LED ZEPPELIN – PRESENCE – 1976
För den som gillar metal är kanske Presence en ganska bra platta. Men om man gillar Led Zeppelin för deras nytänkande och progressiva rock, då är den inget att ha. Då är det en skitskiva.
På Presence märks det att Led Zeppelin började närma sig slutet. Det finns inte mycket kvar av det som i slutet av 60-talet gjorde bandet till tidernas största. Presence från 1976 är mer eller mindre vanlig tråk-metal.
Det finns visserligen ett par bra jävulskt bra låtar på plattan, det kan jag inte neka till. Achilles Last Stand är nästan brutal, kanske är det Led Zeppelins sista riktigt bra och nyskapande låt.
Men, i vanlig ordning, drar de ut på det i tio minuter och låten tappar lite av det där skimret och glöden. Tea For One, skivans sista spår, är också en sån där låt jag kan spela flera gånger. En tung blues som jag tror är en omarbetning av Since I´ve Bee Loving You. Den är rå.
Sen skulle jag vilja säga att Nobody´s Fault But Mine är stor. Vad jag hört är det Jimmy Pages bekännelse om sitt heroinmissbruk (men det kan jag inte svära på). Tyvärr funkar den inte mer än i ett par minuter och det enda som räddar den är Robert Plants röst.
Sen finns det inget mer som är spelbart i längre sekvenser. Se särskilt upp för Candy Store Rock och Royal Orleans. Det är skräp, som vilket annat halvtaskigt metalband som helst skulle kunna gjort lika bra. För mig är Presence en platta med överblivna låtar som inte fick plats på Physical Graffiti...
Nr: 642/2222
För den som gillar metal är kanske Presence en ganska bra platta. Men om man gillar Led Zeppelin för deras nytänkande och progressiva rock, då är den inget att ha. Då är det en skitskiva.
Det finns visserligen ett par bra jävulskt bra låtar på plattan, det kan jag inte neka till. Achilles Last Stand är nästan brutal, kanske är det Led Zeppelins sista riktigt bra och nyskapande låt.
Men, i vanlig ordning, drar de ut på det i tio minuter och låten tappar lite av det där skimret och glöden. Tea For One, skivans sista spår, är också en sån där låt jag kan spela flera gånger. En tung blues som jag tror är en omarbetning av Since I´ve Bee Loving You. Den är rå.
Sen finns det inget mer som är spelbart i längre sekvenser. Se särskilt upp för Candy Store Rock och Royal Orleans. Det är skräp, som vilket annat halvtaskigt metalband som helst skulle kunna gjort lika bra. För mig är Presence en platta med överblivna låtar som inte fick plats på Physical Graffiti...
Nr: 642/2222
Jag har noll koll på Led Zeppelin, men måste dock påpeka att "Nobody's fault but mine" i grunden är en gammal religiös sång; en s.k. "negro spiritual". Led Zeppelin gjorde visserligen om denna gamla standardlåt totalt, men man kan både i melodin och texten höra att inspirationen kommer från den ursprungliga låten med samma titel. Textens frasering och uppbyggnad är t.ex. exakt densamma.
SvaraRaderaBlind Willie Johnsons version av "Nobody's fault but mine" från 1929 är fantastiskt bra.
SvaraRadera