Slades revansch

SLADE – THE AMAZING KAMIKAZE SYNDROME – 1983

Run Runaway blev en revansch för Slade. Låten blev en superhit, en radiohit, en discohit på maxisingel och det vete tusan om den inte blev en videohit också.

Och det var första gången Slade slog sig in på den amerikanska topplistan, något de siktat på länge. Den blev allt som en låt kunde bli, trots att det egentligen bara var ganska billig och lättköpt oumpa-oumpa-pop. Men sånt funkade 1983.

I vilket fall som helst blev det en sanslös comeback, igen, för ett av Storbritanniens och hela rockvärldens mest sågade band. Slade hade gjort något bra igen, som fler än bara die hard-fansen gillade.

För Run Runaway var bra. Eller kul kanske, kan jag väl nöja mig med. The Kamikaze Syndrome, LP:n, börjar visserligen med en klockren och oförfalskad rip-off på Pink Floyds intro till Another Brick in the Wall, men det gör inget.

Det är en slade-skiva med lite mer humor och glädje än på väldigt länge. En platta det faktiskt går att tycka om trots att det egentligen bara är vanlig enkel boogierock med lite inslag av keltisk musik.

Sen var det ju inte bara Run Runaway som var bra. Balladerna My Oh My och C´est La Vie var klart lyssningsbara. Slade kunde ju på 70-talet svänga ihop rätt hyfsade ballader, och det gör de här också. De rockigare låtarna ger jag inte lika mycket för. Där var Slade bättre förr...

Nr: 432/2222