Från Black Sabbath till Bob Dylan

TOO MUCH – TOO MUCH – 1971

Det har sagts att Juni Rush & Too Much skulle varit Japans svar på Black Sabbath. Och lyssnar man bara på de första riffen i första låten och lite på den andra skulle man nog kunna få ihop det till nåt sånt. Den som har lite mer tålamod får dock ett annat svar.

Visst har de stentuffa riffen i inledande Grease It Out och sen Love That Binds Me mycket som påminner om Toni Iommis effektfulla stil. Det är också skivans två bästa spår. Men det där är bara en dimrådå.

Det visar sig redan i tredje låten att Too Much var ute efter något annat, bluesrock, 70-talsrock, klassisk hårdrock om man så vill. Placera gärna Too Much i samma fack som Cactus, Bad Company och liknande. Det gör att Too Much knappast låter som ett band från Japan, inte ens sångarens uttal påminner särskilt om det.

När man sen vänder på skivan är det dags för den andra överraskningen. Too Much byter här spår fullständigt och ger sig på ett antal ballader i hårdrockstil. Bland annat Bob Dylans I Shall Be Released, vilket inte är till nån fördel för vare sig skivan eller bandet. Det blir nu väldigt förvirrat, det blir Too Much...

Det som dock räddar skivan är andra spåret på sidan, Gonna Take You.

Förklaringen till denna märkliga 180-graderssväng låg hos skivbolaget som tyckte att Too Much behövde fler låtar som fler kunde uppskatta, inte bara japanska hårdrockare. Jag kan nog utan större risk hävda att det blev en mindre katastrof.

Skivan är givetvis intressant att ha i samlingen ändå, även om det i det här fallet är en reissue, unofficial. Dock mest för den märkliga väg musiken på albumet tar, från Black Sabbath till Bob Dylan på mindre än 15 minuter.

Nr: 523/2222