The Musical Box: juni 2019

söndag 30 juni 2019

En hybrid mellan hård rock och new wave

THE COUNT – INTUITION ELEMENT – 1984

Jag hade aldrig upptäckt den här skivan om det inte varit för skivbolaget, New Rose. Detta franska bolag var spännande på 80-talet, med udda utgivningar av brittiska new waveband och lite senare också med Elliott Murphy.
New Rose finns inte mer, bolaget såldes i början av 90-talet. Så när deras skivor nu dyker upp blir åtminstone jag lite nyfiken. The Count blev ännu en positiv överraskning, men för mig helt okända sedan tidigare. Det visade sig att bandet spelat in fyra album, varav tre på New Rose. Intuition Element är gruppens tredje. Ingen av plattorna är särskild välkänd.
Men det är en ganska kul skiva. The Count håller till någonstans mellan hård rock och new wave. Det låter lite märkligt. Det är en hybrid kryddad med en hel del fräcka och ganska tunga gitarriff oftast omgivna av punk-, eller new wave-tempo. Texterna är punkinspirerade, liksom sångarens tonläge.

Experienced Again är möjligtvis skivans mest intressanta spår, men jag har svårt att välja mellan den och tuffa Reaction. Alla låtar är skrivna av Joe Viglioni, som är greven själv, The Count bestod annars av fyra man.

En cover finns på skivan. Märkligt nog en låt av David Bowie, You Didn´t Hear It From Me. Ett udda val minst sagt, som i Bowies egen diskografi bara går att hitta på en och annan samling med ”Rarities”.

Var The Count tog vägen sen, eller var de kom från, vet jag faktiskt inte. Rockvärlden är ju full av såna här exempel. Talangfulla band som kommit bort på vägen, som bara om de varit på rätt ställe vid rätt tillfälle kunde fått en helt annan framtid.

Nr: 1535/2222

lördag 29 juni 2019

Vem är Frankie Miller?

FRANKIE MILLER – FRANKIE WHO?...FRANKIE FUCKING MILLER THAT´S WHO – 1978

Vem Frankie Miller är?
Jo, det var han den där långhåriga snubben med akustisk gitarr som sent på kvällen stegade upp upp på pubscenen satte sig på en hög barstol och försökte få de överförfriskade vid bardisken att sjunga med.
Om han lyckades? Självklart. Han fick hela puben att gunga. Alltid. Frankie Fucking Miller hade ”det”. Frankie Miller slog ner hemma hos mig som ett gammalt plåster med sin superhit Darlin´. En sån där riktigt snuskig ballad som det tvärtemot allt bättre vetande var helt omöjligt att inte sjunga med i.

Det skulle inte förvåna om jag fortfarande kan sjunga med i varenda textrad i låten utan att tjuvsnegla på något textblad. Det är en sån där låt som sätter sig...som ett gammalt plåster...och lämnar en smutsrand kvar...
Men Darlin´ är ett missförstånd. Frankie Miller är inte nån skönsjungande smörsångare. Han är en rocker, det är rhythm´n´ blues och soul, med raspig Rod Stewartröst, koskällor och ett fläskigt sound hämtat direkt från pubarna i Glasgow.

Där stod han bland Rangers fotbollsfans, som hans farfar hade spelat för många år tidigare. Millers egen fotbollskarriär sträckte sig bara till ungdomsklubben Harmony Row Boys Club.

Hans rockkarriär tog över då han i början av 70-talet fick kontrakt med Chrysalis, spelade in skivor och sjöng duett med Phil Lynott i Still In Love With You, en låt som togs med på Lizzys Nightlife.

Tyvärr drabbades Frankie Miller av stroke i mitten av 90-talet och har sedan dess varit oförmågen att prata och sjunga.

Frankie Who? är ett samlingsalbum specialdesignat för Sverige och Skandinavien och finns därför sällan med i de diskografier som redovisas. Men det är en på sitt sätt ”viktig” LP.

Innan den var Frankie Miller mer eller mindre okänd hos oss i Norden. Men nu för tiden är det nog fler än jag som kan sjunga med i Darlin´ utan att missa en rad...

Nr: 1517/2222

fredag 28 juni 2019

Värt varenda minut

SUPERTRAMP – PARIS – 1980

I slutet av 70-talet hade Supertramp allt. De var hyllade superstjärnor, hitlåtarna spelades om och om igen i radio och deras skivor sålde i drivor. De hade gjort allt utom ett livealbum...så det var nog nödvändigt för dem att ge ut den här dubbel-LP:n, en inspelning från november 1979 i Paris.
Det är klart att det blev bra det också. Supertramp visade sig vara ett lysande liveband. Lite överraskande kanske, jag visste ju att Supertramp var briljanta musiker, men trodde att de i första hand var ett studioband. De avancerade saker de gav sig på i inspelningsstudion fungerar nästan lika bra inför publik, vilket det här albumet är ett tydligt exempel på.
Men Paris skapar kanske inte den där önskan om att ”jag-borde-varit-där”. Gruppens finstämda snygga harmonier och bra popmelodier försvinner stundtals i ett stökigt moln av hög volym och ett tempo som inte alltid passar riktigt för deras låtar. Men å andra sidan är det väl det man förväntar sig av liveplattor, att få bandets bästa låtar, men på lite annat sätt än man är van vid.
Supertramp gör inte som till exempel Pink Floyd, som på scenen mer eller mindre kopierar sina studiolåtar. Det är givetvis ohyggligt svårt, men blir till slut ganska tråkigt, särskilt när bandet fortsätter ge ut den ena liveplattan efter den andra. Då gillar jag Supertramps inställning bättre.

Paris är ett dubbelalbum, så det är ett omfattande material att lyssna igenom. Men det är värt varenda minut. De låtar jag har mest behållning av är tveklöst de äldre låtarna - från Crime Of The Century - låtar som School, Bloody Well Right och Dreamer. Där hittar Supertramp så rätt.

Man kan förstå att Supertramp under slutet av 70-talet ansågs vara ett av de allra bästa livebanden som turnerade i Europa. Men de som skaffade den här liveplattan efter att ha hört bara Breakfast In America är kanske inte lika imponerade, The Logical Song hör inte till den här skivans bästa spår.

Nr: 1470/2222

Har skrivit om skivan tidigare, men har nu ändrat både uppfattning och så pass mycket i texten att den behöver publiceras igen.

torsdag 27 juni 2019

Golden Earrings coveralbum

GOLDEN EARRING – LOVE SWEAT – 1995

Golden Earring har inte spelat in många covers genom åren. 1995 gjordes dock ett undantag då de dammade av Chris Speddings gamla rockklassiker Motorbikin´...
Om det blev bra?
Tja, inte är Kooymans någon Chris Spedding vare sig på gitarr eller har samma röstresurser. Så inspelningen får nog räknas in under avdelningen kuriositeter. Hela albumet Love Sweat är ett kuriost undantag, här gör Golden Earring för första gången covers, bara covers.

Förutom Speddings lilla pärla finns här låtar av Eric Burdon, Animals When I Was Young. Här hittar viI´ll Be Back Again av Lennon/McCartney, Dylans This Wheel´s On Fire och Ballad Of A Thin Man, Move On Over av Janis Joplin, låtar av Bob Seger, Joe Walsh och så vidare.
Jag har väl inte riktigt smält den här skivan än. Love Sweat hör till Golden Earrings tämligen anonyma 90-talare som försvann i dimridåerna bakom misslyckandena Keeper Of The Flame och Bloody Buccaneers, då nästan alla fans började tro att Golden Earring tappat greppet. Men när jag fick tag i Face It från 1994, som visade sig vara överraskande stark, fick jag upp ögonen för den här plattan också, som gavs ut året efter.

Men jag kan nog inte ens med ganska mycket god vilja hävda att Love Sweat är värd sina pengar, trots att den skiva jag fick tag i är pressad i guldfärgad vinyl och dessutom limiterad och numrerad.

Det där med covers tar liksom bort det mesta av intresset. Särskilt då Golden Earrings egna versioner inte tillför något spännande och nytt, vilket man hade kunnat hoppas på. Vad finns det annars för anledning att spela in ett helt album med gamla låtar?

Det är sällan såna skivor blir bra. Inte ens Santana lyckades med det. Enda plattan i den genren som jag tycker är riktigt bra är Bowies PinUps.

Nej, Love Sweat får finna sig att bli betraktad som kuriosa och ett udda inslag i Golden Earrings omfattande skivdiskografi. Knappast ett album som är nödvändigt att ha i samlingen om man inte har Golden Earring som husgudar. Så är det.

Nr: 1499/2222

onsdag 26 juni 2019

Bolans skruvade texter

T REX – ELECTRIC WARRIOR – 1971

Electric Warrior är egentligen en väldigt enkel platta. Det är vanlig 50-talsrock Marc Bolan lirar...Chuck Berrylåtar. Ändå anses skivan vara ursprunget till all glamrock och plattan alla T Rex-deadheads dreglar över.
Så där väldigt mycket har dock min saliv aldrig runnit till när det gäller Electric Warrior. Men kanske är detta glamrockens viktigaste album. För det intressanta är vad Marc Bolan gör med låtarna. Han vrider och vänder på melodierna, lägger till saker; keyboards, körer, effekter och orkestrar.

Och med sin darriga röst kryddar han dessutom med sina egna skruvade texter, naiva, humoristiska, fantasier. Det är det som gör Electric Warrior till en alldeles oumbärlig skiva i samlingen.

Och jag är helt övertygad om att Bowies Ziggy Stardust, eller nån annan glamrockplatta heller för den delen, aldrig sett ut på samma sätt utan Electric Warrior.

Albumet är också T. Rex och Marc Bolans stora genombrott. Det är det första albumet efter att han lämnat psykedelia, folkrock och Tyrannosaurus Rex bakom sig definitivt.

Här finns hans största singelhit någonsin, Get it On (Bang a Gong på amerikanska) och dessutom rockiga Jeepster. Låtar som gjorde Marc Bolans musik odödlig för alla glamrockers. Mambo Sun och Life´s a Gas är också såna där låtar man inte får missa. Det är för de låtarna den här plattan fortfarande går att spela, trots att den är 40 år gammal.
Men Electric Warrior är inte T Rex bästa album, det kom senare. Samtidigt konstaterar jag nu att skivan klarat sig bra genom åren, nästan 50 år gammal känns den fortfarande fräsch och låtarna är spännande. Inte ett dugg daterad.

Men det är ju ett album som inspirerat många, allt från hårdrockare till punk, new wave och även senare tiders musiker. Sen måste jag ju bara nämna skivomslaget. Det är ett av rockhistoriens läckraste.

Nr: 527/2222

Jag har publicerat samma text en gång tidigare.

tisdag 25 juni 2019

En konstig känsla av att något är fel

FOX – BLUE HOTEL – 1977

Jag vet egentligen inte vad jag ska tycka om den här skivan. För det första känns den inte rolig att lyssna på. Låtarna är inte särskilt bra. För det andra kan jag inte lista ut hur Fox tänkte eller vad de vill. Sen vet jag inte vad det här är för musik. Progrock, kanske, men inte. Schlagerpop, tja...
Nej, Blue Hotel, den tredje och sista LP:n från brittiska Fox, är en svårflirtad historia som än så länge inte har gått hem på den här bloggen. Jag är högst tveksam till innehållet.

Det irriterar mig att jag inte heller hittar något att direkt jämföra med, utom en del skumma holländska grupper från ungefär samma tid som även de hade svårt att dra en klar gräns mellan progrock och schlager, möjligtvis på grund av ABBA. Tänker då främst på Earth & Fire och de plattor de spelade in i slutet av 70-talet.

Men tillbaka till ABBA. Jag kan nämligen inte låta bli att få lite samma känsla av den här plattan som av ABBA:s Arrival. Tror dock jag tar i för mycket.

Fox är inte i närheten att göra låtar av den höga kvaliteten eller av soundet. Och de hade definitivt inte nån motsvarighet till Dancing Queen på skivan.

Min andra känsla när jag lyssnar på Blue Hotel är experimentell progrock, eller snarare artrock i stil med Cockney Rebel. Men inte heller lyckas Fox göra låtar som funkar eller är i närheten av Steve Harleys skruvade små läckerbitar.
Nej, jag hittar inte rätt på Blue Hotel utan går vilse i en hotellkorridor med blågrå väggar och bruna anonyma dörrar som aldrig verkar ta slut. Sammanfattningen lyder. Inga bra låtar och en konstig känsla av att något är fel. Det var kanske inte så underligt att Blue Hotel blev bandets sista. Om man nu ska rekommendera någon skiva med Fox får det i så fall bli bandets debutskiva från 1975.

Nr: 1526/2222

måndag 24 juni 2019

Fox märkliga musik

FOX – FOX - 1975

Jag är inte alls övertygad om att Fox går hem hois alla. Det här är knepig musik med inspiration hämtad från folkmusik, jazz, orienten, operett, schlagerpop och säkert andra grejer också. Jag kan också lägga till att sångerskan Noosha, har en viss likhet med Kate Bush.
Men så här. Visst är det kul när man hittar popmusik som går utanför de vanliga ramarna. Sånt man inte kan sätta nån etikett på och katalogisera som pop, psykedelia eller nåt annat. Det nhär brittiska 70-talsbandet Fox är ett sådant gäng. Jag vet inte riktigt vad det är de vill göra, bara att de förmodligen är ganska ensamma om det.
Möjligtvis skulle man kunna kalla deras musik vanlig 70-talspop med inslag av schlager(!), för Middle Of The Road-känslan finns där...
...Om det inte vore för att Fox på sina ställen låter som ett jazzband...
...Och på ett annat som de inte gjort annat än lyssnat på gamla Jefferson Airplaneskivor...
...Eller att Fox ibland låter precis som 10cc...

Men jag tycker att den där märkliga mixen funkar rätt bra jämfört med nutida musiker, tänker främst på ett band som Moloko och liknande, men utan elektronik.

Kan det varit så att Fox var långt före sin tid? 1975 gick det nämligen det här inte alls hem. Fox hade då haft två relativt stora singelhits, Imagine Me Imagine You samt Only You Can, som båda gick rätt högt upp på englandslistan. Den här plattan skulle bli den storartade uppföljaren...men blev det inte alls.

Båda låtarna är med på den här LP:n, men de skiljer sig rätt ordentligt från de övriga, som var lite väl knepiga till och med för 70-talspubliken, som ändå hunnit vänja sig vid Steve Harley och Cockney Rebel. Aha, där har vi det kanske! Fox har nog en del likheter med Cockney Rebel när man tänker efter. Jo, jag vågar nog kalla Fox musik för artrock.

Nr: 1525/2222

Detta band ska inte blandas ihop med The Fox från Brighton, som några år innan gjort en eller två halvskumma psykedeliska plattor.

Jag har publicerat ungefär samma text tidigare. Men lägger nu ut den igen, något reviderad.

söndag 23 juni 2019

Nits känsla för absurditeter

NITS – GIANT NORMAL DWARF – 1990

Nits har en viss känsla för absurditeter, som In The Dutch Mountains, plattan innan den här, och som fortsatte med en helt normal jättedvärg. Innan jag går vidare. Det här är ett lysande album, jag bara älskar den här skivan.
För bara något år sedan fick jag dock för mig att jag tyckte tvärtom. Jag rensade ut skivan ur samlingen och annonserade ut den på Tradera. Trodde jag var trött på den...för alltid. Det första jag sen gjorde på morgnarna var att öppna mailen, kolla Tradera så att skivan inte var såld. Sen kunde jag pusta ut.

Jag höll ut i ett par veckor innan jag insåg att idén var usel och att mina nerver aldrig skulle klara det. Och hur skulle det bli om nån köpte skivan? Jag tog bort annonsen. Nu är Giant Normal Dwarf tillbaka i samlingen, där den hör hemma.

Nåja, att en Nits-skiva skulle säljas enkelt i Sverige är inte troligt. Detta holländska jazz-popo-rockband är nte särskilt omtalade hos oss, utom möjligtvis för skivan In The Dutch Mountains, som för övrigt är föregångaren till jättedvärgen.

Nits har genom åren spelat in en lång rad album, vilka de flesta holländare som är popintresserade givetvis känner till, och säkert många runt om i Europa också. Men alltså inte i Sverige.

Giant Normal Dwarf anses av många vara en av bandets allra främsta verk, en skön mix av sophistipop, bar-roomjazz och läckra popslingor i luftiga och fantasirika arrangemang.

Det är behaglig musik att lyssna på, som ofta går att jämföra med andra storheter som Vaya Con Dios, Sade, Swing Out Sister och ibland Simply Red.
Giant Normal Dwarf ger dock ett helt annat intryck. Skivomslaget är uppenbart psykedeliskt, vilket sen förstärkts av första låten Radio Shoes, vars text skulle kunna vara en fortsättning på Lucy In The Sky eller vara hämtad ur Alice i underlandet. Men psykedelia är det inte, det är i stället text låtskrivaren Henk Hofstede hämtade från en musiksaga han tidigare skrivit till sina barn.

Nr: 1528/2222

Jag har skrivit en text om skivan tidigare. Men efter att den kommit tillbaka efter sin traderautflykt kändes det nödvändigt att skriva en ny text om den. Den gamla hittar du här.

lördag 22 juni 2019

Välkommen till Xanadu

ELECTRIC LIGHT ORCHESTRA – XANADU – 1980

Välkommen till Electric Light Orchestras verkliga och grandiosa bottennapp!
Välkommen till Xanadu!
Det här är alltså någon slags filmmusik. Soundtracken till b-rullen Xanadu med Olivia Newton-John i huvudrollen.
Olivia har också en framträdande roll på skivan. Hon sjunger. Gör man en jämförelse är ELO.s musikaliska insats betydligt bättre än saturdaynightfeverstjärnan. Vi kan alltså skylla allt på nån annan. Det känns lite skönt. Men!
Jeff Lynne var med på det. Det fick han äta upp. För all tid och evighet. ELO:s rykte repade sig aldrig efter Xanadu. Det var den här skivan som var början till slutet.

Xanadu var sommarhuvudstaden i mongolernas välde under Kublai Kahn på 1200-talet. Det är också en metafor för överflöd och rikedom. Skivan Xanadu lider däremot inte av något överflöd. Inte bra låtar i alla fall.

Däremot ett ohejdat överflöd av billigt skräp, av menlös 80-talspop. Av discopop. Jag uppriktigt avskyr när Jeff Lynne försöker låta som Barry Gibb.

Nr: borttagen ur samlingen.

Jag har skrivit om skivan tidigare.

fredag 21 juni 2019

Du är aldrig ensam

BJÖRN AFZELIUS – FÖR KUNG OCH FOSTERLAND – 1976

För kung och fosterland är en legendarisk svensk proggskiva. Det hänger inte bara på Björn Afzelius texter, i bakgrunden fanns också en av Sveriges då allra främsta bluesgitarrister, Fjellis Fjellström, vars närvaro gjorde För kung och fosterland till en av de bästa rockplattor som gavs ut under mitten 70-talet. Aftonbladet utsåg skivan till Årets platta.
Inledningen med gitarrtunga Du är aldrig ensam placerade För kung och fosterland både som en rykande het rockplatta och en av den tidens fräckaste proggskivor.
Afzelius texter på den här LP:n är dock inte lika mycket finlir och omskrivningar som senare saker, det är mer rakt på. I låtar som Du är aldrig ensam, Ulf Brännare, Doktor Hjälplös och Strejkmöte är ingen tvekan om vem som är den onde eller den gode.

Därför känns det inte alls fel att jämföra För kung och fosterland med Nationalteaterns klassiker Livet är en fest, Barn av vår tid och Rövarkungens ö vars like den absolut är.

Björn Afzelius känsla för det subtila och känslosamma finns naturligtvis här också, men inte lika uttalat. Jag tycker man kan ana lite av det som skulle brisera på Innan tystnaden redan här, i låtar som Fröken Julie och titelspåret För kung och fosterland.

Men det är som rockplatta För kung och fosterland ska kommas ihåg. Där står den sig fortfarande som en av de främsta svenska proggskivor som spelats in.

Nr: 1446/2222

Ett nyköpt begagnat ex betydligt finare skick än min gamla får mig att igen publicera den text jag skrev för några år sedan.

torsdag 20 juni 2019

Bortglömd i en låda på redaktionen

LAILA DAHL – WACKY CURTAINS – 2001

Fick CD:n som ett recensionsex till Folkbladet i Jönköping. Men någon recension blev det inte då, det fanns inte plats för Laila Dahl, på den tiden skrev tidningen nästan bara om lokala band. Schlagerpop och kristna musiker/grupper lämnades åt sidan.
Wacky Curtains blev liggande i en låda på redaktionen. Det dröjde ett par år innan skivan dök upp igen, jag blev lite nyfiken och lyssnade för första gången på den. Och blev positivt överraskad. Jag hade lagt Wacky Curtain åt sidan för det där med schlager, 1991 hade Laila Dahl varit med i svenska melodifestivalen, men i synnerhet för att hon då uteslutande förknippats med kristen musik och frikyrkan, vilket i Jönköping lätt kan bli ett svåröverstigligt problem.

Det finns, eller fanns på min tid i tidningsbranschen ska jag väl säga (numera vet jag inte), ganska mycket popmusik med religiös anknytning i Jönköping, vilket i längden blev ganska tjatigt. Man slutade lyssna helt enkelt.
Var det där recensionsexet tog vägen vet jag inte. Men när jag 15 år senare hittade skivan för två spänn i en av Jönköpings second-handbutiker kom jag ihåg att jag sett den tidigare, men aldrig lyssnat på den och tyckte väl att jag borde ge den en chans, så där ett decennium och lite till senare...
...och den chansen borde skivan så klart fått redan då. Wacky Curtains är nämligen ett riktigt trevligt popalbum, countryinspirerat och behagligt att lyssna på. Texterna är på engelska, och en del av dem har säkert religiösa innebörd, men blir i så fall aldrig påträngande.

Jag kan inte uttala mig om andra skivor av Laila Dahl, jag har inte hört någon av hennes andra. Men Wacky Curtians tycker jag riktigt bra om. En alldeles för bra svensk popskiva att bli liggande bortglömd i en kartong på en tidningsredaktion.

Nr: 211/CD

onsdag 19 juni 2019

Ett embryo till stonerrocken

BLUE CHEER – VINCEBUS ERUPTUM – 1968

Om Blue Cheer idag kommit med demotejperna till Vincebus Eruptum hade de säkert bara fått en klapp på huvudet, ett överseende leende och skickats vidare till Studiefrämjandet eller ABF för att öva lite mer.
Jag ser det inte nu. Jag vet inte riktigt vad det var jag såg hos den här skivan förr. Vincebus Eruptum är verkligen inget musikaliskt storverk. Det jag ser är att alla tre i bandet hade behövt lära sig lite mer innan den spelades in. Idag är skivan, för mig, svårlyssnad, jättejobbig att höra på grund av det. Pubertala skrik, hes och otajmad sång, en gitarrarist som visserligen låter högre än Hendrix men är alldeles för primitiv, imponerar inte trots svettstänk och adenalinstinna riff.

Men Vincebus Eruptum ska inte ses i det ljuset alls. Skivan är rolig och Blue Cheer gjorde något helt nytt. Jag kan tänka mig att skivan fick ganska stor uppmärksamhet 1968. På den tiden fanns vad jag vet inte något liknande. Blue Cheer dök upp mitt i den psykedeliska vågen, men håller inte för det, men jag gissar att ambitionen främst var att chocka, med Jimi Hendrix som förebild.

Jag vet inte om det är så, men kan tänka mig att ett album som Vincebus Eruptum skulle kunnat vara en förebild för många punkband i mitten och slutet av 70-talet. Det gick ju att göra album även om man bara kunde lira ”hellre än bra”.

Är det möjligtvis också så att stonerrocken hittade ett embryo i Blue Cheers musik? Min första tanke när jag lyssnar på skivan idag är nämligen Fu Manchu och Kyuss.

Summertime Blues är skivans överlägset mest kända spår, en oförskämd cover på Eddie Cochrans rock´n´roll-klassiker, som jag gillar bara för Blue Cheers fräckhet att sno den och göra som de gör. Men den lär aldrig bli någon rock-klassiker i den vanliga bemärkelsen. De gör ett försök även med Parchment Farm, men lyckas inte lika bra.

Nr: 1437/2222

tisdag 18 juni 2019

Supertramp på nya spår

SUPERTRAMP – INDELIBLY STAMPED - 1971

Supertramp började sin karriär som udda artrockare i popvärldens utkant. När andra albumet Indelibly Stamped kom 1971 bytte gruppen spår. Men det fanns ett problem med Indelibly Stamped. Supertramps nya inriktning var oklar. Skivan saknade dessutom riktigt intressanta låtar och floppade därför ganska rejält.
Nu i efterhand finns det många som ser Indelibly Stamped som ett av Supertramps minst intressanta album tillsammans med synthiga Free As A Bird från slutet av 80-talet. Skillnaden skulle kunna vara att skivan med lite fantasi kan påstås peka ut den riktning som tre år senare skulle brisera med Crime Of The Century, Supertramps storverk och den skiva som gjorde gruppen känd på allvar utanför den innersta kretsen i den brittiska intellektuella popvärlden.

Det finns nämligen låtar på Indelibly Stamped som absolut visar åt det hållet, bland andra boogiesvängiga Coming Home To You Soon och långa Remember. Välgjord artrock med snygga inslag av både jazz och pop. Av den anledningen skulle man kunna kalla Supertramps andra för deras övergångsalbum från progrock till artrock och jazzrock.
Men å andra sidan innehåller skivan också en hel del låtar som är väldigt annorlunda jämfört med både debutskivan och alla senare plattor. Som till exempel nästan hårdrockiga Potter, som vid sidan av andra supertramplåtar känns märklig och bisarr.

Supertramp testar utöver det också andra stilar, känner både på folkrock, mainstreampop och givetvis jazz. Variation brukar för det mesta vara ganska spännande, men sammantaget blir det inte särskilt bra, albumet känns bara rörigt, trevande och sökande.


Det andra felet med Indelibly Stamped är att låtarna inte vill lägga sig i minnet. Det är välgjort, självklart genomarbetat och snyggt, men lite för allmänt hållet. Indelibly Stamped kan därför säkert vara en besvikelse för många. Men fans som följt bandet genom alla år kommer givetvis att hitta detaljer som är spännande.

Nr: 1036/2222

Jag har skrivit om skivan tidigare, men har nu lyssnat på den igen och ändrat uppfattning i så stor grad att jag skrivit om texten.

måndag 17 juni 2019

Shylock – franska progrockhjältar

SHYLOCK – GIALORGUES – 1977

En mycket spännande skiva från ett band som numera betraktas som hjältar inom den franska progrocken. Symfonisk rock, dominerade av orgel med viss hjälp av gitarr, i långa melodislingor som inte lindats in i onödigt krimskrams.
Jag är lite tveksam, men man kanske kan säga att musiken är avskalad, nästan naken, i jämförelse med de flesta andra i samma genre. Jag uppskattar detta och trivs i högsta grad i sällskap med Gialorgues, utan att för den delen bli allt för översvallande i mitt omdöme.
Men jag kan konstatera att Shylock är ett av flera högintressanta franska progrockband som man förr i tiden knappt fick höra talas om eftersom skivhandlare och skivbolag var övertygade om den brittiska och amerikanska populärmusikens överlägsenhet.
Men den bristen i mitt skivintresse har jag tagit igen på senare år. Vad gäller Shylock innebar det dock att jag fick tag i bandets andra album först, Ile De Fièvres...vilket kan vara orsaken till att jag gillar den skivan lite bättre än Gialorgues.

Utanför mina skivhyllor råder det omvända förhållandet. Debutskivan Gialorgues anses vara mästerverket, medan bandets andra och sista album sällan nämns. Fördelen med det är att Ile De Fièvres är både lite enklare att hitta (men inte lätt) och inte så dyr.

Shylock jämförs musikaliskt oftast med King Crimson, vilket jag kan hålla med om, men tycker gitarrsoundet har ganska stora likheter med Steve Hackett och tidiga genesisalbum som Selling England By The Pound, Foxtrot och The Lamb Lies Down On Broadway.

Nr: 206/2222

söndag 16 juni 2019

Patti Smith med rockgroup

PATTI SMITH GROUP – RADIO ETHIOPIA – 1976

Efter succén med debutalbumet Horses, blev soloartisten Patti Smith till Patti Smith Group. Med mer fokus på musiken blev soundet tyngre. En del gillade det. Andra gjorde det absolut inte.
Själv har jag inget emot Radio Ethiopia som jag blev ägare till efter att ha hört Ask The Angels i högtalarna på Skivor & Band, som höll till i källarvåningen av butiksgallerian Sesam i Jönköping.

På den tiden var det inte särskilt vanligt med så självständiga kvinnliga artister som Patti Smith. Min gissning är att det var punken som gjorde det möjligt. Patti Smith å sin sida banade vägen för ännu fler, Debbie Harry i Blondie och Chrissie Hynde i Pretenders är de jag först kommer att tänka på.

Men någon vanlig popidol var inte Patti Smith. Det rockiga soundet på Radio Ethiopia känns numera som en bisak. Intresset för skivan ges i stället av Patti Smiths uttrycksfulla röst och angelägna texter, som inte alls känns bekväma utan skaver och irriterar.

Samtidigt som det finns ett lätt skimmer av drogromantik, eller troligtvis mer rätt – realism. Patti Smith har många gånger jämförts med Jim Morrison, något jag gärna håller med om.
Radio Ethiopia är inte något direkt lättlyssnat album även om inledningen med Ask The Angels skulle kunna tolkas som publikfriande. Men helskumma Ain´t It Strange och Poppies som kommer direkt efter tar udden av ett sådant påstående. Om någon fortfarande tvekar avgör mörka Pissing In A River till morrisonfalangens fördel.

B-sidans inledning, hårt rockiga Pumping (My Heart), är en lysande punk-new wave-rocker som jag bara måste nämna här. Det här är ett album som står högt i kurs i min samling. Jag vågar påstå att Radio Ethiopia på egen hand – underförstått; utan jämförelse med Horses – är ett mindre mästerverk i sin genre.

Nr: 1373/2222

lördag 15 juni 2019

Det smattrar i högtalarna

NICK LOWE – JESUS OF COOL – 1978

Jesus Of Cool är Nick Lowes debutplatta. Tuff brittisk pop i samma spår som Elvis Costello och Graham Parker. Men Nick Lowe lirade med glimten i ögat och tryckte in så mycket energi i sina låtar att skivnålen knappt kan ligga kvar på tallriken.
I Love The Sound Of Breaking Glass blev en internationell hit, men är inte ensam. Shake And Pop, Music For Money, So it Goes och Nutted By Reality smattrar bara till i högtalarna och är mer brittisk pubrock än Ducks Deluxe själva. Så Nick Lowes debut var minst sagt spännande.

Om Jesus Of Cool verkligen var ett soloalbum kan diskuteras. Hela Rockpile fanns med när skivan spelades in; Dave Edmunds, Billy Bremner och Terry Williams.

Men å andra sidan är det lite oklart om Rockpile verkligen hade bildats när skivan spelades in eller om bandet kom till efter inspelningen. Kanske på grund av Jesus Of Cool...

Att hitta rätt pressning av skivan kan vara lite besvärligt. En hängiven samlare ser naturligtvis till att skaffa alla, för det finns nämligen fler. Jesus of Cool gavs först ut 1978 i Storbritannien. På skivomslaget står då Nick Lowe ensam med sin gitarr.

Samma år släpptes skivan i USA, men nu med sex olika bilder av Lowe på framsidan. Dessutom var låtlistan något annorlunda och plattan fick namnet Pure Pop For Now People.
För att röra till det ytterligare gavs en tredje version ut i Sverige, på bolaget Smash. Där används bilden från USA-plattan (nästan), men skivan har fått heta Jesus of Cool. På den svenska utgåvan finns dessutom Brinsley Schwartz-låten Cruel To Be Kind med. I England och USA finns den låten först med på Nick Lowes stora genombrott 1979, Labour of Lust. Då blev den en superhit.

Nr: 1179/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.