The Musical Box: november 2012

fredag 30 november 2012

Psykedelia och garagerock från Sunset Strip

RIOT ON SUNSET STRIP – SOUNDTRACK - 1967

LP-skivor man inte räknat med ska vara bra är nästan alltid de roligaste. Nyligen kom jag över soundtracken till filmen Riot On Sunset Strip från 1967. Jag drar mig inte för att utnämna den till ett av mina bästa skivköp 2012.
Filmen kom till efter en rad ungdomskravaller i Hollywood under mitten av 1960-talet. Myndigheterna hade beslutat om utegångsförbud kvällstid för att få stopp på buslivet. Det uppfattade de unga som en kränkning av deras medborgerliga rättigheter.

Filmen stod färdig bara några veckor efter de första kravallerna och är en så kallad exploitationmovie, alltså en b-film utan större skådespelare och konstnärliga kvaliteter, med fokus på våld, sex, droger för att locka publik.

Riot On Sunset Strip marknadsfördes som ”the most chocking film in our times” med bland annat en gruppvåldtäkt som en av filmens ”höjdpunkter”. Jag har inte sett filmen, men den lär finnas på DVD.
Även om filmen är en b-rulle är musiken alldeles lysande. För den som är inne på psykedelisk pop och amerikansk garagerock från 60-talet är den ett måste.

I centrum står legendariska gruppen The Standells som gjort ledmotivet till filmen, som är ett stycke blixtrande garagerock av bästa märke. En annan höjdare är Mugwumps låt Sunset Sally, där Mama Cass och Denny Doherty inledde det som senare skulle bli Mama´s & Papa´s.

Dessutom finns två alldeles briljanta låtar med punkiga, ruffiga, bluesiga The Chocolate Watch Band. Och sen måste jag bara nämna The Sunset Theme, gjort av Mike Curb (han gjorde också ledmotivet till Kellys hjältar), hur kul som helst!

Nr: 38/samlingsalbum

torsdag 29 november 2012

Gabriel gick över gränsen

PETER GABRIEL – 4 - 1982

Peter Gabriels fjärde album från 1982 är otäckt. Det är en skiva som framkallar rysningar och obehag. Men det är kanske 80-talets viktigaste rockalbum. Den är ett radikalt experiment med rytmer och toner, där Gabriel blandar rock med världsmusik från Afrika, Asien och Latinamerika. Kanske var det den första i sitt slag.
Gabriel vänder på alla konventioner. Han använder här rytmerna för att bygga upp musiken och processar alla ljud genom datorer. Effekten blir nästan skrämmande.

Att spela den här skivan är som att gå in i en mystisk och farlig skuggvärld, förvriden och sinnessjuk men fascinerande och spännande. ”I´m Living in the Zone of In-Betweens”. Redan under första spåret förstår man vart det är på väg. The Rhythm of the Heat är suggestiv, hänsynslös och rå. Det är skivans bästa låt.
Men albumet är en helhet. San Jacinto känns nästan orientalisk och sliter och drar i nervändarna. I låtar som I Have the Touch och Lay Your Hands on Me är det bara att följa med. The Family and the Fishing Net är en genialisk och oberäknerlig illusion.

Det gemensamma är att alla låtar är synnerligen krävande och påträngande. Det här är ett album som skiljer sig brutalt från all annan samtida rockmusik. Men samtidigt är det Peter Gabriels avstamp mot hans egen sell-out. Jag tänker på albumet som kom efter, So.

För det finns faktiskt en dålig låt här, Shock the Monkey. Den sticker ut rätt rejält, för det är en ganska alldaglig rocklåt. Ironiskt nog var det den som blev skivans enda hit.

När skivan kom ut hade den inget namn, den hette helt enkelt bara Gabriel 4. Jag har dock sett att skivan numera kallas Security. Om jag inte tar alldeles fel fick den det namnet när den lanserades på den amerikanska marknaden.

Nr: 325/2222

onsdag 28 november 2012

Sagolikt hemskt av Zappa

FRANK ZAPPA - JUST ANOTHER BAND FROM L.A - 1972

Just Another Band from L.A är en sagolikt hemsk zappa-skiva. Jag vet knappast om man kan kalla det musik. Någon form av jazzimprovisation med inslag av rock antar jag att det är.

Men mest består denna liveinspelning av att gamla turtlesduon Flo & Eddie skriker (eventuellt sjunger) otidigheter och snusk, medan Frank själv håller sig i bakgrunden och med sin dialog driver fram någon slags historia mellan en aldrig sinande ström av ironiska kommentarer.
Är detta underhållande?
Jo, det är det väl... Ibland i alla fall. Men då får man ta den här inspelningen för vad den är och att Zappa gjorde precis tvärtom mot alla andra, även om han den här gången (också) går långt över gränsen. 90 procent av texterna skulle nämligen kunna vara hämtade direkt från porrfilmsindustrin.

Jag antar att alla de medverkande, i synnerhet Flo & Eddie, var ordentligt påverkade av någon form av ”psykedeliska droger”. Jag antar också att det ligger en stor portion ironi och sarkasm bakom.
Att förstasidan består av en enda låt på 24 minuter, medan b-sidan är uppdelad på fyra kortare stycken är bara en parentes.

Just Another Band From L.A är den sista skiva Zappa spelade in tillsammans med Flo & Eddie, en period vissa har väldigt svårt för, medan andra bara älskar de där skivorna.

Det är också den sista platta där Mothers fanns med regelbundet i Zappas produktion. Det kan man också tycka vad man vill om.
För egen del tycker jag skivan är sagolikt hemsk och att man inte behöver spela den för ofta, ibland räcker med att titta på omslaget.

Nr: 1564/2222

tisdag 27 november 2012

Tam jazz av Spyro Gyra

SPYRO GYRA – MORNING DANCE – 1979

Det sägs att konserter med Spyro Gyra ska vara rätt häftiga upplevelser. Gruppens skivor lär dock vara betydligt tamare.
Jag har aldrig sett en Spyro Gyrakonsert, jag har däremot en del av deras plattor. Och jag kan inte annat än att hålla med. Att lyssna på en LP med detta amerikanska jazzgäng är - åtminstone för min del - ganska intetsägande.

Trots att Morning Dance är gruppens största kommersiella framgång passerar den utan några större känslostormar. Visst är det snyggt, välgjort och proffsigt, men lite småtråkigt och platt.
Det är en skiva som går alldeles utmärkt att ha på i bakgrunden, och för all del ganska avkopplande. Det är av den anledningen jag har deras skivor. Jag skulle önska att Spyro Gyra gav mer än så, men tyvärr inte.

Men då är jag å andra sidan ingen kännare av jazz på den här nivån. Däremot tycker jag skivomslaget är helt fantastiskt.

Nr: 1141/2222

måndag 26 november 2012

Det undertryckta skriet av demoner

ANDWELLA – WORLD´S END – 1970

World´s End är precis lika spännande som den är svår att få tag på. Andwellas andra album är en eftertraktad LP av många samlare av psykedelia. Denna brittiska grupp har en nästan egen nisch i den psykedeliska rockens ekologi med sin mix av folkrock, blues och 60-talspop.
World´s End är lågmäld lyssning men fascinerande, på gränsen till psykotisk. Men det är en skiva som måste spelas flera gånger innan man lyckas tränga in i Andwellas bisarra värld.

Bakom fasaden bubblar och sjuder det och man kan ana det undertryckta vrålet från Andwellas egna demoner - tänk Edvard Munchs Skriet – men också en doft från Santanas mest psykedeliska period. Med andra ord en lysande LP-skiva.
World´s End är dock nästan omöjlig att hitta nu för tiden om man inte vill lägga upp flera hundra kronor för den brittiska pressen, på obskyra Reflection. Den amerikanska pressen på Dunhill Records är om möjligt ännu svårare*.

Så hittar du denna platta finns inte utrymme att tveka. Men förvänta dig ingen omedelbar sensation.

Det första intrycket är inte bara fördelaktigt. Andwellas musik tar tid att tränga in i, men när man väl är där väntar en upplevelse som förmodligen är väldigt personlig.

Nr: 228/2222

Bild 2 är hämtad från skivkonvolutet.

* Detta grundar jag på mina egna erfarenheter efter att ha letat efter LP:n under flera år utan att lyckas förrän nu.

söndag 25 november 2012

En anonym gitarrhjälte

CHRIS SPEDDING – GUITAR GRAFFITI - 1978

Chris Spedding jämfördes i början av 80-talet med Mark Knopfler. Men till skillnad från Dire Straits gitarrhjälte fick han aldrig samma uppmärksamhet, utan fick för det mesta nöja sig med att finnas med i bakgrunden som studiomusiker åt diverse olika artister.
Listan över de artister Chris Spedding arbetat tillsammans med är imponerande; Tom Waits, Paul McCartney, U 2, Sex Pistols, Cramps...

Men förutom hitlåten Motorbikin´ från 1975 har Speddings egna skivor förblivit tämligen anonyma. Guitar Graffiti från är bara en av dem. Det är en av alla de där skivorna man med jämna mellanrum ser dyka upp i lågprisbackarna.

Att det är synnerligen bra gitarrock har naturligtvis ingen betydelse för priset. Den går att få tag på för 20 spänn. Det är inte särskilt många nutida samlare av vinylskivor som bryr sig om Chris Spedding.

Guitar Graffiti är naturligtvis underskattad. Chris Spedding är en gitarrvirtuos med rötterna djupt i 50-talsrocken.

Här går det att hitta spår från gamla hjältar som Duane Eddy, Eddie Cochran och inte minst Chuck Berry.

Det intressanta med skivan är dock hur väl Chris Spedding lyckats förena den musiken med 70-talets rock och faktiskt punk och new wave.

Detta är inte bara en ”intressant” skiva att ha i samlingen, den är dessutom väl värd att lyssna på.

Nr: 328/2222

Ett litet mästerverk av Speddning

CHRIS SPEDDING – CHRIS SPEDDING - 1976

Det här är ett litet mästerverk. Förbisett och bortglömt men lika fullt en kanonbra rockplatta. Men nej, Chris Spedding är ingen Eddie Cochran-wannabe i rosa kostym eller någon slags engelsk Fonziekopia, trots att han passar på att riva av Chuck Berrys gamla School Days.
Spedding är en lysande rockgitarrist, den här skivan var hans stora genombrott. Man skulle kunna tro att detta var hans första platta och att han med klassiska låten Motorbikin´ för evigt är placerad i kategorin ”One-hit wonders”.

Men det stämmer inte, Chris Spedding hade gjort flera skivor innan den här och har fram till idag gett ut över 15 album.

Av någon anledning kopplar jag personligen ihop Chris Spedding med punken. Förmodligen hänger det på att den här skivan kom ut ungefär samtidigt som de där första stora punkskivorna, eller till och med lite före.

Med lite god fantasi går det ju att påstå att Spedding var en föregångare till de grönhåriga, med sin rosa kavaj, nonchalanta stil och fräcka uppsyn.

Sen var det tydligen också så att - har jag läst - att han i punkens barndom var med som studiomusiker och backade upp en del av de där banden. Så helt fel är det ju inte.

Den här plattan har dock inte ett dugg med punk eller new wave att göra. Det är rock rätt upp och ner och Chris Speddings känsla för bra gung är osviklig.

I Guitar Jamboree blixtrar han till och kopierar allt från Hendrix till George Harrison och Jimmy Page. New Girls In The Neighbourhood, Jump In My Car och givetvis Motorbikin´ är klockren rock.

Detta är en skön rockplatta som går att lira flera gånger i rad, och inte bara något för gamla bikers, stajlade rockabillykids eller övervintrande 50-talsrockers.

Nr: 284/2222

lördag 24 november 2012

Blue Mink gick vilse

BLUE MINK – REAL MINK – 1970

Blue Mink hade alla förutsättningar. De var skickliga musiker som kunde skriva låtar. Dynamiken mellan Roger Cook och Madeline Bells röster var spännande. Dessutom hade deras debutplatta, Melting Pot från 1969, placerat dem som ett av de bästa brittiska psykedeliska popbanden. Ändå blev det fel.
Kanske kunde de inte bestämma sig för vilken väg de skulle gå. Gruppens andra album, Our World* från 1970, spretar nämligen åt alla håll.

Good Morning Freedom blev visserligen en mindre hit. Rätt kul typisk tidig 70-tals Whiskey A Go-Go. Men sen förlorar Blue Mink kontakten med jorden och yrar runt mellan trallglad New Seekers-pop, softad jazz, reggae (!) och halvtaskig soulfunk.

Bara vid ett tillfälle lyfter plattan. När Roger Coulam släpps lös på hammondorgeln i tungt psykedeliska Silk What. Men helhetintrycket blir bara förvirrat. Ett mentalt tomrum av grumligt beige ljus.

Trots den lovande debuten fortsatte Blue Mink den veliga vägen och gjorde ytterligare några album i samma stil. Gruppen splittrades 1974. Det enda minne som lever kvar är första superhiten Melting Pot. Kanske lika bra det.

Nr: xxx/2222 (borttagen ur samlingen)

* I USA fick plattan namnet Real Mink. Det är den jag har i min samling.

Blue Mink hittade nerven

BLUE MINK – MELTING POT - 1969

Blue Mink får det ibland att bränna till. På sin debutplatta från 1969 har hittat den där extra lilla nerven som på sina ställen får det att nästan börja koka. LP:n Melting Pot är inget annat än bra halvpsykedelisk pop.
Hitsingeln med samma namn är naturligtvis lika bra nu som för 40 år sedan. Den lever. Tyvärr är nog Melting Pot den enda av gruppens låtar som folk kommer ihåg nu för tiden. Det är synd, för Blue Mink var lite mer än en One-Hit-Wonder.

Även om det är svårt att tro det finns det flera små glittrande pärlor på den här plattan. Sånger om ”love & understanding” med inspirationen hämtad direkt från San Franciscos hippiekvarter. Jazziga Over the Top är plattans starkaste spår och i funkiga låten Blue Mink flummar bandet ut på allvar med hjälp av Roger Coulams hammondorgel. Han fortsätter på samma sätt i instrumentala Prelude, som till och med skulle gjort Ekseption avundsjuka.

Men man ska nog vara lite försiktig med Blue Mink. Gruppens skivproduktion ojämn. Det här första albumet håller hög klass, men senare förföll gruppen åt mer lättrallad 70-talspop, lite som New Seekers... Det är anledningen till att man nog ska akta sig för de samlingsalbum som finns ute. Då är det bättre att leta efter den här skivan.

Blue Mink bestod av Roger James Cook och Madeline Bell på sång, Alan Parker, gitarr, Herbie Flowers, bas, Roger Coulam, keyboard samt Barry Morgan, trummor. Alla i gruppen var etablerade studiomusiker när den bildades 1969. Blue Mink upplöstes 1974.

Nr: 1542/2222

fredag 23 november 2012

Drömskt psykedelisk, skruvad och bitter

DOORS – STRANGE DAYS - 1967

Strange Days måste vara Doors största stund. Visserligen bara en halvtimme, men ändå...
Jag var inte särskilt gammal 1967 och har inga direkta upplevelser av den musik som skapades då av band som Doors, Jefferson Airplane och Grateful Dead.

Jag har bara svaga minnen av svartvita tv-reportage om långhåriga hippies som bodde i kollektiv, rökte marijuana och odlade pumpor i öknen. Men jag tror Strange Days har fångat hela känslan.

Den är mystisk, påträngande, mörk och deprimerande, nästan apokalyptisk. Den är vacker, drömskt psykedelisk, bitter och ohyggligt skruvad. Strange Days är ett fantastiskt popalbum.
Jo, det är nog ett popalbum. Bara ett fåtal av låtarna får nog sägas vara riktig rock and roll. Men om man talar om de känslor Jim Morrison piskar fram är det definitivt ingen popskiva.

I jämförelse med Strange Days kan Ozzy Osbourne, Marilyn Manson, all dödsmetal och andra domedagspoeter krypa tillbaka i sina hålor. Strange Days är mörkare, hånfullare och mer laddad med (svart) energi än något annat. Detta måste vara en av rockmusikens allra största och viktigaste album (åtminstone i min värld).

Lyssna på skivan från början. Men låt dig inte luras av den glittrande inledningen. Doors bygger upp en stämning som till slut inte går att värja sig från.

Jag påstår att här är Jim Morrisons skruvade texter som allra bäst, Ray Manzareks keyboardriff som giftigast och Robbie Kriegers gitarr blev aldrig vassare än så här. Det finns bara ett fel med Strange Days. Den är bara drygt 30 minuter lång.

Nr: 1679/2222

onsdag 21 november 2012

En godispåse från Paul McCartney

PAUL McCARTNEY & WINGS – BAND ON THE RUN - 1974

Har jag sagt hur bra jag tycker Band On The Run är?
Paul McCartney och Wings album från 1974. Den är nästan som en godispåse. Varenda låt man plockar fram är en liten läckerbit.
Ta till exempel starten med titelspåret Band On The Run, en tredelad nästan psykedelisk låt med tuffa riff och coola mellanpartier. Eller Jet, som förmodligen är så nära hårdrock Paul McCartney någonsin kom. Som handlar om hans hund...

Och så Bluebird så klart. En av McCartneys bästa ballader nånsin. Eller fräcka dans-pop-låten Mr Vanderbilt...Ho, hey, hoo!
Äh, alla låtarna på den här skivan är faktiskt riktigt, riktigt bra grejer. Band On The Run är en av McCartneys allra bästa album. Så tyckte förresten kritikerna på den tiden också. Snacka om att den här skivan hyllades.

Men vänta nu. Jag har missat den absolut bästa låten – 1985 – Nineteen Eighty-Five, skivans sista spår och en sån där som man oftast brukar glömma bort. Det är ingen fortsättning på George Orwells 1984, här är det psykedelia och droger. Stökigt och rörigt, men vilket drag!
Ville bara säga det!

Nr: 753/2222

tisdag 20 november 2012

På gränsen mellan sunshinepop och easylistening

MIKE CURB CONGREGATION – COME TOGETHER - 1970

Mike Curb är förmodligen mest känd för att ha sparkat ut Velvet Underground från MGM Records och i stället ha engagerat The Osmonds... Och att Velvet Underground därefter fick kontrakt med Atlantic och där spelade in sin bäst säljande platta Loaded...
Mike Curb hade inte mycket över för psykedelisk pop utan ”städade upp” rätt ordentligt när han fick jobbet som direktör på MGM. Bobby Sherman och andra nu bortglömda storheter fick däremot vara kvar...

Mike Curb var själv musiker och spelade in en rad album. De skivorna skiljer sig inte mycket från de artister som han tog till MGM, alltså på gränsen mellan snäll sunshinepop och easylistening.
Come Together från 1970 är en sån där skiva som lätt skulle kunna förväxlas med de där Top Of The Pops-skivorna från samma tid, eller nån annan av alla de där samlingskivorna där ett anonymt band lirar covers av den tidens stora hits. En del av de skivorna är idag riktiga samlarobjekt, men de flesta står och samlar damm på Erikshjälpen.

Förmodligen borde jag låtit Come Together stå kvar där också. Men det är inte fel med lite sunshinepop ibland, även om Mike Curbs Congregation är på gränsen till easylistening. Att han sen ger sig på både Come Together och Hey Jude är ju kul...och ganska kitsch.

Nr: 724/2222

måndag 19 november 2012

Charmig brittisk beatpop

Under 60-talet skulle engelsmännen erövra Amerika...igen. Denna brittiska invasion inleddes av Beatles och sen kom det ena bandet efter det andra.

BRITISH GO-GO – 1964*

Det är för sådana här ögonblick det finns anledning att leta igenom dammiga skivbackar i secondhandbutiker. Det här fyndet – för ett fynd är det – stod och väntade på mig i en flyttlåda under ett bord.
LP:n British Go-Go är en samlingsplatta som förmodligen kom till för att lansera brittiska popgrupper i USA, som 1964 vaknat ur sin Elvis Presleykoma och insett att det fanns mer än rock-a-hula.

Denna brittiska invasion satte sen för alltid sina spår i den amerikanska popmusiken, men det är en annan historia.

Låtarna på sagolika British Go-Go är utvalda av den tidens största musikproducent, Mickie Most, som redan vid 26 års ålder fått titeln demonproducent och poplegend.

Det var han som bland annat låg bakom storheter som The Animals och Herman´s Hermits. De båda finns med på den här skivan med några av sina största hits**. Men det är inte därför den här LP:n är ett sånt glimrande litet fynd.
Tillsammans med de båda storheterna har Mickie Most dessutom valt ut tre nästan helt okända band, The Symbols, The Moquettes och The Cherokees, som fått med två låtar var***.

Behöver jag skriva att detta är fullkomligt lysande charmig brittisk beatpop? Som den nostalgiker jag är sitter jag nästan med tårar i ögonen och spelar skivan igen och igen...och igen.

Nästan lika roligt är den text som finns på baksidan, som berättar om lite om banden. Till exempel att Animals fick sitt namn av sina fans. De hette från början Alan Price Combo men deras konserter hade sån överväldigande djurisk effekt på publiken att de bytte namn.

Och gruppbilderna! De var säkert inte gamla, kanske 17 eller 18 år. Eric Burdon var 24. Och långt hår som nästan gick ner till kragen (skandalöst, bedrövligt!).
Att sen inget av de tre banden, trots Mickies skiva, lyckades bli några större popstjärnor är en helt annan sak. Jag är inte säker att varken Symbols, Moquettes eller Cherokees fick göra nån hel LP.

Men jag vet att en singel med Moquettes för inte så länge sedan såldes på Ebay för närmare 50 pund.

Nr: 37/samlingsalbum

* Årtalet för skivans utgivning är föremål för diskussion. Flera musiksajter, bland annat Discogs.com anger 1966. Men jag påstår att rätt år ska vara 1964. På baksidan av skivan anges nämligen att Mickie Most var 26 år när skivan gavs ut, och han var född 1938, alltså borde 1964 vara det rätta året.

** 1964 toppade Animals USA-listan med House Of The Rising Sun och Herman´s Hermits blev etta med Mr Brown You´ve Got A Lovely Daughter. Båda låtarna är med på den här skivan.

*** Jag vet nästan ingenting om de här banden, så är det nån som har mer information får ni gärna höra av er. Jag var lite för ung 1964 för att haja det där med popmusik...

söndag 18 november 2012

Fransk new wave i högtalarna

New wave New wave New Wave – Del 8

Självklart var dominerade de brittiska banden nya vågen, men det dök upp ett och annat amerikanskt band...och till och med detta franska gäng.

Telephone – Dure Limite - 1982

Jag kan inte påstå att jag sett ljuset i tunneln, fått nån uppenbarelse eller nåt sånt. Jag har bara lyssnat på skivan Dure Limite med Telephone. Fransk new wave från 1982. Det är bara såå bra!
Jag begriper inte ett ord franska. Jag har aldrig hört talas om det här bandet tidigare och jag vet inte ett enda dugg om dem. Det enda jag vet är att Dure Limite är hur rolig som helst att lyssna på.

Ett band jag direkt kommer att tänka på är svenska The Sinners. Alltså de där tidiga skivorna när Sinners var betydligt raspigare än när de skulle lanseras utomlands. Och så kom jag på att de var rätt populära i Frankrike på sin tid...så nån koppling finns det säkert.
Det bästa är att Telephone inte låter som alla anda new wave-gäng från den här tiden. De har en ganska egen och lite avig stil som jag gillar.

Det är framför allt inte nån vanlig power-rock, som i början av 80-talet var väldigt inne med band som Romantics, Rezillos och såna där.

Nej, Telephone är enklare, bara gitarr, bas och trummor och bra drag i låtarna. Att de sjunger på franska gör inte saken sämre, tvärtom. Förmodligen blir det lite exotiskt i mina öron, fransk new wave hör inte till det jag vanligen brukar lyssna på i mina högtalare.

Skivan är producerad av Bob Ezrin och utgiven av Virgin Records, så nån slags internationell satsning fanns väl i åtanke. Men den måste jag ha missat fullständigt...

Nr: 671/2222

Högt tempo och småknepiga låtar

New wave New wave New Wave – Del 7

Hur många av de där banden har man inte glömt bort idag? Fischer-Z försvann i mängden, men nu har jag upptäckt en av deras plattor igen.

FISCHER-Z – RED SKIES OVER PARADISE - 1981

Säga vad man vill om punken, men musikaliskt sett var inte allt jättebra. När new wave-banden dök upp något år efter punkrevolutionen var det skillnad. De kunde lira.

Mitt problem var att de var så många att det var svårt att ha koll. Fischer-Z är ännu ett av de där (av mig) halvt om halvt bortglömda banden från början av 80-talet.
Deras LP Red Skies Over Paradise dök lite oväntat upp igen. En gång i tiden var jag ägare till detta album, någon gång i mitten av 80-talet bytte jag bort det.

När jag för en tiden sedan hittade skivan i en reaback kom minnet tillbaka. Jag köpte den så klart. Fischer-Z var ju ett lysande roligt new waveband. Högt tempo, småknepiga melodier, vackert, känsloladdat och mörkt.

På den här skivan går det inte att undvika Berlin, en låt där bandets obestridde ledare John Watts helt säkert tagit intryck av Clash och London Calling. Marlies är också en sån där sak som gärna dröjer sig kvar.

Nej, förresten hela den här skivan är bra och smart new wave-pop, eller halvpunk, eller rock om man så vill.
Möjligtvis kan folk idag tycka att den här skivan är lite mossig. Det beror i så fall på texterna. Fischer-Z tvekade inte att krydda sina låtar med politiska kommentarer. Den här skivan är ett ganska ironiskt och påträngande elakt inlägg i debatten om det kalla kriget. Men det kan jag leva med.

Red Skies Over Paradise, som är den enda skiva jag har med Fischer-Z, lär dock inte vara gruppens bästa. Jag ska hålla utkik efter deras andra album också.

Nr: 538/2222

Den nedre bilden är hämtad från LP-skicans innerpåse.

Kungar över universum

New wave New wave New Wave – Del 6

New wave eller pubrock kanske kvittar. Den här LP:n gick inte att missa. Airport var en alldeles lysande liten poplåt och Motors var stencoola. 

MOTORS – APPROVED BY THE MOTORS - 1978

När Motors dök upp trodde jag det var ännu ett nya vågen-band. Då hade ingen inte hört talas om Ducks Deluxe eller Brinsley Schwartz, och pubrock var bara ett vagt begrepp.
Motors var något annat än Costello, Joe Jackson och Joe King Carrasco. Bandets andra album, Approved By the Motors var den roligaste platta den heta sommaren 1978.

Och så hade den ju både Airport och Forget About You. Låtar som gick att spela om och om igen utan att tröttna. Motors gjorde att jag fick upp ögonen, och öronen, för en helt ny värld.

The Motors bildades 1977 av tidigare Ducks Deluxe-medlemmarna Andy McMaster och Nick Garvey.

Det var med Airport det slog till. En smattrande och av orgel svällande liten popdänga, som rullade konstant i kassettbandspelaren när vi häckade nere vid kanotklubben och Vätterstranden den sommaren, 1978. Då var Andy McMaster kung över universum.

Jag har förresten två av Approved By. Förstaupplagan trycktes med ett surrealistiskt skivomslag gjort av Hipgnosis.

Nr: 1698/2222

Vapors Magnets

New wave New wave New Wave – Del 5

Vapors var en av alla One-hit-Wonders med sin jättehit Turning Japanese. När de gav ut den här skivan året efter var de redan bortglömda.

VAPORS – MAGNETS - 1981

Turning Japanese var Vapors enda hit. En punkpralin överdragen med kanderat socker och karamellfärg. En liten new wave-pärla från bandets första LP, New Clear Day (1980). Och någonstans kunde man väl där ana ett samhällsengagemang, Nu-Clear-Day.
Vapors gjorde en skiva till, Magnets 1981. Den är nåt helt annat. Det är en mörk och ganska introvert skiva. Den glättade new wave-popen är borta, den ljusa chokladen i pralinen har bytts mot mörk och bitter kakao.

Inte helt olik Clashs album Sandinista. Jimmie Jones, som nog är den enda lite mer kända låten från Magnets, är svart, bitter och nästan plågsam. Men det hindrar ju inte att den är hyfsat bra.

Spiders, andraspåret som är skivans näst bästa låt, börjar med textraden She´s got spiders in her head... och sen går det nog att ana resten.

Det var säkert många som hade förväntningar på Magnets. Säkert var det lika många som blev besvikna. Magnets sålde inte alls och Vapors splittrades. Och lär för all framtid få stå som sinnebilden för en One-Hit-Wonder.

Nr: xxx/2222 (är borttagen ur samlingen)

lördag 17 november 2012

Sommaren 1978

New wave New wave New Wave – Del 4

Givetvis hade jag inte råd att köpa alla de där spännande skivorna, det kom nytt varenda vecka. Så när den här samlingsplattan dök upp slog jag till. 

THAT SUMMER – SAMLINGSALBUM - 1978 

Jag köper nästan aldrig samlingsalbum. Bara några få gånger har jag gjort undantag. Detta är ett sådant. När jag i början av 80-talet hittade plattan That Summer kunde jag inte låta bli.

Jag kan inte säga om det är 1967, 1968 eller kanske 1970 som är det bästa rockåret. Däremot kommer jag ihåg 1978. Ett av de där fantastiska åren när precis vad som helst kunde hände. Och gjorde det också. That Summer är låtar från det året.
Bara några exempel:
Sex and Drugs and Rock and Roll/Ian Dury, Chelsea/Elvis Costello, She´s So Modern/Boomtown Rats, Another Girl, Another Planet/Only Ones, Because the Night/Patti Smith, Rockaway Beach/Ramones, Teenage Kicks/Undertones, Do Anything You Want To Do/Eddie and the Hot Rods, Breaking Glass/Nick Lowe, Watching the Detectives/Elvis Costello, Blank Generation/Richard Hell and the Voidoids...
Gissa om den plattan spelades!
Det visste jag inte då. Men det visade sig senare att That Summer är en filmsoundtrack för någon obskyr brittisk ungdomsfilm, som jag givetvis inte sett. Troligen nåt i stil med svenska filmen G.

Handlar enligt ett på nätet välkänt uppslagsverk om två unga tjejer som åker till Torquay och hamnar i diverse förvecklingar med ungdomsgäng osv. Skit samma! Det blev en bra soundtrack.

Nr: 4/2222

Ett Syl Sylvain-projekt

New wave New wave New Wave – Del 3 

New York Dolls var hur stora som helst i slutet av 70-talet. När bandets medlemmar efter splittringen började göra soloplattor var det bara att hänga på. 

SYL SYLVAIN – SYL SYLVAIN & THE TEARDROPS - 1981 

Syl Sylvain & the Teardrops andra album från 1981 är mer melodramatisk och välsminkad pop än bra. Egentligen borde den här skivan passera med en gäspning, vilket den säkert gjorde för de flesta...

Men nu råkade det vara så att jag på den tiden gillade New York Dolls. Och David Johansens soloplattor från 1970-talet. Så jag kunde inte låta bli att skaffa Syl Sylvains grejer också. Men någon större sensation är detta inte.

Efter New York Dolls splittring 1977 försökte Sylvain med ett flertal olika projekt. LP:n Syl Sylvain & the Teardrops blev ett av hans mindre lyckade. Här experimenterar den gamle glamrockaren med 50-talsrock.
Sylvain låter emellanåt som han sjunger i en deltävling till svenska melodifestivalen. Och påminner mest om ett par moderiktiga fransiga jeans, där allt är påklistrat och genomskådat.

Det är ändå en rätt kul skiva att ha i samlingen. Och den går faktiskt att spela någon gång emellanåt, bara man inte gör det för ofta.

Nr: 1652/2222

Gul vinylsingel med Tourists

New wave New wave New Wave – Del 2

Nya vågen blev avstampet för flera av 80-talets stora popstjärnor. Det var i sunderlandbandet Tourists som Eurythmics formades.

TOURISTS – LUMINOUS BASEMENT - 1980 

Tourists förtjänar kanske inte någon större uppmärksamhet. Det var ännu ett av alla band som poppade upp i eftersvallet av nya vågen och ville bli stora med musik som redan var gjord för länge sedan.
Så här 30 år senare kanske någon enstaka kommer ihåg att det var från Tourists som Annie Lennox och Dave Stewart fortsatte till Eurythmics och blev storstjärnor med en enda låt; Sweet Dream (Are Made of This).

Tourists från Sunderland snodde influenser friskt. Bandet lät som en kopia av tidiga Blondie och blandade med reggae och ska, precis det både Madness och Selecter gjort några år innan.

De passade inte heller in på punkscenen, även om de försökte. Tourists blev också ganska kraftigt sågade, både av publik och press, trots att de fick ett par hit-låtar på mellannivå. Efter tredje albumet, Luminous Basement från 1980, fick de nog och gav de upp.
Den plattan har funnits i min skivsamling sedan början av 80-talet. Fullt rättvist har den sällan spelats. En spretig platta som aldrig lyfter. Don´t Say I Told You So får jag dock erkänna är ganska bra, lite Denis Denis över den.

Med LP:n följde också en gul vinylsingel, vilket var enda anledningen till att jag gav fem spänn för den på NK:s sommarrea. Där finns nämligen den bästa låten, Into the Future. Två minuter fräck punk, inte långt efter Sex Pistols.

Nr: 411/2222

Ett feltryck med tryck

New wave New wave New Wave – Del 1
Det är lika bra att börja med hela nya vågens kanske största stjärna, Elvis Costello. Det här är en av mina mest utslitna skivor.

ELVIS COSTELLO- THIS YEARS MODEL - 1978

Först gick den väl på tomgång i en vecka eller nåt sånt där. Men ungefär samtidigt som Lasse gjorde en burn-out med sin gamla volvo och knäckte bakaxeln fattade jag vad Elvis Costello gjort.
This Years Model var bara rå energi, utpumpad av en elak cyniker i glasögon och kavaj. Nervös och irriterande, på gränsen till paranoid. Det var inte punk, men nästan.

This Years Model är däremot den rockigaste platta Elvis Costello gjort. För till och med de lite lugnare låtarna, Hand In Hand och Little Trigger har något hetsigt över sig. På något sätt lyckades han få in både Buddy Holly och Clash i sin musik.

Plattans stora låtar var givetvis (I Don´t Want To Go To) Chelsea och Watching The Detectives. Spännande, ilskna och påträngande låtar som kröp upp under skinnet som en irriterande klåda. De gick inte att bli av med. Och är fortfarande några av de bästa låtar Elvis Costello gjort.

Lasse lagade aldrig den trasiga bakaxeln. I stället köpte han en lika risig volvo, fast en annan modell, blå och med hel bakaxel. Hela den fantastiska sommaren 1978 rullade Costello i bilens kassettbandspelare.

This Years Model kom också i flera modeller. Förstapressningen av LP:n i England (Radar Records) blev till att börja med fel.

I tryckpressen hamnade framsidan för långt till vänster. Det märks på texten, där bokstaven ”E” i Elvis Costello hamnat utanför. Det fixades dock till inför andraupplagan.

I förstaupplagan ingick dessutom en singel; Stranger in the Home/Neat, Neat, Neat. När skivan släpptes i USA av Columbia byttes bilden på Costello ut mot en annan från samma tagning.

Dessutom togs låtarna Chelsea och Night Rally bort på b-sidan och ersattes av Radio, Radio. De ansågs av någon anledning vara allt för brittiska för att funka på amerikanerna.

Så tänkte man dock inte när skivan gavs ut i Sverige av Smash Record. Här är det samma låtar som i England och dessutom har Watching the Detectives lagts till på a-sidan. Den fanns av någon anledning inte med på varken den brittiska eller amerikanska pressningen*.

Men en annan bild blev det på den svenska. Från samma tagning, men nu tonad något i grönt. Smashs This Years Model dyker rätt ofta upp och brukar kosta nånstans mellan 50-100 spänn.

Men både i England och USA är svenskpressen en raritet och brukar ligga på höga priser.

Nr: 1673/2222

*Watching the Detectives fanns med på My Aim Is True när den släpptes i USA 1978. Men inte i England, där gavs den bara ut som singel vad jag vet.

New wave New wave New Wave

Till den här helgen har jag dragit fram en bunt gamla new wave-plattor, eller powerpop om man så vill. Alltså LP-skivor från de där otroliga åren efter punken, 1977 till 1982 eller nåt sånt.
Med andra ord har jag återupplivat gamla minnen och haft riktigt, riktigt roligt. För till skillnad från de flesta punkbanden var de new wavegrupper som kom fram bra musiker och låtskrivare.

De plattor jag valt ut är knappast representativa för hela nya vågen, där det fanns allt från rökig pubrock till synthpop och rock. Det är helt enkelt några skivor som råkade komma i vägen för min spanande blick.

Det blir så klart mycket brittisk musik, men det har även smugit sig in ett och annat amerikanskt band (de var ju inte sena att haka på) och dessutom en fransk sak.

Ett feltryck med tryck (Elvis Costello - This Years Model)
Gul vinylsingel med Tourists (Tourists - Luminous Basement)
Ett Syl Sylvain-projekt (Syl Sylvain & The Teardrops)
Sommaren 1978 (That Summer - samlingsalbum)
Vapors Magnets (Vapors - Magnets)
Kungar över universum (Motors - Approved By)
Högt tempo och småknepiga låtar (Fischer-Z - Red Skies Over Paradise)
Fransk new wave i högtalarna (Telephone - Dure Limite)

Bilden är hämtad från LP:n Syl Sylvain & The Teardrops.

fredag 16 november 2012

Eagles släppte på tyglarna

Ikväll är det dags för ett av Eagles tributeband att lira på nya kulturhuset Spira. One Of These Nights heter showen. Jag ska definitivt inte dit. Men jag har skivan...

EAGLES – ONE OF THESE NIGHTS - 1975 

Den här skivan gillar jag, One Of These Nights med Eagles. Nä, det är inget skämt. Det finns plattor med Eagles jag fortfarande kan spela. Eller, det finns EN skiva med dem jag spelar nu för tiden också, One Of These Nights...
Det är min numera enda favoritplatta med Don Henley och grabbarna. Trots att det (faktiskt) är lite stökigt och rörigt på sina ställen, särskilt i de rockigare låtarna (det kan man inte tro!).

Och trots att den på andra ställen ligger väldigt nära monsterskivan Hotel California...vilket betyder att One Of These Nights låter ungefär som allt annat Eagles gjorde. Snyggt, trevligt och välproducerat.

Men jag undrar om de inte släppte på tyglarna i alla fall lite, lite den här gången. För det är som sagt lite stökigare och inte lika förutsägbart som på Eagles tidigare – och senare skivor. One Of These Night känns inte lika pretentiös.

Helt avgörande är dock att detta var den första LP med Eagles jag hörde. Jag kommer fortfarande ihåg hur överväldigande introt till One Of These Nights var.

Bara det är orsaken till att Eagles under många år var ett av mina favoritband. Skivan har så klart tappat en hel del av sin glans på senare år, när jag nu lyckats sätta in den i rätt sammanhang.

Efter att ha spelat alla de andra skivorna ett antal gånger genom åren – och slagits av hur LIKA Eagles låter på alla sina album är One Of These Nights inte längre lika stor som förr.

Favoritlåtar då: One Of These Nights, Lyin´ Eyes, Take It To The Limit, Hollywood Waltz.
Favoritlåtar nu: One Of These Nights (introt)

Nr: 59/2222

torsdag 15 november 2012

Ett steg tillbaka för Status Quo

STATUS QUO – DOG OF TWO HEADS - 1971

Dog Of Two Heads måste man ha överseende med för att orka lyssna på. Den är Status Quos övergång från psykedelia, via progressiv rock, till hårdrock.
Det är ingen bra skiva. Denna hund med två huvuden från 1971 är minst sagt svårlyssnad. Man måste vara VÄLDIGT mycket Status Quo-fan för att uppskatta vad Francis Rossi och hans polare gör här. Och ganska mycket Status Quo-fan för att ”behöva” ha den i samlingen.

Jag har skivan ändå. Har liksom inte kommit undan den. Och har inte hjärta att göra mig av med den heller.

Jag vet inte, men jag misstänker att det här var ett försök av Status Quo att ge sig in i den progressiva rocken.

Låtarna är väldigt långa för att vara Status, och har konstiga namn som Umleitung, Gerdundula och Nanana, som förresten kommer tillbaka tre gånger...

Men de hade inte en chans att försöka vara experimentella och haka på de stora, Led Zeppelin eller Deep Purple. Den kapaciteten hade aldrig Status Quo.
Nej, Status Quo gjorde rätt bra ifrån sig på skivan innan, Ma Kelly´s Greasy Spoon, 1970, redan då var de inne på den boogierock som senare skulle bli deras varumärke. Men Dog Of Two Heads får nog sägas vara ett steg tillbaka.

Nr: 461/2222