MOTT – SHOUTING & POINTING - 1976
Mott the Hooples tack och adjö var knappast stilfullt. Det var inte smakfullt heller. Albumet Shouting & Pointing är ingen vacker historia för Mott, som bandet kallade sig efter Ian Hunters avhopp.
Jag brukar vara löjligt förtjust i allt Mott har gjort, trots att det inte alltid håller särskilt hög klass. Men inte i det här fallet.
Det går inte att tycka om någonting på Shouting & Pointing. Den är hemsk.
Det blir väldigt, väldigt tydligt att Mott the Hoople aldrig var några större låtskrivare, som inte blev bättre av att Ian Hunter lämnade dem åt sitt öde.
Av skivans alla spår finns det bara en som får mig att se lite förlåtande, Career, en ironisk betraktelse över en gammal glamrockstjärna som undrar vart livet tog vägen...För det var ju precis där Mott hamnat. På sin slutstation.
Overend Watts, Morgan Fisher och Dale Griffin gjorde efter detta misslyckande i slutet av 70-talet ett dödsdömt försök med nya gruppen British Lion, som ïngen kommer ihåg...
Nr: 1842/2222
Mott the Hooples tack och adjö var knappast stilfullt. Det var inte smakfullt heller. Albumet Shouting & Pointing är ingen vacker historia för Mott, som bandet kallade sig efter Ian Hunters avhopp.
Det blir väldigt, väldigt tydligt att Mott the Hoople aldrig var några större låtskrivare, som inte blev bättre av att Ian Hunter lämnade dem åt sitt öde.
Av skivans alla spår finns det bara en som får mig att se lite förlåtande, Career, en ironisk betraktelse över en gammal glamrockstjärna som undrar vart livet tog vägen...För det var ju precis där Mott hamnat. På sin slutstation.
Nr: 1842/2222
Här kan jag faktiskt se en fördel med hur musikbranschen utvecklats. 1970-talet var de stora dinosauriernas tid. Vissa band/artister nådde en nästan overklig stjärnstatus och kunde tjäna ofattbara mängder pengar. Allting skulle vara störst, mest och värst.
SvaraRaderaNaturligtvis ville inte skivbolaget göra sig av med en pålitlig kassako som Mott the Hoople. Istället lät de bandet göra ytterligare en skiva, trots att den uppenbara kreativa motorn lämnat skeppet. Resultatet blev enligt din text en total katastrof. Men förmodligen gav "Shouting & pointing" ändå lite klirr i kassan. Det fanns antagligen hyfsat många hängivna fans som köpte skivan bara för att det var Mott the Hoople.
Idag tvivlar jag på att något bolag vågat satsa på ett projekt där bandets klarast lysande stjärna och kreativa drivkraft hoppat av. Idag hade ett band i Motts situation fått ge ut sin skiva på eget bolag och marknadsföra den via nätet, precis som tusentals mindre etablerade artister får göra.