsammans.

Vad jag inte tänkte på var att deras enda gemensamma platta kom ut 1986. Och då vet de flesta som var med vad jag menar.

Det är ett av de svartaste årtalen någonsin i rockens historia. Supergruppen GTR blev precis därefter.

Det här låter som en tråkig kopia av Toto, Journey eller Asia. Eller till och med ännu värre.

When The Heart Rules The Mind blev visserligen en mindre hit. Men det hjälper inte alls. Den låter precis likadan den också, plastrock.

Fantasilöst, tråkigt och så enahanda att det är roligare att titta på när ett godståg med 22 tomma vagnar rullar förbi stationen i Norrahammar (Jo, vi har järnväg).

Men jag vet ju att både Howe och Hackett gjort betydligt bättre och roligare grejer både före och efter. Så den här plattan kan man lämna åt sitt öde.

Nr: xxx/2222 (skivan är utsorterad ur samlingen)

Ett solklart fall av hissmusik

Bra-att-ha-skivor – Del 4

DOUBLE – BLUE – 1986

Albumet Blue med Double kan inte vara något annat än hissmusik. Den säger absolut ingenting. Den bara är där i bakgrunden och är inte ens irriterande. Ett solklart fall skulle jag vilja påstå. Jag vet inte vad jag ska göra med denna schweiziska synth-pop-jazz-kvartett. Och jag vet knappt vad jag ska tycka om den.
I de bästa stunderna skulle jag vilja jämföra det här med Supertramp i sina allra mest mesigt jazziga ögonblick, sådär i början av 90-talet långt efter att Rodger Hodgson lämnat gruppen.

När det är som värst skulle jag vilja kalla det en blandning mellan Duran Duran och Manhattan Transfer, om man nu kan tänka sig det?

Men om jag nu ska vara helt okritisk går det väl att kalla musiken experimentell och Double nästan för lite föregångare. Blue kom redan 1986 och då fanns inte mycket av den här typen musik, det som senare kommit att kallas sofistikerad pop, eller sophisti-pop, och spelades av band som Swing Out Sister och Vaya Con Dios.

Och i den genren finns det nu för tiden faktiskt en och annan liten kul sak. Jag tänker närmast på Moloko, som hör till de senaste årens bättre band i den stilen.
Men Double passar nog bäst på en stel kostymfest. Det är trevligt, nästan lite artigt, utan att på något sätt väcka uppmärksamhet. Det var kanske experimentellt och udda 1986, men för min del är det lite för laid-back för att funka.

Låten Captain of the Heart lär ha blivit en mindre hit. Den är skivans bästa spår tillsammans med halvstruttiga Rangoon Moon.

Nr: xxx/2222 (utrensad)

På gränsen mellan snyggt och menlöst

Bra-att-ha-skivor – Del 3

SEA LEVEL – ON THE EDGE - 1978

När jag för ett tag sedan skrev om Sea Levels album, Cats On The Coast från 1977, jämförde jag med Steely Dan. När jag nu ger mig på uppföljaren On The Edge från 1978, går inte det.

Sea Level går nämligen på sitt tredje album på kort tid ännu mer mot mainstream och radioanpassad radiorock.
I en liten subgenre, kalla det gärna southern jazzrock, är sånt naturligtvis förödande. De där lite charmerande spåren från rötterna i Allman Brothers är här nästan helt borta.

Chuck Leavell och hans polare blixtrar visserligen till ibland och levererar en och annan liten bubblande sydstatspärla, men On The Edge är knappast en skiva på gränsen, ingen rebell, outlaw eller upprorsmakare. Det är en ganska snäll - och givetvis trevlig - liten platta.

Det hjälper inte ett dugg att skivan, liksom Sea Levels tidigare, är utgiven av Capricorn Records i Macon, Georgia. Den duger inte.

Inte när man vet vad Sea Level gjort tidigare och att flera av bandets medlemmar en gång i tiden lirat med både Gregg och Duane Allman.

Den enda balansgång Chuck Leavell ägnar sig åt här är mellan ”snyggt” och menlöst.

Nr: 1350/2222

Procol´s nionde samlar damm

Bra-att-ha-skivor – Del 2

PROCOL HARUM – PROCOL´S NINTH – 1975

Vad har Jerry Leiber och Mike Stoller gemensamt med Procol Harum? Enligt min mening borde de inte ha med varandra att göra alls.
Leiber/Stoller är två amerikanska låtskrivare som redan på 50-talet gjorde superhits åt grupper som Coasters och Drifters, och så skrev de Jailhouse Rock och en massa andra låtar åt Elvis.

Procol Harum är ett brittiskt progrockband. De borde inte funka ihop. Och det gjorde det väl inte heller.

Leiber/Stoller producerade Procols nionde album, som elegant nog heter Procol´s Ninth. Det blev en skum platta. Och inte särskilt bra.

Experimentet var lovande, men det går nog inte att kombinera amerikansk 50-talsrock, doo-wop och brittisk prog.

Här finns visserligen ett par riktigt bra låtar, Pandora´s Box till exempel, som nog är en av bandets bästa låtar på 70-talet.



Där känner i alla fall jag igen Gary Brooker och Keith Reid. Men sen vete tusan.

Det är möjligt att de började få ont om bra idéer. Det var ju trots allt bandets nionde (åttonde egentligen, men räknar man in liveplattan från 1972 blir det nio) och det går kanske inte att återanvända ungefär samma prylar om igen hur många gånger som helst. Inte ens så skickliga musiker som Brooker/Reid klarar det.

Leiber/Stollers låt I Keep Forgetting och beatles-covern Eight Days A Week känns väldigt konstiga att ha med på en PH-skiva. Inte för att de gör det dåligt, det är naturligtvis högklassigt hantverk. Men det känns lite fel.

Så Procol´s Ninth får väl stå där i skivsamlingen och samla damm. Möjligtvis är det här en skiva för den som samlar på beatles-covers....

Nr: 1933/2222

Skivan Doobie Brothers aldrig borde gjort

Bra-att-ha-skivor – Del 1

DOOBIE BROTHERS – ONE STEP CLOSER - 1980

Egentligen skulle jag inte alls vilja ta upp den här skivan här. Men nu har jag ju satt upp såna regler för den här bloggen, att jag ska skriva om ALLA skivor jag har i samlingen. Det är bara därför.
Och sen. Jag har haft den här skivan stående i minst 25 år. Och hela tiden har jag retat mig på den. Nu ger jag tillbaka. Läs och lid.

Doobie Brothers album OneStep Closer från 1980 gör mig nästan lite sjuk. Mer utslätat och smetigt än så här kan det väl knappast bli. Den påminner mest om fett soppspad där små fettklumpar flyter omkring bland sönderkokta bitar av morötter, årsgammal potatis och purjolök...
Detta är skivan Doobie Brothers aldrig borde gjort. De borde inte gjort de två tidigare plattorna heller, Livin´On The Fault Line och Minute By Minute. Men den här borde de ABSOLUT låtit bli.

Det finns faktiskt inte en enda låt här som jag skulle kunna rekommendera till nån att lyssna på. Särskilt inte som gitarristen Jeff ”Skunk” Baxter inte fanns med i bandet längre när den här skivan gjordes.

Han är inte min favoritgitarrist, men det går inte att komma ifrån att han var skicklig. Ersättaren, John McFee, hade inte de kvaliteterna. Nej, några riktigt köttbitar att sätta tänderna i finns det inte i den här soppan.
Men ser man One Step Closer i stället som ett album med soulsångaren Michael McDonald blir det kanske lite annorlunda. För min del dock inte ett dugg roligare att lyssna på. Men som en medioker white-soul-platta kanske den duger.

Det här är en LP som allt som oftast brukar dyka upp i begagnatbackarna och mer än lovligt många gånger brukar säljas på Tradera väldigt billigt. Det kanske kan vara frestande att slå till och köpa den. Men om du gör det, kom inte och säg att du inte blivit varnad!

Nr: xxx/2222 (skivan är utrensad)

Bra-att-ha-skivor

Jag har en hel del ”bra att ha skivor” i min samling. Skivor som jag vid något tillfälle köpt med tanken att ”den kan vara bra att ha...”.

Jag har inte köpt dem direkt för att det var skivor jag just ville ha just då, utan bara för att eventuellt ha dem till hands om den skulle behöva spelas...
Många av dem har åkt ut. Men i mina hyllor finns till exempel fortfarande skivor med Doobie Brothers från 80-talet tillsammans med en massa andra plattor jag inte ens tänker tanken att spela nu för tiden.

De bara står där och samlar damm, men de får vara kvar...för ”de kan ju vara bra att ha”... Så nu har jag samlat ihop en hel hög såna där skivor, som jag nu tänkte presentera under helgens tema.

Men förbered dig på att det inte alldeles säkert blir så där jätterolig läsning...
Jag har länge varit tveksam till att publicera de här recensionerna, men nu har jag tagit mod till mig och river av en hel bunt på en gång för att få det överstökat.

Jag är helt säker på att det finns de som har helt annan uppfattning om en del av skivorna jag tagit med. Men så är det ju med musik...

Skivan Doobie Brothers aldrig borde ha gjort (Doobie Brothers - One Step Closer)
Procols nionde samlar damm (Procol Harum - Procol´s Ninth)
På gränsen mellan snyggt och menlöst (Sea Level - On The Edge)
Ett solklart fall av hissmusik (Double - Blue)
Superdåligt GTR (GTR - GTR)
Cocker i mainstreamträsket (Joe Cocker - Luxury You Can Afford)
Något blev fel (Molly Hatchet - Beatin´ The Odds)
Ett passande omslag (Yes - Big Generator)
Klart att det gör ont (Brand X - Do They Hurt?)
Ett sista desperat försök (10cc - Windows In The Jungle)

fredag 24 maj 2013

Fandango!

ZZ TOP – FANDANGO - 1975

Jag tror jag här och nu utnämner Fandango till min bästa ZZ Top-LP*. Det är ett ruskigt gung från första till sista låten. Korta, snärtiga och intensiva låtar, med Heard it on the X och Tush som okränkbara superlåtar.
Nu tar jag kanske i, men på Fandango finns bara bra låtar. Nasty Dogs and Funky Kings är faktiskt funkig, men väldigt bra texasrock. Det är så boogierock ska låta.

Blue Jean Blues är nog den släpigaste blueslåt ZZ Top någonsin gjort, men den är briljant. Balinese och Mexican Blackbird enkla och opretentiösa, men skarpa som eggen på ett nyköpt rakblad.

Och sen kommer alltså Heard it on the X och Tush. ZZ Tops allra bästa någonsin. De låtar bandet kommer att bli ihågkomna för i all framtid.
Men Fandango kunde faktiskt varit bättre än så. A-sidan är nämligen hämtad från en liveinspelning. Den visar visserligen att ZZ Top 1975 var ett riktigt bra liveband.

Och den sidan är också lysande. Inte minst backdoor-medleyn på över nio minuter. Det är en svettig sak. Så idén med en studiosida och en livesida kanske inte var så dum.

Men jag kan inte låta bli att fundera över hur det blivit om ZZ Top i stället gjort en HEL liveplatta. Hur bra kunde inte det blivit! Och sen kunde nog de sex studiolåtarna, med lite utfyllnad, klarat av att stå för sig själva på en egen skiva.

Nr: 887/2222

* Men i mycket hård konkurrens med Tejas och Dëguello...och Tres Hombres...

torsdag 23 maj 2013

Det är coolt...Johnny Cool

STEVE GIBBONS BAND – ANY ROAD UP – 1976

I slutet av 70-talet fanns det folk som jämförde Steve Gibbons med Bob Seger. Men det hängde knappast på musiken, där finns inte mycket som är gemensamt. Det berodde i stället på att bådas karriärer kom igång på allvar ganska sent.

Bob Seger var en slow-starter. Och Steve Gibbons var med redan på 50-talet och lirade med diverse olika lokala band i Birmingham. Men det var inte förrän i mitten av 70-talet han blev storstjärna. Any Road Up var hans första* (se Jonas kommentar) soloplatta.
Inte för att särskilt många uppmärksammade det. Det var först ett par år senare med super-LP:n Down In The Bunker folk blev medvetna om Steve Gibbons Band. Det var nog med viss rätt.

Any Road Up var bara ett första steg mot Down In The Bunker. Här hade ännu inte Steve Gibbons utvecklat sin stil och sina fräcka melodier. Any Road Up är en helt okej platta, men lite vinglig.

Egentligen är det bara i Johnny Cool man kan ana vad som skulle komma senare. Steve Gibbons trasslar i övrigt in sig i en märklig blandning av rockers och ganska halvkladdiga ballader.
Hela LP:n är lite otydlig. Möjligtvis kan man se LP:n som lätt countryesque pubrock med sydstatsinfluenser. Kanske ville Steve Gibbons göra som Foghat, ta båten över Atlanten från de brittiska pubarna till den amerikanska vilda västern. Inte minst omslaget pekar åt det hållet. Men så var det nog inte.

Mitt exemplar av Any Road Up är signerat. Jag passade på när jag gjorde en intervju med Steve Gibbons för några år sedan då han spelade i Jönköping. Det är coolt...Johnny Cool...

Nr: 1923/2222

* Egentligen är detta den andra soloplattan med Steve Gibbons. Han släppte nämligen redan 1971 albumet Short Stories, en synnerligen obskyr sak som tydligen är mycket svår att få tag på, men då inte under namnet Steve Gibbons Band utan bara sitt eget.

onsdag 22 maj 2013

Bitande texter och bra melodier

ELLIOTT MURPHY – LOST GENERATION – 1975

När Elliott Murphy släppte sitt andra album såg det fortfarande ut som han var på väg att bli en ny Dylan. Lost Generation var ett lysande popalbum av en singer/songwriter med fingertoppskänsla både för bitande vassa texter och bra melodier.
Men LP:n gick inte hem alls. Eller så här, kritikerna älskade skivan och hyllade Murphys talang. Men de som skulle köpa de där skivorna var inte särskilt intresserade.

Det hjälpte inte ens att han fått hjälp av Paul A Rothchild, Doors producent, med att snygga till det lite spretiga ljudet som fanns på debutskivan Aquashow.

Men jag kan inte undanhålla er Lost Generation längre. Det är en av mina favoritalbum med Elliott Murphy.

Jag håller med om att låtarna på Aquashow rent allmänt är lite bättre, men den här skivan är proffsigare gjord och betydligt mer lättlyssnad.

Okej, den kanske verkar tämligen oansenlig vid en första lyssning, men Lost Generation växer för varje gång den spelas. Rekommenderas!

Nr: 1197/2222

tisdag 21 maj 2013

Marc Bolan som bäst

T REX – TANX – 1973

Om man ska ha en enda T Rex-platta, då är det Tanx. Jag vet att många av fansen hävdar att Electric Warrior är Marc Bolans största ögonblick. Men Tanx är bättre!
Den kom två år senare, 1973, och här har Marc Bolan förfinat och utvecklat sin musikaliska form. Bättre blev aldrig Marc Bolan, tycker jag. Tanx är essensen av Electric Warrior, trots att det inte är en renodlad glamrockplatta.

Tanx är känsloladdad, explosiv och glamorös. Lyssna bara på Left Hand Luke & The Beggar Boys. Eller Tenement Lady, Rapids och Highway Knees för den delen. Det är bra rock. Bombastiskt och pampigt, men laddat och romantiskt. Spännande och lite otäckt.

Men storheten med Tanx ligger i att låtarna är så varierade. Här finns allt från glittrig glamrock till avskalad pop och snygga ballader.

Men bäst är – som alltid när det gäller Bolan – hans udda och skruvade texter.

Och nog är det en farlig skiva alltid. Kolla bara på omslaget. Marc Bolans mörkaste. För ser han inte ut som Alice Cooper?

Och den där stridsvagnen med kanonröret han har mellan benen fick det säkert att bli fuktigt i trosorna på den tidens tonårstjejer.

Nr: 1001/2222

måndag 20 maj 2013

En underlig känsla

DAVID BOWIE – ZIGGY STARDUST AND THE SPIDERS FROM MARS – 1972

Någon som ens tänkt på att det här är ett konceptalbum?
Det här är glamrockens största rockalbum någonsin och förmodligen det största och viktigaste rockalbum som någonsin gjorts...åtminstone om man får tro alla rockkritiker på den tiden. Och nästan alla nu också.
Jag kan faktiskt inte svara på vad jag tycker. Men där någonstans ligger också min sanning.
Men vad är det då som är så speciellt med Ziggy Stardust? Att Bowies androgyna alter ego kom från yttre rymden för att ge mänskligheten rockmusiken?
Nej...
Och ingenting vad det gäller musiken skulle jag vilja påstå. Det är i grunden elva ganska enkla rocklåtar.

Nej, det handlar om något annat. Om atmosfär, adrenalin, ungdom, neon, styrka, utanförskap, sex, science fiction...ungefär så. Ziggy – en superstar från rymden, utan kön, med obegriplig frisyr, en illusion, a lad insane.

När den sista pusselbiten fallit på plats – Rock´n Roll Suicide - lämnar det underlig känsla efter sig. En känsla av total närvaro samtidigt så fullständigt främmande.
David Bowies högsta punkt ska man söka bland skivorna i Berlin-trilogin. Men Ziggy Stardust är utan tvekan David Bowies främsta verk.

Låtmaterialet är gediget; Moonage Daydream, Suffragette City, poetiska Lady Stardust. Varje låt har sin eget liv. En del skaver och gnisslar, andra är mjuka och lätta. Det här är en av mycket få glamrockalbum som står sig precis lika bra idag.
Att det är ett konceptalbum – vilket det är – har liksom ingen betydelse alls...

Nr: 335/2222

söndag 19 maj 2013

En uppvisning i psykedelisk rock

STEVE MILLER BAND – SAILOR – 1968

Steve Miller Band brukar oftast buntas ihop med alla de vanliga amerikanska popbanden som dök upp på 70-talet i USA tack vare LP-skivor som The Joker, Fly Like An Eagle och Book Of Dreams. Men det är inte hela sanningen.
När det snackas 60-tal, psykedelia och amerikanska västkusten handlar det oftast om Jefferson Airplane, Doors och Grateful Dead. Men jag vill påstå att Steve Miller Band bör nämnas i precis samma respektfulla andetag. Gruppens tidiga album på 60-talet är psykedelia.

Jag påstår till och med helt fräckt att Jefferson Airplane bara skrapade lite på ytan jämfört med Steve Millers sound. Sailor från 1968, skapad i San Franciscos då märkliga och synnerligen kreativa musikatmosfär, sammanfattar på något sätt hela tidseran. Det är helt enkelt en bländade uppvisning i psykedelisk rock.
Musiken är inte lätt att ta till sig, som Airplanes White Rabbit och Somebody To Love, eller utstuderat mörk som Doors Strange Days. Om Jefferson Airplanes musik är festmusiken, är Steve Miller och Sailor den där plattan som hamnar på skivtallriken när festen är över och de sista utmattade häckar i sofforna.

Det är den skivan som ligger kvar på skivtallriken dagen efter och spelas om och om igen. Soundet är behagligt, delvis nästan avkopplande, men utstuderat fräckt, påträngande och effektfullt.

Redan i slutet av 60-talet visste Steve Miller hur kan skulle använda ljudeffekter och ekon för att förstärka upplevelsen. Inledningen med en dyster tjutande mistlur är både effektfull och suggestiv.

Jag ser den här LP:n som en enhet som ska avnjutas i ett stycke. Men om jag nödvändigtvis måste välja ut några spår får det bli Living In The USA, som blev en mindre hit, samt läckra Gangsters Of Love, som Steve Miller Band (tror jag) fortfarande har på sin liverepertoar.

Nr: 676/2222

”En fantastiskt välgjord platta”

CROSBY-NASH – GRAHAM NASH/DAVID CROSBY – 1972

Den här lite anonyma LP:n är en pop-pärla. Fyndiga små läckra melodier, välspelat, elegant och vackert. Helt enkelt ett lysande album, dock utan den där uppenbara och omedelbara attraktionskraften.
I stället är det aha-upplevelsen som väntar runt hörnet. Men när man väl är där blir musiken oemotståndlig. Jag tar kanske i för mycket, men jag gillar verkligen den här plattan.

Och ändå anses den här LP:n inte vara den allra bästa David Crosby och Graham Nash gjorde som duo. Men det var den första.

Musikkollektivet med David Crosby, Stephen Stills, Graham Nash och stundtals Neil Young gjorde i slutet av 60- talet och början av årtiondet efter en lång rad album i diverse olika konstellationer. De hann dessutom med att göra en hel del soloplattor.

Alla dessa skivor är inte jättebra (även om de flesta är det), då det ibland är svårt att se Crosby Stills Nash & Young som en grupp, utan mer som att de bidrog med sina egna låtar till gemensamma LP-skivor. Deja Vu är ett bra exempel på det.

Men på den här plattan är det inte så. Här är David Crosby och Graham Nash en väl fungerande enhet med gemensamt mål. Utan att tumma på sina egenheter och erfarenheter gör de här – tillsammans – en fantastiskt välgjord platta.

Inledningen med Southbound Train är för mig skivans höjdpunkt. Men varje melodi har sin egen personlighet. Lyssna dessutom på Jerry Garcias gitarrspel på The Wall Song och David Masons (Traffic) inhopp på Immigration Man.

Nr: 35/2222

lördag 18 maj 2013

Ett surt bottennapp av Slade

SLADE – ROUGES GALLERY – 1985

Den här skivan har jag väldigt svårt för. Det är knappt att jag vill skriva om den. Men det är väl lika bra att få det gjort...
Men först vill jag ha sagt att jag verkligen, verkligen gillar Slade. Har hängt med hela vägen från starten.
Men efter att ha lyssnat på Rouges Gallery tycker jag nästan lite synd om Slade. Antingen omgav de sig med taskiga rådgivare, eller så var de helt enkelt inte tillräckligt smarta.

1985 år Rouges Gallery är uppföljaren till The Kamikaze Syndrome från 1983, vilken är den enda skiva efter glamouråren på 70-talet där Slade verkligen lyckades nå ut till en större publik.

Det var roligt för Slade, de hörde ju i flera år innan dess till rockens fattigaste kyrkråttor efter ett antal felsatsningar på både USA och diverse annat. Run Runaway blev deras comeback och revansch.

Och Rouges Gallery skulle bli fortsättningen...
Men det blev så fel...
För inte ens i mitten av 80-talet funkade det att göra covers på sig själva.

Rouges Gallery är nämligen bara en pinsam upprepning av The Kamikaze Syndrome. Den bygger på exakt samma recept, ganska billig, men någorlunda trevlig oumpa-oumpa-pop. Möjligen lämplig för allsång på små lokala pubar, indränkta i surt öl och cigarettrök. Rätt kul för stunden.

Låten Hey Ho Wish You Well är en sån plankning att man nästan skäms för att äga den här skivan. Någon annan låt finns ingen anledning att ta upp. För lägg sedan till att Slade också sopar till ordentligt med pålägg av synthar och keyboards, bara för att vara på den säkra sidan.

Nä, nån borde talat om för Slade vad som gällde. Det går inte att upprepa samma grej två gånger. Inte ens i rockbranschen. Rouges Gallery är ett riktigt surt bottennapp. Tyvärr.

Nr: 1205/2222

Slades revansch

SLADE – THE AMAZING KAMIKAZE SYNDROME – 1983

Run Runaway blev en revansch för Slade. Låten blev en superhit, en radiohit, en discohit på maxisingel och det vete tusan om den inte blev en videohit också.

Och det var första gången Slade slog sig in på den amerikanska topplistan, något de siktat på länge. Den blev allt som en låt kunde bli, trots att det egentligen bara var ganska billig och lättköpt oumpa-oumpa-pop. Men sånt funkade 1983.
I vilket fall som helst blev det en sanslös comeback, igen, för ett av Storbritanniens och hela rockvärldens mest sågade band. Slade hade gjort något bra igen, som fler än bara die hard-fansen gillade.

För Run Runaway var bra. Eller kul kanske, kan jag väl nöja mig med. The Kamikaze Syndrome, LP:n, börjar visserligen med en klockren och oförfalskad rip-off på Pink Floyds intro till Another Brick in the Wall, men det gör inget.

Det är en slade-skiva med lite mer humor och glädje än på väldigt länge. En platta det faktiskt går att tycka om trots att det egentligen bara är vanlig enkel boogierock med lite inslag av keltisk musik.
Sen var det ju inte bara Run Runaway som var bra. Balladerna My Oh My och C´est La Vie var klart lyssningsbara. Slade kunde ju på 70-talet svänga ihop rätt hyfsade ballader, och det gör de här också. De rockigare låtarna ger jag inte lika mycket för. Där var Slade bättre förr...

Nr: 432/2222

fredag 17 maj 2013

Kontrasternas Relics

PINK FLOYD – RELICS – 1971

Jag har nånstans läst att Pink Floyd ofta blev utbuade på sina konserter 1967. Folk som kom dit förväntade sig att få höra pop, Arnold Layne och See Emily Play. I stället rasslade det igång långa rymdepos med märkliga ljud- och ljuseffekter, Interstellar Overdrive.
Hur nu folk kunde få för sig att Pink Floyd skulle låta som ett vanligt pop-band har jag svårt att förstå. Arnold Layne är inte särskilt mycket beatpop, för att inte tala om knepiga och svårtydda See Emily Play. Men å andra sidan var inte spacerock särskilt etablerat 1967...

Lite av den där publikens känsla får man när man lyssnar på Relics, ett samlingsalbum från 1971. Som både är en ”Best Of” och en nästan egen platta. Best Of för att här har samlats en rad av Pink Floyds tidiga singlar, See Emily Play, Paintbox, Arnold Layne och någon till.

Dessutom har det lagts till låtar från debutplattan The Pipers At The Gates Of Dawn och förståndigt nog också ett par spår från (då) anonyma filmsoundtracken More.

Just den kombinationen av poplåtar (äh, ni vet vad jag menar) och ett antal ganska flummiga saker gör Relics till kontrastrik lyssning som en del förmodligen älskar, och som andra har svårt för.

Och så det här med ”nästan egen platta”. För att göra skivan till ett helt nödvändigt köp för oss samlare lades det nämligen till två spår som inte finns utgivna på något annan skiva, en totalt livlös studioversion av Careful With That Axe Eugene, som finns live på Ummagumma, samt Biding My Time, en komposition av Roger Waters, som man absolut kan leva utan. Han har gjort bättre...

Jag kan väl lägga till att året innan, 1970, gavs det ut två skivor med ungefär samma innehåll, The Best Of samt Masters Of Rock.

Där finns de tidiga singlarna med samt mestadels material från The Pipers At The Gates Of Dawn. Jag antar att alla tre LP-skivorna är helt nödvändig för Pink Floyd-samlare.

Nr: 684/2222

torsdag 16 maj 2013

Fantastisk Captain Fantastic

ELTON JOHN – CAPTAIN FANTASTIC – 1975

Elton John fick en del taskiga recensioner efter Captain Fantastic and the Brown Dirt Cowboy 1975. Folk var ju vana vid att han hade åtminstone ett par hit-singlar på varje LP. Här fanns inga. Dessutom var låtarna komplicerade. För svåra och jobbiga. Inte den där vanliga popen.
Ungefär sådär tyckte väl jag också, även om Elton John just då inte var en av mina största favoriter. Jag köpte den, men skivan hamnade ganska snabbt i hyllan (och är därför i mycket bra skick).

Men Captain Fantastic är en skiva som växer. Det har jag hajat nu. För av någon anledning plockade jag fram den igen (skivan alltså) för inte så länge sen. Efter det fick den rulla jag-vet-inte-hur-många-gånger. För Captain Fantastic är en lysande Elton John-platta, kanske en av hans allra bästa.
Om du gillar Elton John för hans lejonkungenlåt eller andra av hans senare hits, eller skivor som Caribou, Rock of the Westies eller till och med Goodbye Yellow Brick Road, då ska du nog låta bli Captain Fantastic. Den har inget med dem att göra.

Men om du tycker om Tumbleweed Connection, Madman Across the Water och Honky Chateau, då är det en platta för dig. Captain Fantastic ÄR komplicerad. Låtarna är inte på något sätt självklara. Men de är genomtänkta, välbearbetade och smarta.

Soundet är dessutom oerhört klart och distinkt. Lite som det producenten Roy Thomas Baker lockade fram hos Queen. De genomgående torra trummorna är effektfulla.
När man kommit över den där inbyggda Elton John-spärren, är det bara att inse att udda Meal Ticket är en riktigt smart och tuff rocklåt, att Better of Dead är lysande läcker.

Att titellåten Captain Fantastic and the Brown Dirt Cowboy är nästan i klass med Tiny Dancer* och Tower of Babel är jävligt snyggt gjord. Till och med balladerna är bra. För Elton John smörar inte i Someone Saved My Life Tonight. Den känns äkta.

Captain Fantastic är Elton Johns (vad jag vet) enda konceptalbum. Bortser man från den obegripliga storyn är det här ett briljant album.

Nr: 945/2222

* Madman Across the Water.