BOB DYLAN – LIVE AT BUDOKAN - 1978
Bob Dylans dubbel-LP Live At Budokan var först bara avsedd för Japan. Men sen släpptes den i resten av världen också, efter diverse påtryckningar. Och vilken överraskning det blev för dylanfansen 1978. Live At Budokan låter inte som något annat Dylan gjort tidigare.
Nu för tiden är folk vana vid det, men då kom det som en chock. Dylan hade arrangerat om varenda en av sina gamla hits och verkade ha haft med nästan en hel orkester på scenen, stråkar, flöjt och körer.
Man kan tänka sig att de gamla ortodoxa fansen – som kallat honom Judas redan på 60-talet när han började lira elgitarr – blev som tokiga...förmodligen redan under första låten, Mr Tambourine Man. Ett nytt svek av Zimmerman...
Det är säkert också därför skivan under alla år betraktats som ett av Dylans värsta bottennapp. Den har till och med jämförts med Selfportrait...och då är det illa...enligt experterna.
Egentligen är det märkligt att förväntningar och förutfattade meningar kan ställa till det så. För min del tycker jag något helt annat. Det här är en förbannat bra liveplatta. Jag njuter varenda gång jag spelar den!
Det beror kanske på att detta var den första Dylan-skiva jag köpte. Jag hade så klart hört de flesta låtarna innan, men jag hade inga direkta förutfattade meningar och ingen bestämd uppfattning om hur det skulle - eller borde - låta.
I stället tyckte jag det var rätt spännande att få höra de här nya – och lite rockigare versionerna. Enda invändningen som jag minns så här direkt är väl när jag fick höra reggaevarianten av Don´t Think Twice, It´s Alright...Det var på gränsen...
Jag påstår inte att det här är något av Dylans allra bästa album. Men den visar på en sak som jag verkligen gillar med hans mastodontiska skivutgivning – Han är helt oförutsägbar...och man kan förvänta sig precis vad som helst.
Så trots att han gett skivor i över 50 år är det fortfarande spännande när det kommer nåt nytt. Och du. Man behöver inte tycka om det. Inte 1978 – och inte nu heller.
Nr: 101/2222
Bob Dylans dubbel-LP Live At Budokan var först bara avsedd för Japan. Men sen släpptes den i resten av världen också, efter diverse påtryckningar. Och vilken överraskning det blev för dylanfansen 1978. Live At Budokan låter inte som något annat Dylan gjort tidigare.
Man kan tänka sig att de gamla ortodoxa fansen – som kallat honom Judas redan på 60-talet när han började lira elgitarr – blev som tokiga...förmodligen redan under första låten, Mr Tambourine Man. Ett nytt svek av Zimmerman...
Egentligen är det märkligt att förväntningar och förutfattade meningar kan ställa till det så. För min del tycker jag något helt annat. Det här är en förbannat bra liveplatta. Jag njuter varenda gång jag spelar den!
I stället tyckte jag det var rätt spännande att få höra de här nya – och lite rockigare versionerna. Enda invändningen som jag minns så här direkt är väl när jag fick höra reggaevarianten av Don´t Think Twice, It´s Alright...Det var på gränsen...
Så trots att han gett skivor i över 50 år är det fortfarande spännande när det kommer nåt nytt. Och du. Man behöver inte tycka om det. Inte 1978 – och inte nu heller.
Nr: 101/2222
Enligt min åsikt är Dylan rockhistoriens i särklass mest överskattade artist. (Platserna 2 - 4 på denna föga hedrande lista intas av The Who, Black Sabbath och Nirvana.)
SvaraRaderaJag har trots detta två Dylan-plattor i min samling, "Blonde on blonde" och "Live at Budokan". Och oavsett vad hardcore-fans och "zimmologer" (jo, en del Dylan-kännare kallar sig på allvar så) säger, så tycker jag att Budokan-dubbeln är en helt okej platta.
Urvalet av låtar är ett slags "greatest hits", vilket betyder att man får de bästa låtarna från hans repertoar och inte en massa seg utfyllnad. Dylan är ju - om man ska uttrycka det diplomatiskt - en något begränsad sångare, men på denna platta håller sånginsatserna åtminstone en acceptabel nivå. Och dessutom gör kompmusikerna och arrangemangen att en del av låtarna växer.
Kort sagt: Om man bara ska ha en Dylan-platta tycker jag att detta är ett bra val.