Nick Lowe gör precis vad han vill

NICK LOWE – AT MY AGE – 2007

Nick Lowe har nu varit med så länge att han kan göra precis vad han vill. Samma gällde för tolv år sedan, han hade varit med länge redan då. En mer gedigen meritlista än Nick Lowes får man leta efter.

Brinsley Schwartz, Rockpile, en lång rad soloalbum, producent av mängder olika artister, Dr Feelgood tänker jag på först. Listan är hur lång som helst. Sen vill jag lägga till Cruel To Be Kind, denna lilla magiska poplåt som var hans egen och som hittas på legendariska plattan Labour Of Lust.

Nåja, det jag vill komma till är att Nick Lowe med en sån erfarenhet naturligtvis kan göra precis vad han vill. Gissar också att att tjänat några spänn.

Så vill han göra en jazzskiva. Ja, då gör han det. At My Age är den plattan. Tolv småtrevliga jazzlåtar blandade med lite folkrock och självklart pubrock. Javisst, pubrocken finns ju där i bakgrunden, även om det mesta är jazz. Det kan han inte dölja.

Det är en platta som självklart låter exakt så som Nick Lowe alltid har gjort. Men mer avslappnat och kravlöst än någonsin förr. Det är ju knappast något beställningsjobb, det är en kul grej, en idé som han fullföljer.

Jag gillar det också, även om jag nog var lite tveksam de första gångerna. Men numera är det en sån där skiva jag gärna lägger i spelaren när jag vill slappna av. Det är vilsam musik. När skivan spelades in 2007 var Nick Lowe 58 år.

Och jodå, han har spelat in skivor efter det också. Den senaste 2013. Det skulle inte förvåna om det dyker upp nån till. Men bara om Nick Lowe vill. Han gör ju precis som han vill.

Nr: 283/CD

Jag hittade en helt ny rockvärld

PAUL KELLY & THE COLOURED GIRLS – UNDER THE SUN – 1987

När Paul Kelly & the Coloured Girls platta Under the Sun var en magisk australiensisk rockrökare. Dumb Thing, Same Old Walk och ironiska I Don´t Remember a Thing fick marken att skaka och gav en synnerligen handfast insikt om att det spelades fantastisk rock på andra sidan jordklotet också.

Det där odefinierbara som händer när man hör musik inträffade. Det var närmast en kärnklyvning som ägde rum, och det flammade kedjereaktioner åt alla håll. Ståpäls, rysningar, eufori, du vet... Plattan gavs ut redan 1987, men det tog några år innan skivbolaget Mushrooms älsklingsartist fick uppmärksamhet på norra sidan jordklotet. Och letade sig till Norrahammar.

Under The Sun letade sig till min samling via Mats från Tranås som lånade ut skivan till mig tillsammans med en Pushtwangers-LP och en helskum historia om en efterfest på en rockklubb i Tranås.

Jag satt som naglad redan efter första spåret, Dumb Thing, och Paul Kelly blev i mnin rockvärld omedelbart en hjälte lika stor som Bruce Springsteen. Pushtwangersskivan har jag numera dock inget klart minne av alls, den föll liksom bort, kan inte ens påminna att jag spelade den.

Nåja, låneskivorna lämnades tillbaka vilket skapade ett gigantiskt Paul Kelly-hål i skivsamlingen, tyckte jag då. Men att få tag på en LP:n med Paul Kelly & The Coloured Girls, australisk press, var svårt i Jönköping i slutet av 80-talet.

Mega Hertz på Östra Storgatan fixade till slut fram skivan, men dyrt blev det med import, och lång tid tog det. Men det var det värt. Under The Sun är ett sånt där album jag gärna spela nu för tiden också. Det var dessutom den skiva med Paul Kelly som fick mig att leta rätt på resten av hans skivproduktion. Jag hittade en helt ny rockvärld tack vare Under The Sun.

Den är numera inte så svår att få tag på. 1988 släpptes skivan också i USA av A&M Records. Men inför den internationella releasen byttes bandnamnet ut mot lite mer opolitiska The Messengers.

USA-pressningen innehåller i stort sett samma låtar, men I Don´t Remember a Thing är bortplockad till förmån för hitsingeln Little Decisions. Jag har haft även den i samlingen, den är också bra. Men visst känns det lite extra att ha originalplattan – importerad – svindyr - men galet kul.

Nr: 742/2222

Det här var en av de första skivor jag skrev om här på bloggen. Jag har nu delvis skrivit om texten, lagt till och dragit ifrån. Därför finns dert nu anledning att publicera texten igen, något reviderad.

Zimmermen i den australiska skolan

ZIMMERMEN – WAY TOO CASUAL - 1989

Man skulle kunna tänka sig att ett band med namnet The Zimmermen lirar dylancovers. Det är helt riktigt, det finns ett amerikanskt tributeband med detta namn som gör precis så. Men australiska Zimmermen är något helt annat. Här finns inte minsta antydan om att Mr Bob skulle vara någon slags hjälte för dem. De lirar rock i den klassiska australiska skolan.

Zimmermens LP Way Too Casual hamnade i min skivsamling av en enda anledning. Det är en importskiva från Australien från Mushroom Records. Zimmermen är alltså inte ett av alla de band som dammsugits upp av europeiska eller amerikanska skivbolag och sen lanserats på norra halvklotet. Det är en ganska svår skiva att få tag på. Vad jag vet är det fortfarande bara Mushroom som gett ut den, men den lär finnas på CD.

Jag har inte en aning om varför skivan aldrig hamnade i Europa. Zimmermen är ett bra rockgäng med bra driv i låtarna. Powerpop eller new wave med en något sarkastisk glimt i ögat. Det vete tusan om man inte kan ana en och annan countryinfluens också, men det gräver jag inte djupare i.

Trots att skivan är från 1989 är den nästan helt obefläckad av synthar och andra effekter som var så inne på den tiden. Med andra ord är det en trevlig rockplatta att ha i samlingen.

Zimmermen lär inte finnas länge. Vad jag vet är Way Too Casual bandets andra och sista album, den första heter Rivers Of Corn och gavs ut 1986. Zimmermen blev kända för den australiska publiken året innan med sin singel Don´t Go To Sydney.

Nr: 1518/2222

Texten har publicerats tidigare.

Mer än bara mainstream radiopop

MEN AT WORK – BUSINESS AS USUAL - 1981

Jag fick av någon anledning för mig att spela Men At Works platta Business As Usual igen, efter massor av år. En skiva från 1981 där låtar som Down Under och Who Can It Be Now var superhits. Och då menar jag riktiga jättesuperdunderhits.

Skivan är, överraskande nog, fortfarande kul. Det trodde jag faktiskt inte. Ändå spelade jag den i början av 80-talet så pass ofta att jag tröttnade på den ganska rejält. Det är förmodligen över 35 år sen jag spelade den här skivan senast.

Okej, nu för tiden är detta förmodligen mainstream radiorock om man skulle få för sig att analysera skivan och musiken närmare. Men man kan inte ta ifrån australiska Men At Work att de har ett lite originellt sound som gör att man kommer ihåg dem.

Jag minns att gruppen var en ganska frisk fläkt på sin tid. Möjligtvis kan det varit så att de var bland de första new wave-grupperna som dök upp från Down Under. De var spännande på något sätt.

Då var det ganska kul och lite udda pop, ungefär som Police. Och låtarna var riktigt bra. Down Under var ju en superhit. Och Who Can It Be Now var nästan lika bra.

De låter rätt bra nu för tiden också. Inte så daterat som jag fick för mig att det skulle låta. Nä, en riktigt bra skiva faktiskt. Lite överraskande, mer än bara vanlig mainstreampop, tycker jag. Jag har nu dessutom upptäckt ett par rätt hyfsade låtar till på skivan. Be Johnny Be och I Can See It In Your Eyes är ju inte alls dumma.

Nr: 370/2222

En trevlig LP med Mickey Jupp

MICKEY JUPP – SHAMPOO HAIRCUT AND SHAVE – 1983

Äldste sonen satte fingret precis på rätt ställe när det gäller den här skivan. ”Det här var väl trevligt. Men måste man ha trevligt så mycket”, konstaterade han efter ha fått höra LP:n gå ett antal gånger på hemmastereon. Ironi...

Jag brukar ibland använda just ordet ”trevlig” om en och annan skiva. Ofta sånt som inte säger så mycket, men är behagligt och inte särakilt ansträngande att lyssna på.

Shampoo Haircut And Shave har precis alla de kvaliteterna. Det är lagom lyssning, en skiva som gärna kan få stå på i bakgrunden och ingen blir upprörd eller förolämpad av det. Ingen blir särskilt upphetsad heller för den delen.

Jo, det är klart, alla Mickey Jupps fans älskar så klart den här skivan också. Och går förmodligen igång på varenda låt. Jag kan emellanåt bekänna mig till pubrockälskarna jag också, men inte så omfattande och hänsynslöst.

Det är musik som fungerar för mig ibland, nån gång emellanåt när jag inte vill eller orkar engagera mig i det jag för tillfället hör på.

Men för all del. Lyssna gärna på Shampoo Haircut And Shave. Mickey Jupp har en skön svängig rockkänsla och är som alla vet urfadern till nästan all modern pubrock. Killar som Dave Edmunds och Nick Lowe ser upp till den här gossen. Han är med andra ord bra. Shampoo Haircut And Shave påstås dock inte vara en av Mickey Jupps allra bästa album. Men det är en trevlig liten skiva...

Nr: 1497/2222

Denna text har publicerats tidigare.

Från Biminghamns rökiga pubar

SPENCER DAVIS GROUP – DIMPLES – 1967

Spencer Davis Group hör till de där legendariska brittiska banden från Birmingham i mitten av 60-talet. En period som numera kallas brum beat och skapade grupper som Moody Blues, Slade, Electric Light Orchestra och Black Sabbath.

Spencer Davis Group var ett av de tidiga brumbeatbanden som går att spåra tillbaka ända till inledningen av 1963 då Spencer Davis träffade Steve och Muff Winwood på en pub där de uppträdde under namnet Muff-Woody Jazz Band. Nästan exakt ett år senare släppte bandet sin första singel, Dimples, en cover på John Lee Hookers klassiker. Tre år höll gruppen.

Att utgivningen av den här skivan sammanföll med att Steve och Muff Winwood lämnade bandet 1967 är säkert inte en tillfällighet.

Det är ett samlingsalbum med de bästa låtarna från de tre album som gavs ut med bröderna Winwood. Dimples gavs dock bara ut i Skandinavien och i Kanada. Samtidigt släpptes i England och USA ”The Best Of Spencer Davis Group Featuring Steve Winwood”.

Steve Winwood hade trots sin ungdom, han var bara 15 när Spencer Davis Group bildades, nämligen skaffat sig ett rykte som grym musiker, han kunde ju lira på vad som helst, från piano till gitarr, mandolin och violin. Dessutom kunde han ju sjunga.

Hans nästa steg blev Traffic tillsammans med Jim Capaldi, Dave Mason och Chris Wood. Spencer David Group fortsatte spela och ge ut skivor med delvis ny sättning, men lyckades aldrig nå samma höjder som under bröderna Winwoods tid i bandet.

Bandets tre första skivor, Their First Album, second Album och Autumn ´66 är skivor man inte springer på var som helst. Så har man inte tillgång till dem är samlingsplattan Dimples en bra ersättare. Inte minst visar skivan vilket mångsidigt band Spencer Davis Group var under sina första år.

De lirar blues, rock, soul och kombinationer där emellan, främst covers men också låtar skrivna av Steve Winwood som High Time Baby och Goodbye Stevie. Musik som måste ha gått hem på de rökiga och slamriga pubar i Birmingham där de hade sitt ursprung.

Nr: 458/2222

Namnet var så fräckt

JO JO ZEP AND THE FALCONS – SCREAMING TARGETS – 1980

Hit And Run var egentligen en ganska fånig poplåt. En lallig reggaepopdänga. Men det var den låten gjorde att skivbolag i Europa och USA fick upp ögonen för Screaming Targets.

Jo Jo Zep & the Falcons var egentligen ett hederligt rhythm´n´blues-band och hade lirat i flera år på pubar och klubbar i och i närheten av Melbourne. Screaming Targets blev gruppens chans att visa upp sig utomlands. De fick nu turnera i både USA och Europa.

Något större sensation blev de däremot inte när skivan kom till Jönköping. Jag har för mig att jag köpte Screaming Targets för en femma eller tia på Tempos årliga rea. Jag gjorde det mest för att jag tyckte namnet var så fräckt. Om jag någon gång skulle startat ett rockband hade det fått heta något i den stilen.

Screaming Targets är betydligt bättre än Hit and Run. Det är ganska typisk australisk 80-talsrock, tufft rockkomp, spretiga gitarrer och kul texter.

Jag skulle nog vilja kalla det pubrock och jämför gärna med lirare som Mickey Jupp och Dave Edmunds. Men inte lika bra. Den stora skillnaden är kanske att Joe Camillieri, som bandledaren hette, gärna blandar in en hel del jazzigt blåskomp.

Min favorit på den här skivan är låten Shape I´m In, reggae det också, men inte lika fånig.

Nr: 1387/2222

Jag har lagt ut den här texten tidigare, men för så länge sen att jag tycker den borde få en chans igen.

Shetlandsöarnas pubrockveteraner

Grönlandsresan – Lerwick, Shetlandsöarna, mitt i Nordsjön, där vi stannade på vägen tillbaka mot Hamburg.

NO SWEAT – SIX WHOLE DAYS...ONE WHOLE NIGHT – 2010

TV-deckaren Shetland med ständigt surmulne kommissarie Perez utspelar sig i Lerwick och runt om på Shetlandsöarna. Man får stifta bekantskap med många lokala platser och spännande människor. Däremot har Shetlandsöarnas mesta och äldsta nu levande rockband, No Sweat, inte dykt upp i serien vad jag vet.

Jag kom till Shetlandsöarna i mitten av augusti 2018, där vår båt gjorde ett kort stopp över bara en dag. Lerwick är dock inte någon storstad utan ungefär i samma storlek som Hjo och har cirka 15.000 invånare, så vi hann trots den korta tiden med att se hela stan och faktiskt lite till.

Jag trodde väl aldrig att jag skulle hitta någon musikaffär. Och om det fanns skulle den väl ligga gömd på nån okänd bakgata turister aldrig hittar till, tänkte jag...och hann inte mer än gå 200 meter på Lerwicks Main Street innan jag såg skylten till High Level Music Centre, Shetlandsöarnas enda musik- och skivaffär skulle det senare visa sig.

Den gamla damen bakom disken piggnade till ordentligt när jag berättade att jag kom från Sverige och att jag gärna ville ha tag på några LP- eller CD-skivor med rockband från Shetland. I gyttret mellan musikinstrument, notböcker, t-shirts med Led Zeppelintryck och gitarrfodral visade hon mig vägen till CD-hyllan (LP-skivor, nej, nej, det finns inte här, skrattade hon) och letade fram tre CD-skivor med lokala band.

No Sweat gillade hon bäst, det var ett bra band som visste vad de gjorde och dessutom varit med länge. De andra två var väl bra de också, men mer glada amatörer...tyckte hon. Jag slog till på No Sweats enda skiva och tog för säkerhets skull också den med Dirty Lemons, trots att det troligen bara var en demoplatta.

No Sweat har som sagt varit med länge och lirat rock på de lokala pubarna runt om på Shetland. Gruppen har spelat tillsammans i över 30 år. Skivan jag köpte är deras tredje i ordningen men gruppens första liveplatta, inspelad på deras hemö Yell. Shetlandsöarna mitt ute i Nordsjön, mellan Norge och Skottland, består av närmare 100 klippöar, varav 15 är glest bebodda. Yell är den näst största.

Six Whole Days...And One Whole Night är en sjysst pubrockplatta i klassiskt brittisk pubrockstil. En rolig skiva som med den skrålande och synnerligen välvilligt inställda publiken i bakgrunden bara blir bättre. No Sweat lirar naturligtvis inga covers, alla låtar är deras egna och publiken kan dem...så klart.

Bilden: Vi som följde deckaren Shetland med Jimmy Perez vet att det är bakom den här gröna dörren han bor...

Förmodligen hade jag inte köpt skivan om jag hittat den i en butik i Sverige. Men eftersom jag varit på Shetlandsöarna är det så klart en platta jag gärna vill ha i samlingen. Av samma anledning är deckarserien med kommissarie Jimmy Perez också jättekul att följa. Den är dessutom både välgjord och spännande.

Nr: 196/CD

Taxi To The Terminal Zone

DUCKS DELUXE - TAXI TO THE TERMINAL ZONE – 1974

Det var Love´s Melody som fick mig att köpa Taxi To The Terminal Zone. En skön liten poplåt, väldigt brittisk, väldigt mycket 60-tal. Och ska jag vara helt ärlig, nästan lite schlager (nu ligger jag nog illa till...men så är det, Brotherhood of Man-varning utfärdas).

Jag gillar Love´s Melody ändå, den är så enkel. Sen har den kanske inte så mycket att göra med de andra låtarna på plattan. De är tuffare med ganska mycket rock´n´roll- och countryinfluenser, rockiga Cherry Pie och Rio Grande till exempel. Men Ducks Deluxe är ju brittiska pubrockhjältar från det tidiga 70-talet. Och brittisk pubrock lät ungefär så, mycket rock and roll skulle det vara.

Taxi To The Terminal Zone är gruppens andra och sista album. För Ducks Deluxe levde inte särskilt länge. De gav egentligen bara ut två album, och båda kom 1974, först debuten Ducks Deluxe och sen den här. Tydligen kom det ett par singlar 1973 och 1975 också, men kortare karriär än så är väl knappast möjlig.

Trots det är Ducks Deluxe legender. Här lirade ju Andy McMaster och Nick Garvey, som senare startade The Motors och Sean Tyla som drog igång Tyla Gang.

Och så Martin Belmont förstås, som sen hoppade över till Graham Parker & The Rumour. Jo en sak till. Dave Edmunds producerade den här skivan. Det märks.

Nr: 711/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans.

Storstadsrock med attityd

STEVE GIBBONS BAND – ROLLIN´ ON – 1977

Steve Gibbons Band var undergroundrockarna som efter många år på Birminghamns rökiga rockklubbar till slut fick chansen. Rollin´ On var Gibbons tredje men det första där man kan anan vad som skulle komma sen.

Det stora genombrottet kom ett år senare med albumet Down In The Bunker och singelhits som Any Road Up och No Spitting On The Bus. Rollin´On andas samma attityd och svettiga rock and roll. Ganska typiskt att plattans stora hit blev Chuck Berry-covern Tulane. Steve Gibbons är cool och avspänd och han verkar lira med ett hånflin på läpparna. I låten Mr Jones får man följa med på en resa genom storstadsdjungelns skitiga verklighet.

Men direkt efter vänder han och bjuder på en smäktande ballad i Till the Well Runs Dry, för att sedan höja blodtrycket till max med Tulane.

Gibbons tvekar inte att dra ner tempot och spela countryinspirerad storstadsrock. Och ibland går det nästan att jämföra honom med Steve Miller Band, som i psykedeliska Right Side of Heaven och Rollin´On.

Det är en oförutsägbar LP. Den kan bli kvällens stora behållning, eller också så sitter man och kliar sig i nacken och undrar vad det egentligen är frågan om. Det gjorde i alla fall jag där jag satt i källaren och spelade Tupelo Mississippi Flash om och om igen.

Men jag kom fram till att Steve Gibons Band inte kunde placeras i samma fack som pubrockrävarna Mickey Jupp, Dave Edmunds, Nick Lowe och andra. De kom visserligen från samma generation och hade liknande bakgrund, men Gibbons visade med Rollin´ On att det inte var den vägen han ville gå.

Steve Gibbons visste vad han gjorde, han var veteran redan i mitten av 70-talet. Men till det stora genombrottet 1978 med Down in the Bunker rakade han av sig skägget, sög åt sig än mer new wave-trenderna man kan ana på Rollin´ On och blev en knivskarp bandledare med cynisk blick och elaka samhällskritiska texter.

Min skiva är förresten signerad av Steve Gibbons. Det gjorde han när jag för några år sedan träffade honom för en intervju inför en konsert i Jönköping.

Nr: 209/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.

Old Records Never Die - Revisited

IAN HUNTER – SHORT BACK´N´SIDES – 1981

Short Back´n´Sides har stått orörd i många år. Kan inte minnas när jag spelade den senast. Kan inte ens ha spelat den särskilt ofta när den var ny. Vinylen ser skinande ospelad ut. Har dessutom skrivit om skivan tidigare. Är det så att Old records never die?

Men i början av 80-talet köpte jag väldigt mycket skivor. Det kom ju så mycket bra grejer då. Förmodligen åkte Short Back´n´Sides med av bara farten. Ian Hunter har jag gillat sen jag hörde All The Way From Memphis första gången.

Att Hunter på den här plattan slagit sig ihop med Mick Jones och Topper Headon från The Clash gick mig spårlöst förbi. Och att Todd Rundgren är med och backar upp måste jag också ha missat. Självklart är Mick Ronson som alltid med och lirar gitarr, men det hade man ju knappt behövt kolla.

Den här skivan är riktigt bra. En överraskande svettig rockig platta för att vara Ian Hunter. Okej, soundet är lite kladdigt, det är en 80-talare, men helt okej ändå.

Det där vägs upp rätt kraftigt av att Mick Jones, som producerade skivan ihop med Hunter, fått in en hel del av Clashs karaktäristiska sound, tänk Sandinista.

Lisa Likes Rock´n Roll är ett nästan för bra exempel på det. Short Back´n Sides blev trots Clash inte nån framgång i vare sig England eller USA. Däremot var det en och annan svensk som köpte den. Ian Hunter var ganska ute i början av 80-talet...utom i Sverige.

Måste bara nämna Central Park´n´ West som är en lysande rocker. Den går att spela nu för tiden också med stor behållning, det är nästan så att den blivit bättre. Rain gillar jag, något så ohyggligt deprimerande var det länge sen jag hörde. Man riktigt ser regnvattnet forsa ner i Hunters ansikte från det stripiga håret och solglasögonen imma igen.

Men så är han ju en mästare på rockballader, det visade han redan med Mott The Hoople och blev sen ännu bättre. Old Records Never Die måste jag väl också nämna. Det är väl inte Hunters bästa ballad, men jag gillar budskapet...

Nr: 240/2222

Har skrivit om denna LP tidigare.

Gringo Starr´s All Stars

IAN HUNTERS DIRTY LAUNDRY – IAN HUNTERS DIRTY LAUNDRY – 1995

Hört talas om Gringo Starr´s All Stars?
Nej, inte Ringo...Gringo... De spelade in ett album 1994 i Abbey Roads studio, på bara 14 dagar.

18 skitfräcka låtar, varav tolv hamnade på bandets enda platta. Kul lite ruffig rock, lite som Rolling Stones i slutet av 70-talet, med allsångstendenser och en skränig kör i bakgrunden. Men det är kanske inte så konstigt om Gringo Starr´s gått de flesta förbi. Skivbolaget gillade - med all rätt - inte namnet och fick dem att byta till Ian Hunter´s Dirty Laundry.

Helt rätt. Ian Hunter den gamle glamrockaren. Med sig i studion hade han den norske keyboardisten och kompisen Casino Steel, ex-basisten i Sex Pistols Glen Matlock och så lite löst folk från UK Subs och en del andra obskyra brittiska halvpunkband.

Dirty Laundry är alltså ingen Ian Hunter-platta om nån trodde det. Tre av låtarna är hans, resten gjorde bandet tillsammans. Men resultatet blev lysande. Så bra att Hunter lockade med delar av bandet till Norge då han efter spelade in The Artful Dodger där, men det tar vi en annan gång, för nu blir det rock!

Okej, det är kanske inte någon djupdykning i musikalisk briljans och bländande hantering av instrument. Men skivan är så laddad med energi att det riktigt bubblar av spelglädje om den. Det är roligt att höra de här låtarna.

Ett band i total frihet, utan några som helst ambitioner och press utifrån. Och faktiskt – för gamla Mott the Hoople-fans finns det all anledning att leta rätt på skivan. Musiken påminner stundtals inte så lite om Motts tidiga år innan de slog igenom.

Det är ta mej faen lite country också*...men det kanske mest beror på Casino Steel, han gillade ju sånt...
Nej, den här skivan tycker jag om. Trots att det är en CD...
Den här plattan har vad jag vet aldrig getts ut på vinyl.

Nr: 32/CD

Har skrivit om skivan en gång tidigare.

* Mott the Hoople gjorde i sin desperation en countryplatta 1971, Wildlife.

En flashback från 1972

IAN HUNTER – RANT – 2001

Då kan jag gratulera mig själv till ännu ett dumt beslut. Nångång för ganska länge sen bestämde jag mig för att inte lyssna på de Ian Hunteralbum som bara släpptes på CD.

Den ideologiskt välförankrade idén verkade bra ganska länge. Från 1990 års Yui Orta till nu, när jag lyssnade på albumet Rant, eller närmare bestänt Ripoff. Vilken lysande rocklåt det är. Där gjorde jag bort mig! Det var en korkad idé.

Det är på tok för amatörmässigt enkelt att direkt börja jämföra Ian Hunters soloalbum med Mott The Hoople och skivor som All The Young Dudes, The Hoople eller Mad Shadows. Men nu kan jag inte låta bli.

Ripoff är en Ian Huntersk flashback hela vägen tillbaka till 1972 och All The Young Dudes, utan att ha ett enda dugg med denna gamla legendariska klassiker att göra.

Det har däremot känslan, den där fullständigt oemotståndliga upplevelsen om att få vara med om något stort och oförklarligt magiskt.

Ripoff är utan att ens vara Ian Hunters främsta verk en fantastisk nostalgitripp där jag ser allt från Mad Shadows, Brain Capers och hans läckra soloalbum You´re Never Alone With A Schizophrenic fladdra förbi min allt mer ofokuserade blick.

Första gången med Ripoff blev ett ögonblick att minnas, för mig, som i alla år älskat det Ian Hunter gjorde, men som av nån korkad, envis idé slutade lyssna på hans skivor. Det misstaget kommer jag att ändra på nu. I skrivande stund står precis alla Ian Hunters album efter 1990 högst upp på min önskelista.

Rant är någon form av comebackalbum för Ian Hunter efter ett par lite suddiga år i mitten och slutet av 90-talet. Men för en superstjärna som Ian Hunter är naturligtvis en sån liten dipp inget att lägga nån negativ energi på.

Men Rant blev nog ändå ett slag nystart och en fräck inledning på 2000-talet. Ta Morons till exempel, en briljant komedi som inte ligger långt efter All The Way From Memphis. Eller att No One har en hel del gemensamt med Ships (som Barry Manilow snodde och gjorde en superhit av).

Dem som trodde att Ian Hunter var en föredetting hade fel (jag var bland dem). Rant är ett synnerligen välkomponerat, snyggt ihopsatt och framför allt välproducerat rockalbum där åtminstone inte jag är kapabel till att hitta några svaga punkter, utan tvärtom ägnar hela min energi åt att hylla skivan. Detta trots att jag mycket väl vet att Ian Hunter hade bättre album och större låtar än Ripoff bakom sig.

Nr: 176/CD

Rockpile, rockrävarna Lowe och Edmunds

ROCKPILE – SECONDS OF PLEASURE – 1980

Nånstans i efterdyningarna av punken fick den brittiska pubrocken en renässans. Band som The Motors, Ducks Deluxe och Brinsley Schwartz fick en period ohyggligt mycket uppmärksamhet. Jag vet inte om det bara var så i Sverige, men då fanns det knappt en svensk musikkritiker som inte sa sig älska varenda pubrockskiva som dök upp.

Nu för tiden är de där plattorna inte lika roliga att lyssna på. Man kan väl konstatera att pubrocken hade sin tid och att det var bra då. Numera är det inte längre nödvändigt att kamma ner håret på underarmarna efter att ha lyssnat på nån gammal pubrocklegend.

Rockpiles enda album, Seconds Of Pleasure, är ett av alla de album som tog väldigt mycket plats då. Det var i och för sig inte oförtjänt.

Bandet var ett samarbete mellan rockrävarna Nick Lowe och Dave Edmunds och LP:n anses än idag vara en av de bästa pubrockplattor som spelades in under det sena 70-talet.

Men Rockpile lirade egentligen bara rock and roll i rakt nedstigande led från 50-talet, Elvis, Buddy Holly och Chuck Berry.

Teacher Teacher var dock den enda låt på albumet som blev en hit. Men Rockpile hade säkert haft mer att bidra med till rockhistorien om de inte skrivit under ett skivkontrakt utan att läsa det finstilta.

På grund av det blev Seconds Of Pleasure bandets enda officiella album. Det ironiska är att när Rockpile äntligen fick ge ut skivor under eget namn, så tog det slut. 1980 upplöstes Rockpile.

Med förstaupplagan av Seconds of Pleasure följde också en eftertraktad EP, där Dave Edmunds och Nick Lowe sjunger Everly Brothers-låtar. De låtarna fanns inte med på de efterkommande LP-utgivningarna, däremot på de cd-pressningar som kommit senare

Eftersom jag på den tiden trodde på de svenska rockkritikerna var jag tidig med att köpa Seconds Of Pleasure och har av den anledningen en LP från den upplagan.

Nr: 1644/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.

Svavelosande rock från Birmingham

STEVE GIBBONS BAND – DOWN IN THE BUNKER – 1978

Kir smakade fan. Men på den tiden Kir var en storsäljare på Systemet och 6:ans buss gick mellan Ekhagen och Bymarken dök Steve Gibbons Band upp från ingenstans. Jag var övertygad om att Gibbons kom från samma ställe som Kir, direkt från helvetet.

Steve Gibbons var en svavelosande djävul med magiska och farliga texter, framspottade med en cigg nonchalant hängande i mungipan. Musiken kom direkt från 50- och 60-talen men hade förädlats och formats av Steve Gibbons själv på små ruffiga pubar på Birminghamns bakgator. Det märks inte minst på de tidiga plattorna.

Soundet på LP:n Down in the Bunker var svettigt och påträngande. 1978 var det ohyggligt modernt och det allra senaste. Steve Gibbons var en tuff och trendig bandledare som vägrade kompromissa. Plattan slog ner som en rökgranat den sommaren. Knivskarpa låtar som Any Road Up, Down in the Bunker och No Spitting on the Bus fyllde hela tillvaron.

Jag träffade Steve Gibbons på Lilla krogen 33 år senare. Då var han inte särskilt intresserad av att prata om Down In The Bunker utan ville hellre se framåt.

Men att det blev hans stora genombrott kunde han inte undvika. Bara i Sverige såldes den i över 100.00 exemplar. Skivorna innan hade som mest kommit upp i 10.000 sålda.

Lite pinsamt tyckte jag det blev när jag försiktigt frågade om han ville signera skivan jag hade med mig. Men det gjorde han och garvade.

Steve Gibbons var ingen nykomling ens i slutet av 70-talet. Han var redan då en rutinerad rockveteran i Birmingham. Så tidigt som 1960 sjöng han i gruppen Dominettes, som 1963 bytte namn till the Uglys.

När detta mytomspunna band försvann tillbringade Gibbons första halvan av 70-talet med att lira rock på sjabbiga pubar i Birmingham tillsammans med spillrorna av Idle Race, som är mest berömt för att Jeff Lynne en gång var med där. Han hade kanske gjort det fortfarande om inte Who-managern Peter Meaden råkat halka in på ett av de där rökiga haken för en pint när Gibbons stod på scenen.

Med hans hjälp gav gruppen ut sin första platta, Any Road Up 1976 och befann sig snart på samma scener som ELO och andra storheter. Det brittiska svaret på Bob Seger lanserades han som i USA och blev omåttligt populär med sitt andra album, Rollin´ On 1977.

Men Steve Gibbons lirade inte gubbrock som Seger, tack och lov. Det visade han med Down in the Bunker 1978. Här stod birminghamrockaren på topp med sin cyniska och iskallt hänsynslösa rock. Den blev hans krona på verket. Bättre än både kir och 6:an busslinje.

Steve Gibbons gjorde efter det ett flertal album, men inget i samma klass. Nu över 70-år gamle Steve Gibbons är fortfarande i branschen. På 90-talet i the Dylan Project och på senare år i musikprojektet Brum Rocks tillsammans med gamla The Move-medlemmarna Bev Bevan och Trevor Burton.

Steve Gibbons Band lär också göra en och annan spelning. Det var en av dem jag såg i Jönköping våren 2011. Och dagen efter dök han utan förvarning upp som extranummer på Öxnehagadagen i Huskvarna. Jag var där också.

Nr: 97/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.

Jag gillar Dave Edmunds, men...

DAVE EDMUNDS – REPEAT WHEN NECESSARY – 1979

Repeat When Necessary är en Dave Edmundsplatta från tiden han lirade med Rockpile. Världens bästa pubrock, som vi tyckte då. Men efter över 30 år i hyllan har både omslaget och musiken hunnit bli ganska dammiga. Den stod förresten inte ens i hyllan upptäckte jag...

Jag trodde jag hade skivan kvar i samlingen, men efter en snabbkoll visade det sig att den blivit utrensad. Något som i sig är lite ironiskt. För bara några år sedan desperatköpte jag skivan hos Klasse i källaren (läs här) för att sen hitta ett annat och bättre ex i samlingen.

Jag kan inte dra någon annan slutsats än att Repeat When Necessary är lite färglös och är en platta som trots flera försök inte satt några djupare spår i min rocksjäl.

Jag har förresten kvar båda exemplaren i huset även om de inte ingår i samlingen, har under en längre tid försökt sälja dem på Tradera utan framgång.

Tro nu inte att jag inte gillar Dave Edmunds och den här skivan, det gör jag. Girls Talk, Crawling From The Wreckage och några till gamla rockers går att blåsa ut fönster med nu för tiden också kan jag tänka.

Men jag upptäckte att jag tröttnat på hans musik. Kom till slut fram till att han är lite tjatig. Trevlig visserligen, men lite ”samma spår hela tiden”. I samma skolklass hittar vi sen herrar som Mickey Jupp, Ian Gomm, hela Ducks Deluxe och Nick Lowe och säkert en hel rad till. Musiker jag också gillar, men inte gärna lyssnar på nu för tiden.

Det finns en tvillingskiva till Repeat When Necessary också, Nick Lows Labour of Lust. 1979 kamperade de båda herrarna tillsammans i Rockpile och spelade samtidigt in egna soloplattor.
Jag tror planen var att ge ut de skivorna i Rockpiles namn, men att ett ofördelaktigt skivbolagskontrakt satte stopp för det. Det fick bli två soloalbum i stället.

Nr: borttagen ur samlingen, säljes.

OBS! Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.