Om ingen ville höra på

BUDGIE – SQUAWK – 1972

Om du hört Rushs första vet du hur Squawk låter också. Det finns dock ingen Finding My Way eller In The Mood. Men som helhet är det här en bättre platta.

Det ska nog påpekas att Squawk inte är så brutalt hård rock som många, främst gamla budgiefans, säger att den är. Skivan har ju ofta jämförst med till exempel Black Sabbaths tidiga. Så var det kanske ”back-in-the-days”. Men inte nu för tiden. Numera väger Budgie och Squawk tämligen lätt i jämförelse om man ska börja dra fram en massa gamla metalskivor.

Däremot går det väldigt bra att jämföra med Uriah Heep även nu för tiden. Det Budgie ägnar sig åt är utan tvivel progressiv hård rock i samma skola som Ken Hensley och pojkarna.

Uriah Heep stod dock för framgångarna. Budgie var det inte många som snackade om. På den gamla goda tiden gillade jag Budgie bättre, vilket inte många andra jag då kände gjorde.

Uriah Heep var ju i början av 70-talet de största hjältar man kunde tänka sig. Inte minst hade de flera hitlåtar, det hade aldrig Budgie på samma sätt.

Men jag skulle så klart vara motvalls och spelade mina budgieskivor trots att ingen ville höra på. Det var jobbigt. På den tiden var det nämligen viktigt att andra lyssnade på det man själv gillade. Och gjorde de inte det försökte man övertala dem. Och gick inte det åkte de ut.

Men jag tror aldrig att jag slängde ut nån för den skull. Jag hotade bara. Den enda som blev utslängd från källaren var Staffan. Men han gjorde det själv, kastade sig ut närmare bestämt. Och så landade han på rygg i berberishäcken. Det måste gjort ont.

Jag har nu köpt ett nytt exemplar. Squawk är fortfarande en riktigt bra LP upptäckte jag nu igen. Hot As A Docker´s Armpit, Rocking Man och Stranded är låtar som borde gått till hårdrockhistorien och blivit klassiker, men aldrig blivit det utom för de invigda. Därför passar jag på att tipsa om dem nu, och hoppas att nån vill lyssna på dem.

Nr: 208/2222