DOORS – STRANGE DAYS - 1967
Strange Days måste vara Doors största stund. Visserligen bara en halvtimme, men ändå...
Jag var inte särskilt gammal 1967 och har inga direkta upplevelser av den musik som skapades då av band som Doors, Jefferson Airplane och Grateful Dead.
Jag har bara svaga minnen av svartvita tv-reportage om långhåriga hippies som bodde i kollektiv, rökte marijuana och odlade pumpor i öknen. Men jag tror Strange Days har fångat hela känslan.
Den är mystisk, påträngande, mörk och deprimerande, nästan apokalyptisk. Den är vacker, drömskt psykedelisk, bitter och ohyggligt skruvad. Strange Days är ett fantastiskt popalbum.
Jo, det är nog ett popalbum. Bara ett fåtal av låtarna får nog sägas vara riktig rock and roll. Men om man talar om de känslor Jim Morrison piskar fram är det definitivt ingen popskiva.
I jämförelse med Strange Days kan Ozzy Osbourne, Marilyn Manson, all dödsmetal och andra domedagspoeter krypa tillbaka i sina hålor. Strange Days är mörkare, hånfullare och mer laddad med (svart) energi än något annat. Detta måste vara en av rockmusikens allra största och viktigaste album (åtminstone i min värld).
Lyssna på skivan från början. Men låt dig inte luras av den glittrande inledningen. Doors bygger upp en stämning som till slut inte går att värja sig från.
Jag påstår att här är Jim Morrisons skruvade texter som allra bäst, Ray Manzareks keyboardriff som giftigast och Robbie Kriegers gitarr blev aldrig vassare än så här. Det finns bara ett fel med Strange Days. Den är bara drygt 30 minuter lång.
Nr: 1679/2222
Strange Days måste vara Doors största stund. Visserligen bara en halvtimme, men ändå...
Jag har bara svaga minnen av svartvita tv-reportage om långhåriga hippies som bodde i kollektiv, rökte marijuana och odlade pumpor i öknen. Men jag tror Strange Days har fångat hela känslan.
Den är mystisk, påträngande, mörk och deprimerande, nästan apokalyptisk. Den är vacker, drömskt psykedelisk, bitter och ohyggligt skruvad. Strange Days är ett fantastiskt popalbum.
I jämförelse med Strange Days kan Ozzy Osbourne, Marilyn Manson, all dödsmetal och andra domedagspoeter krypa tillbaka i sina hålor. Strange Days är mörkare, hånfullare och mer laddad med (svart) energi än något annat. Detta måste vara en av rockmusikens allra största och viktigaste album (åtminstone i min värld).
Lyssna på skivan från början. Men låt dig inte luras av den glittrande inledningen. Doors bygger upp en stämning som till slut inte går att värja sig från.
Jag påstår att här är Jim Morrisons skruvade texter som allra bäst, Ray Manzareks keyboardriff som giftigast och Robbie Kriegers gitarr blev aldrig vassare än så här. Det finns bara ett fel med Strange Days. Den är bara drygt 30 minuter lång.
Nr: 1679/2222
Personligen rankar jag nog The Doors debut-LP (med låtar som "Light my fire", "The end" och "Break on through") något högre än "Strange days". Men visst har du rätt, detta är en klassisk och betydelsefull platta i rockhistorien.
SvaraRaderaDebutskivan är så klart alldeles lysande den också. Inget snack om det.
SvaraRadera