DAVE EDMUNDS – REPEAT WHEN NECESSARY – 1979
Repeat When Necessary är en Dave Edmundsplatta från tiden han lirade med Rockpile. Världens bästa pubrock, som vi tyckte då. Men efter över 30 år i hyllan har både omslaget och musiken hunnit bli ganska dammiga. Den stod förresten inte ens i hyllan upptäckte jag...
Jag trodde jag hade skivan kvar i samlingen, men efter en snabbkoll visade det sig att den blivit utrensad. Något som i sig är lite ironiskt. För bara några år sedan desperatköpte jag skivan hos Klasse i källaren (läs här) för att sen hitta ett annat och bättre ex i samlingen.
Jag kan inte dra någon annan slutsats än att Repeat When Necessary är lite färglös och är en platta som trots flera försök inte satt några djupare spår i min rocksjäl.
Jag har förresten kvar båda exemplaren i huset även om de inte ingår i samlingen, har under en längre tid försökt sälja dem på Tradera utan framgång.
Tro nu inte att jag inte gillar Dave Edmunds och den här skivan, det gör jag. Girls Talk, Crawling From The Wreckage och några till gamla rockers går att blåsa ut fönster med nu för tiden också kan jag tänka.
Men jag upptäckte att jag tröttnat på hans musik. Kom till slut fram till att han är lite tjatig. Trevlig visserligen, men lite ”samma spår hela tiden”. I samma skolklass hittar vi sen herrar som Mickey Jupp, Ian Gomm, hela Ducks Deluxe och Nick Lowe och säkert en hel rad till. Musiker jag också gillar, men inte gärna lyssnar på nu för tiden.
Det finns en tvillingskiva till Repeat When Necessary också, Nick Lows Labour of Lust. 1979 kamperade de båda herrarna tillsammans i Rockpile och spelade samtidigt in egna soloplattor.
Jag tror planen var att ge ut de skivorna i Rockpiles namn, men att ett ofördelaktigt skivbolagskontrakt satte stopp för det. Det fick bli två soloalbum i stället.
Nr: borttagen ur samlingen, säljes.
OBS! Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.
Repeat When Necessary är en Dave Edmundsplatta från tiden han lirade med Rockpile. Världens bästa pubrock, som vi tyckte då. Men efter över 30 år i hyllan har både omslaget och musiken hunnit bli ganska dammiga. Den stod förresten inte ens i hyllan upptäckte jag...
Jag har förresten kvar båda exemplaren i huset även om de inte ingår i samlingen, har under en längre tid försökt sälja dem på Tradera utan framgång.
Tro nu inte att jag inte gillar Dave Edmunds och den här skivan, det gör jag. Girls Talk, Crawling From The Wreckage och några till gamla rockers går att blåsa ut fönster med nu för tiden också kan jag tänka.
Men jag upptäckte att jag tröttnat på hans musik. Kom till slut fram till att han är lite tjatig. Trevlig visserligen, men lite ”samma spår hela tiden”. I samma skolklass hittar vi sen herrar som Mickey Jupp, Ian Gomm, hela Ducks Deluxe och Nick Lowe och säkert en hel rad till. Musiker jag också gillar, men inte gärna lyssnar på nu för tiden.
Jag tror planen var att ge ut de skivorna i Rockpiles namn, men att ett ofördelaktigt skivbolagskontrakt satte stopp för det. Det fick bli två soloalbum i stället.
Nr: borttagen ur samlingen, säljes.
OBS! Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar