DAVID BOWIE – ZIGGY STARDUST AND THE SPIDERS FROM MARS – 1972
Någon som ens tänkt på att det här är ett konceptalbum?
Det här är glamrockens största rockalbum någonsin och förmodligen det största och viktigaste rockalbum som någonsin gjorts...åtminstone om man får tro alla rockkritiker på den tiden. Och nästan alla nu också.
Jag kan faktiskt inte svara på vad jag tycker. Men där någonstans ligger också min sanning.
Men vad är det då som är så speciellt med Ziggy Stardust?
Att Bowies androgyna alter ego kom från yttre rymden för att ge mänskligheten rockmusiken?
Nej...
Och ingenting vad det gäller musiken skulle jag vilja påstå. Det är i grunden elva ganska enkla rocklåtar.
Nej, det handlar om något annat. Om atmosfär, adrenalin, ungdom, neon, styrka, utanförskap, sex, science fiction...ungefär så. Ziggy – en superstar från rymden, utan kön, med obegriplig frisyr, en illusion, a lad insane.
När den sista pusselbiten fallit på plats – Rock´n Roll Suicide - lämnar det underlig känsla efter sig. En känsla av total närvaro samtidigt så fullständigt främmande.
David Bowies högsta punkt ska man söka bland skivorna i Berlin-trilogin. Men Ziggy Stardust är utan tvekan David Bowies främsta verk.
Låtmaterialet är gediget; Moonage Daydream, Suffragette City, poetiska Lady Stardust. Varje låt har sin eget liv. En del skaver och gnisslar, andra är mjuka och lätta. Det här är en av mycket få glamrockalbum som står sig precis lika bra idag.
Att det är ett konceptalbum – vilket det är – har liksom ingen betydelse alls...
Nr: 335/2222
Någon som ens tänkt på att det här är ett konceptalbum?
Det här är glamrockens största rockalbum någonsin och förmodligen det största och viktigaste rockalbum som någonsin gjorts...åtminstone om man får tro alla rockkritiker på den tiden. Och nästan alla nu också.
Jag kan faktiskt inte svara på vad jag tycker. Men där någonstans ligger också min sanning.
Nej...
Och ingenting vad det gäller musiken skulle jag vilja påstå. Det är i grunden elva ganska enkla rocklåtar.
Nej, det handlar om något annat. Om atmosfär, adrenalin, ungdom, neon, styrka, utanförskap, sex, science fiction...ungefär så. Ziggy – en superstar från rymden, utan kön, med obegriplig frisyr, en illusion, a lad insane.
När den sista pusselbiten fallit på plats – Rock´n Roll Suicide - lämnar det underlig känsla efter sig. En känsla av total närvaro samtidigt så fullständigt främmande.
Låtmaterialet är gediget; Moonage Daydream, Suffragette City, poetiska Lady Stardust. Varje låt har sin eget liv. En del skaver och gnisslar, andra är mjuka och lätta. Det här är en av mycket få glamrockalbum som står sig precis lika bra idag.
Att det är ett konceptalbum – vilket det är – har liksom ingen betydelse alls...
Nr: 335/2222
Jag har denna skiva i samlingen sedan många år tillbaka (tror jag köpte den -82 eller -83). Jag har gett den åtskilliga chanser, men tyvärr... i mina öron blir denna skiva aldrig mer än hyfsad, relativt slätstruken 70-talsrock.
SvaraRaderaMen så har jag heller aldrig fascinerats av Bowies teatraliska attityd och de olika "roller" han iklätt sig som artist. Kanske är det symptomatiskt att soul/disco-pastischen "Young americans" enligt min åsikt är det bästa han gjort.
För mig handlar det nog mer om Bowie som Ziggy. När jag "upptäckte" Bowie var han Ziggy Stardust. Och skivor som den här, Aladdin Sane och för all del Pinups tyckte man var fantastiska. När han sedan gav ut Young Americans blev det en ganska märklig förändring. Det är kanske därför jag inte har den som favoritskiva.
SvaraRadera